Snygg nog för nattbuss 791

Jag gillar hösten. Mycket. Regn och kyla är ju lat mans bästa vän, och endast Riddar Cato skulle finns skäl att muttra över tjocka yllefiltar, mustiga långkok och levande ljus. En rejäl trivselbubblare för säsongen är också att inte mindre än två Twitter-bekantskaper redan har försökt knuffa varsin väninna i min famn. Ytterst sällsynta tilltag, även bland mina närmare vänner. Så pass ytterst att det inte hänt en enda jävla gång. Förrän nu.

Väninna nummer ett visade sig vara en yngre dam av det skrot och korn som gärna presenterar sig med sin politiska övertygelse. En tjugofemåring som gärna talar om jämställdhet och hjärta med ord som snarare påminner om ett barns naivitet och en pensionärs bitterhet. Visserligen en fröjd för blotta ögat och någon jag i min egen ungdom hade tillägnat sånger nog att fylla en Iron Maiden-diskografi, men inte i dag. I dag vill jag bara ha någon som är gammal, full och glad.

Väninna nummer två var något äldre och såldes in med löften om en trevlig, barn- och rökfri suput som både sjunger, spelar gitarr och hatar djur. Tillräckligt många rätt för att garantera miljonvinst med andra ord, men några miljoner är svåra att rymma när tankarna redan upptas av en blond lågstadielärare från Södertälje som bär subtila drag av min ungdomskärlek, Brenda Walsh, och vars rötter hör hemma i samma polska jord som Isabella Scorupco.

Vi sågs förra fredagen på Tweed i Gamla stan. Ett givet val, inte bara för att jag där kunde supa henne omdömeslös med trettio procent på notan, utan också för att jag bland kollegor framstår som mindre av en enstöringarnas konung och mer som ett världsvant salongslejon som med ett handslag omvänder var främling till vän för livet.

På Tweed dracks det drack gin, vin och whiskyshots. De senare på hennes initiativ, vilket kanske inte fick mig på fall, men definitivt i lättare gungning.

Gillar en kvinna som kan hantera ett järn. Äktenskap där såväl man som kvinna och (HBTQ-personlighet) nyttjar alkohol tenderar att hålla längre. Inte nödvändigtvis längre än två absolutister som knutit knuten, men förmodligen längre än det äktenskap där ena parten dagligen blir full och våldsam.

På en skala från ett och tonårshångla-i-varje-portuppgång-från-Odenplan-till-Hornstull så får kvällen en stark åtta. Det talades aldrig om några morgondagar, och trots att hon bar armbandsur så sneglade hon inte på det en enda gång, inte ens när sista pendeln hotade med en halvtimme till avgång. Istället beställde hon in en runda till, och tvingades ta nattbussen hem, något hon på förhand hävdat inte kom på fråga.

Trodde det skulle dröja minst en månad innan vi sågs igen. Inte för att jag personligen kände tvivel, men jobbvecka stundade, och åtskillig lördag och fredag redan uppbokade på annat håll. Men det krävs tydligen mer än så för att stoppa en whiskyshottande grundskolefröken, så hon föreslog en söndagsbrunch redan samma helg. Överraskande, minst sagt, men den bästa sortens överraskning. Inte den där du vaknar upp utan skinnjacka på blå linjens slutstation, utan mer den där du hittar en hundrasjuttio spänn i sommarkavajen.

Solen sken och vi strosade Stockholms holmar runt tills hon utbrast att hon ville äta kött. Då gick vi till Texas Longhorn för varsin entrecote och ett ölstop. Smäckert sällskap, pilsner och blodiga stekar. De tre första punkterna på var rekorderlig mans bucketlist, avbockade på en och samma förmiddag. Inte ens den girigaste knös hade kunnat önska mycket mer.

Att det kändes bra behöver jag väl knappast förtydliga, och när hon dessutom tog notan fick även den lille pessimisten inom mig ett kvitto på att allt inte bara var ett underbart bedrägeri. Inte för att hon skulle haft mycket för att bedra mig. Att solovåra en nattportier vore ju trots allt att lugga en flintskallig. Men ändå.

Sju timmar senare vinkade jag av henne på Stockholm Södra. Är inte den som kysser och tjallar, så låt oss bara kort och gott konstatera att avskedet var till belåtenhet.

Som någon slags garanti är en andra dejt förstås inte mycket värd. Det är givetvis kul att den blir av. Ett erkännande liksom, om än så ytligt. Du är uppenbarligen snygg nog att träffa igen, men säkert går ingenting att säga förrän trilogin är komplett.

Shotta livets vatten i Chesterfield-fåtölj.

Shotta livets vatten i Chesterfield-fåtölj.

Bra blogg om bra mat

Vet inte om det beror på svält eller bara ett allmänt mänskligt behov av att äta, men har de senaste dagarna glupskt gottat mig i Andreas Ivarssons blogg, In the Kitchen – En medelklassmans äventyr i köket, som han driver på alltommat.se.

Det jag gillar med Andreas är att han känns som något av en glad men ändå kunnig amatör. Osnobbig, men klart intresserad av bra käk.

Blir sugen på både semmelmilkshake, pulled pork och att göra mina egna tortillas (det sista inte minst för att ett tortillajärn är både stiligt och i behändig storlek att svinga om någon av middagsgästerna skulle visa sig vara trubbel). Att Andreas även utnämnt vår hotellbar, Tweed, till sin ”favoritbar i Stockholm” gör honom ju inte heller det mindre sympatisk.

Något som däremot gör Andreas en aning mindre sympatisk är att han ser ut exakt som den man jag i höstas hänvisade till närmaste papperskorg efter att han kastat pappret från en gratiskaramell direkt på receptionsdisken, eller än mer så att han efter tillsägelsen stirrade på mig med öppen mun och stora ögon som om jag istället för en kurs i vett och etikett hade deepthroat-teabaga hans cancersjuka mormor långt ned i halsen.

Det här är ett hotell, ingen sopstation. Och jag är nattportier, ingen blottare dömd till samhällstjänst med axelremspåse och spikkäpp. Service är inte detsamma som att leende se på när civilisationen rämnar framför ens ögon.

Understrykas ska dock att jag inte alls är säker på att Andreas och karamellpappersboven är en och samma person. Långa, rödlättskäggiga karlar i glasögon går det minst sju man på dussinet här i krokarna då Tweed – med sin antika inredning av Chesterfield-fåtöljer varifrån feta fabrikörer kan nypa trinda kaffeflickor i stjärten – blivit ett givet hipsterhak.

Bild från Andreas besök på Tweed – © Andreas Ivarsson