Stilla natt, blodiga natt

Och med denna vakuumförpackade kvinna ägd i mistelkrans och stearinljussken önskar jag er alla en riktigt ond bråd jul.

Djurisk pardans

Filmen heter La Dolce Vita vilket är italienska för ”det ljuva livet”, och vad symboliserar det ljuva livet bättre än en halvt medvetslös blondin som rids mitt på ett dansgolv likt en shetlandsponny av en snajdigt klädd discohingst i gräddvit kostym och bruna skinnloafers? Enligt Federico Fellini – inte mycket.

Hur länge detta ljuvliga liv har levats är svårt att klocka på minuten, men med tanke på att fingrarna på den unga damens vänstra hand har slitits ned till fem blodiga stumpar kan man nog anta att hon arbetats relativt hårt i alla fall större delen av kvällen.

Inga konstigheter alls av ointresset från lokalens övriga klientels att döma. Om något verkar fri dans snarare vara något av ett tema för kvällen. Till höger i bild ser vi till exempel ett ungt par mitt i en slafsig vals medan vi till vänster hittar en buggande afrikan på mycket gott humör, och i bakgrunden står en kvinna i nattlinne och svänger loss för sig själv rakt in i ett hörn.

För ytterligare lektioner i ljuvligt leverne, se La Dolce Vita.

Krum hypnotisör tar hämnd

”Snygg-Erik” från EMD tycks ha drabbats av ledgångsreumatism och tar nu ut sin bitterhet på omvärlden genom att suga musten ur ett parti kvinnor med någon slags omvänd reiki-healing. Kvinnorna är – full förståeligt – mycket besvikna på sin idol, och blondinen längst till höger tjuter som om hon tappat smörgåsen med det göttaste nedåt.

Affischen förklarar även att The Hypnotic Eye var filmen som introducerade HYPNOMAGIC, ett stilgrepp som nu mer eller mindre är Hollywood-praxis och syns i var och varannan film som trollbundet låter dig stirra in i ondskans djup medan skönhet förvandlas till en ”sak” av tortyr och terror, ödet för alla som vågar stirra in i… ÖGAT!

Inte riktigt King Kong, inte riktigt hårdporr

Schlock – djungelns karlakarl. Med backslick och helskägg som kryllar långt ned på smalbenen äger han kvinnor till medvetslöshet för att sedan baxa dem tillbaka till sitt apgryt som om de vore ett flak med bärs. Ler dessutom självbelåtet rakt in i kameran under tiden, och till viss del med all rätt – ty detta är ett kap, och det vet han om.

Som lite Schlockuriosa kan också tilläggas att John Landis (kanske mer känd för Blues Brothers, En amerikansk varulv i London, Tre Amigos och Ombytta roller) lånade ihop till filmens budget via vänner och bekanta med löften om att göra hårdporr, men när Landis senare insåg att porrbranchen var full av allehanda skumrask så valde han att istället göra Schlock.

John Landis har i dag varken vänner eller bekanta.

Handen som gungar haggan

Avundsjuka tungor skulle troligen viska att det är en smula överdådigt att katalogisera sig själv som det femte stora skräckundret efter genredefinierande rysarklassiker som Frankenstein, Dracula, Rosemary’s Baby och The Exorcist, och kanske speciellt om man väljer att göra detta på en affisch föreställande en kvinna som blir skakad som ett filpaket.

Men sån är inte jag.

Närkontakt av dråpligaste graden

Forbidden World är förmodligen det absolut bästa exemplet på ett fall där PR-avdelningen fått fria händer och straffimmunitet vid framställandet av filmens boxart och affisch.

Precis som i tidig Atari-era lovar omslaget långt utöver vad man har för avsikt att leverera. Inte nog med att monstret på bilden inte över huvud taget ser ut som monstret i filmen, man tycks dessutom ha tagit i för kung och fosterland för att beröva det all form av värdighet och i stort sett häcklar besten helt öppet genom att ge det de mest löjeväckande av attribut.

Tycker du att jag överdriver? Låt oss då gå igenom några av de karaktärsdrag som konstnären valt att jobba med.

1). Vingar av skrynklig pensionärshud, toppade med två krumma kycklingfötter? Check.
2). Skorpionstjärt med decimeterlånga pussmunnar (som eventuellt släpper glödheta brakare)? Check.
3). Ett huvud i form av en vårtig upp-och-nedvänd pung i tidiga puberteten? Check.
4). Handlebar mustache? Check.

Och allt detta applicerat på en glosögd geting som lystet står och Billy Butt-dregglar över en halvägd blondin som ligger fastkedjad och uppdukad på en klipphäll i yttre världsrymden. Check.

Inte heller hon dyker upp i filmen, naturligtvis.

Fördömda kvinnor på ö

Ett äppelträd som pallar dig istället för tvärtom. Snopet! Men vilken är egentligen denna fruktansvärda hemlighet som vampyrträdet bär? Och kommer du någonsin att glömma den gastkramande fasan? Och varför ligger det en en farbror och plankar i ett blåbärssnår? Frågorna är många. Svaren är färre. För mer pattar och lianer, se – De fördömdas ö.

Krokodilgapa stort

Det sägs att drunkning ska vara ett av de absolut behagligaste sätten att dö på, men det sexigaste är fortfarande att bara få känna sig som hemma och bre ut sig halvnäck i ett stort jävla krokodilgap.

I övrigt något av ett genuspolitiskt föredöme då även flera män riskerar att hamna i krokodilkläm, något som ju alltid är positivt.

Oväntat besök från aerodynamiska blötdjur

Att marknadsföra film med lättklädda damer som på ett eller annat sätt får veta att de lever är en konstform som gått nästan helt förlorad de senaste 20-30 åren. Det tycker vi här på En härlig kille är väldigt tråkigt och listar därför – med start i dag – de ~100 tjusigaste filmaffischerna föreställande tjejer som blir gruvligt ägda.

Först ut (om man nu kan anses ”inleda” en nypremiär) är Greydon Clarks:

Kraftigt frontbelyst pingla med spagettifrisyr och stjärtliknande bröst, karate-knäar utan någon till synes större ansträngning ett solitt trästaket i småflisor under sin flykt från tre sabeltandade rymdmusslor som – för det första – haft fräckheten att komma oanmälda och – för det andra – tjyvjagar fridlysta fruntimmer trots markägarens uttryckliga förbud.

Den stjärnklara natthimlen adderar dock ett mer sofistikerat djup till bilden och uppmanar betraktaren att för en stund stanna upp och begrunda sin egen roll i detta kosmiska skådespel. Existentiella tankefrön som ”vem är jag?”, ”vad är klockan?” och ”vad mer kan tänkas vänta bortom Kupierbältets horisont?” är bara ett axplock utav frågeställningar som sås.

En stark affisch som knappast lämnar någon oberörd.

Veckan som kommer

Från och med i morgon och några månader framöver kommer det hända grejer här på En Härlig kille. Säger inte mer än så i nuläget, men kan avslöja att det är flera projekt som ska sjösättas – såväl gamla som nya – och att det kommer bli något av ett rullande schema.

Måndagar och torsdagar serveras PopDics (sprillans ny skit och förmodligen det mest kostsamma jag gjort i bloggväg, både vad gäller faktiska stålar och tid), tisdagar och fredagar bjuds det Lost in Re-Translation (en idé jag haft alldeles för länge men aldrig lyckats hitta formen på, förrän nu), och onsdagar och lördagar micrar jag en gammal och förmodligen endast personlig favorit, nämligen Tjejer som blir ägda.

På söndagar blir det fri lek. Har länge velat skriva någon form av söndagskrönika där jag kan bestiga höga hästar och raljera över veckan som gått, eller så ritar jag kanske någon form av söndagsserie, eller så rullar jag bara med min cykel i långa nedförsbackar precis hela dagen. Ingenting bestämt. Eventuellt återupplivar jag även Veckan som gått, på tal om veckor som gått.

Sen har vi såklart även mitt magnum opus som fortfarande förväntas publiceras i slutet av månaden.

Mer bra grejer än så här blir det nästan inte.

DicTease

PopDics

Tjejer som blir ägda

Tjejer som blir ägda

Lost in Re-Translation

Lost in Re-Translation

Hoppas att jag med lite rutin nu ska hitta lust, inspiration och flyt att uppdatera lite oftare i största allmänhet, men är också väl medveten om att min hand med rutin är lägre än Kapten Haddocks tolerans för möshumlor.