Låt inte verklig smärta bli det redskap med vilket galningar cementerar sina hjärnspöken

Dagens Nyheter lyfter i morgonens kulturbilaga fram Svart Kvinna, en samling vittnesmål från Sveriges etniska minoriteter och den rasism de påstås uppleva.

Boken är sammanställd av Fanna Ndow Norrby som driver Instagram-kontot med samma namn, och i förordet skriver Fanna själv att boken ”visar på kontinuiteten i den vardagliga och strukturella rasismen mot svarta kvinnor i Sverige”, en struktur som DNs kulturskribent, Anna Hallberg, tydligen känner sig tillräckligt träffad av för att bekräfta.

I artikeln ges även ett stickprov på de hemskheter som bokens vittnen tvingats erfara. Det är tragisk läsning. Och pinsam. Där finns biblioteksbesökare som tror att svarta endast kan hantera bilderböcker, och kunder i internationella budgetklädbutiker som tycker det är olustigt att en ”neger” har rört vid plaggen. Människor vars kranium uppenbarligen är det enda som rymmer mindre än deras världsbild. Kompletta idioter, kort och gott.

Det stör mig verkligen inte att dessa historier skildras. Var människas upplevelser är var människas egen verklighet, och om denna måste man få berätta. Vad som stör mig är däremot slutsatsen, att ett helt land skulle genomsyras av rasistiska strukturer. Och vad jag finner än värre är att landets egna självhatande kultur- och ledarskribenter eldar på denna villfarelse.

Att tala om strukturell rasism som en sanning är att riktigt klämma åt pungkulan på de 87 procent som ständigt lyfts fram som stolta olikgillare. Men mellan tumme och pekfinger ryms även alla de småstadsbor som välkomnar asylsökande med öppna armar, och alla de privatpersoner som skramlar ihop pengar och skänker kläder och lagar mat. Så också de familjer som tar in ensamkommande flyktingbarn i sina egna hem, och alla de som tågar runt på gatorna och med största övertygelse skanderar ”upp till kamp mot fascism och stöveltramp”. På alla.

Och då menar jag alla, inte bara vikingaättlingar med hy så vit som torskblocket. Boken sår också ett oroets frö i alla mörkhyade män och kvinnor som riskerar att ta varje motgång i livet som en bekräftelse på att ”normaliseringen” av rasismen faktiskt pågår. När kassörskan inte hälsar. När sätet bredvid på bussen förblir tomt. En irriterad omkörning på E4:an. Sånt som är vardag för oss alla. För om andra som upplever samma sak säger att det är rasism, och tredje statsmakten understryker att det är rasism, klart som korvspad att det till slut kommer att kännas som rasism.

Jag vill dock understryka att jag inte förnekar rasismens existens. Nog finns den alltid. Jag växte själv upp bland bönder som på allvar trodde att varje invandrare som kom till Sverige backade ut från Arlanda i en sprillans ny Mercedes, detta trots att den enda mångkulturella erfarenhet de hade var någon adopterad korean i parallellklassen. Jag ser även rasism på nätet, dagligen. Senast i dag, i nämnda tidning. I nämnda artikel, till och med. För drar man slutsatsen att ett lands befolkning är så i grunden illasinnat så är man ingenting annat än en simpel rasist.

Fanna lär visserligen inte hålla med. Hon ser garanterat inga hål i sin egen analys. Problemet är bara att så gör heller inte nazisten. De sitter båda, enligt dem själva, på den vinnande handen. Den ene anser sig vara förtryckt, den andre tror sig försvara.

Tack och lov så tillhör Fanna och hennes gelikar, än så länge, en ytterst liten grupp. Låt den förbli just det. Gör dem inte till representanter för något större. Att tala om svenskarnas ”rasistiska strukturer” är att sjunka till samma nivå som det avskum man föraktar, för med samma logik genomsyras islam av terrorism och hedersvåld, nordafrikaner är Kat-tuggande våldtäktsmän som gärna knullar i grupp, och springer du på en arab efter klockan åtta på kvällen så är risken 110 procent att du blir knivrånad på allt utom kalsongerna.

Att klä fördomar som sanning är ett farligt spel, oavsett om du tillhör majoritet- eller minoritetsbefolkningen. Det är påståenden likt dessa som ökar splittringen. Kanske är det också tanken. Vägra i så fall vara en bonde i deras spel. Vägra helst att låta dig styras över huvud taget. Prova att tänka själv istället. Det lämnar förvisso mindre tid över till Paradise Hotel och att dansa Macarena med ett skvimpande glas vitt på Patricias schlagergolv, men det är också en befriande känsla vars belöningssystem är tusenfalt.