Härlig kille söker, första dejten

Jag var på dejt i tisdags. Eller jag antar att det var en dejt. Det var i alla fall ett möte mellan två vuxna människor med förutsättningen att lära känna varandra lite bättre och eventuellt ligga lite om tillfälle gavs. Och så bjöds det på öl.

Först bjöd jag, och sen bjöd hon. Sen försökte jag bjuda igen, men då var det ”en dag i morgon också”. Och det är ju inget bra tecken. Tilläggas bör dock att klockan vid det här laget var 23:30 och att hon skulle hämta nationella prov väldigt tidigt på morgonen. Eller något. Jag lyssnade faktiskt inte så noga eftersom jag var fullt upptagen med att känna mig avvisad. Men ändå.

Avskedskramen var lång och hård, och hennes sista ord var ”Det här var trevligt, på riktigt!”, vilket ju osockrat betyder ”Jag understryker här och nu hur trevligt det var eftersom vi aldrig kommer ses igen!”.

Sedan dess har det varit tyst i två och ett halvt dygn, något som naturligtvis inte hindrat mig från att föreslå en ny träff. Är det tyst i ytterligare två och ett halvt dygn kommer jag börja ringa mitt i natten och lägga på. Är det tyst i ytterligare två och ett halvt dygn blir det trenchcoat och Peter Gabriel på en boom box utanför balkongen i X-position. Och så vidare, tills hon ger upp.

Sen lever vi lyckliga i alla våra dagar.

Kan bli en bra sommar.

Melissa Horn, förbannat varde ditt namn

Postar fyra och en halv minuter ren och skär ångest, mest för att påminna mig själv om att aldrig blanda känslor och musik. Två år må ha gått, men så fort jag hör hennes eländigt ljuvliga stämma så är det som om jag vandrat runt, runt i en ring.

Melissa Horn, förbannat varde ditt namn.

Förbannat varde ditt namn…

De, de där

Den som hängt med har väl vid det här laget redan hunnit notera att alla mina relationer följer nästan exakt samma mönster. Det går oftast från besattartad resten-av-våra-liv-förälskelse till bittra fiender utan någonting gemensamt utöver ett ömsesidigt hat. Detta inom loppet av bara ett par månader.

Alla mina relationer har i stort sett slutat likadant. Det går inte att bortse ifrån, något som gör det nästan obekvämt enkelt att peka finger. Det finns trots allt bara en gemensam nämnare för alla dessa förhållanden, det vill säga fruntimmer. Uppenbarligen fruntimmersrelaterat, med andra ord. Om inte detta är det bindande beviset för det kvinnliga vansinnet så vet jag inte vad det skulle kunna vara.

Kvinnor. ”Can’t live with ‘em, can’t snipe ‘em from Skrapan heller” som Gamereactors Jonas Elfving brukar säga. Och jag kan bara hålla med, säkra bössan, och tvångsmata mig själv med romantiska komedier tills allting blir bra igen.

Kuckelimuckmedicin.

Hon vem då?

Om gårdagens SMS var identifieringen av liket så var konversationen som följde spiken i kistan. Det finns ingenting kvar att säga, lustigt nog, eftersom ingenting blev sagt. Det var som att tala med en maskin. En maskin som gjorde sitt bästa för att simulera mänsklighet, och misslyckades. Fatalt.

Det känns tungt. Tyngre än innan. Sommarsentimentaliteten har nu täckts av blöta, döda löv, vilket är tråkigt. Jag önskar att det hade fått ett värdigare avslut, men jag kan i alla fall trösta mig med att jag kan stå för precis allting som jag sagt och gjort, och veta att jag gjorde det med de godaste av avsikter. Hon försöker förmodligen intala sig själv detsamma, men jag betvivlar att hon går på det.

Samtalet var troligen dödsdomen för min kvarglömda rakapparat, men jag sliter hellre håret tuss för tuss än tillbringar ännu en sekund i den prinsessa-på-ärten-fantasi hon lever i. Det är bättre att bara dra. Som ett smutsigt plåster. Risken är större att det infekterar än läker.

Rekommendationen drar jag också tillbaka. Det finns ingenting att rekommendera. Bara en mörk gränd i Enköping att undvika. Att varna dina barn för. Håll er undan.

Stopp.

< /relation >

Singel

Hej, har du några grejer hos mig som du vill ha?

Det var allt hon skrev. Hon, hon den där. Det första livstecknet på en vecka. I kontrast till att ha talats vid varje dag utan avbrott i fyra månader kan det inte tolkas som något annat än relationernas motsvarighet till att ”identifiera liket”.

Vad som hände är oklart. Allt jag vet är att det involverar en sömnlös natt och ett missat tåg, resten är en kavalkad av kvinnlig irrationalitet, eller kvinnlighet, förkortat. Kanske träffade hon någon annan, tog första bästa nödutgång. Kanske var hon rysk spion, blott på jakt efter mina mörkaste hemligheter. Kanske var hon bara ett snyggt fodral över ett hjärtlöst, vetenskapligt experiment.

Tråkigt, oavsett, såklart. Men oundvikligt. Ett nödvändigt ont. En tidsfråga. Även en fin bit entrecôte har sitt utgångsdatum, liksom. Jag hade inga planer på att lämna Stockholm. Hon hade inga planer på att flytta hit. Faktum är att hon under de fyra månader vi sågs inte var här en enda gång. Jag tror inte ens hon vet i vilken del av stan jag bor. Eller berättade för någon att vi träffades.

Men jag är inte bitter. Det finns ingenting att vara bitter över. Förbryllad, möjligen, men jag är nöjd med det som varit. Det var en bra sommar. Fin som snus emellanåt. Jag ångrar ingenting, och jag skulle definitivt rekommendera henne till en god vän.

The end.

Hon den där: 2 Juli – 14 Oktober

En fransk skalle

Alltså, det här med att jag på Cristians fest fick reda att mitt ex numera dejtar en stilig fransos som vänder vax och reser jorden runt, och hon får följa med – Vafan?! Det vill man ju inte höra! Man vill höra att de dejtar Oliver Loftéen. Varken mer eller mindre.

Oliver Loftéen, snart i en trappuppgång nära dig!

En Center för dina tankar

Det är idag ett år sedan jag hoppade av tunnelbanan på väg hem från jobbet och kastade ned två Center-rullar på hennes hallmatta. Det var slut, men inte över. På sätt och vis är det inte över än. Bara slagits i spillror och sopats undan i ett hörn.

Det är inte så mycket en besatthet som en tomhet. En brist på något. På någon. Eller på något. Vi säger något. Det låter mindre ensamt. Jag lever ju ett alldeles utmärkt liv utan henne. Jag bara saknar henne. Ibland.

Jag är ledsen att det blev som det blev. Det har ingenting med dagens datum att göra. Sorg känner jag oavsett. Över att det fick det slut det fick. Jag må ha varit dum, men aldrig elak. Ångerfull, men inte fanatisk. Jag önskar att jag hade fått förklara. Eller kunnat förklara. Att jag berövats talets gåva kan faktiskt inte skyllas på mig. Det är ju samhällets fel, om vi nu ska skylla på någon menar jag.

Nåväl, inte för att jag tror att du läser. Hon läser. Men jag menade verkligen de där Center-rullarna. Det gjorde jag. Av hela mitt hjärta.

Året i siffror och enstaka ord

Det må vara det nya årets afton, men det är det förgångnas för- och eftermiddag. Allt måste bokföras. Det roligaste och det sorgligaste. Det sötaste och det suraste. De snyggaste och de fulaste. Allt måste listas. Alla måste lista. Du med, och jag med.

Men hur kan jag, som knappt minns gårdagen, förväntas dra mig ett helt stycke år till minnes? Faktum är att jag varken kan, vill eller tänker. Jag tänker dock göra det lätt för mig och lista lite kalla, hårda fakta från min bloggstatistik, och alla älskar ju bloggstatistik. Eller hur? Mmm, bloggstatistik.

Så vad har då egentligen hänt under året som gått?

Dag med bäst drag: 5:e December, av någon jävla anledning.
Mest lästa inlägg:
9.000.000 koalabjörnar i fara!, ett stycke skamlöst röstfiske sedan jag nominerats till årets spelskribent 2009. Jag slutade på en åttondeplats av sexton möjliga och 8.999.000 koalabjörnar miste livet.
Populäraste ord att googla sig hit på: Koalabjörn, tydligen. Hela 714 koalakramare. Det är nästan två koalarelaterade besök om dagen. Måste börja blogga mer om koalabjörnar. Andra populära ord att googla sig hit på är Happypancake (270) och En om dan (147). Trisslotter och avgrundsdjup ensamhet säljer med andra ord också ganska bra.
Mest överraskande hitslussning: En fjortonårig pappersdrake listar saker han gillar och droppar min blogg som om den vore het. Hamnar mitt emellan drömmar och ordvitsar. Inte illa. Inte illa alls.
Mest effektiva hitslussning: Karin Widén twittrar att Ett juläventyr kan vara en av världens bästa bloggar. En man håller med.
Årets roligaste överraskning: Att besöksstatistiken började fungera och avslöjade att jag gått från två- till tresiffrigt. En lätt sak att missa när ingen jävel kommenterar.
Årets bloggprojekt: En om dan är onekligen det som tagit upp mest tid, men roligast var nog ändå jakten på den korthåriga ICA-kassörskan. Ångestladdad nostalgikampanj för att vinna tillbaka en gammal älskare på hedersvärd andraplats.
Årets bloggfiasko: Om man bortser från dejten med korthåriga ICA-kassörskan och sommarens argaste samtal så får jag väl säga En om dan. Jag orkade inte skrapa fler än 284 lotter, trots att 365 utlovats. Drog mig tillbaka vid den nätta förlusten av 4350 svenska riksdaler. Usel och feg är vad jag är. Usel och feg.
Årets nyhet: Att jag bakade ihop En om dan och La Fable du Monde till en enda megahärlig kille. Alla vann!

Och med det tackar denna megahärliga kille för sig. Vi ses nästa år. Sköt om er, skål och god fortsättning.

Uppgift

Nä, jag ger nog upp det här nu. Eller inte det här alltså, utan det där.

Känns lite trist. Hade kunnat bli bra.

05:15-funderingar

Jag tycker fortfarande att Därför att var en ganska bedårande historia, trots att personen som skulle ta åt sig snarare tog illa vid sig.