”Det går inte en vecka utan att jag tänker på henne. Sällan en dag. Jag visste att jag inte skulle kunna släppa henne, till och med när jag släppte henne. Men jag visste också att jag aldrig skulle förstå vilket hål hon lämnade i mig förrän jag kikade ut genom det. Och det är stort. Ett skyddsräcke vore fint”

Saxat ur: Ett öppet kärleksbrev

Singel

Hej, har du några grejer hos mig som du vill ha?

Det var allt hon skrev. Hon, hon den där. Det första livstecknet på en vecka. I kontrast till att ha talats vid varje dag utan avbrott i fyra månader kan det inte tolkas som något annat än relationernas motsvarighet till att ”identifiera liket”.

Vad som hände är oklart. Allt jag vet är att det involverar en sömnlös natt och ett missat tåg, resten är en kavalkad av kvinnlig irrationalitet, eller kvinnlighet, förkortat. Kanske träffade hon någon annan, tog första bästa nödutgång. Kanske var hon rysk spion, blott på jakt efter mina mörkaste hemligheter. Kanske var hon bara ett snyggt fodral över ett hjärtlöst, vetenskapligt experiment.

Tråkigt, oavsett, såklart. Men oundvikligt. Ett nödvändigt ont. En tidsfråga. Även en fin bit entrecôte har sitt utgångsdatum, liksom. Jag hade inga planer på att lämna Stockholm. Hon hade inga planer på att flytta hit. Faktum är att hon under de fyra månader vi sågs inte var här en enda gång. Jag tror inte ens hon vet i vilken del av stan jag bor. Eller berättade för någon att vi träffades.

Men jag är inte bitter. Det finns ingenting att vara bitter över. Förbryllad, möjligen, men jag är nöjd med det som varit. Det var en bra sommar. Fin som snus emellanåt. Jag ångrar ingenting, och jag skulle definitivt rekommendera henne till en god vän.

The end.

Hon den där: 2 Juli – 14 Oktober

Till den det berör

Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Saker jag ville men inte kunde förklara. Då. Saker du inte lät mig förklara. Sen. Världsligheter, säkert, men det var mina världsligheter. Världsligheterna som ligger till grund för de beslut jag tog. Den person jag var. Den person jag är.

Jag tycker inte synd om mig själv. Visst är jag ledsen för att det blev som det blev. Visst kan jag fortfarande känna ånger, men det är en ånger för vilken jag bara har mig själv att skylla. Mitt bräckliga, odugliga hjärta. Men jag är inte arg. Inte bitter. Vi försvarade oss bara med olika medel.

I dina ögon gjorde jag två fel. Jag lät dig gå, och jag försökte vinna dig tillbaka. I mina ögon gjorde jag bara ett.

Jag betvivlar att du fortfarande kommer på besök, men om du ser det här: Grattis på födelsedagen. Jag saknar dig ibland när det är mörkt.

I går hittade jag dessa i botten av en kasse med adresserad reklam. Det var en bra dag.

En Center för dina tankar

Det är idag ett år sedan jag hoppade av tunnelbanan på väg hem från jobbet och kastade ned två Center-rullar på hennes hallmatta. Det var slut, men inte över. På sätt och vis är det inte över än. Bara slagits i spillror och sopats undan i ett hörn.

Det är inte så mycket en besatthet som en tomhet. En brist på något. På någon. Eller på något. Vi säger något. Det låter mindre ensamt. Jag lever ju ett alldeles utmärkt liv utan henne. Jag bara saknar henne. Ibland.

Jag är ledsen att det blev som det blev. Det har ingenting med dagens datum att göra. Sorg känner jag oavsett. Över att det fick det slut det fick. Jag må ha varit dum, men aldrig elak. Ångerfull, men inte fanatisk. Jag önskar att jag hade fått förklara. Eller kunnat förklara. Att jag berövats talets gåva kan faktiskt inte skyllas på mig. Det är ju samhällets fel, om vi nu ska skylla på någon menar jag.

Nåväl, inte för att jag tror att du läser. Hon läser. Men jag menade verkligen de där Center-rullarna. Det gjorde jag. Av hela mitt hjärta.

Året i siffror och enstaka ord

Det må vara det nya årets afton, men det är det förgångnas för- och eftermiddag. Allt måste bokföras. Det roligaste och det sorgligaste. Det sötaste och det suraste. De snyggaste och de fulaste. Allt måste listas. Alla måste lista. Du med, och jag med.

Men hur kan jag, som knappt minns gårdagen, förväntas dra mig ett helt stycke år till minnes? Faktum är att jag varken kan, vill eller tänker. Jag tänker dock göra det lätt för mig och lista lite kalla, hårda fakta från min bloggstatistik, och alla älskar ju bloggstatistik. Eller hur? Mmm, bloggstatistik.

Så vad har då egentligen hänt under året som gått?

Dag med bäst drag: 5:e December, av någon jävla anledning.
Mest lästa inlägg:
9.000.000 koalabjörnar i fara!, ett stycke skamlöst röstfiske sedan jag nominerats till årets spelskribent 2009. Jag slutade på en åttondeplats av sexton möjliga och 8.999.000 koalabjörnar miste livet.
Populäraste ord att googla sig hit på: Koalabjörn, tydligen. Hela 714 koalakramare. Det är nästan två koalarelaterade besök om dagen. Måste börja blogga mer om koalabjörnar. Andra populära ord att googla sig hit på är Happypancake (270) och En om dan (147). Trisslotter och avgrundsdjup ensamhet säljer med andra ord också ganska bra.
Mest överraskande hitslussning: En fjortonårig pappersdrake listar saker han gillar och droppar min blogg som om den vore het. Hamnar mitt emellan drömmar och ordvitsar. Inte illa. Inte illa alls.
Mest effektiva hitslussning: Karin Widén twittrar att Ett juläventyr kan vara en av världens bästa bloggar. En man håller med.
Årets roligaste överraskning: Att besöksstatistiken började fungera och avslöjade att jag gått från två- till tresiffrigt. En lätt sak att missa när ingen jävel kommenterar.
Årets bloggprojekt: En om dan är onekligen det som tagit upp mest tid, men roligast var nog ändå jakten på den korthåriga ICA-kassörskan. Ångestladdad nostalgikampanj för att vinna tillbaka en gammal älskare på hedersvärd andraplats.
Årets bloggfiasko: Om man bortser från dejten med korthåriga ICA-kassörskan och sommarens argaste samtal så får jag väl säga En om dan. Jag orkade inte skrapa fler än 284 lotter, trots att 365 utlovats. Drog mig tillbaka vid den nätta förlusten av 4350 svenska riksdaler. Usel och feg är vad jag är. Usel och feg.
Årets nyhet: Att jag bakade ihop En om dan och La Fable du Monde till en enda megahärlig kille. Alla vann!

Och med det tackar denna megahärliga kille för sig. Vi ses nästa år. Sköt om er, skål och god fortsättning.

05:15-funderingar

Jag tycker fortfarande att Därför att var en ganska bedårande historia, trots att personen som skulle ta åt sig snarare tog illa vid sig.

Tyst som i graven

Det är fortfarande tyst. Knäpptyst. Kanske försöker hon tiga mig till döds, för att sedan antasta min livlösa kropp.

Man kan bara hoppas.

Tyst som en musa

Jag skickade henne ett privat Därför att. Ni vet, hon den där, hon som aldrig riktigt gav sig av, fast hon lämnade landet. Jag ville säga någonting viktigt. Något bra, så jag tog en bild på min gylf och skrev ”Därför att allting blev så knäppt”. Jag skickade den däremot aldrig. Jag tog en bild på ett levande ljus istället, och skrev någonting om kyla. Inte fullt så originellt, men jag tror att budskapet gick fram ändå.

Har nu väntat i en vecka. Inte ett ljud. Inte ett knyst. Inte ett svar.

Hennes väninna har däremot hört av dig. Hon skrev att jag inte kommer att få något svar heller, med utropstecken. Det skulle ha tyngt mitt hjärta, om jag inte redan hade frågat min mystic 8-ball om hon och jag kommer att bli lyckliga igen, och fått svaret ”You can count on it”. En av dem snackar alltså en massa smörja, och jag kan väl aldrig tänka mig att de högre makterna skulle ljuga för mig.

Därför att 17

Därför att #16