Trettiofyra år och sju dagar

Det har i dag gått fem dagar sedan jag återvände från Prag. En vecka jämnt sedan min trettiofjärde födelsedag. Med väldigt få undantag var det ganska precis så här…

Vad har 1,5 meter tjocktarm och styr kosan mot Prag för tre dagar av kokt gris och skummande krus? #this #guy

Vad har 1,5 meter tjocktarm och styr kosan mot Prag för tre dagar av kokt gris och skummande krus? #this #guy

Första ölen i Prag, serverad på Stoleti, lokalbefolkningens påstådda favorit. Såg tydligen lokalt bekväm ut själv, för fick inom loppet av tvenne Krušovice och en gulasch agera turistinformation inte mindre än två gånger (och visste dessutom svaret på första förfrågan!). Väderleksrapporten spådde för övrigt mulet, men här skiner solen som vore den Christer Sjögrens nyborstade leende.

Första ölen i Prag, serverad på Stoleti, lokalbefolkningens påstådda favorit. Såg tydligen lokalt bekväm ut själv, för fick inom loppet av tvenne Krušovice och en gulasch agera turistinformation inte mindre än två gånger (och visste dessutom svaret på första förfrågan!). Väderleksrapporten spådde för övrigt mulet, men här skiner solen som vore den Christer Sjögrens nyborstade leende.

Bondbrännornas grande royale. Vittnar förvisso om mina många, långa sommarpromenader, men vad är det för vits att vara fit när man ser ut som en Imperial Guard i bar överkropp?!

Bondbrännornas grande royale. Vittnar förvisso om mina många, långa sommarpromenader, men vad är det för vits att vara fit när man ser ut som en Imperial Guard i bar överkropp?!

Har i kväll ätit middag till jazztoner på floden Moldau. En teoretisk fullträff som i praktiken träffar rakt i solar plexus. Musiken var okej. Kanske. Svårt att säga säkert då bandet spelade på nedre däck och de få högtalare som fungerade på övre låg i tryggt förvar bakom en massiv ljudvägg där kit och stenar bestod av skrattet och sorlet från konferensgänget som var i Prag för att dryfta de senaste rönen i nutritionslära för gris och kyckling. Och maten? Ptja. Så här illa har jag inte ätit sedan jag bodde i studentkorridor och stal Findus färdiga rätter ur den gemensamma frysen. Hade i förväg bockat för den vegetariska menyn eftersom man då fick chokladkaka till efterrätt istället för sorbet, och jag hade seriösa munchies vid bokningstillfället. Därför något snopet när kakan visade sig vara i torraste laget. Att kalla den skorpa vore att smickra. Varje tugga var som ett spadtag i öknen. Gav upp efter två, men var ändå inte särskilt hungrig eftersom den degiga lasagnen redan låg tung som en silverskatt i kistan. Och de vegetariska pergamentrullarna man kallade förrätt ska inte ens nämnas närmare. Men månen sken över Karlsbron. Alltid något.

Har i kväll ätit middag till jazztoner på floden Moldau. En teoretisk fullträff som i praktiken träffar rakt i solar plexus.
Musiken var okej. Kanske. Svårt att säga säkert då bandet spelade på nedre däck och de få högtalare som fungerade på övre låg i tryggt förvar bakom en massiv ljudvägg där kit och stenar bestod av skrattet och sorlet från konferensgänget som var i Prag för att dryfta de senaste rönen i nutritionslära för gris och kyckling.
Och maten? Ptja. Så här illa har jag inte ätit sedan jag bodde i studentkorridor och stal Findus färdiga rätter ur den gemensamma frysen.
Hade i förväg bockat för den vegetariska menyn eftersom man då fick chokladkaka till efterrätt istället för sorbet, och jag hade seriösa munchies vid bokningstillfället. Därför något snopet när kakan visade sig vara i torraste laget. Att kalla den skorpa vore att smickra. Varje tugga var som ett spadtag i öknen. Gav upp efter två, men var ändå inte särskilt hungrig eftersom den degiga lasagnen redan låg tung som en silverskatt i kistan. Och de vegetariska pergamentrullarna man kallade förrätt ska inte ens nämnas närmare.
Men månen sken över Karlsbron. Alltid något.

Födelsedags-Budvar på Coda, hotell Arias takterrass med utsikt över gamla stans takåsar. Livet har varit sämre. Bättre också, förvisso. Tusen gånger. Men inte lider jag i alla fall.

Födelsedags-Budvar på Coda, hotell Arias takterrass med utsikt över gamla stans takåsar. Livet har varit sämre. Bättre också, förvisso. Tusen gånger. Men inte lider jag i alla fall.

Och så födelsedagsbarnet själv, sekunden innan han blev påkommen av servitrisen med att ta födelsedagsselfies. Hon sa dock att det var okej, och att jag fick göra "whatever you like", så jag gick utan att betala.

Och så födelsedagsbarnet själv, sekunden innan han blev påkommen av servitrisen med att ta födelsedagsselfies. Hon sa dock att det var okej, och att jag fick göra ”whatever you like”. Så jag gick utan att betala.

Det ser förstås inte mycket ut för världen på bild, men när man efter femton minuters promenad i - vad som åtminstone känns som - fyrtiofem graders uppförsbacke och kommer till en glänta där du ser nästan hela jävla Prag i ett fönster av grönska, och detta på sekunden tajmat med crescendot i Ulf Lundells Connemara; då mår man.

Det ser förstås inte mycket ut för världen på bild, men när man efter femton minuters promenad i – vad som åtminstone känns som – fyrtiofem graders uppförsbacke och kommer till en glänta där du ser nästan hela jävla Prag i ett fönster av grönska, och detta på sekunden tajmat med crescendot i Ulf Lundells Connemara; då mår man.

Gin & Tonic på Prags topp, inte långt ifrån "grönskans fönster", och - skulle det visa sig - precis intill Sveriges ambassad. Sveriges ambassadör kom dock inte ut och gratulerade. Jävla stropp.

Gin & Tonic på Prags topp, inte långt ifrån ”grönskans fönster”, och – skulle det visa sig – precis intill Sveriges ambassad. Sveriges ambassadör kom dock inte ut och gratulerade. Jävla stropp.

Klädd för enorma biffar och tjeckisk Tinder-dejt.

Klädd för enorma biffar och tjeckisk Tinder-dejt.

Eftersom jag inte är @philipwildenstam bär jag heller inte med mig tre olika kameraobjektiv och paraplystrålkastare när jag går på restaurang, men Prag-resans födelsedagsmiddag på George Prime Steak är ändå värd ett om omnämnande. 400 g ljuvligt bråd död. Borde dock hoppat över förrätten, en Nova Scotia Lobster Bisque. God i sin enskildhet, men bortglömd så fort köttet gjort entré. Priset - 400 CZK - var dessutom i saltaste laget (för att vara Prag) med tanke på att soppan innehöll hummer motsvarande en normalstor kräftstjärt.

Eftersom jag inte är @philipwildenstam bär jag heller inte med mig tre olika kameraobjektiv och paraplystrålkastare när jag går på restaurang, men Prag-resans födelsedagsmiddag på George Prime Steak är ändå värd ett omnämnande. 400 g ljuvligt bråd död. Borde dock hoppat över förrätten, en Nova Scotia Lobster Bisque. God i sin enskildhet, men bortglömd så fort köttet gjort entré. Priset – 400 CZK – var dessutom i saltaste laget (för att vara Prag) med tanke på att soppan innehöll hummer motsvarande en normalstor kräftstjärt.

Och som sig bör på ett stekhus väljer du själv vilka tillbehör du önskar till köttet. Musen i mig var nära att spela säkert med någon-slags-potatis och sås, men med ena handen på kuken kapade jag i sista sekund alla livlinor och tog in en potta mac & cheese med svart tryffel. Jackpot, bingo och finns i sjön.

Och som sig bör på ett stekhus väljer du själv vilka tillbehör du önskar till köttet. Musen i mig var nära att spela säkert med någon-slags-potatis och sås, men med ena handen på kuken kapade jag i sista sekund alla livlinor och tog in en potta mac & cheese med svart tryffel. Jackpot, bingo och finns i sjön.

Hade i förväg ställt in mig på en trerätters brakmåltid med något slags fördärv i choklad till dessert, men tycks fortfarande ha magsäck som en fågelunge efter vårens fastemånad (fick med hängande huvud skicka tillbaka en fjärdedels entrecote och petade mest i makaronerna). En Mai Tai slank dock ned, och gjordes snart sällskap av ytterligare sex-sju drinkar på Black Angel's Bar, ett litet, muggigt hak med förbudstidstema och jazzpianist (där fotoförbud dessvärre råder).

Hade i förväg ställt in mig på en trerätters brakmåltid med något slags fördärv i choklad till dessert, men tycks fortfarande ha magsäck som en fågelunge efter vårens fastemånad (fick med hängande huvud skicka tillbaka en fjärdedels entrecote och petade mest i makaronerna). En Mai Tai slank dock ned, och gjordes snart sällskap av ytterligare sex-sju drinkar på Black Angel’s Bar, ett litet, muggigt hak med förbudstidstema och jazzpianist (där fotoförbud dessvärre råder).

Mötte efter middagen upp Olga, en – enligt egen Tinder-utsago – smart, najs och easygoing mjukvaruutvecklare på trettiotre bast. Hon drack två Gin & Tonic. Jag drack sex. Det sista jag minns är att jag inte fick hångla.

Jazzgung och fläskmedaljonger

Snart bär det av.

Till Prag.

Igen.

Deluxe living.

Deluxe living.

Hotellet bokade jag redan i vintras. Valde ett dubbelrum. Ett deluxe-dubbelrum, för ”hur svårt kan det vara att hitta någon som vill hänga med till Prag?”, tänkte jag, och hade efter ett halvår inte hittat en enda. Bestämde mig därför att avboka, varpå jag drack fem Daiquruis, och istället köpte en icke avbokningsbar flygstol för att mitt nyktrare jag inte skulle vara en sån jäkla party pooper och försöka sabba allt igen.

Mitt nyktrare, och lätt bakfulla, jag, var måttligt road.

Känslorna har sedan dess sjungit skalor. Att hävda ånger vore att ta i, men nivån av entusiasm följer samma mönster som hissen på ett hotell där rummen hyrs per timme. Ibland känns det fantastiskt kul. Inte sällan i samband med att jag ibland är lite full. Andra gånger känns det lite mer ensamt, vilket kan tyckas märkligt då herr Soloqvist ju är en mycket god vän. Ingens mans sällskap är något jag värderar högt. Jag jobbar ensam. Bor ensam. Äter ensam. Gråter mig till sömns ensam. Att vara ensam har aldrig varit ett problem.

Men ändå.

Med den impulsiva hungern efter sällskap knåpade jag ihop ett Facebook-evenemang där det agnades med löften om fritt boende och sprit i dekadenta mängder.

VIP

VIP

Ingen ”kunde”.

Tråkigt, förstås, men ingen anledning att kasta sig ned på knä och med nävarna knutna mot mot himlen förbanna Gud för den dagen du föddes. Kan du inget göra är det bara att gå vidare, eller i det här fallet, flyga till Prag. Göra det bästa bästa av situationen. Och det är precis vad jag nu har gjort.

I dagarna tre har jag googlat restauranger, barer och tortyrmuseer för att planera min resa i ”sann” #tjockmester-anda. Och faktiskt, det hela känns med ens så mycket roligare.

Inte så att jag går och längtar eller så, jag är ju ingen jävla Disney-prinsessa, men nog har jag brustit ut i en och annan spontan sång medan jag gjort piruetter på fält och ängar med öppen famn.


Torsdag: Anländer till Prag strax innan lunch. Håller dagen öppen och enkel. Vill bara knalla runt och ta in stadens arkitekturella prakt med Lundells bästa i lurarna. Förkovra mig i västslavisk skönhet. Äta gulasch ur en skål gjord av bröd. Försöka uttala Pilsner Urquell. Men det blir en tidig kväll. Senast midnatt.

Lunchar eventuellt på The Tavern, ett hamburgerhak beläget en kort (fyrtio minuter) promenad från centrum. Vad mer finns att säga? Kött på bröd. Det är vad det är. Gott och – enligt personlig preferens – okomplicerat. Men det beror lite på lusten. Min relation till hamburgaren är svajig. Lite av en fetisch. Ibland är den en fresterska som möter föga motstånd, men lika många gånger en främling i mängden efter vilken jag inte ens ids vända mig. Alternativt blir det Kentucky Fried Chicken, eftersom det är gott och en bristvara i hemkommun.

På kvällen cruisar jag Moldau medelst jazzbåt där det tjeckiska köket bjuder på för-, varm- och efterrätt. Hade egentligen velat äta på George Prime Steak, men för samma slant får jag en riktigt bra köttbit även i Stockholm, så prioriterar denna gång upplevelsen framför en medium rare Rib Eye Steak med Black Truffle Mac & Cheese.

Båten kastar loss 20:30, och festen spås vara i två och en halv timme. Borde vara nog för en sensommartorsdag.

Jazzgung och fläskmedaljonger.

Jazzgung och fläskmedaljonger.

Fredag: Försöker komma upp innan lunch, eftersom jag garanterat inte kom i säng innan midnatt.

Lite sightseeing hade varit trevligt, men bor precis vid Karlsbron och har redan sett Astrologiska Klocktornet, Pragborgen, Skelettkyrkan i Sedlec, Vaclavplatsen och den judiska kyrkogården.

Gick länge i tankarna att ta mig en redig Kafka-promenad bland allehanda barndomshem, gravplatser och stammisboredeller, men sen läste jag en tredjedel av Processen, och nu känns allt som involverar Frazze K inte längre lika viktigt.

Något som torde vara ungefär lika muntert som en promenad i Kafkas fotspår hade varit att åka till Theresienstadt som under andra världskriget fungerade som getto/koncentrationsläger. Har också övervägt att besöka ett medeltida tortyrmuseum. Eller så kanske jag bara slår mig ned på ett café och skriver. Vad fan som helst. Så länge man har skrivit i Prag så har man levat, det är sedan gammalt.

Lunchar på antingen U Kroka eller Lokál för traditionellt tjeckkäk för korvören. Slösar sedan bort varenda sparad krona genom att skämma bort mig med en födelsedagsmiddag på Codas takterrass där det serveras marulkskind till utsikt över Prags terrakottafärgade takåsar. Marulkskinden ingår visserligen bara i den ”ordinarie” provsmakningsmenyn. Vill man äta tjeckiskt blir det svampsoppa, ugnsstekt anka och jordgubbs-dumplings. Kan dock tänka mig få saker som låter mindre fest än jordgubbs-dumplings, så beställer eventuellt en ”riktig” dessert på sidan om och kastar dumplingarna på fattighjonen nedanför.

Prags takåsar.

Prags takåsar.

Efter middagen styrs hur som helst kosan mot Black Angel’s Bar, en källarpub med förbudstidstema där cigarröken ligger tjock som ett artificiellt tomteskägg och du får din Sidecar serverad i champagnekupa av män i tredelad kostym. Hög maskeradvarning med andra ord, men hyllningarna är flerfaldiga, och kitsch behöver inte vara synonymt med pajigt, något som ”min egen” hotellbar, Tweed, vittnar om.

Tjeckiskt gangsterkrök.

Tjeckiskt gangsterkrök.

Om Black Angel’s blir slutdestination återstår att se, men utanför hotellentrén måste jag stå senast 11:00 dagen efter, och det vore besvärligt att kånka runt på både bagage och en alltför stor betongkeps. Planet hem lyfter dessutom inte förrän 19:30, så har åtta timmar kul att lösa in även på söndag.

Kanske investerar jag tiden och mina kvarvarande tjeckpengar på ett café med gratis WiFi så att jag kan svepa mig igenom de tusen sjöarnas land på Tinder, för det visade sig nämligen att den returbiljett jag fyllehandlat lämnar utrymme för ytterligare åtta timmar kul i Helsingfors på vägen hem.

Yay.

Och jag vet. Det är inte jättecoolt att leva som ett gäng samhällstjejer som precis har tagit studenten när din trettiofjärde födelsedag ligger en knapp vecka bort i tiden. Det är befogad kritik. Ingen är mer medveten än mitt nyktra jag. Men när skammens smolk väl har singlat ned och lagt sig likt ett ytterligare lager dy på botten, då måste det ändå erkännas: Det är ganska spännande att vara full, ändå.

Brist på romantik i romantisk metropol

Kom i går kväll hem från Prag, ni vet vistelsen jag vann under ett personalmöte på vilket jag inte ens närvarade. Mitt andra besök i staden, men var den här gången bättre förberedd och hann se betydligt mer.

Är vanligen var- och sparsam med superlativen, men Prag är verkligen en underbar stad. Kanske till och med snäppet för underbar. Nästan så att alla vackra byggnader som står vägg i vägg ger något av en slags tårta-på-tårta-effekt. Det blir överrumplande, men det är förstås också ett ganska angenämt problem. Turistträngseln är i så fall en mer verklig plump i protokollet, men det är ju inte som om jag själv är inföding, så det det är bara att bita ihop hoppas att man är lika mycket i vägen för personen bakom som personen framför står i vägen för dig.

Vi hann i stort sett se allting som vi ville hinna med. Karlsbron, Vaclavplatsen, Pragborgen, gamla judiska kyrkogården och alla andra ”måsten” som är svåra att missa om man så ens gav sig fan på det. Det enda som försakades av anledningar som brist på tid och lokalkännedom var den nya judiska kyrkogården, allt Kafka-relaterat och Det dansande huset i Novi Mesto. Samt Tjeckiska kubistmuseet som bara skulle ligga runt knuten, men det var inte så mycket vårt fel som att de hade stängt två år innan vi hann fram.

Bra dagar alltså. Det enda jag skulle göra annorlunda om jag hade makten redigera resan i efterhand vore väl att byta ut mitt resesällskap. Det låter kanske hemskt och hårt, men skälet till att jag väntade så länge med att ta mig till Prag en andra gång var just för att jag under nästa besök ville dela upplevelsen med någon jag tycker om. Alltså mer än som vän, för det finns tillfällen då en vän helt enkelt inte är nog. Prag är en stad för älskare, och mången var stunden då jag önskade att det var en käresta jag hade vid min sida.

Tydligare blev väl aldrig denna önskan än när hotellpersonalen råkade ge vår rumsnyckel till en annan gäst och direkt budade upp en flaska champagne som ursäkt, och vi sekunderna senare upptäckte att de under vår utflykt till Kutná Hora redan hade ställt upp en flaska champagne, för att jag fyllde år. Två flaskor skumpa alltså, till ljudet av pragsorl från öppet fönster på femstjärnigt hotell mitt i Gamla stan, och med en sol på klar himmel som stod riktad likt en 2000W scenstrålkastare rakt in i rummet. Klart man ville hångla liksom.

Men en flaska fick vi i oss i alla fall, och efter det avslutades födelsedagen med en tur upp på Petřínkullen via bergbana där vi även åt middag på restaurang Nebozizek med utsikt över ett centralt Prag i skymning.

Kan rekommendera Prag varmt nog, och skiter du i tjusiga omgivningar så åk för priserna. Blev själv mycket positivt överraskad över hur billigt allting var. Visste faktiskt inte vad jag skulle förvänta mig då även besöket under våren 2008 var en bjudresa där jag inte la ut för mer än en öl ur egen ficka.

Tror inte ens jag gjorde av med två tusen på dessa två dagar, och då är alltså allting inräknat, inklusive flyg. Snålade heller inte med vad jag ville äta eller dricka (även om jag visserligen undvek turistfällor där ölen var dubbelt så dyr som de lokala syltorna). En stor stark kostar sällan mer än tretton kronor, och ett mål mat går i centrum på mellan trettio spänn och en hundring. Servicen lämnar visserligen en hel del att önska, men eftersom allting ändå är så löjligt billigt har man råd att dricksa även den vresigaste kypare och därmed känna sig lite larger than life.

Kikar redan nu på rum och resor för nästa vår/sommar, för ett tredje besök blir det garanterat.

Födelsedagsbarn i motljus mot ett Prag i fullt liv. Med bjud-champagne (andra flaskan).

Födelsedagsbarn i motljus mot ett Prag i fullt liv. Med bjud-champagne (andra flaskan).

Medioker mat till magisk utsikt på restaurang Nebozizek.

Medioker mat till magisk utsikt på restaurang Nebozizek.

Utsikt mot torget i Gamla stan och det Astrologiska klocktornet .

Utsikt mot torget i Gamla stan och det Astrologiska klocktornet .

Utsikt från annat fönster.

Utsikt från annat fönster.

Vackert slitage på Prags centralstation.

Vackert slitage på Prags centralstation.

En av tusen biljoner statyer i Prag. Vet inte vad den heter, men kallar den för "Va saru saru?".

En av tusen biljoner statyer i Prag. Vet inte vad den heter, men jag kallar den för ”Va saru saru?”.

Utsikt från ett bestiget Prag.

Utsikt från ett bestiget Prag.

Pragborgen.

Pragborgen.

Pragborgen, igen.

Pragborgen, igen.

Pragborgen, återigen.

Pragborgen, återigen.

S:ta Barbarakyrkan, utifrån.

S:ta Barbarakyrkan, utifrån.

S:ta Barbarakyrkan, inifrån.

S:ta Barbarakyrkan, inifrån.

Stort jävla fönster.

Stort jävla fönster.

Första måltiden gick på ungefär 40:- med dricks. Det blev någon slags gris med något slags tillbehör.

Första måltiden gick på ungefär 40:- med dricks. Det blev någon slags gris med något slags tillbehör.

Ännu ett maffigt tjeckiskt bygge.

Ännu ett maffigt tjeckiskt bygge.

Enligt sägnen inreddes Skelettkyrkan i Kutna Hora av en blind munk som efter att ha pysslat med de 40 000 liken fick synen åter. I själva verket är det dock bildsnidaren František Rint som ska ha cred då  han 1870 anställdes av ätten Schwarzenberg att inreda det gotiska kapellet.

Enligt sägnen inreddes Skelettkyrkan i Kutná Hora av en blind munk som efter att ha pysslat med de 40 000 liken fick synen åter. I själva verket är det dock bildsnidaren František Rint som ska ha cred då han 1870 anställdes av ätten Schwarzenberg att inreda det gotiska kapellet.

Dödskalle i gott sällskap i Benhuset i Sedlec.

Dödskalle i gott sällskap.

Skelettpyssel i Kutná Hora.

Mer skelettpyssel i Kutná Hora.

Tjeckerna dricker mest öl i världen med 166 liter per man och år. Jag ligger på andraplats.

Tjeckerna dricker mest öl i världen med 166 liter per man och år. Därefter kommer Tyskland. Sen jag.

Tjeckien? Check!

Då var resan till Prag bokad. Återgick till ursprungsplanen och tar istället för otacksamma norrländskor med mig en otroligt tacksam småländska. Hon är nästan mer peppad än vad jag själv är, så kunde nog inte gjort ett mycket bättre val av resesällskap.

Åker i slutet av augusti. Främst för att fira födelsedag, men även som ett avsked till såväl sommar som semester. Och på tisdag bär det av till Argassi för att fira dess begynnelse. Eventuellt blir det även en tur till Köpenhamn eller Amsterdam där emellan. Inte nödvändigtvis för att fira någonting, men händer det så händer det.

Tveksamt om jag tar mig tid att författa några inlägg under veckan som kommer, men om hotellets kostnadsfria Wi-Fi fungerar som det ska så är det inte omöjligt att det dyker upp en och annan grekisk sallad på Instagram.

Till dess – so long, suckers!

Fet jävla sallad.

Fet jävla ostsallad.

Säng för två i Prag

Har jag berättat att jag vunnit en resa för två till Prag? Eller det är väl snarare uppehälle för två i Prag jag har vunnit, själva resan måste vinnaren bekosta själv.

Hade först tänkt resa redan i våras, men kunde då inte komma på någon värdig ett femstjärnigt hotell med fri tillgång till minibar och frukostbuffé. Funderade ett tag på att ta med Jasna, men så gick hon och blev temporärt lesbisk, och ska man åka till Prag så vill man ju ändå åka med någon som man kan ligga med. Inte för att knullkontrakt med avtal om sexuell tjänster måste signeras innan avresa, men man vill ju ändå att möjligheten ska finnas liksom. Prag är ju romantiskt så in i helvete.

Nu är Jasna visserligen inte lesbisk längre, men det är ju fler saker än sexuella läggningar som förändrats sedan i våras, och man behöver inte vara en mer trogen läsare än några veckor tillbaka i tiden för att förstå att jag nu istället funderar på att bjuda med det norrländska lugnet.

Inte helt oproblematiskt, dock. Det är ju på tok för tidigt att planera semester ihop. Det är på tok för tidigt att ens planera om vi ska ses nästa helg, men bokar jag ingen resa nu så är ju risken att det varken finns flygstolar eller vakanta rum när det väl är dags. Folk som inte jobbar natt på hotell brukar dessutom kräva något bättre framförhållning än några dagar när destinationen ligger cirka 140 mil söder om tullarna.

Tänkte även förlägga resan mitt i en vecka, förmodligen runt min födelsedag i augusti. Åka strax innan och komma hem precis efter. Då borde vädret fortfarande vara fint nog att turista i, men allt turistande pack ha åkt tillbaka hem till sitt. Ja, förutom det tjeckiska packet då, för de bor ju där året om.

Väntar hur som helst ännu någon vecka med att ställa frågan. Dumt att skrämma henne rakt i armarna på något gammalt gymnasieligg nu när hon tar semester och åker hem till Skellefteå på tisdag, och lika dumt att boka resa i hennes namn om hon frivilligt kastar sig i armarna på ett.

Ventana Hotel Prague, för vinnare.

Bra nog för Tv

Jag borde få vara med i På Spåret. Jag är ju sjukt allmänbildad. Det är många som kan lite om väldigt mycket, men jag kan typ ingenting om nästan allt. Dessutom har jag suttit på en pizzeria i Prag och skrivit på en romantisk komedi. Det skulle Fredrik kunna säga något lustigt om.

Tre dygn i Prag

Flygbussen till Arlanda, vilket jävla skämt. Jag som trodde att framtiden kanske äntligen hunnit ikapp oss, men tro fan att den höll sig på marken hela vägen fram till Terminal 2. Rullbussen snarare. Hundratio spänn i sjön liksom. Fy fan.

Ganska usel start på resan, så för att ge humöret en knuff i motsatt riktning köpte jag i vänthallen en burk Ubuntucola och det senaste numret av Allt om Historia. Femtio meter senare kom jag på att en burk Ubuntu innehåller tre centiliter mer än den tillåtna vätskegränsen ombord, och resten måste jag dela upp i plastpåsar om tio centiliter styck. Lika snopet som krångligt, så det var bara att halsa min Ubuntu rakt upp och ned direkt i säkerhetskontrollen. Humörkurva – oförändrad, men lite bubblig i magen.

Sen var de bara att börja vänta. Och vänta. Och vänta. Att vara i god tid kändes både vuxet och ansvarsfullt när jag knöt skorna i farstun, men att sitta och dingla med benen vid en tom gate i två timmar tog snabbt ned mig på jorden igen. Inte blev det mycket bättre av att just min stolsrad fick borda planet sist av alla, och när jag väl kom ombord så visade det sig att mina as tills stolsgrannar hade smugit ombord olovligt och nu blev tvungna att böka sig ut i gången eftersom jag hade fönsterplatsen. Fy fan.

Czech Airlines bjuckade dock på vatten och bröd under resan. Öl och läsk fanns visserligen till försäljning, men om de trodde att jag tänkte betala fem euro bara för att lyxa till deras Alcatrazmenyn så trodde de fel.

Inte fanns det heller mycket att vila ögonen på. Flygvärdinnorna var av modellen ”last resort”, ett tema som snart skulle visa sig vara synonymt med resten av det Tjeckiska utbudet, men då det ena sinnet gick på sparlåga så eldades det frikostigt på annat håll. De två slipsnissarna bredvid hade till exempel inte några som helst planer på att hålla käft. Vi snackar två timmars oavbrutet pladder om svunna ungdomsår och arbetslivserfarenhet.

Jag ansträngde mig verkligen för att höra vad kabinpersonalen försökte förmedla, men förgäves. Jag hade inte ens hört motorerna explodera. De hade lika gärna kunnat säga ”Thank you for flying Czech Airlines. We know you have a choice in airlines, and now you’re going to pay dearly for that mistake”, och jag hade inte haft en aning om det förrän jag låg utspridd på de polska palsternacksfälten.

Men trots viss turbulens så gick det hela ganska bra. Jag lever, jag har ätit grym tjeckisk frukost, jag har ”gjort Prag”, jag har fått inspiration till en romantisk komedi, jag har spanat in Mafia II, och jag har druckit Staropramen utan en spänn på fickan på pizzeria Mirakul som inte tar VISA-kort. Blir livet så mycket bättre?

Ja, jag hoppas verkligen det. Varför tycker tjejer att det är så jävla kul att resa egentligen?

En mulen torsdag i Prag.

Bland ölbuteljer i Kafkas fotspår

I morgon bär det av. Strax efter femsnåret när resten av staden står stilla i rusningstrafiken så bordar jag ett jumbojet och flyger söderut. Det låter kanske inte så lyxigt, men att möta våren i Prag med kravatt och nejlika i knapphålet är ett sånt där kapitel som borde vara obligatorisk i var mans självbiografi.

Där ska jag insupa tjeckisk kultur (det vill säga Staropramen) och spatsera mellan fallfärdiga fasader och modelejon som saxade ut en Okej-tidning från nittiotalet. Det kommer bli opera, gulasch och förtryckt kommunism i dagarna tre. Ja, och så lite Mafia II då förstås, eftersom jag åker på jobbets biljett.

Inte fy skam för en enkel pilsnergubbe från söders höjder. Annars har jag inta så mycket planerat för resan. Sunken tycker att jag ska ta mycket bilder. Jag tycker att han kan googla skiten. Vi får se hur det blir.

Du skrev; Sommaren i Mariebad, och om pansar och våren i Prag.