Finbesök från fackpamparnas land

Upptäckte precis att besöksstatistiken efter en tids stiltje fått sig en rejäl tsunami-peak, främst med hjälp av klick från Facebook och Twitter. Tydligen var det inlägget ”Hjälp, min fackpamp tycker att jag är ett mähä!” som lockat till sig läsare, och efter lite 1337 h4xx0r skillz upptäckte jag att det var Jenny ”ärkekommunisten” Bengtsson själv som delat inlägget.

Kul att hon tar det med ro, ändå. När man chillar på maktposition kan man ju ofta unna sig det.

Kommentarerna till inläggen håller ungefär den kvalité man kan förvänta av folket i kretsen. På Twitter har vi @halvkul som tycker att Therese icke-svar är ett riktigt bra svar, och @arga_syrran verkar klocka allt hon läser och känner nu grov ångest över att ha ägnat tid åt en oliktänkare. Mitt svar på hennes gliring om grupp och individ blir för övrigt: Ja, grupp och individ är ett ganska jobbigt koncept, men inte för att skillnaden mellan grupp och individ är så himla komplex (eller att Jenny generaliserar som en sann nazist), utan för att olika regler verkar gälla för olika grupper och individer. Folk som ”gillar olika” (uppenbarligen ironiskt då de ofta hatar olika och helst av allt skulle förbjuda olika) är otroligt skickliga på att kupera praxis efter behag. Högst förvirrande.

Av de två delningarna så levererar dock Facebook de allra skarpaste analyserna. Lena verkar uppriktigt bekymrad över att jag hoppade över lektionerna (facklektionerna?) i skolan, och Linnea har lyckats lirka fram den misogyna, röda tråd som tråcklar ihop raderna och presenterar det minst sagt chockerande scoopet att jag är en ”antifeministisk kvinnohatare”. Vilket jävla gräv!

Vi har även komikern Björn som gjort spaningen att mitt domännamn väl matchar trovärdigheten i inlägget, och Larsa passar på att förminska hela restaurangbranschen, en kommentar som tydligen förtjänar 3 likes.

Ja, oj. Där fick jag fikon. Sanna mina ord.

Hoppas åtminstone att Ola fick ligga.

”Hjälp, min fackpamp tycker att jag är ett mähä!”

Vaknar upp till avslöjandet att HRFs (Hotell- och restaurangfacket) ordförande i Stockholm, Jenny Bengtsson, inte bara är en ärkekommunist med ohälsosamt stor fixering vid ras och ursprung, utan dessutom en manshatare av rang som flera gånger givit plats åt än obehagligare individer som @ladydahmer och @sinoes i sitt Twitter-flöde.

Kan nu alltså överväga ett medlemskap strax innan chefen börjar avrätta mina anhöriga som svar på löneanspråk.

Och inte för att jag förväntar mig att någon ska ta något som helst ansvar, men skrev ändå ned mina funderingar kring denne fackpamps tvivelaktiga beteende och skickade till förbundsstyrelsen. Det lät ganska precis så här:

Hej Pim och Therese,

Känner ni till att er förbundsstyrelseledamot, Jenny Bengtsson, på Twitter uttrycker sig så här gällande män?


Och om så, motivera gärna varför jag som man ska engagera mig i facket.

Har jag rätt till hjälp precis som övriga medlemmar, eller prioriteras mina bekymmer först när samtliga kvinnor fått assistans då jag på grund av mitt kön ändå automatiskt kvalificerar till ”privilegierad inom precis alla områden hela tiden jämt”? Kan jag ens bli felbehandlad på jobbet i HRFs ögon, eller ses mina dilemman mer som att patriarkatet äntligen får betalt för gammal ost? Hur som helst är det inte särskilt förtroendeingivande.

Att Jenny twittrar som privatperson är knappast en godtagbar ursäkt då hon koketterar med sin verksamhet inom HRF i presentationen av sig själv. Att det skulle handla om ett skämt (vilket det uppenbarligen är, men vars andemening är lika uppenbart förankrad i hennes aviga inställning till gruppen män) är även det en tveksam förklaring då hon tycks vara en flitig konsument av misandrins två ivrigt svingande fanbärare, @ladydahmer och @sinoes.

Exemplen som givits ovan kan tyckas harmlösa och i sig inte nog skäl att uppröras, men betydligt fler poster genomsyras av en liknande tveksam attityd. Har på senare åt lekt med tanken att själv inta rollen som fackansvarig på min arbetsplats, men är detta vad jag har att jobba med är det en fundering som nu grundligt får omvärderas. Jag menar, blir jag antastad av chefen sväljer jag ju hellre förnedringen i det tysta än hör HRF klampa in och fråga om det finns plats för en till.

Tack för ordet,
Mattias

Efter att ha studerat hur Jenny själv möter kritik på Twitter vore alla svar som erbjuder mer djup än ”trolololol – vit kränk man much?” just nu tacksamt, men över förväntan.

Jennys kaffekopp, om någon nu förväntat sig något annat.

Jennys kaffekopp, om någon nu förväntat sig något annat.

Tillagt 150415: Har nu fått svar från HRFs förbundsordförande, Therese Guovelin. Eller svaret fick jag redan i fredags, men har avvaktat en uppdatering i hopp om ytterligare korrespondens. Någon sådan verkar dock inte komma till skott, så bjuder er nu det lilla jag har, vilket i och för sig är nog så anmärkningsvärt.

Hej Mattias,

Jag hade tänkt att ringa dig så vi kunde prata om dina funderingar runt HRFs syn på alla medlemmars lika rätt, feminism och sociala medier.

Tyvärr finns du inte i vårt medlemsregister, men om du vill talas vid så maila mig ditt telefonnummer så ringer jag upp dig så snart jag kan.

Vänliga hälsningar,
Therese Guovelin

Förbundsordförande
Hotell- och restaurangfacket


Hej Therese,

Tack för ditt svar, även om svaret som sådant i och för sig var strikt tekniskt.

Det stämmer att jag ännu inte är medlem i HRF. Skälen till detta är flera, men ekonomin det främsta. Behöver dock inte berätta för dig om branschen dåliga villkor, eller hur de ter sig än sämre om man – som jag – jobbat natt.

Jag uppskattar ditt erbjudande om att besvara mina frågor över telefon, men föredrar ändå att ta dem via mejl. På så sätt jag kan ta mig tid att noggrant tänka över de svar jag får såväl som de svar jag själv ger. Utöver tidigare kritik måste jag dock tillägga att jag finner din kommentar rörande ”mina funderingar kring feminism” högst anmärkningsvärd, för ordet feminism nämndes inte över huvud taget i mitt ursprungsmejl.

Är det som Jenny Bengtsson sysslar med feminism enligt HRFs definition? För att HRF stödjer feminismen i dess mest basala form (det vill säga samma skyldig- och rättigheter för alla oberoende av kön, etnicitet och sexuell läggning) tar jag för givet, men står HRF istället närmare den nya aggressiva radikalfeminism som Jenny Bengtsson tycks företräda, det vill säga den där misandri ursäktas med samma vaga argument som populariserats av fascister, då har vi ett problem som vida överskrider min skepticism rörande fröken Bengtssons tvivelaktiga twitterkutym.

Med önskningar om en fortsatt trevlig kväll,
Mattias

Men något klargörande eller önskningar om en egen fortsatt trevlig kväll fick jag alltså inte.

Lite trist. Inte jätteknepigt att bara säga ”inom HRF tar vi bestämt avstånd från alla typer av negativa generaliseringar”, kan jag ju tycka. Om man faktiskt inte tycker att män är en jävla skitgrupp då, förstås. Då blir det svårare.

Det får gärna skava lite, så länge det inte skaver mig

Om Flashback är internetforumens pissränna så måste Twitter vara sanitetsboxen för använda bindor och tamponger. Ett myller av snusk. En papperskorg särskilt avsedd för de tankar som aldrig gavs chansen att utvecklas.

Där yttras helt enkelt inte mycket utav värde, men då och då, när veckan bjuder på dubbel fullmåne, glimmar det till i den mentala menslådan och du får ta det utav skatter likt den jag bjuder er nedan.

Nästan något utav en konstinstallation. Ännu inte namngiven, men se det som en tvåstegs grundkurs i simpel Twitter-feminism.

1), hävda att åsikter måste få vara obekväma och skava lite.

IMG_3647.PNG

IMG_3648.PNG

IMG_3649.PNG

IMG_3650.PNG

2), vägra lyssna på åsikter som är obekväma och skaver.

Samtidsenlig raggare

Tidningen jag brukar kasta på volley redan innan den dimper ned på hallgolvet har blivit en oväntad allierad i min vilda jakt på kärlek. I senaste numret publicerar de (samt begår eventuellt copyright-brott) nämligen ett av mina tweets från i början av året.

Supermegafläsk-RT.

Vem Therese är har jag förvisso glömt bort, men kan å andra sidan tänka mig att gifta mig de flesta kvinnor som jobbar på ICA Supermarket Hägerstensåsen, eller någon gång handlat där.

En dag för kärlek (och klasshat)

Vad är det absolut första du tänker om jag nämner RFSL och Prideparaden? Japp, just precis – klasshat.

Klasshat är nämligen det nya ”bögiga”, det är i alla fall en möjlig tolkning av RFSL Malmös beslut att posta denna smakfulla bild på sin Facebook-sida:

Gör de rika till kattmat alltså. Bra idé.

Höginkomsttagare – eller ”rika” – öser visserligen ned mer pengar i välfärdsfickan än de själva plockar ut, det vill säga; vi har cirka 40% av landets alla knösar att tacka för det gemensamma konto som bekostar bland annat skola, sjukvård och allehanda bidrag (där vi övriga 60% gör ett större uttag än antal kronor vi sätter in). Men, å andra sidan; kattmat.

Att katter sedan är notoriska soffliggare och gratisätare som aldrig bidragit till någonting av nationalekonomiskt värde är en petitess i sammanhanget. De miljarder som spills i samband med de feta kapitalistsvinens skurna halsar är dessutom en kostnad som enkelt kan ersättas med intäkterna från till exempel regnbågsflaggor och annonser i QX Magazine. Får man förmoda. Helt jävla efterblivet vore ju plakatet annars.

Sen kan man ju – om man bortser från de ekonomiska aspekterna – fråga sig varför RFSL Malmö över huvud taget känner sig nödgade att exkludera världens alla stekare. Upphör man att vara HBTQ när en viss skattesats har uppnåtts, eller? Och var går i så fall gränsen mellan förmögen och queer? När man drar in 15 000 SEK före skatt? Eller 25 000 SEK? Eller 55 000 SEK?

Elton John till exempel, gör han sig bättre på skiva eller i konserv? Och Jonas Gardell, är han tillräckligt pank eller bör han benas, tärnas och läggas i gelé? Eva och Efva, okej eller pastej? Och vad gör vi med Anja Pärson, Kajsa Bergqvist och Babsan? Fattig- eller slakthuset nästa?

Så många frågor, så få förväntade rimliga svar.

Supervalår > Superskogsbrand

Heh. Ja, det var kul. Går jag ut på balkongen kan jag höra skrattet från Salaborna ända hit. Otroligt fyndigt.

Fast ska man nu tvunget göra politik av denna katastrof så borde väl inlägget snarare formulerats på följande vis: ”Vad gynnar egentligen invånaren i Norberg mest? Ett glas vatten och en Treo i Fagersta, eller hundra liter vatten på plats?”. För det är ju så läget ser ut. Varje spenderad krona i Sverige är en förskingrad Afrikansk förmögenhet.

Men bäst hade kanske varit att låta bli att ta billiga poänger på andras misär. Blir ofta fräschare så.

Men mindre likes, förstås.

Skriet från tågvagnen

Det är sannerligen inte varje dag man kommer hem från en heldag i Enköping med omnejd och möts av 115 nya Twitter-notiser, särskilt inte när man aktivt undvikit politiska diskussioner och heller inte ens blivit lite hatad i allmänhet.

Istället visade det sig vara följande tweet som fått oväntat mycket kärlek:

Blott småpotatis för den feta Twitter-eliten, såklart, men för en annan är det ju personligt rekord.

Låt aldrig fakta förstöra ett bra självförakt

Fredrik Virtanen lät via sitt Twitterkonto i går än en gång bekräfta myten om den svenska kvällstidningsjournalistens monumentala okunskap (som om det nu skulle behövas):

Hade Fredrik bara varit en smula mer intresserad av historia än han är av retweets och favorit-markeringar så hade han – likt historikern Peter Englund – varit medveten om att hälften av rösterna som bar Hitlers namn i valet som ledde till Nazitysklands etablering lades på lådan av cirka 425 000 schnitzelbankande Fraus och Fräuleins:

”Emancipera kvinnorna från kvinnoemancipationen!” Så löd en av nazisternas paroller, och den sammanfattade mycket av deras attityder till det ej stålhjälmsbärande könet. Hitler själv, som privat gärna uppträdde som ett handkyssande salongslejon, var mycket klar i frågan: ”Ett fruntimmer som blandar sig i politiska saker är en styggelse”. Som vi alla vet förespråkade de tyska nazisterna en extrem renodling av könsrollerna, där samhället, slagfältet och världen gavs till mannen som hans exklusiva domän, medan kvinnan förväntades hålla sig stilla i köket, kyrkan och hemmet och föda blonda, renrasiga barn.
Som var fallet med rätt mycket i nazisternas politik var en del av detta allmängods i Weimartidens Tyskland – den ekonomiska krisen hade bland annat lockat rätt många att anklaga förvärvsarbetande kvinnor för att stjäla arbete och försörjning från arbetslösa män. Och som också var fallet med så mycket i nazisterna ideologi så byggde det på halvsmälta vetenskapligheter, i det här fallet på en förvriden bild av hur familjen fungerat i det förmoderna bonde-Tyskland, detta drömda idealrike.
Det intressanta är att detta uttalat anti-feministiska program faktiskt väckte ett betydande gensvar bland de tyska kvinnorna. Åtminstone av röstsiffrorna att döma. I de sista valen innan Hitlers maktövertagande röstade lika många kvinnor som män på NSDAP. Det parti som hade det mest uttalat feministiska programmet, kommunisterna, var däremot det som hade den klart lägsta andelen kvinnliga väljare.”

Så politiskt korrekt alltså, men så i realiteten fel det nästan bara kan bli.


Men vi

Fast kött gillar vi ju, där får jag ändå ge gamle Virtan rätt.

”Tycker såklart fortfarande att alla zigenare som utövar sin kultur borde utrotas, dvs cirka alla ziggisar. Kallar ej detta för rasism, bara rimlighet”

Jag besöker Flashback nästan dagligen. Näthatets mytomspunna högborg för vissa, för andra synonymt med den värsta sortens filmskurkaktigheter så som pedofili, antifeminism och ont brått dödsknark.

Men inte för mig. Visst förekommer det både näthat och pedofili samt antifeminism och ont brått dödsknark, men personligen brukar jag Flashback mer som en samlingsportal för olika nyheter. Inhemska som utländska, och dessutom serverade i kombination med allsköns analyser. Vissa bra, andra mindre bra, men de är många och oavsett kvalité ett frö för den egna tanken.

Jag förstår de som är skeptiska. Sajten är inte för alla, men med sina 46 000 000 inlägg utspridda över 135 kategorier så har den ändå något för just alla, om dessa alla någon gång skulle vilja prova lyckan.

Deltar dock sällan själv aktivt i åsiktsutbytet, och mitt dryga tioåriga konto har knappt hundra inlägg till sitt namn. Femtio av dessa är dessutom rena slentrianposter skrivna i begynnelsen, och enbart för att då ge mig tillgång till Flashbacks Shanri-La – porrdumparna (om de existerar än i dag vet jag däremot inte).

De mest aktiva avledningarna är förmodligen aktuella brott och kriminalfall och integration och invandring, och det var i den senare jag hamnade en dag för två eller tre år sedan.

Minns inte vilken tråd eller vilken händelse som diskuterades, men jag kommer väl ihåg den man som tycktes gå i polemik med allt och alla. En man som med råge levde upp till den stereotypa nidbilden av en typisk Flashbacknazist. Den där raljerande busen som generaliserade vilt och talade nedlåtande om ”negrer” som flockdjur med gripklor till fötter för att de skulle kunna klättra i träd och käka bananer utan att trilla ned.

En annan man som deltog i diskussionen beklagade sig över det hat som Flashbacknazisten uppenbarligen hyste, men bakom bekymret sken också omtanken igenom och han lovade Flashbacknazisten att dennes ilska bara var en fas av ungdomlig ignorans och själsliga konflikter, och att han inom tio år skulle ha vuxit ifrån allt det där och själv inse att allt som gått snett här i livet inte nödvändigtvis var invandrarnas fel.

Flashbacknazisten fnyste naturligtvis bara föraktfullt åt hippie-Nostradamus spådomar, och några inlägg senare nådde samtalet vägs ände och tråden seglade allt längre tillbaka i länkflödet för att snart försvinna helt.

I nio år låg sedan löftet i glömska men väckas det tionde åter till liv av en nyfiken läsare som av en slump hittat tråden och nu ville veta hur det egentligen hade gått. Flashbacknazisten hade visserligen inte varit aktiv på flera år, men andra användare som postat i tråden fick nu notiser om dess renässans och inom kort hade den efterlyste spårats, kontaktats och loggat in på nytt.

Det visade sig att Flashbacknazisten inte bara hade lagt forumdiskussionerna på hyllan, utan prydligt hopvikt i en hög på sidan om låg även idén om negern som skadedjur, precis som profetian hade förutspått.

I dag var han såväl vidareutbildad som familjefar, och det gamla livet som arg skinnskalle var nu ett pinsamt minne blott. Stämningen i tråden var god och den före detta nazisten kunde bara skratta åt sin posthistorik och förundras över hur ett skede i livet kan stå i så skarp konstrat till ett annat. Det var som om hans nutida och dåtida jag var två helt olika människor, bara det att de råkade dela samma kropp.

Jag hittar inte längre tråden, men jag minns den väl för jag tyckte att den var fin. En riktigt må-bra-tråd. Den där typen av läsning som skänker hopp; hopp om att andra unga och alldeles för arga människor en dag (eller 3650) ska växa upp och ur sin oklädsamma vrede.

Jag nämner inga namn, men skärmdumpar så det står härliga till:

kloka2

113

269

aliciadickner01

aliciadickner02

aliciadickner03

baraenfluga01

blindbank

cismän

ericolo

godzilla01

godzilla02

godzilla03

godzilla04

godzilla05

godzilla06

godzilla07

halshugga

hysteriskkvinna4

jaylazkar

kafari

killerbarbie3

killerbarbie4

kloka3

manshat

samsonmach

sinoes01

sinoes02

sinoes03

sinoes04

sinoes05

sinoes06

sinoes07

slutavaraman

theblowout

trilskarn

utrotallamän1

atladottir01

atladottir02

schunnesson01

schunnesson02

ladyda

Kom ihåg - så länge du inte fötrycker (vad nu den exakta definitionen av förtryck skulle vara) så är det okej att häva ur sig precis vilken sexistisk eller rasistisk smörja som helst.

Och kom ihåg – så länge du inte förtrycker (vad nu den exakta definitionen av ”förtryck” skulle vara) så är det okej att häva ur sig precis vilken sexistisk eller rasistisk smörja som helst.

För fler grova generaliseringar och ogenerat mansförakt – se Twitter och etiketten #mänförtrycker. Är du av en mindre känslig natur än undertecknad är det en vanföreställningarnas guldåder där de mest dråpliga klimpar av demagogi, grov misandri, falsk diktomi och logiska felslut ligger tjocka som gåsägg så långt blicken tar dig. Bara att ta sats och likt farbror Joakim plumsa rakt ned i galenskapen.

Som man hatar får man ligga

Har i natt sett Robert Aschberg jaga troll i TV3, och resultatet var väl ungefär som förväntat. Ett program som duger gott i brist på allting annat, men ingenting jag lär planera mina dagar efter. Som vilken TV3-produktion som helst med andra ord.

Svårt är det dock att ta Aschberg på allvar när han använder uttryck som ”hatsajter”. Det klär honom inte. Förväntar mig mer saklighet från en man vars jobb är att sätta dit folk. Dramaturgin är i många fall också skrattretande, inte minst scenerna med Kawa Zolfagary som med plågad blick sitter och högläser elaka mejl rakt in i kameran.

Ledsen Zolfagary. Tycker visserligen inte att du är vare sig ”äcklig kurd” eller vill se din ryggrad knäckt i tusen bitar, men jag kan heller inte ta din sorgsna hundögon på allvar, inte efter din egen behandling av Pär Ström och hur han fick agera poster child för dina kränkta vita män. Näthat är inte okej bara för att det inte kommer i formen av direkta mordhot.

Med den brasklappen lagd måste jag ändå säga att de troll som skrämdes fram fick vad de förtjänade. Inte minst Hult Hatar, tjugoåringen som tyckte att det skulle vara skottpengar på ”små slynor” som bildbloggar ”negerbollar” dagen efter att de påstår sig ha blivit våldtagna. Vilken pellejöns. En grabb som helt tycks sakna ordets gåva men ändå tror sig ha begåvning nog att freestyla ihop en videoblogg trots att han låter som en komplett idiot.

Än mer underhållande är det att se honom förvandlas till en osäker liten pojkvasker i skuggan av herr Aschberg. Det lilla ”cool” han en gång må ha utstrålat på sin Facebooksida rann omedelbart ur honom likt en uppochnedvänd spann vatten, och att hataren Hult nu sitter i offerkofta och bloggar om att han tvångsmatas med sin egen medicin gör det hela knappast mindre underhållande:

”Allt hat som skapades emot mig nu Robert Aschberg, är det något du ska ta hand om eller ska jag behöva sitta under mordhot från flertal personer. Du gör ingenting angående det, för det räcker väl med att pengarna sitter den 25:e så spelar det väl ingen roll hur många liv som förstörs.”

Aaaw, stackars Hult Hatar.

Kan nog bli en hyfsat underhållande säsong ändå. Det som möjligen riskerar att smolka nöjesbägaren är att granskningen blir något enkelriktad. Skulle faktiskt inte förvåna mig det minsta om det lite finare och ”goda hatet” beviljas frisedel, och att Robert i en intervju med Dagens Media säger att man valt att ”fokuserat på att gräva djupt istället för att försöka täcka in alla aspekter av problematiken” skvallrar om att så mycket väl kan bli fallet.

Lite överraskad blev jag också när jag såg att Fanny Åström ska medverka i nästa veckas avsnitt, och alltså inte i rollen som troll på flykt.

Jag som trodde att Fanny levde på en stadig diet av just näthat och riskerade svåra bristsjukdomar om den dagliga portionen uteblev. Inte för att jag sett henne ge sig på någon personligen (vilket i och för sig inte är så märkligt då hon är blockad sedan länge), men hon har ju via både Twitterkonto och blogg deklarerat hur mycket hon hatar ”god ton”. Med facit i hand ingen jättebra idé, tydligen.

Fanny är för övrigt en kvinna med fler strängar än god ton på sin vredes lyra…

Och det här är alltså bara från i mars i år. Hoppas verkligen att Aschberg kan ge henne den hjälp som hon så innerligt behöver.