God fortsättning

Såvida ni inte kan bifoga bild på min grannes huvudlösa kropp, ha då heller inte mage att önska mig ett gott nytt år. Okej?

Det var allt.

Go’ jul go’ vänner

Då var julen till ända. Eller julafton i alla fall. Vi har ju fortfarande lite mindre än halva juldagen kvar + annandagen, och sen ska julen dansas ut och julklappar bytas i mellandagsreor, så den som verkligen gillar julen har få anledningar att deppa.

Själv firade jag en ganska lugn jul ute i förorten. Lite Kalle Anka, lite skinka, lite klappar, en liter whiskey. Mest för att stå ut med de lite yngre släktingarna. Och de lite äldre.

I julklapp fick en hushållsassistent och en stavmixer, precis som jag önskat mig, så nu kan jag grovmixa lite större saker som hela kycklingar och torra limpor med den ena handen under tiden som jag finmixar en ärtpuré med den andra. Kanon.

Ps. Tips på recept innehållande grovhackad kyckling, torra limpsmulor och ärtpuré mottages hemskt gärna.

Fick även en diskborste av modellen ”punk ass bitch”.

Inte redo för radio

Blev – efter Christofer Olssons tips – tillfrågad om jag ville medverka i morgondagens Aschberg som sänds på Radio 1. På tisdagar är det vad hemsidan beskriver som ”fri åkning”, något jag tolkar som ett anything goes-program.

Men det blir ingenting av med det. Jag är lite för mycket ”Eh…” för radio. Något av en verbal dyslektiker om man så vill. Klarar inte av att spotta fyndigheter med en fingersnärts hastighet. Motsatsen till bra radio med andra ord.

Annat ljud i skällan skulle det dock vara om jag hade en sweet Stephen Hawkins-deal, det vill säga en bekväm fåtölj med voicebox som skötte snacket åt mig. Då skulle det vara daglig leverans av putslustigheter i olika panel- och debattprogram.

Men till dess står jag över. Med möjligt undantag för Gäster med gester.

Goodmoooorning Vietnam!

23:32

Har ni tänkt på att nakna kvinnor, som i regel är någonting alldeles förträffligt, blir så mycket sämre när de inte är här?

Det har jag. Blev mycket chockad.

Helt jävla värdelöst.

Dagens namn, Magnhild

Jag har aldrig träffat någon som heter Magnhild, och jag har aldrig träffat någon som har träffat någon som heter Magnhild. Men jag har förmodligen träffat någon som har träffat någon som har träffat någon som heter Magnhild, för det sägs ju aldrig vara mer än fyra led mellan dig själv och någon som heter Magnhild. Eller?

Grattis på namnsdagen Magnhild Meltveit Kleppa!

Dagens namn, Dag

Dag var lika delar kantor som klassföreståndare. Dock inte min, men hade man riktig otur kunde hon vikariera för Ing-Marie, eller bara dyka upp och riva av en spontan psalm på pianot, oavsett lektion eller tid på dygnet.

Ryktet gick att Dag tillbringade stora delar av dygnet med ett finger i kranen, och det fanns också de som påstod att Dag glupskt mumsade i sig vad han hittade. Enligt Mats-Olov i 4A hände det även att Dag ibland radade upp sina ”skatter” på katedern för att sedan, med hjälp av tumme och pekfinger, skjuta prick på eleverna som sökte skydd bakom bänklocken. Poängsystemet lydde 1p för plugghästarna längst fram, 5p för medelmåttorna i mitten, och 10p för mobbade Gustav Alle längst bak vid kapprummet.

När Dag gick i pension ökade elevnärvaron med 500%, och när han dog kom våren en månad tidigare. På den plats han nu ligger begravd växer fortfarande varken gräs eller tistlar.

Gattis på namnsdagen Dag Finn!

Min torsdag i korthet

Drabbades i dag av mitt första riktiga sötsug sedan jag påbörjade min LCHF-diet. Var nära att stavmixa en ask hallon och skjuta rakt in i aortan, men som tur var hade jag en trehundragrammare med ost på stand by, och efter en trehundragrammare med ost är man inte riktigt i form av utföra avancerade kardiologiska lärakarprocedurer med sylt.

Men bortsett från ett otippat bärsug går det överraskande lätt. Jag får nästan tvinga i mig mat numera, något som gjort mig än mer övertygad om att kolhydrater är roten till all ondska. Eller i alla fall roten till allt småätande, och inte sällan en rot rent bokstavligt talat. Så tack men nej tack blodsockertsunami, jag håller mig till flott och as.

Körde även ett mustigt träningspass med mina nya niokiloshantar, ett pass i grevens tid med på att jag fick stanna hela sex gånger och hämta andan under min niohundrameterspromenad hem från postombudet. Men då hade jag också lyft trehundra gram kött strax innan. Med ost.

Jag har myst också. Det var mysigt.

Min onsdag i korthet

Somnade inte förrän klockan åtta i morse och vaknade därför först strax efter sex. Klädde på mig, gick till ICA Supermarket, köpte ost, gick hem, klädde av mig, stekte en ostburgare, och somnade än en gång framför Stuck on you på Tv11.

Mycket mer i korthet än så blir inte en dag.

Men med en ostburgare får även den kortaste av dagar betydelse.

Dagens namn, Ida

Ida bodde i Stockholm. Vi hade varit Lunarkompisar i flera år när vi väl bestämde träff, men jag hade inte en aning om hur hon såg ut eftersom hon var en av de användarna som hade en ”lunaravatar” på sin presentation istället för ett fotografi av sig själv. Ni vet vilka jag pratar om.

Min bror hade dock en teori om att tjejer utan bild kanske var för dumma (ergo – för snygga) för att förstå hur man gick till väga, så jag lät henne hållas. Hon hade dessutom kryssat för kroppstyp ”smal”, vilket, om än ingen garant, i alla fall halverade riskerna för att vi hade med ett kjoltyg av modell kaskelott att göra.

Tanken var att vi skulle gå ut med hennes väninnor, så jag tog med mig en egen vän, Peo Hassel. För honom beskrev jag Ida som ”en smula rock”, eftersom hon själv hade beskrivit sig själv som ”en smula rock”, med betoning på en smula, tydligen, eftersom hon bara var ett Devote-konto från en kvinnlig modebloggare enligt mall 1:A.

Hennes vänner hade givetvis inget intresse av varesig mig eller Peo Hassel som klätt oss för en kväll tillsammans med ensmularockbrudar, och när vi väl skulle gå ut hamnade vi, av en slump, får man förmoda, på skilda håll. Men Ida lämnade inte min sida, inte förrän vi nekats inträde till samtliga klubbar. Då satte hon oss på nästa tåg tillbaka till landsbygden, där jag stal en kyss på perrongen innan vi åkte hem. 

Levandes i en illusion av att ha halva inne, när det förmodligen lutade mer åt ett barmhärtighetshångel, frågade jag redan nästa dag om vi skulle ses igen. Och det skulle vi, tyckte hon. Hon hade bara lite mycket att stå i de kommande tio åren. Typ som att bli med barn, och gifta sig.

Men den som väntar på något gott…

Grattis på namnsdagen Ida i Lönneberga!

Min tisdag i korthet

Jag skulle egentligen ha gått på säljkurs med jobbet i dag, men jag sjukskrev mig på grund av sjukt osugen. Har istället borrat upp lite hyllor och bytt ut alla döda blommor mot levande. Det är den tiden på månaden, så att säga.

Welcome to hell, my green little friends.