Från busringning till folkmord

Kvällspressens kultur- och ledarskribenter kan referera till Flashback som ”internets pissränna” hundra gånger om de så önskar, men tråden Busringde :( levererar likväl mer underhållning än Aftonbladet och Expressen gjort tillsammans de senaste femton åren (och förmodligen även fler goda råd).

busring04

Dödligt polisgrepp

På ett ungefär när har det gått tillräckligt lång tid för att man ska kunna glädjas åt andra människors olycka? Cirka tjugo dagar? För i så fall är det nu fritt fram att med händerna på magen brista ut i ett bullrande skratt åt följande dråpliga missöden, samtliga presenterade i rubrikform värdig en Jay Leno-måndag.

Farligaste greppet.

Hackad till döds liksom. Skaplig 1337 h4XX0r.

"Hur sjuk är du då? Bara lite lagom sjuk eller multi?"

”Hur sjuk är du då? Bara lite lagom eller multi?”

Yttrandefrihetens martyrer

Som om det inte vore illa nog att denna dag markerar slutet för min +3 veckors julledighet, en klase fåntrattar med uppenbara empatiproblem och svårigheter att bjussa på sig själva kände sig dessutom nödgade att ge sig på tjugotre personer som valt att leva ett betydligt roligare liv (eller värnade andra människors rätt att göra det). Tolv av dessa dog, och fyra är i skrivande stund mycket allvarligt skadade.

Snälla, snälla medmänniska; var inte en fåntratt, okej? #jesuischarlie

Mitt eget bidrag. Inte lika knivskarpt som vissa andra, men ett bidrag likväl.

Mitt eget bidrag. Inte lika knivskarpt som vissa andra, men ett bidrag likväl.

For we may not be the young ones very long

Rik Mayall är död. Han dog i går, 56 år ung.

Finns väl egentligen inte mycket mer att säga om det, men gamle kollegan och studiekamraten Adrian Edmondson (The Young Ones och Bottom) säger det i alla fall:

”There were times when Rik and I were writing together when we almost died laughing. They were some of the most carefree stupid days I ever had, and I feel privileged to have shared them with him. And now he’s died for real. Without me. Selfish bastard.”

Tack, Rik, för de skratt du bjöd. Kanske mest uppenbart som anarkistpoeten Rick i TV-serien med tidernas förmodligen bästa vinjettmusik (om än blott en punkigare version av Cliff Richards original):

Bara att gilla läget.

Anna gillar läget.

Epilog

Vill börja med att tacka alla som delat eller på annat sätt återkopplat till ”Varför skulle någon vilja ha en fet halvflint som mig?”. På mindre än tolv timmar var jag uppe i över 2,900 besökare. Om hur och var och varför kan jag bara sia, och rena besök säger såklart ingenting om mottagandet. Kan lika gärna innebära att ~2,000 människor just nu sitter och rasar över att jag inte köpte starkare tabletter. Men då får det väl vara så. Tänker att i värsta fall hjälper den ingen. I bästa fall någon.

Vill också räta ut några eventuella frågetecken, och gör det för enkelhetens skull i någon slags Q&A i tredje person.

Vad exakt är du tänkt att föreställa?
- Jag vet faktiskt inte. Tanken var att göra en Arne Anka-aktig pastisch på Musse Pigg, vilket väl för de flesta är uppenbart, men nu när jag ser slutprodukten är jag inte ens längre säker på att det är en mus. Kanske någon form av björn. Musbjörn, i världens glesaste skäggstubb och H&M-tischa för 79,90:-

Varför röker du i serien? Du röker ju inte!
- Skälen till cigaretten är två; För det första så ville jag göra en ganska enkel serie. Inte enbart på grund av lättja, utan även på grund av att historien som sådan är ganska avskalad och naken. Ville att bilderna skulle spegla just detta, men en karaktär som bara står rakt upp och ned och berättar en historia är inte så jäkla spännande att vare sig läsa om eller rita, så en cigarett gav bilderna lite liv, men samtidigt också ett extra lager av ”dödlighet” och dekadens. Detta hade inte blivit lika tydligt/poetiskt om jag stått och mumsat på en påse chips, vilket hade kunnat vara ett annat alternativ. Att alla vet att det är fett bad ass att röka, speciellt i tidig ålder, är bara ytterligare ett plus.

Hur kommer det sig att du valde detta ämne?
- Jag valde att skriva om självförakt och hopplöshet med förhoppningarna om att nå ut till alla eventuella tvillingsjälar som i detta nu funderar på att skölja ned fyra kartor värktabletter med en halvliter posörwhiskey. Att gripa tag i någon annan som mår dåligt och – ja, kanske inte nödvändigtvis säga att det blir bättre, men för att belysa livet från en sida mer ofta höljd i dunkel.

Idén är nästan lika gammal som tiden som passerat, men ett av skälen till att jag tog tag i det var frånfället av en barndomsvän (i själva verket mer bekant, men inte som att han kan lägga in sitt veto i frågan). Omständigheterna till bortgången var/är luddiga, men till en början såg det ut att kunna vara självförvållat, och som den seminarcissist jag är tog jag givetvis på mig en del av skulden. Inte på riktigt, men känslan av att saker kanske hade slutat annorlunda om jag fått ge min syn på saken fanns där. Men även om vi tagit den där ölen som jag veckan tidigare ställt in fanns det såklart inga garantier för att samtalet ens tagit den vändningen, och hade han levt i dag hade jag aldrig ens tänkt tanken.

Därför, helt enkelt. För att den som själv mår dåligt i många (?) fall inte söker egen hjälp, och vars depression går de som vill hjälpa under radarn. I mitt eget fall var det enda tydliga tecknet på ångest att jag la mig i det där badkaret med förhoppningen att slippa kliva upp, och det är ändå en hemlighet jag lyckats bevara i tio år.

Vem är den där jävla Tony?
- Tony har fått agera något av en berättelsens ärkeskurk. Det är olyckligt eftersom han väger upp detta enskilda snedsteg med tusen väl valda. Han är en av mina favoritmänniskor på denna jord och en man som vanligtvis lever för att göra andra människor glada. Ingen skugga och skuld bör falla över honom. Livet hade varit märkbart mindre värt att leva utan denna man, och jag rekommenderar honom varmt till alla som har förmånen att passera hans väg (såvida du inte är fet och halvflint, naturligtvis).

Inte heller skuldbelägger jag ”media” för min dåliga självkänsla. Det är min egen börda att bära, även om jag rår över den lika lite jag. Att tala om osunda kroppsideal och tro att idealen hade sett annorlunda ut om även feta män i combover poserat halvnakna i Ellos-katalogen på regelbunden basis finner jag naivt. Rolf Lassgård ansågs en gång i tiden vara Sveriges sexigaste man, men hade Rolf Lassgård stått halvnaken och svettig i ett par Calvin-boxers så hade jag ändå inte velat vara fet och svettig. Säger inte att det är fel att vara fet och svettig, lägger ingen värdering i det, men jag finner personligen ingenting attraktivt i en degig kropp. Särskilt inte min egen. Hur detta kommer sig? Kanske för att en rippad manskropp gör sig bättre på bild på grund av de skuggor som definierade muskler erbjuder medan ljuset bara faller platt på en rund figur. Men det är bara en gissning på rak arm, och ämnet ett helt annat inlägg för en annan dag.

Jag nämner även i ett stycke att jag föredrar insomningstabletter före antidepressiva. Vill förtydliga att detta på intet sätt är en attack mot folk som medicinerar. To each his own. Alla måste välja det alternativ som passar hen bäst, men för mig var/är det inte ett alternativ av samma skäl som jag inte kan ha plastblommor eller bära tupé. Det skulle bara inte kännas äkta. Ett hyckleri kan tyckas då jag inte har några problem att förstärka känslor med andra droger, men det bor nog en liten hycklare i oss alla, och detta är min.

Ett annat skäl att hitta egna lösningar på problemen är att slippa förlita sig på en vårdapparat som gång om varannan havererar och just nu urholkas av idel nedskärningar.

Ja, det var nog allt.

Har du fler frågor är det bara att ställa dem i gästboken eller via kontaktformuläret så ska jag besvara dem så gott jag kan. Och avslutningsvis vill jag än en gång bara säga tack till alla som läst, gillat, delat och hört av sig. Ni är fantastiska hela högen.

Skål och tack.

Skål och tack.

”Varför skulle någon vilja ha en fet halvflint som mig?”

Tio år och två veckor senare, här är den – serien om den absolut sämsta dagen i mitt då tjugotvååriga liv.

Läs den här nedan eller ladda hem som PDF.

Sida01

Sida02

Sida03

Sida04

Sida05

Sida06

Sida07

Sida08

Sida09

Sida10

Epilog kommer i morgon.

Stenhård kulting

Hatar när man köpt fler döda grisbarn än man har plats för hemma.

Någonting fint för soffbordet

Någonting fint för soffbordet

Skum banansmak

Går det att misslyckas med gräddglass? ”Ptja, varför inte?” tycks man ha resonerat på SIA Glass och kallat in sina allra mest vansinniga vetenskapsmän för att ta fram en glass så ohelig att den endast kan ätas med krucifix. Resultatet – Gräddglass med skumbanansmak, kakaosås och marshmallows.

Beskrivs enklast som en hink djupfryst Nutrilett, fast med twisten att du är ännu fetare när kuren väl är avslutad. Innehåller visserligen ”äkta” skumbananbitar, men att glädjas över detta vore som att knivrånas och trösta sig med att det ska bli najs att komma hem och ta en dusch när knivmannen väl slutat hugga. Den kemiska eftersmaken väcker även misstankar om att man förmodligen kan och har använt smeten till att lösa upp styckade kroppar i.

Undvik så länge inte ekonomisk ersättning och en ursäkt från ledningen kan garanteras.

Med smak av skumbanan och ond bråd död

Med smak av skumbanan och ond bråd död

Sh-ALLAH-lalalala

För er som undrar hur det gått i fallet Botkyrka vs böneutrop kan jag nu avslöja att dom fallit. Av samtliga partier var det endast Sverigedemokraterna som röstade för att fria, och nu är det alltså upp till polisen i Botkyrka att avgöra om ett eventuellt böneutrop skulle vara störande för allmänheten eller inte. Svenska politiker har med andra ord (än en gång) gjort det som svenska politiker gör bäst, det vill säga avsäga sig allt ansvar och istället låta det falla på rättsväsendet att ta reda på problemet.

Exakt hur man resonerade i Botkyrka kommunhus kan jag bara sia, men bland gemene man verkar argumenten för böneutrop fortfarande vara desamma, och de är i huvudsak tre: Religionsfrihet, kyrkornas klockspel och ”varförbryrdudiglåtfolkgöravadfandevill!!”.

Varför religionsfrihet inte är ett giltigt argument till att vara flamboyant religiös har jag redan avhandlat HÄR, men för er som inte orkar plöja igenom ett bibeltjockt inlägg av bitterhet kan det summeras med; att få någon annans religion slängd i ansiktet är inte frihet från religion. Praktisera den gärna, men håll praktiken bakom lykta dörrar där vi som anser oss vara lite intellektuellt förmer slipper bevittna eländet.

När religionsfriheten avhandlats ligger dock klockspelsargumentet redan matat i kammaren redo att fyras av, och även det sågades i inlägget jag länkade tidigare, men om man bortser från att kyrkklockorna är informationsfria och dessutom varit en del av svensk kultur och ljudbild i tusen år (vilket man inte behöver, men för ytterligare argumentations skull) så blir facit inte rätt bara för att man fortsätter att addera fel. Det är (om jag får raljera, vilket jag får) som att istället för att förbjuda barnaga hade lagstadgat kvinnomisshandel med ursäkten ”men vi svenskar slår ju våra barn, varför kan då inte muslimska män få ge sin kärring en skön smäll så hon förstår att hon gjort fel?”.

Att avtacka kyrkklockan för lång och trogen tjänst torde vara nästa punkt att stryka på det sekulära samhällets agenda, inte köpa in ännu en jingel för okunskap.

Men värst av alla tyckare är ändå dessa öppna och fräscha människor som tycker att alla borde få göra precis som de vill och att ingen annan har anledning att bry sig (förmodligen eftersom de själva inte har någon). Jag begick själv samma misstag när jag försvarade lusserappen. Det var fel av mig. Jag borde inte uttalat mig i frågan eftersom mitt intresse för Lucia är nästintill obefintligt. Det är en fråga som endast rör luciatågens konnässörer och konsumenter, inte de som intebryrsiggörvadfanduvill. Att inte bry sig är ett ickeargument som inte ens förtjänar ett bemötande, men för den som tvunget ska ha sista ordet är det bara att servera den klassiska fuckyouspegeln; om nu en åsikt är ett sådant gissel, varför bryr sig då denna obrydda person om att folk bryr sig? Schack och matt! Eller schack i alla fall. Luffarschack.

Jag har även hört det mumlas om att förändringar av detta slag är en naturlig del av samhällets utveckling, och det är ju inte så att jag hatar utveckling, så varför bryr jag mig då? Låt folk gör vad fan de vill. Frågan är dock vad som egentligen menas med utveckling. Jag försökte googla fram en bra definition, men då jag ingen hittade gjorde jag istället en sökning av synonymer, och här är några av resultaten: Förbättring, tillväxt, framväxt, mognande, framåtskridande, framsteg, förkovran, progress, progression, evolution och uppsving.

Utveckling är med andra ord något som berikar samhället, något som för det framåt, är dess medborgare till gagn. Att människor inte längre bränns på bål för misstänkt samröre med Hin Håle är utveckling. Att svenska medborgare inte är bundna till ett trossamfund enligt lag är utveckling. Att skolan numera är konfessionsfri är utveckling. Religion kan visserligen utvecklas, men är i sig inget redskap för att så, odla och skörda den. Böneutrop är, om något, ett motsattsord. Det är konservativt. Stagnerande. Ett budskap om att den som har Gud inte behöver någon jävla utveckling. Kanon för den som gillar läget, men kliv framåt för mänskligheten är det inte. Inte ens ett litet steg.

Men men, oavsett vilket beslut man från polisens håll fattar (och det kan gå precis hur som, jag har inte en aning om hur de resonerar) så kommer jag i väntan på besked att tjäna grova pengar på dessa knappar/godhetsmedaljer. Snart på var olikgillande man och kvinnas rockslag.

Finns att beställa HÄR