”Du är suspenderad”

One.com älskar att släcka ned mina sida utan helt förvarning. Ofta beror det på en allt för strid ström av spam från onlinecasinon och piller som ger dig fjong på baguetten, och så även denna gång. Dock inte här, utan på pensionerade Sillygoofmonkeys.com som använder samma domän.

Det märkliga är att det denna gång inte ens handlade om särskilt massiva mängder. Ett par kommentarer om dagen. Kanske ett tusental allt som allt. Hade jag drivit partymodeblogg hade jag förmodligen dragit in det tiodubbla bara i anmärkningar om vilket pilskt litet luder jag är.

Är nöjd med One.com i övrigt, men lite bättre framförhållning vore definitivt att önska. Varför inte bara göra mig uppmärksam på att det finns ett problem när man märker att något felar istället för att bete sig som jag i ett förhållande, det vill säga knyta näven i fickan och låtsas som om allt är bra till the point of nu return då allt bara brister i en smutsig kavalkad av öknamn och anklagelser.

Men nej, de jobbar inte så. Istället skickar de mejl där de berättar att du har fått mejl, fast någon helt annanstans. Och går du in där så berättar de att de har ”suspenderat” din domän, fast de säger inte varför. Vill du veta det så ombeds du kontakta kundtjänst. Okej? Varför skulle jag INTE vilja veta varför den sajt som i vår firar tio år inte längre ligger uppe?! Bättre då att fånga mitt intresse som någon jävla pick up artist och och få mig att söka kontakt. JAMEN FAN VAD SMIDIGT OCH INTE DET MINSTA IRRITERANDE!!

Men som sagt, i övrigt är jag nöjd. Mycket nöjd. Tack One.com. Tackar ödmjukast.

"Tack så mycket!"

”Tack så mycket!”

Har aldrig varit mycket för det där med våld, men just nu snackar jag med en tjej på Happy Pancake som är så tråkig att man bara vill slå henne. Länge och passionerat.

Block visade sig vara rökridå

Sitter på ny information angående kvinnan som blockat mig på Mötesplatsen. Grävde aldrig djupare i det själv även om jag inte riktigt förstod varför då jag aldrig vart i kontakt med kvinnan ifråga och alltså ännu inte hunnit göra bort mig så mycket att en block varit befogad.

En läsare (tack Ellie) var dock än mer nyfiken än jag och har nu gjort mig uppmärksam på att det rör sig om ett fall av förträfflighetsförfalskning. En slags nätdejtingsvängens falskmynteri om man så vill.

Denna kvinna påstods alltså ha kopierat delar av min presentation och blockat mig av rädsla för att jag skulle komma henne på spåren. Blev naturligtvis tvungen att skapa en ny oblockad användare vid namn laserulf för att kolla upp information, och mycket riktigt:

Skurkaktigheter

Skälet till blocken är med andra ord inte att jag inte är fantastisk nog, utan att jag är för fantastiskt. Så fantastisk att jag måste plagieras.

Ganska fantastiskt.

Bojkott av härlig kille

Det känns helt klart värt att betala 299:- i månaden för Mötesplatsens VIP-medlemskap när man efter en sökning på tjejer boendes i Stockholm med omnejd i åldern 24-34 hittar en enda dam vars profil känns värd att besöka, och möts av detta meddelande:

Inte önskvärd

Nu betalar jag i och för sig bara 99:- i månaden eftersom jag nappade på ett ”fördelaktigt erbjudande” med en halv livstids uppsägningstid när jag obligatoriskt bitter kom hem ensam från krogen en natt i december, och det medlemskapet har jag dessutom sagt upp. Det går ut någon gång i augusti.

I september kommer jag – som traditionen bjuder – få besök av tre-fyra Halens-modeller som skickar varsitt meddelande som jag inte kan läsa eftersom jag inte längre är VIP, och när jag sedan än en gång kommer hem obligatoriskt bitter och ensam från krogen och halar upp VISA-kortet för att slå till på fördelaktiga erbjudanden kommer det visa sig att dessa misstänksamt snygga pinglor blott skrivit en enda intetsägande rad i stil med ”hej och hå” varpå jag lägger ned hela min själ i tre-fyra svar som de inte ens öppnar. Sedan ser man dem aldrig mer.

Kan bli en bra höst. Längtar redan.

Rille Lejonhjärta

När Richard Lejonhjärta kröntes till konung 1189 ville han inte ha några kvinnor eller judar i lokalen. Oklart varför, men sådan var ordern. Några judar lyckades dock planka ceremonin för att visa sin respekt och erbjuda den nykrönte kungen finfina presenter utav bästa kvalité, något som belönades med att de kläddes av, pryglades och kastades ut. Värt att tänka på.

Svalt intresse för god gärning

Mottagaren av gårdagens välgörenhetsprojekt var en av Gamla Stans stora luffarikoner. En riktig luffarklassiker. Han sitter alltid på samma plats, i början av gångtunneln, precis vid trappkrönet till uppgången mot Munkbroleden. Som ett levande monument över sin egen dekadens.

På stengolvet står ett litet tält av kartong på vilket han plitat ned några oläsliga ord i tusch, och det trendriktiga skägget är den enda som bryter av mot en i övrigt matchande och medveten look på temat 80-tal och UFF-container. En arkivbild av missbruk.

Jag passerar honom dagligen på väg till jobbet, men i går kväll var första gången som jag stannade upp. ”Vill du ha käk?”, frågade jag, och sträckte fram matlådan som jag förberett natten innan. ”Kan jag väl”, svarade han, som om det var han som gjorde mig en tjänst.

När jag nio timmar senare stämplade ut och återigen vandrade genom Gamla Stans katakomber låg matpaketet kvar, mitt i en hög av fimpar, bullpapper och övrig smuts han lämnat efter sig.

Orört.

Ja, det var så lite så, luffarjävel.

Ja, det var så lite så, luffarjävel.

Svartskalle rånade oduglig kvinna

I går natt blev en ung kvinna rånad på Stora Nygatan mitt i gamla stan. Jag vet detta därför att jag jobbar på det hotell där hon minuter senare, djupt chockad, irrade in i hopp om att få hjälp att spärra telefon och byta lösenord till mejl och sociala medier, samt givetvis kontakta anhöriga och polis.

Två av de anhöriga som kontaktades var hennes ex och hennes nya flirt, något jag vet eftersom hon berättade detta för mig. Faktum är att hon inte bara berättade det, hon uttryckligen ursäktade att hon inte var självständig nog att hantera situationen utan stöd från männen i sitt liv, ungefär som om jag vore någon jävla praktfitta. Granskade henne därefter från topp till tå och svarade – med ena ögonbrynet höjt strax över det andra – att hon inte bara var en käpp i jämställdhetens hjul, utan en rejäl jävla vev som nu vridit kvinnokampen flera hundra, om inte tusen, år tillbaka i tiden.

Nej, okej, det gjorde jag inte, men jag svarade att det förmodligen inte fanns något korrekt sätt att hantera ett överfall, och att jag mycket väl kände igen den totala hjälplöshet hon kände från den vårnatt då jag själv rånades i Uppsala Stadspark för ganska precis fjorton år sedan. Sista april hade precis blivit första maj, och hög på livet (samt en och annan Egger 3,5%) plockade jag upp plånboken när tre yngre killar vädjade om en tjuga till bussen. Sekunden senare låg plånboken i handen på en av ynglingarna som frikostigt tog sig för av vad som fanns däri, och när jag med gråten illa dold i halsen ifrågasatte taktiken att ge sig på de som ville dem väl svarade de att om jag inte höll käften så skulle de slå ihjäl mig. Och ihjälslagen vill man ju inte bli, så jag höll käft.

Jag kände mig dock aldrig mindre manlig för det. En smula naiv kanske, men det var inte som att hela min värld ställts på ända. De var ju tre mot en. Alternativen var 1). Bli rånad och åka på smörj, eller 2). Bli rånad utan att åka på smörj. Valet föll på det alternativ som erbjöd minimal utdelning av smörj. Inget beslut att ligga sömnlös över direkt, även om jag må ha legat sömnlös av andra orsaker, typ raseri.

När jag under minsta möjliga motstånd låtit mig plundras klart sökte jag dessutom hjälp hos några främlingar som stod en bit bort. Sjukt osjälvständigt, men på något sätt ändå så självklart, och det kändes otroligt skönt när dessa främlingar erbjöd sig att leta upp och ”ta hand” om mina nyvunna banemän, även om jakten skulle visa sig vara fruktlös.

I grund och botten är det ingenting som skiljer vare sig våra situationer eller reaktioner åt, men på grund av att Sveriges kvinnosakskrönikörer de senaste åren tutat i unga kvinnor att de är självständiga übermenschens som inte behöver ta skit från någon så blir också bieffekten att de som inte lever upp till detta amazonideal istället drabbas av känslan att de svikit den kollektiva hedern. Och som om inte sveket vore illa nog tyngdes hon nu även av insikten att hon inte alls besatt den där övernaturlig förmågan att hantera pressade situationer. Hon hade bara skrikit rakt ut och villigt dansat efter knivmannens pipa. Allt hade varit en lögn. Rånad på såväl telefon som identitet under loppet av någon minut.

Ganska usel kväll.

Kanske var det också just därför hon sökte sig till just männen i sitt liv denna natt, och inte till kvinnorna. Inte för att jag tror att hennes väninnor hade behandlat henne sämre, men med tanke på hur hon just uttryckt sig krävdes det förmodligen mindre av henne i manligt sällskap där hon inte behövde upprätthålla fasaden av att vara någon slags hårdkokt feministisk gunslinger à la Valerie Solanas. Inte heller gjorde väl det faktum att dessa ”mansgrisar” nästan slogs om att få komma till hennes undsättning saken mycket sämre. Flirten, som var först på plats, tycktes vara en reko grabb. Exet kom med taxi tjugo minuter senare, men fick snopet vända om. Men hos flirten var hon säker. Där var hennes osjälvständighet inget bekymmer. Hennes väl var essentiell.

Med vetskapen om att denna kvinna nu var i trygga händer var nästa instinkt att ringa mina kollegor som även de jobbar natt i gamla stan. Vi nattreceptionister är måhända inte det mest sociala släkte, men det är ändå kutym att uppmärksamma varandra på knivmän och annat patrask som kan tänkas stryka runt i kvarteren. Jag visste visserligen att de, till skillnad från mig, alltid låser dörrarna om nätterna, men ville ändå försäkra mig om att just denna natt inte var det olyckliga undantaget.

Jag plockade upp luren, men hejdade mig, och la sedan på.

Kvinnan hade lämnat tre signalement till polisen:

  • Gärningsmannen bar grå luvtröja
  • Gärningsmannen var en man
  • Gärningsmannen var mörkhyad

Det var det senare som fick mig att tveka. Kunde jag verkligen säga det, eller skulle mina kollegor då tro att jag är någon slags natt-Himmler som sitter här och filar på en slutgiltig lösning medan gästerna njuter ignoransens ljuva slummer en trappa upp? Dumt att chansa, tänkte jag, och började istället gå igenom alla tänkbara alternativ i hopp om att hitta något mindre stigmatiserande. Invandrare? För diffust. Svartskalle? Värre. Neger? Dödsförbjudet.

Nej, allt lät lika illa eller värre. Så vad göra? Kanske kunde man bara råka nämna det i förbifarten?

”Hej! Du, det går en illdådsman lös i gamla stan. Mmm. Va, hur personen såg ut? Grå luvtröja liksom, typ så. Vadå mer? Vad mer behöver du veta? Homo sapien, världsmedborgare etc. Mer?! Du sätter mig i en jäkligt jobbig sits när du tvingar mig att peka ut halva jordens befolkning som potentiella knivsvingare sådär, men okej, det var en man. Nöjd? Ah. Va, utseende? Vadå utseende? Han har väl kuk antar jag. Mer specifikt? Okej. Ptja, han var väl – jag vet inte – mörk kanske. Hon såg bara ansiktet. Svårt att dra några säkra slutsatser utifrån ett fejs. Han kan lika gärna varit kaukasier, för även vita begår ju brott, det vet även du. Chrille P, Svartenbrandt, Tony Olsson, Olofsson, Nisse Pistol och så vidare. Ska jag fortsätta? Men säg mörk, ändå, eftersom det var det var det signalement hon själv lämnade till polisen.”

Men sanningen är att även hon drog sig för att nämna etnicitet. Av samma anledning som jag kan man nog förmoda. Det var till och med så att polisen fick dra informationen ur henne, ett agerande från polisens sida som glädjer mig då deras uppgift ändå är att serve and protect, inte att vara PK. Trist bara att hon utöver raserad självkänsla nu också skulle behöva känna sig som Eva Braun när hon golade till fascisterna i växeln.

Trist att någon över huvud taget ska behöva känna sig som Eva Braun, och frustrerande att behöva väga varje ord på naziguldvåg av rädsla för att det ska dyka upp någon jävla Martin Aagard-figur med godhetskomplex och börja langa bajs och halmgubbar omkring sig. Mörkhyad är ju ett adjektiv som vilket annat. Inte mer laddat än ”potatisnäsa” och ”skepparkrans”. Om man nu ens ska behöva hålla sig neutral i ett läge som detta. Det ska egentligen bara vara att säga som det är, att det var en jävla svartskalle i hoodie.

Det betyder inte – om det nu ens behöver förtydligas – att alla invandrare är svartskallar, men vad gör en smädelse för nytta om du ändå inte får smäda de som förtjänar det mest? Killarna som rånade mig var också svartskallar. Killarna som sedan hjälpte mig att leta reda på dem, om än utan lycka, var det inte. De var helt vanliga mörkhyade män som illa kvickt återställde mitt förlorade hopp om mänskligheten.

Men likväl så tvekar man, och tragiskt nog inte helt utan grund. Det var ju inte länge sedan Södermalmspolisen efterlyste en man med ”romskt utseende” för väskryckning, något som fick twitterdrevet att gå så hett att man riskerade tredje gradens brännskador om man gav sig in i debatten utan vänstercertifierad skyddsdräkt. Inte långt senare upprepades proceduren än en gång när polisen eftersökte ”tre förvirrade afrikaner”. Och på så sätt är pennan onekligen mäktigare än svärdet/kniven, för få brydde sig lika mycket om brottet som brottslingens beskrivning. Fokus låg inte längre på väskryckningar, utan på vad man får och inte får kalla en väskryckare. En inte nödvändigtvis oviktig debatt, men frågan är om den är så viktig att minskad anmälningsbenägenhet är ett acceptabelt svinn, något som ju ändå är en möjlig konsekvens när offret plötsligt riskerar att bära ett större socialt ok än gärningsmannen.

Om jag kom fram till någonting av värde är tveksamt, men det mest osjälviska tycktes ändå vara att strunta i eventuella konsekvenser, så inspirerad av min egen visdom lyfte jag åter luren, nu utan att lägga på. Läget beskrev jag precis som det var; att de i vanlig ordning kunde släppa in tidningsbud och sopgubbar, men att de skulle vara på sin vakt när det kom till mörka män i luvtröja. Risken att mina kollegor sekunden senare skulle ringa upp varandra och förfasa sig över att det nästlat sig in en brunskjorta i verksamheten (varpå de, för att manifestera sin egen enastående tolerans, ställde dörrarna på vid gavel och bjöd in alla mörkhyade män i luvtröja som gick förbi och nu sitter fastknivade i varsin receptionsdisk av körsbärsträ) var jag villig att ta. Då hade jag i alla fall givit dem möjligheten att själva avgöra sina öden baserat på endera godhet eller sunt förnuft.

Håller tummarna för sunt förnuft.

Håller däremot inte andan.

Sanningen är en lögn

Den brittiska debattören Pan Condell, som tidigare beskrivit konservativa muslimer som ”primitiva grisar vars enda bedrift är att ha fötts med kuken i en hand och Koranen i den andra”, tvålar i sin senaste video till den politiskt korrekta tyckareliten och ger även svenska journalister en ordentlig omgång med stålborsten. Också dansk press får smaka på slangen då han spolar av Ekstra Bladets lortigaste hund, Bo Poulsen, som i ett försök att slå världsrekord i brist på respekt förföljde Lars Hedegaards flyttbil då denne bytt adress efter mordförsöket i början av februari.

Bo själv däremot ser naturligtvis inga som helst problem med det han har gjort, för så länge man är politiskt korrekt kan man ju inte ha/göra fel.

En unik, älskvärd hedning.

Den svenska godheten

Ondskan och godheten.

Vem ska trösta Billström?

Den som av en eller annan anledning valt att avstå från kött under en längre tid känner förmodligen också till riskerna med att slänga i sig en fet Leif GW-macka med extra falukorv från Pressbyrån under en stressad morgon på väg till Uppsalapendeln. Tarmarna har tappat stinget och klarar inte längre av att hantera det främmande elementet som äntrat kroppen, och trettionio av resans fyrtio minuter får man sedan tillbringa inlåst på muggen medan konduktören står utanför och bankar på för att syna färdbevis. Man har blivit för ”kräsmagad” helt enkelt.

Om detta faktiskt stämmer har jag inte en aning. Förmodligen är det bara vegetariska scare tacticts, men det är likväl en finfin analogi att inleda med då samma symptom nu dyker upp allt oftare i den svenska debatten då människor som länge levt på mental svältkost plötsligt serveras en saftig skiva verklighet och som resultat spyr ur sig den ena märkligheten efter den andra.

Malin Ullgren gör sig själv till ett praktexempel på en sådan delikat varelse när hon i en krönika i DN anklagar Moderaternas migrationsminister Tobias Billström för att ha ”uttalat fientligheter gentemot invandrare och flyktingar”. LOs förste vice ordförande, Tobias Baudin, är även han inne på samma spår och kallar Billström för ”skrämmande”. ”Oacceptabelt”, säger Moderaternas oppositionsråd i Västerås, och Kristianstadsbladets Mattias Karlsson ödslar ingen tid vid guldvågen utan vräker istället på med att Billström är rasist. ”Att dela upp människor utifrån utseende är rasism.”. För detta är döden ett passande straff tycker Ung Vänsters (numera före detta) ordförande, Christoffer Hurtig.

Dödshotet får väl anses en smula tillspetsat, men i övrigt är majoriteten av de som spridit artikeln som åsyftas inne på precis samma spår. Billström är korkad, Billström måste avgå, vädra ut Cyklon Billström. Och så vidare.

Men vad är det då egentligen för oförträffligheter Billström har hängivit sig åt i veckan? Att döma av reaktionerna får man ju intrycket av att han har stått och svingat en 2×3 meter stor nazifana mitt på Forserum torg till tonerna av Vit Aggression, eller i alla fall åkt ut till Alby och våldtagit någon med ett hakkors. Men nej, kritiken gäller naturligtvis den intervju i DN där Billström gjorde misstaget att tala om invandringen som något annat än en framgångssaga där alla lever lyckliga i alla sina dagar, och framförallt kardinalfelet att tala om svenskar som någonting annat än ett väloljat urverk bestående av kugghjul och fjädrar i alla regnbågens kulörer där samtliga komponenter drar ett ovärderligt lass.

Speciellt ett citat har väckt extra ont blod, och det var givetvis också det som DN valde att sätta som rubrik:

Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.

Huruvida detta stämmer har jag inte en aning, och jag har inte heller brytt mig om att ta reda på det, för själva sakfrågan skiter ju PK-Svensson i. Det som upprör är inte skojarna som skor sig på människor i ett utsatt läge eller att folk som uttryck en vilja över att vara en del av det svenska samhället inte respekterar det svenska samhällets regler. Det man bekymras över är istället att Billström målat upp bilden av svensken som någon slags go och gla’ Kalles Kaviar-logotyp, ett resonemanget som tidigt tyskt 40-tal har ringt och bett om att få skickat mot postförskott, som en bekant beskrev det.

Och ja, det är mycket möjligt att Billström började denna lördagsmorgon med att i bar överkropp och hängslen skjuta papperslösa barn från balkongen efter att han älskat med sin unga judeslav. Jag känner honom inte, så det är svårt att säga. Jävligt svårt om man bara har tidigare nämna artikel att gå efter, för uttalandet är knappast något glasklart hatbrott som bör kosta en man sitt liv eller karriär. Ändå är det i just detta som ilskan tycks bottna. Illusionen av att Billström insinuerar att du måste vara blond och blåögd för att vara svensk. Och jag skriver ”illusion” eftersom Billström inte insinuerar annat än att att etniska svenskar är sällsynt förekommande i fall där illegala flyktingar hålls gömda. Att detta inte görs av människor som tycker att en generös migrationspolitik är de lyckligt lottades skyldighet, utan av människor som ser andra människors lidande som en affärsmöjlighet. Människor som i många fall visat sig kommer från samma land/kultur som den asylsökande. Vad han gör är alltså att ge ett exempel. Inget lysande exempel, men han har ju heller inte fel i det han säger. Det är bara ett mediokert exempel. Ett försök att ge språket en gnutta färg och liv.

Vad Billström (med facit i hand) borde ha gjort är att ge alla exempel. Att den som gömmer flyktingar inte är en blond äldre dam, eller utbytesstudent från Moldavien, eller transsexuell eskimå med tillfälligt uppehållstillstånd, eller enbent och mustaschprydd, eller rödlätt dvärg i jeanskjorta och halsplånbok, eller ett datanätverk som utvecklat medvetande och samlar på nyckelringar. Och så vidare.

Gud förbjude att någon skulle känna sig utpekad liksom, eller ännu värre, att någon känner sig utanför. Sker detta så har ju Westerbergs miljoner varit pengar i sjön. Tusentals temadagar förgäves. Våra barn måste lära sig att så fort någon/något inte passar in så måste pusslet skäras om, och finns inte tid att göra ett ordentligt jobb så ska biten tingas in ändå, även om så sker på bekostnad av att bitarna runtomkring blir kantstötta och bilden ser lite märklig ut. Din komfort får aldrig hindra andra människor från att känna sig bekväma. Alla har tolkningsföreträde, utom du.

För det är ju detta det än en gång handlar om; tolkningsföreträde. En makabert lång förlängning av den gamla negerbollsdebatten. En påminnelse om vilka beskrivningar som PK-stämplats OK för bruk i det publika rummet. Det heter ju till exempel inte längre socialbidrag utan försörjningsstöd, eftersom socialbidrag anses socialt stigmatiserande. Och den som på kirurgisk väg bytt kön har inte längre genomgått ett könsbyte, utan en könskorrigering. Du är heller inte illegal invandrare, utan papperslös. Du är inte ens invandrare längre, utan svensk medborgare. Neger blir färgad, zigenare rom och du och jag är numera varsin hen. Minsta antydan om att människor inte skulle vara färglösa, könsneutrala kloner med precis samma förutsättningar behandlas som om det vore ett brott mot Genèvekonventionerna, för i Genus-Sverige gillar vi olika trots att olika inte existerar. Olikheter ska dock främjas till varje pris. Såvida det inte handlar om olikheter mellan man och kvinna, förstås.

Bäst vore kanske att stryka adjektiven ur svensk grammatik helt och hållet så att vi slipper pinsamma misstag från poliser som beskriver brottslingar med annat än skostorlek och färg på kepsen. Tack och lov har de alla än så länge satts på plats av det allsmäktiga twitterdrevet innan någon kränkts så svårt att dennes liv inte gått att rädda. I bästa fall kan den förnedrande istället skratta hela vägen till banken där det kvitteras ut en tung säck skattepengar medan den före detta konstapeln skriver in sig på arbetsförmedlingen i huset bredvid, och i allra bästa fall slås det samtidigt rekord i långt fackeltåg mot främlingsfientliga krafter på gatan utanför. Och sedan levde alla lyckliga i alla sina dagar.

Någon som inte bott i Sverige på ett par år skulle förmodligen tro att jag raljerade, men det här är förmodligen bland det minst raljanta jag någonsin författat, inkluderat mina akustiska ballader från tonårsångestens allra intensivaste mörker. Jag är bara trött. Så evinnerligt trött. trött på dessa välviljans charlataner. Trött på denna aldrig sinande ström av mänskliga offergåvor på självgodhetens altare. Tror ni (Mattias, Malin, Christoffer och Tobias) att ni framstår som något slags superbussigt Bamse-gäng som står upp för den lille mot stora stygga vargen? Att ni sätter ert eget väl på spel i egenskap av de svagas beskyddare? Att den som lever gömd undan lagens långa arm finner någon som helst tröst och tacksamhet i att ni ifrågasätter deras nuvarande fångvaktares etnicitet? För det gör de inte, och det gör ni inte. Ni framstår bara som en skock pöbelbönder som utan att tveka slänger ännu en åsiktsmotståndare på bålet i hopp om att tillräckligt många från det egna skrået ska gilla/dela/retweeta för att ett bokkontrakt ska komma på tal.

För det måste ju vara det det handlar om. Ett strikt karriärdrag, eller är ni verkligen så efterblivet nervösa och hänsynslösa? Jag vet i och för sig inte om det ena alternativet är att föredra framför det andra, jag vet bara att om detta är den rasism man med skälvande röst talat om de senaste åren så kan vi nu behandla Sverigedemokraterna med samma respekt som riksdagens övriga sju partier, för ”rasist” har uppenbarligen helt tappat sin ursprungliga innebörd och bär nu ungefär samma slagkraft som ett ”hej”.

Svenskar spekulerar. På svenska.