Snygg nog för nattbuss 791

Jag gillar hösten. Mycket. Regn och kyla är ju lat mans bästa vän, och endast Riddar Cato skulle finns skäl att muttra över tjocka yllefiltar, mustiga långkok och levande ljus. En rejäl trivselbubblare för säsongen är också att inte mindre än två Twitter-bekantskaper redan har försökt knuffa varsin väninna i min famn. Ytterst sällsynta tilltag, även bland mina närmare vänner. Så pass ytterst att det inte hänt en enda jävla gång. Förrän nu.

Väninna nummer ett visade sig vara en yngre dam av det skrot och korn som gärna presenterar sig med sin politiska övertygelse. En tjugofemåring som gärna talar om jämställdhet och hjärta med ord som snarare påminner om ett barns naivitet och en pensionärs bitterhet. Visserligen en fröjd för blotta ögat och någon jag i min egen ungdom hade tillägnat sånger nog att fylla en Iron Maiden-diskografi, men inte i dag. I dag vill jag bara ha någon som är gammal, full och glad.

Väninna nummer två var något äldre och såldes in med löften om en trevlig, barn- och rökfri suput som både sjunger, spelar gitarr och hatar djur. Tillräckligt många rätt för att garantera miljonvinst med andra ord, men några miljoner är svåra att rymma när tankarna redan upptas av en blond lågstadielärare från Södertälje som bär subtila drag av min ungdomskärlek, Brenda Walsh, och vars rötter hör hemma i samma polska jord som Isabella Scorupco.

Vi sågs förra fredagen på Tweed i Gamla stan. Ett givet val, inte bara för att jag där kunde supa henne omdömeslös med trettio procent på notan, utan också för att jag bland kollegor framstår som mindre av en enstöringarnas konung och mer som ett världsvant salongslejon som med ett handslag omvänder var främling till vän för livet.

På Tweed dracks det drack gin, vin och whiskyshots. De senare på hennes initiativ, vilket kanske inte fick mig på fall, men definitivt i lättare gungning.

Gillar en kvinna som kan hantera ett järn. Äktenskap där såväl man som kvinna och (HBTQ-personlighet) nyttjar alkohol tenderar att hålla längre. Inte nödvändigtvis längre än två absolutister som knutit knuten, men förmodligen längre än det äktenskap där ena parten dagligen blir full och våldsam.

På en skala från ett och tonårshångla-i-varje-portuppgång-från-Odenplan-till-Hornstull så får kvällen en stark åtta. Det talades aldrig om några morgondagar, och trots att hon bar armbandsur så sneglade hon inte på det en enda gång, inte ens när sista pendeln hotade med en halvtimme till avgång. Istället beställde hon in en runda till, och tvingades ta nattbussen hem, något hon på förhand hävdat inte kom på fråga.

Trodde det skulle dröja minst en månad innan vi sågs igen. Inte för att jag personligen kände tvivel, men jobbvecka stundade, och åtskillig lördag och fredag redan uppbokade på annat håll. Men det krävs tydligen mer än så för att stoppa en whiskyshottande grundskolefröken, så hon föreslog en söndagsbrunch redan samma helg. Överraskande, minst sagt, men den bästa sortens överraskning. Inte den där du vaknar upp utan skinnjacka på blå linjens slutstation, utan mer den där du hittar en hundrasjuttio spänn i sommarkavajen.

Solen sken och vi strosade Stockholms holmar runt tills hon utbrast att hon ville äta kött. Då gick vi till Texas Longhorn för varsin entrecote och ett ölstop. Smäckert sällskap, pilsner och blodiga stekar. De tre första punkterna på var rekorderlig mans bucketlist, avbockade på en och samma förmiddag. Inte ens den girigaste knös hade kunnat önska mycket mer.

Att det kändes bra behöver jag väl knappast förtydliga, och när hon dessutom tog notan fick även den lille pessimisten inom mig ett kvitto på att allt inte bara var ett underbart bedrägeri. Inte för att hon skulle haft mycket för att bedra mig. Att solovåra en nattportier vore ju trots allt att lugga en flintskallig. Men ändå.

Sju timmar senare vinkade jag av henne på Stockholm Södra. Är inte den som kysser och tjallar, så låt oss bara kort och gott konstatera att avskedet var till belåtenhet.

Som någon slags garanti är en andra dejt förstås inte mycket värd. Det är givetvis kul att den blir av. Ett erkännande liksom, om än så ytligt. Du är uppenbarligen snygg nog att träffa igen, men säkert går ingenting att säga förrän trilogin är komplett.

Shotta livets vatten i Chesterfield-fåtölj.

Shotta livets vatten i Chesterfield-fåtölj.

Slacker Ribs

Det här är ingen matblogg. Långt ifrån. Om något har jag de senaste månaderna profilerat mig som precis raka motsatsen. Men, likväl, var precis med om en gastronomisk upplevelse i paritet med att alla himlens änglar kom i min mun på en och samma samma gång. Det var så sagolikt gott att jag bara inte kan hålla mig från att predika denna nyvunna gåva till resten av mänskligheten.

Men först, kort bakgrund: Har länge letat efter ett bra recept på baby back ribs, eller kamben, som det heter på svenska. Har testat några stycken, men resultatet har blivit mediokert som bäst, och många av recepten är mer utstuderade än en Batmanskurkdödsfälla. Köttet ska antingen marineras mellan full- och nymåne, gnidas in med tjugo olika magiska örter eller kokas i ett och ett halvt år innan tillagning.

Min metod är enklare. Vi snackar ungkarlssimpelt. Bortsett från dryga fem timmars framförhållning krävs inte mycket mer jobb än att riva plasten av en fryst lasagne och skicka in i ugnen. Lite mer jobb, men inget galet.

Du behöver:
» 1 kg kamben
» Sweet Baby Ray’s Honey Chipotle Barbecue Sauce (eller föredraget märke)
» Vitlök
» Chipotle Chili Peppar
» Salt

Lägg kambenen i en ugnssäker form. Klicka på en matsked barbecuesås och pressa en klyfta vitlök på vardera stycke och smek jämnt över köttet. Strö över salt och chipotlepulver efter smak (själv slängde jag på en rejäl nypa flingsalt och i stort sett grundmålade ytan med cipotle).

Täck sedan formen med ugnsfolie och grilla i mitten av ugnen på 125°C under fem timmar. När fem timmar gått är köttet så mört att det faller av benen som kristna båtflyktingar från en flotte i Medelhavet. Då tar du bort folien och kör ytterligare tio minuter på 200°C för att få lite yta.

Servera med något najs.

Mört som snus.

Krubb värdig en högtidsdag

Då och då händer det. Att jag gör saker för andra människor, trots att jag egentligen inte behöver.

Det är kul. Inte alltid. Inte ens särskilt ofta. Men ibland.

Lik & vin.

Plankat från @philipwildenstam

Fem lådor revbensspjäll till två personer kan för övrigt tyckas i överkant, och hade först tänkt nöja mig med fyra. Men sen mindes jag vem det var jag packade för, och räddes snarare att Philips fru skulle bli utan. Därav en låda extra, kvinnodag som det ju ändå är.

56 000 ord, i bilder

Det är i dag exakt en vecka sedan jag åter landade på svensk mark. Har flera gånger tänkt att jag ska berätta om resan, men lika många gånger också tänkt jag nog skiter i det. Bevisligen.

Lite för att jag är så skönt att låta bli, såklart, men också på grund av en hel del låtbliveri under själva semestern. Det finns liksom inte så mycket att berätta. Vi har mest legat vid poolen. Eller på stranden. Eller i vattnet. Eller sovit.

Tänkte därför göra det som bekväma människor gör bäst, det vill säga; låta semesterbilderna sköta snacket (med hjälp av en och en och annan kompletterande bildtext).

Så, här har ni den, sagan om två syskon och en paradisö:

För att citera den store Claes Ingvar Eriksson: "Detta är en kasse, i kassar ligger ost. Jag är ingen ost, så jag reser nu."

Terminal 5, För att citera den store Claes Ingvar Eriksson: ”Detta är en kasse, i kassar ligger ost. Jag är ingen ost, så jag reser nu.”

Polen ur Luftwaffe-perspektiv. Nu är vi på väg.

Plats 25F, Polen, ur Luftwaffe-perspektiv.

Hotellet, La Sirena
Poolområde i morgonsol.

Poolen, Poolområde i morgonsol.

Bara ben, fiskmosaik och berg.

Poolen, Bara ben, fiskmosaik och berg.

Semesterns första öl. Budweiser har sällan smakat mer, eller godare.

Altanen, Semesterns första öl. Budweiser har sällan smakat mer, eller godare.

Badkläder på tork, blåslagen syster och skummande bägare.

Altanen, Badkläder på tork, syster och skummande bägare.

Fruktansvärd men rekommenderad läsning om amerikansk mat- och människohantering.

Altanen, Fruktansvärd men rekommenderad läsning om amerikansk mat- och människohantering.

Lokala sevärdheter
Berget.

Berget, Berget.

De gästvänliga grekerna säger god morgon, ler och tar i hand, omedvetna om att jag bara timmar tidigare stått och sett ned på dem.

Berget, De gästvänliga grekerna säger god morgon, ler och tar i hand, omedvetna om att jag bara timmar tidigare stått och sett ned på dem.

Någon slags borg. Här skulle man bo. Med sitt gevär.

Borgen, Någon slags borg. Här skulle man bo. Med sitt gevär.

Någon slags borg, nu med härlig kille.

Borgen, Någon slags borg, nu med härlig kille.

Pressar på Baja Maja Beach, rödare och svettigare än Satan själv.

Baja Maja Beach, Pressar på Baja Maja Beach, rödare och svettigare än Satan själv.

Barnmenyn på Stars Taverna ramas in av tre klassiska underhållningsikoner; Pip, Musse Pigg och en fet grek som ligger med uppkavlad skjorta och grisar ned sig med krus rödvin.

Stars Taverna, Barnmenyn på Stars Taverna ramas in av tre klassiska underhållningsikoner; Pip, Musse Pigg och en fet grek som ligger med uppkavlad skjorta och grisar ned sig med krus rödvin.

"Vilka legender har vi egentligen? Michael Jackson, Elvis, Elvis igen. Någon mer?"

Legends, ”Vilka legender har vi egentligen? Michael Jackson, Elvis, Elvis igen. Någon mer?”

Dagens lunch.

Häst, Dagens lunch.

Best books. Best accessories. Best fashion. Best everything!

Best Shopping Center, Best books. Best accessories. Best fashion. Best everything!

Argassi, Härlig kille på väg till strand.

Argassi, Härlig kille på väg till strand.

Tidsfördriv
Hål 15 på Molly Malone's Pub & Fantasy Mini Golf. Fantasy? Skrot-Nisses möjligen. Arton mer eller mindre spikraka banor utan så mycket som en trädgårdstomte för att göra skäl för sitt namn. Systers raseri gav dock pengarna tillbaka.

Molly Malone’s Pub& Fantasy Mini Golf, Hål 15 på Molly Malone’s Pub & Fantasy Mini Golf. Fantasy? Skrot-Nisses möjligen. Arton mer eller mindre spikraka banor utan så mycket som en trädgårdstomte för att göra skäl för sitt namn. Systers raseri gav dock pengarna tillbaka.

Hål fyra på betydligt bättre World Tour Golf. Som posen indikerar vann jag med hundra/noll.

World Tour Golf, Hål fyra på betydligt bättre World Tour Golf. Som posen indikerar vann jag med hundra/noll.

Pyramidhäng.

World Tour Golf, Pyramidhäng.

Snygg vid Eiffeltorn.

World Tour Golf, Snygg vid Eiffeltorn.

Rasar vid Golden Gate.

World Tour Golf, Rasar vid Golden Gate.

Jesus är min bästis.

World Tour Golf, Jesus är min bästis.

Chill mot lutande torn.

World Tour Golf, Chill mot lutande torn.

Också snygg vid Eiffeltorn.

World Tour Golf, Också snygg vid Eiffeltorn.

Spex vid Parthenon.

World Tour Golf, Spex vid Parthenon.

Turistfällor
Livsnjutar'n™

Smugglers Wreck, Livsnjutar’n™

Kontrasterande syster mot smuggelbukt.

Smugglers Wreck, ”Passa på och njut nu.”

Smugglers Wreck, ”NJUT SA JAG!!”

Smugglers Wreck, en gammal skorv som fraktade smuggelcigaretter och förliste i Navagiobukten 1983. Har i dag samma funktion för grekiska ungdomar som Västerbron har för svensk, men istället för att du fäster ett hänglås i gallret så ristar du in namnet på din älskade i båtens röv.

Smugglers Wreck, Smugglers Wreck – en gammal skorv som fraktade smuggelcigaretter och förliste i Navagiobukten 1983 – har i dag samma funktion för grekiska ungdomar som Västerbron har för svensk, men istället för att du fäster ett hänglås i gallret så ristar du in namnet på din älskade i båtens röv.

"Får det lov att vara ett roder?"

Smugglers Wreck, ”Får det lov att vara ett roder?”

"Ja tack!"

Smugglers Wreck, ”Ja tack!”

Ankarlinne från H&M, badbyxor från Intersport och smuggelvrak från Smugglers Bay.

Smugglers Wreck, Solglasögon från Ray-Ban, ankarlinne från H&M, badbyxor från Intersport och smuggelvrak från Smugglers Bay.

Vrakchillar som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Smugglers Wreck, Vrakchillar som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Vrakposerar som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Smugglers Wreck, Vrakposerar som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Helt galet.

Smugglers Wreck, Helt galet.

Helt galet, igen.

Smugglers Wreck, Helt galet, igen.

Rostigt maskineri. Mycket manligt.

Smugglers Wreck, Rostigt maskineri. Mycket manligt.

Smugglers Wreck ut semesterperspektiv.

Smugglers Wreck, Vrak ut semesterperspektiv.

Nöjd syster.

Smugglers Wreck, Nöjd syster.

Nöjd bror.

Smugglers Wreck, Nöjd bror.

Nöjd klippa.

Blue Caves, Nöjd klippa.

Matkultur
Lammkotletter på utsökta Simply Greek. Andra av sammanlagt fem besök.

Simply Greek, Lammkotletter på utsökta Simply Greek. Andra av sammanlagt fem besök.

Lammkotletter, igen.

Simply Greek, Lammkotletter, igen.

Utsikt till tidigare nämnda kotletter.

Simply Greek, Utsikt till tidigare nämnda kotletter.

Syster med enorm halloumisallad.

Simply Greek, Syster med enorm halloumisallad.

Bra bok, stor stark och ensamhet. #livskvalitet

Simply Greek, Bra bok, stor stark och ensamhet. #livskvalitet

Pasta på varmt rekommenderade Pepparmint som låg blott en halv minuts promenad från hotellet. Stressad men mycket god service.

Pepparmint, Pasta på varmt rekommenderade Pepparmint som låg blott en halv minuts promenad från hotellet. Stressad men mycket god service.

Pepparmint, Synar menyn på förhandstippade favoriten Pepparmint.

Pepparmint, Synar menyn och fyrar på ren reflex av ett omedvetet dubbel-fuckyou.

Pepparmint, Menypaus till förmån för "härlig semesterbild".

Pepparmint, Menypaus till förmån för ”härlig semesterbild”.

Fantastiskt dålig stämning på restaurang Double Steak House när jag får resans hittills bästa kött och syrran serveras en hög överkokt och smaklös spagetti.

Double Steak House, Fantastiskt dålig stämning på restaurang Double Steak House när jag får resans hittills bästa kött och syrran serveras en hög överkokt och smaklös spagetti.

Citronklyfta till biff skvallrar dock om att resans bästa kött kan ha varit något av en lyckoträff.

Double Steak House, Citronklyfta till biff skvallrar dock om att resans bästa kött kan ha varit något av en lyckoträff.

Syster och en hög överkokt, smaklös spagetti.

Double Steak House, Syster och överkokt pasta. I bakgrunden syns oduglig, men väldigt glad, grek.

På Zorbas Taverna avslutades en fantastisk lammgryta gjord på rödvin, champinjoner och persilja med en bit banoffeepaj. Nästan lika söt som jag.

Zorbas Taverna, På Zorbas Taverna avslutades en fantastisk lammgryta – gjord på rödvin, champinjoner och persilja – med en bit banoffeepaj. Nästan lika söt som jag.

Oförberedd kille och poserande syster mot nattsvart havsutsikt tillsammans med resans sista stifado, även den serverad på Simply Greek. Middagen varade för övrigt i drygt fyra timmar och gästades av ett äldre par från Wales och halva restaurangpersonalen. Gemytligt så in i helvete.

Simply Greek, Oförberedd kille och poserande syster mot nattsvart havsutsikt tillsammans med resans sista stifado, även den serverad på Simply Greek. Middagen varade för övrigt i drygt fyra timmar och gästades av ett äldre par från Wales och halva restaurangpersonalen. Gemytligt så in i helvete.

Smply Greek, Någon slags chardonnay. Avskedsgåva från Alex med hustru, ägare till Simply Greek.

Hägersten, Någon slags vinare. Avskedsgåva från Alex med hustru, ägare till Simply Greek.

Lördag för älskare

I går var det bröllop. Petras bröllop. Och Peters, förstås.

Vigseln ägde rum i S:ta Maria Magdalena kyrka på Söder varpå det bjöds på middag med dans i Spegelsalen på Grand Hotel. Stiliga människor, schysst käk och fri sprit. Bra dag, helt enkelt.

Kände dock ingen, bortsett från bruden, vilket lade viss sordin på allt det braiga. Gjorde utanför kyrkan några tafatta försök att infiltrera diverse löst sammansatta klungor människor, men de spred sig likt en flock måsar för vinden så fort jag kom för nära. Det var först när maten serverades och folk inte hade någonstans att fly som jag lyckades växla några ord med någon annan än brudparet.

Bordet bestod dock mest utav par. Var bara jag och min bordsdam som var singlar, och hon bootycallades till Haninge direkt efter bröllopstårtan. Sökte mig då till brudens far för ett samtal om åländsk historia, främmande kulturer, högre makters varande eller icke varande, den annalkande döden och den naturliga ängslan far kan känna för att lämna sin dotter i en annan mans våld. Han tog dock chansen att lägga benen på ryggen så fort jag vände ryggen till och uppsökte baren för ännu en gratisöl.

Musiken hade då ändå blivit på tok för hög för att hålla ett civiliserat samtal, så avvek även jag och tog tunnelbanan till Medis där jag mötte upp det norrländska lugnet. Vi skiljdes åt tolv timmar senare. Vad det innebär lämnar jag i händerna till var och ens egen fantasi.

Hade gärna visat bilder från kvällen, men tog som vanligt inga bilder eftersom jag alltid tar för givet att alla andra tar mycket bättre bilder än jag. Tog däremot en bild på mig själv, eftersom ingen annan gjorde det.

Social prestationsförstärkare.

Fläsk i mig

Då var det ”pullade” fläsket såväl färdigt som förtärt, och – helskotta – vad gott det blev. Saftigt, mört och riktigt bra styrka. Inget helvetiskt inferno som fick njurarna att svettas, men nog med hetta för att man i alla fall skulle få känna sig som en man.

Skulle däremot inte rekommendera denna rätt till vem som helst. Det är väldigt ”köttigt”, så det krävs att du uppskattar dina likdelar för att det ska vara värt fyra timmars väntan.

Är du vad jag skulle kalla för en Max-människa kan du alltså med fördel stå över det långkokta fläsket och i vanlig ordning satsa på en rätt där tillbehören står i fokus istället för huvudråvaran.

20140228-205502.jpg

Gick för övrigt alldeles utmärkt att använda barbecuesås istället för ketchup, och hällde dessutom på Fireball istället för ”riktig” whiskey. En rätt som är svår att misslyckas med med andra ord, och därmed också barnsligt lätt att få fenomenal. Nästa gång tänkte jag därför slå på stort och unna mig en deciliter utav Sweet Baby Ray’s honungssås. Tur att jag svält ordentligt med plats!

Mansgris ❤ lammkött

Det verkar som om jag har gått och blivit hotellets lilla avfallskvarn. Förr brukade ändå restaurangpersonalen säga till att det fanns mat kvar och undrade om även jag ville käka. Nu lämnar de mest stora högar med kött efter sig som om det vore en självklarhet att ”det där tar nattpottan hand om”.

Och det gör jag ju, som den gris jag är.

Högar av kött för ett svin

Det näst bästa lammköttet (med unga kvinnor på plats 47).

Lyxkäk för en luffare

Jag älskar verkligen hotellbarer. På film alltså, för i verkligheten är de bland de värsta jag vet. Och med ”hotellbarer” menar jag inte minibaren eller hotellets egen lutmusikant (som ju är hotellbard), utan jag menar en riktig bar med träpanel och öl på tapp.

Träpanel och öl på tapp drar nämligen inte alls till sig några högklassfnask eller rippade hunkar i Hugo Boss-kostym. Träpanel och öl på tapp drar till sig drägg. Drägg i drivor. Drägg som kommunicerar med djungelvrål och hamnar i skrymslen där de inte hör hemma och däckar på handikappstoaletter och skojar om exakt samma detaljer i inredningen som dräggen från kvällen innan. Inga egenskaper många skulle lägga i förslagslådan när chefen efterlyste tips på åtgärder för en behagligare arbetsmiljö direkt.

Barpersonal är även de ett släkte avskum för sig. Dock har barpersonal ofta genomgått någon slags civiliseringsprocess innan de ställts bakom disk, något som väl är en nödvändighet om man ska anförtros kassaansvar och hantering av sprit för miljoner. Detta har också haft den positiva bieffekt att många bartenders lärt sig att festa med vad som skulle kunna kallas för stil. De går inte alls lika ofta in i hissar när de ska ut, och de är nästan oförskämt bra på att supa. Länge. I går dröjde barpersonalen kvar fram till sexsnåret på morgonen, vilket ändå måste vara något slags världsrekord i after work. Själv satt jag en våning ned och slog världsrekord i missunnsamhet.

Tack och lov är detta en sälta som kommer med en rejäl skopa snask, och fördelen framför alla – och det som gör eländet väl värt att härda ut – är att restaurangen där vår egen bar huserar klassas som en av Stockholms bästa köttkrogar. Faktum är att vi talar köttkrog topp tre. Toppkött, med andra ord.

En annan fördel, eller rättare sagt den egentliga, är att restaurangpersonalen lämnar ganska mycket käk efter sig när de packar ihop för kvällen. Alltså massor av käk. Schysst käk. Käk som annars skulle kastas, men som jag nu får kasta i mig. I går plockade jag till exempel med mig åtta hamburgare gjorde på mald entrecôte hem, och i måndags lämnades en hel häxkittel full av kycklinggryta som jag lunchat på veckan lång. En och annan dessert har även det slunkit ned.

Ibland lämnas det till och med mer käk än vad en nattportier klarar av att hantera. Då händer det att jag gör små matlådor och ger till luffarna som sover i gångtunneln mellan Riddarholmen och Gamla Stan. Tyvärr har ordningsvakterna ofta jobbat flitigt under natten och tunneln är på mornarna nästan alltid helt tömd, något som resulterat i att mycket av maten har fått slängas i alla fall. Men i går låg det – äntligen – en liten avtuppad filipin på ett skamfilat liggunderlag och bara väntade på att serveras.

Han sov dock tungt, precis som de flesta andra människor klockan sju en söndagsmorgon. Ingen såg med andra ord när jag smög fram. Inte ens luffaren. Han visade åtminstone inga tecken på att han noterat min gest.

Snäll helt förgäves.

Men kanske var det ändå bäst så. Min egen illusion av mannens tacksamhet var förmodligen mer tilltalande än något verkligheten någonsin kunnat erbjuda. Risken är ju att han istället för glädjens tårar svurit så att munnen fradgades över bristen på matsilver och kolsyrat bordsvatten, eller så krälade han en halvtimme senare omkring i en pöl av piss och blod efter att ha fått lårpulsådern snittad med en avslagen flaskhals av en ännu hungrigare luffare.

Då inbillar jag mig hellre att han dinerade likt greve och baron. Hoppas han inte var allergisk mot ”fancy lapskojs”.

20130520-053125.jpg

Luffarlyx

En mer ödmjuk människa hade förmodligen hävdat att detta i första hand skrevs med viljan att inspirera. Själv vill jag mest bara bli beundrad.

Det vackraste

Jag är må hända inte den man som alla kvinnor fantiserar om, men det känns ändå skönt att veta att man finns i tankarna när det verkligen gäller…

Pattar och kött

Vem ska trösta Billström?

Den som av en eller annan anledning valt att avstå från kött under en längre tid känner förmodligen också till riskerna med att slänga i sig en fet Leif GW-macka med extra falukorv från Pressbyrån under en stressad morgon på väg till Uppsalapendeln. Tarmarna har tappat stinget och klarar inte längre av att hantera det främmande elementet som äntrat kroppen, och trettionio av resans fyrtio minuter får man sedan tillbringa inlåst på muggen medan konduktören står utanför och bankar på för att syna färdbevis. Man har blivit för ”kräsmagad” helt enkelt.

Om detta faktiskt stämmer har jag inte en aning. Förmodligen är det bara vegetariska scare tacticts, men det är likväl en finfin analogi att inleda med då samma symptom nu dyker upp allt oftare i den svenska debatten då människor som länge levt på mental svältkost plötsligt serveras en saftig skiva verklighet och som resultat spyr ur sig den ena märkligheten efter den andra.

Malin Ullgren gör sig själv till ett praktexempel på en sådan delikat varelse när hon i en krönika i DN anklagar Moderaternas migrationsminister Tobias Billström för att ha ”uttalat fientligheter gentemot invandrare och flyktingar”. LOs förste vice ordförande, Tobias Baudin, är även han inne på samma spår och kallar Billström för ”skrämmande”. ”Oacceptabelt”, säger Moderaternas oppositionsråd i Västerås, och Kristianstadsbladets Mattias Karlsson ödslar ingen tid vid guldvågen utan vräker istället på med att Billström är rasist. ”Att dela upp människor utifrån utseende är rasism.”. För detta är döden ett passande straff tycker Ung Vänsters (numera före detta) ordförande, Christoffer Hurtig.

Dödshotet får väl anses en smula tillspetsat, men i övrigt är majoriteten av de som spridit artikeln som åsyftas inne på precis samma spår. Billström är korkad, Billström måste avgå, vädra ut Cyklon Billström. Och så vidare.

Men vad är det då egentligen för oförträffligheter Billström har hängivit sig åt i veckan? Att döma av reaktionerna får man ju intrycket av att han har stått och svingat en 2×3 meter stor nazifana mitt på Forserum torg till tonerna av Vit Aggression, eller i alla fall åkt ut till Alby och våldtagit någon med ett hakkors. Men nej, kritiken gäller naturligtvis den intervju i DN där Billström gjorde misstaget att tala om invandringen som något annat än en framgångssaga där alla lever lyckliga i alla sina dagar, och framförallt kardinalfelet att tala om svenskar som någonting annat än ett väloljat urverk bestående av kugghjul och fjädrar i alla regnbågens kulörer där samtliga komponenter drar ett ovärderligt lass.

Speciellt ett citat har väckt extra ont blod, och det var givetvis också det som DN valde att sätta som rubrik:

Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.

Huruvida detta stämmer har jag inte en aning, och jag har inte heller brytt mig om att ta reda på det, för själva sakfrågan skiter ju PK-Svensson i. Det som upprör är inte skojarna som skor sig på människor i ett utsatt läge eller att folk som uttryck en vilja över att vara en del av det svenska samhället inte respekterar det svenska samhällets regler. Det man bekymras över är istället att Billström målat upp bilden av svensken som någon slags go och gla’ Kalles Kaviar-logotyp, ett resonemanget som tidigt tyskt 40-tal har ringt och bett om att få skickat mot postförskott, som en bekant beskrev det.

Och ja, det är mycket möjligt att Billström började denna lördagsmorgon med att i bar överkropp och hängslen skjuta papperslösa barn från balkongen efter att han älskat med sin unga judeslav. Jag känner honom inte, så det är svårt att säga. Jävligt svårt om man bara har tidigare nämna artikel att gå efter, för uttalandet är knappast något glasklart hatbrott som bör kosta en man sitt liv eller karriär. Ändå är det i just detta som ilskan tycks bottna. Illusionen av att Billström insinuerar att du måste vara blond och blåögd för att vara svensk. Och jag skriver ”illusion” eftersom Billström inte insinuerar annat än att att etniska svenskar är sällsynt förekommande i fall där illegala flyktingar hålls gömda. Att detta inte görs av människor som tycker att en generös migrationspolitik är de lyckligt lottades skyldighet, utan av människor som ser andra människors lidande som en affärsmöjlighet. Människor som i många fall visat sig kommer från samma land/kultur som den asylsökande. Vad han gör är alltså att ge ett exempel. Inget lysande exempel, men han har ju heller inte fel i det han säger. Det är bara ett mediokert exempel. Ett försök att ge språket en gnutta färg och liv.

Vad Billström (med facit i hand) borde ha gjort är att ge alla exempel. Att den som gömmer flyktingar inte är en blond äldre dam, eller utbytesstudent från Moldavien, eller transsexuell eskimå med tillfälligt uppehållstillstånd, eller enbent och mustaschprydd, eller rödlätt dvärg i jeanskjorta och halsplånbok, eller ett datanätverk som utvecklat medvetande och samlar på nyckelringar. Och så vidare.

Gud förbjude att någon skulle känna sig utpekad liksom, eller ännu värre, att någon känner sig utanför. Sker detta så har ju Westerbergs miljoner varit pengar i sjön. Tusentals temadagar förgäves. Våra barn måste lära sig att så fort någon/något inte passar in så måste pusslet skäras om, och finns inte tid att göra ett ordentligt jobb så ska biten tingas in ändå, även om så sker på bekostnad av att bitarna runtomkring blir kantstötta och bilden ser lite märklig ut. Din komfort får aldrig hindra andra människor från att känna sig bekväma. Alla har tolkningsföreträde, utom du.

För det är ju detta det än en gång handlar om; tolkningsföreträde. En makabert lång förlängning av den gamla negerbollsdebatten. En påminnelse om vilka beskrivningar som PK-stämplats OK för bruk i det publika rummet. Det heter ju till exempel inte längre socialbidrag utan försörjningsstöd, eftersom socialbidrag anses socialt stigmatiserande. Och den som på kirurgisk väg bytt kön har inte längre genomgått ett könsbyte, utan en könskorrigering. Du är heller inte illegal invandrare, utan papperslös. Du är inte ens invandrare längre, utan svensk medborgare. Neger blir färgad, zigenare rom och du och jag är numera varsin hen. Minsta antydan om att människor inte skulle vara färglösa, könsneutrala kloner med precis samma förutsättningar behandlas som om det vore ett brott mot Genèvekonventionerna, för i Genus-Sverige gillar vi olika trots att olika inte existerar. Olikheter ska dock främjas till varje pris. Såvida det inte handlar om olikheter mellan man och kvinna, förstås.

Bäst vore kanske att stryka adjektiven ur svensk grammatik helt och hållet så att vi slipper pinsamma misstag från poliser som beskriver brottslingar med annat än skostorlek och färg på kepsen. Tack och lov har de alla än så länge satts på plats av det allsmäktiga twitterdrevet innan någon kränkts så svårt att dennes liv inte gått att rädda. I bästa fall kan den förnedrande istället skratta hela vägen till banken där det kvitteras ut en tung säck skattepengar medan den före detta konstapeln skriver in sig på arbetsförmedlingen i huset bredvid, och i allra bästa fall slås det samtidigt rekord i långt fackeltåg mot främlingsfientliga krafter på gatan utanför. Och sedan levde alla lyckliga i alla sina dagar.

Någon som inte bott i Sverige på ett par år skulle förmodligen tro att jag raljerade, men det här är förmodligen bland det minst raljanta jag någonsin författat, inkluderat mina akustiska ballader från tonårsångestens allra intensivaste mörker. Jag är bara trött. Så evinnerligt trött. trött på dessa välviljans charlataner. Trött på denna aldrig sinande ström av mänskliga offergåvor på självgodhetens altare. Tror ni (Mattias, Malin, Christoffer och Tobias) att ni framstår som något slags superbussigt Bamse-gäng som står upp för den lille mot stora stygga vargen? Att ni sätter ert eget väl på spel i egenskap av de svagas beskyddare? Att den som lever gömd undan lagens långa arm finner någon som helst tröst och tacksamhet i att ni ifrågasätter deras nuvarande fångvaktares etnicitet? För det gör de inte, och det gör ni inte. Ni framstår bara som en skock pöbelbönder som utan att tveka slänger ännu en åsiktsmotståndare på bålet i hopp om att tillräckligt många från det egna skrået ska gilla/dela/retweeta för att ett bokkontrakt ska komma på tal.

För det måste ju vara det det handlar om. Ett strikt karriärdrag, eller är ni verkligen så efterblivet nervösa och hänsynslösa? Jag vet i och för sig inte om det ena alternativet är att föredra framför det andra, jag vet bara att om detta är den rasism man med skälvande röst talat om de senaste åren så kan vi nu behandla Sverigedemokraterna med samma respekt som riksdagens övriga sju partier, för ”rasist” har uppenbarligen helt tappat sin ursprungliga innebörd och bär nu ungefär samma slagkraft som ett ”hej”.

Svenskar spekulerar. På svenska.