Du är inte Mohammed

Det har skrivits mycket bra och hjärtskärande om onsdagens terrorattentat mot franska satirmagasinet Charlie Hebdo, bland annat av Sanna Rayman, Per Gudmundson och Malin Lernfelt

Sen har det förstås också skrivits en del strunt, bland annat av Kjell Magnusson, docent i sociologi på Uppsala universitet:

”Ett banbrytande arbete i svensk humaniora är historikern Lars M. Anderssons doktorsavhandling* om antisemitiska teckningar i svensk skämtpress under början av 1900-talet. De stereotypa bilderna av juden, som återkom under nazismen och efter kriget (i Arabvärlden, Östeuropa, och bland progressiva intellektuella i Väst) var också satirer.
Detta säger något väsentligt. Det karaktäristiska för sådana bilder är att de har skapats av utomstående. Det är en form av ironiskt ifrågasättande eller förlöjligande som inte drabbar makthavare, utan i princip en hel folkgrupp eller religiös gemenskap. Därmed blir satirens stereotypa formspråk lätt en del av en fördomsfull och etnocentrisk bild av den andre. En sekulariserad konstnär i ett (före detta) kristet Väst kan därför egentligen inte använda satir mot en annan religion. Särskilt inte om dess anhängare utgör en illa sedd minoritet eller underklass i konstnärens eget land.”

Fler har gjort samma liknelse, och visst kan man jämföra Charlie Hebdos finurliga förstasidor med Nazitysklands antisemitiska judekarikatyrer. Man kan jämföra allt, även äpplen och päron. Det är först när man jämställer dessa två ting som det är dags att höja ett skepsisens ögonbryn. Låt mig exemplifiera:

Jag älskar stereotyper. Så pass mycket att två av mina favoritskämt baseras på en av de mest klassiska och bespottade:

- Vet du varför judar har så stora näsor?
- Därför att luften är gratis.

* * *

- Vad säger den judiska pedofilen?
- Följ med in i buskarna små barn så ska ni få köpa godis.”

Till grund för båda vitsarna ligger fördomen om juden som ett gnidet troll med ständig guldfeber. Förkastliga, båda två, men därför också så roliga. På grund just av den bisarra föreställningen att en så evolutionärt trivial sak som pengar – ett ”modernt” påfund som saknar värde utöver det vi människor ger det – skulle gå i arv inom rasen. Att samtliga judar skulle drivas av en och samma kraft, styrda av en kollektiv girighet. Att den ena juden, likt en karbonkopia, vore den andre juden lik. Tanken är löjeväckande.

Med detta sagt så skulle jag trots min fäbless för nidbilder inte bli lika road om jag hittade något liknande på sidan intill TV-tablån i DNs kulturdel. Jag hade inte blivit så upprörd att jag önskade livet ur hela nöjesredaktionen, men jag skulle heller inte dela judekarikatyrer på Twitter för att sympatisera med nämnda redaktion om de tvingades sätta livet till.

”Varför?”, frågar sig kanske docenten, och det ska jag alldeles strax förklara, men låt oss först reda ut begreppen.

Norstedts Svenska Ordbok definierar ”satir” som en uttrycksform vars syfte är att förlöjliga någon/något på ett elegant och träffande sätt. Satir är ett verktyg med förnämliga anor och har använts för att kritisera överheten sedan antikens dagar. En folkets tjänare. En ”karikatyr” å andra sidan skulle kunna kallas satirens raka motsats. Där finns ingen elegans, snarare bristen därav. En karikatyr är en avbildning av någon där ett karakteriserande drag – faktiskt eller inbillat – blåses upp till dråpliga proportioner. Karikatyrer kan givetvis användas i satir, men de är inte varandras likar.

Nazitysklands judekarikatyrer kan därför knappast betecknas som satir, heller inte tidigare nämnda vitsar om gratis luft och löften om att få betala för godis. De är varken eleganta eller träffsäkra. De är endast plumpa. De bör för den sakens skull inte förbjudas, men de har sin tid och plats, och den platsen är inte offentligheten. Det är något man skojar om i goda vänners lag, där alla är införstådda med premissens besynnerlighet. Skämt för sällskap som förstår att uttryck som att ”böla som en liten bög” inte springer ur homofobi utan lika mycket driver med nidbilden av den heterosexuelle mannen som oförmögen att visa känslor. En acquired taste, om man så vill. Finns risken att dina gäster kommer ”kräkas lite i munnen”, erbjud något annat.

Men vad skiljer då dagens Mohammed-karikatyrer från det tidiga 1900-talets troll-liknande jude med näven full av cash? Självklarheten torde vara uppenbar, men låt mig förtydliga för säkerhets skull.

Muslimernas motsvarighet till judetrollet är inte en bild av Mohammed som fåraherde. Heller inte en bild av Mohammed med en bomb i turbanen, eller en bild av Mohammed som står på knä inför en IS-terrorist. Den innefattar inte Mohammed över huvud taget. Den muslimska motsvarigheten till judetrollet är en arab i vildvuxet skägg som med den ena handen stenar en av sina många förpubertala fruar och i den andra svingar en kroksabel som klipper nacken på en transperson.

Först då har vi en jämförelse värd en debattartikel. Då är det inte längre satir, då är det – förutsatt att det gjorts med övertygelsen om att man ger en rättvis bild av den muslimska populationen – endast en demonstration av tecknarens egen enfald. En solklar kränkning.

Att däremot driva med religiösa symboler är precis just det, en drift med religiösa symboler, ingenting annat. Och det är precis vad Mohammed är, en symbol. En maskot. Islams motsvarighet till Musse Pigg, eller ariske Karl från Kalles Kaviar-tuben. Att man som muslim blir upprörd å profetens vägnar må sen så vara, men du har personligen inte kränkts. Lika lite som jag har skäl att känna mig förnärmad när Henrik Schyffert hånar Ulf Lundell i The 90′s – Ett försvarstal, trots att Uffe som diktare för mig håller profetnivå.

Så vi tar det en gång till; att driva med symboler (eller Uffe) är inte ett personligt påhopp, inte ens om de är religiösa eller dess utövare i minoritet. Att måla påven som pedofil är inte att kasta ett anklagande öga på gemene katolik, det är att låta dess företrädare veta att vi ställer oss högst tveksamma till hanteringen av präster som inte lyckas hålla händerna i styr under kyrkans barntimmar.

Och att avbilda Mohammed som bekymrat konstaterar att det är jobbigt att vara älskad av idioter är inte en känga i ansiktet på Abdallah från Bredäng som kör buss 504 mellan Rissne och Sundbyberg, det är att driva med människor likt Munir Awad som inte ser det uppenbart absurda i att väga ett faktiskt människoliv mot ett simpelt porträtt av ett annat, och heller inte uppfatta att ena vågskålen slår i bordet så hårt att ekskivan klyvs på mitten.

Däri ligger skillnaden.

Mohammeds liv.

Öga för öga, bild för liv.

Fotnot: Därmed inte sagt att juden inte kan framställas med kolossalt stor kran och dollartecken i ögonen eller afrikaner som kolsvarta krulltottar med läppar stora som elefantfittor. Att en viss kombination av drag och egenskaper fått stå modell för en stereotyp innebär ju inte att stereotypen inte existerar, eller att din kreativa ådra ska hämmas av andra människors synder, men om detta har jag ett annat alldeles för långt inlägg på gång.

Yttrandefrihetens martyrer

Som om det inte vore illa nog att denna dag markerar slutet för min +3 veckors julledighet, en klase fåntrattar med uppenbara empatiproblem och svårigheter att bjussa på sig själva kände sig dessutom nödgade att ge sig på tjugotre personer som valt att leva ett betydligt roligare liv (eller värnade andra människors rätt att göra det). Tolv av dessa dog, och fyra är i skrivande stund mycket allvarligt skadade.

Snälla, snälla medmänniska; var inte en fåntratt, okej? #jesuischarlie

Mitt eget bidrag. Inte lika knivskarpt som vissa andra, men ett bidrag likväl.

Mitt eget bidrag. Inte lika knivskarpt som vissa andra, men ett bidrag likväl.

Farväl, kundservice

Samtalet/kampen med Comviqs kundtjänst fortsätter.

Har tidigare aldrig haft ett ont ord att säga om denna operatör. På senare tid får jag famla efter de goda.

"Tack för sitt inlägg"

Det ska lära dem.

Goddag kundservice

Då min nuvarande telefon inte riktigt fungerar som den ska försökte jag i början av veckan förlänga mitt abonnemang hos Comviq och på så sätt dra nytta av deras erbjudande om att ”få” en iPhone 6 på köpet. Råkade dock beställa fel modell (ville ha mäktiga 64GB istället för patetiska 16GB), och försöker nu föra en konversation med Comviqs kundservice i hopp om att rätta till problemet innan leverans.

Och det går – faktiskt – över förväntan.

Blev problemet inte löst?

Blev problemet inte löst?

Men så var mina förväntningar också väldigt små.

Ser ni inte att Jesus blir ledsen?!

Sedan jag såg Enter Through the Gift Shop har jag inte haft någonting annat än respekt för Banksy. Inte så konstigt kanske, då filmen byggde upp honom som någon slags gatukonstens operafantom, och i sig var ett konstverk som bar hans signatur. Och han är en skicklig sådan, det kan man inte ta ifrån honom.

Följde honom sedan på Twitter. Eller nära på. Tanken var i alla fall att göra det, tills jag scrollade igenom flödet och såg att Banksy nästan aldrig skrev någonting. Han postade däremot en jävla massa bilder.

Inget uppseendeväckande beteende för en konstnär, förstås, men desto märkligare tedde sig bildvalen för ett påstått geni.

Det är inte samhällskritiken som stör mig. Samhällskritik kan vara både underhållande och så ett och annat välkommet tankefrö. Om det görs snyggt. Men Banksy gör det inte snyggt. Han prånglar mest ut en massa plattityder och målar folk på näsan. Jag blev nästan chockad av enfalden.

Funderade på att skriva någonting om denna naivitet redan vid upptäckten, men kände inte att bilderna var så platta att även Banksy förtjänades att plattas till för att matcha sina endimensionella floskler.

Tills nu.

Don't stop 'til you get enough.

Don’t stop ’til you get enough.

Åh, nej. Jesus gråter, ty julen handlar inte längre om att prisa herrens son och omfamna goda kristna värderingar utan används nu endast som ursäkt för att tillbe guldkalven. Ett instrument för kommersiella krafter att vända upp och ned på konsumenten och skaka ur honom kvarstoden av årets sista lönesedel. Ett tillfälle för the man att blända folket med sin skinande penning.

Snälla sluta, ser ni inte att Jesus blir ledsen?!

Åh, herre min skapare.

Jag är medveten om att bilden inte bör tolkas bokstavligt. Banksy är högst troligen inte ens troende, men i och med valet av symboler kan jag ändå lite låta bli att påminnas om att Jesus själv tillhör ockupationsmakten.

Konsumtionssamhället må ha norpat facklan från ”julens sanna ande” – som om julen någonsin handlat om att bara rå om varandra – men även om julen en gång i tiden varit en kväll för kärlek och omtanke så har kristendomens julafton också i sin tur stulit platsen från någon annan längre ned på tidsaxeln.

I norden var ju – som de flesta förhoppningsvis känner till – vintersolståndet tillägnat midvinterblotet, tiden på året då nordmännen offrade till asarna för att garantera ännu ett år i gudarnas favör. Var, som sagt, tills någon med bånge på kungakronan insåg vilket effektivt verktyg religion kan vara för den maktlystne och bestämde sig för att byta Tors hammare mot Jesus.

Banksy hade lika gärna kunnat spraya ett elskåp där unge herr Gudsson drog upp Frejas finaste festklänning och gav henne en rejäl omgång på ett osignerat samtyckeskontrakt. Eller där han använde en menora som fleshlight, eller fingerpullade faraos förstfödde son. 25/24:e december är kalenderns lilla bycykel med vilken fler än en kultur/ideologi/religion tagit sig en tur, och Jesus själv tvekade inte en sekund när tillfälle gavs.

Julen är ingen oskuldens mysstund som kidnappats av den allsmäktiga dollarn. Det är några dagar i december då det norra halvklotets invånare upplever årets kortaste dygn. Dagar av idel mörker och kyla. En tid som i en tid av okunskap var som gjuten för vidskepelse. En tid att tillbe gudarna. Be om att åter få så se fält och skogar blomstra. Lite bara utifall att. Dumt att chansa liksom.

Men jag tror också att det är en tid då folk som mest behöver någonting att se fram emot. Totalt jävla mörker är ju ett idealförhållande för en riktig jävla brakfest. Som ett sinnets vitamininjektion. Någonting som ger dig kraft att härda ut de sista vintermånaderna i väntan på att solen ska tina frusen kropp och själ. Det är i alla fall skälet till att jag gillar julen och är övertygad om att den fortfarande behövs, oavsett om man väljer att skämma bort sina nära och kära med gåvor eller kärlek. De båda behöver ju heller inte vara oförenliga.

Men det mest imbecilla med Banksys tjuvnyp på julen är förstås inte användandet av Jesus som symbol för det allra heligaste. Det mest imbecilla är att Jesus bölar som en liten bög över lite stimulerad ekonomi.

Kapitalismen är inte Lucifer av modern tid. Kapitalismen är inte ens ett litet as. Kapitalismen har gjort så ofantligt mycket mer gott för denna värld än organiserad religion någonsin gjort, eller någonsin lär göra. Kapitalismen är en svårslagen morot. Ett ekonomiskt system som ställer många andra sekulära ideologiers motsvarighet i skamvrån. Hundra gånger mer till folkets nytta än socialismen någonsin varit. Tror du mig inte? Ta en titt på kalla krigets Tyskland och fråga sedan dig själv på vilken sida muren du helst hade huserat.

Själv hade jag utan att tveka saxat spärrarna vid Checkpoint Charlie i mina Adidas-byxor och med en Big Mac i kistan kånkat hem en sprillans ny Bang & Olufsen-stereo till bostadsrätten i Kreuzberg, medan Banksy – hård som en tre dagar gammal ciabatta – låg och skedade mamman från Good Bye Lenin.

Hundratals människor offrade sina liv för att fly till väst. Inte en enda jävel riskerade så mycket som en skrubbad knäskål för att fly till öst.

Mycket enklare än så har det väl aldrig varit att ta på kapitalismens förträfflighet, och kommunismens luftslott har sällan varit lättare att se igenom.

De missunsamma fånarnas dag

Är du – mot förmodan – en av dem som i dag har rasat över att man i almanackan har tillägnats mannen en av årets 365 dagar, men för två söndagar sedan inte drog dig för att begrava trynet i en kladdkaka (eller fyllde truten med kanelbullar den 4:e oktober, eller hetsåt semlor på Fettisdagen, eller mumsade i dig grynkorv på Grynkorvens dag) så är du en fånarnas fåne.

Slut på meddelande.

Fadern, sonen och en helig hög med skit

Jehovas Vittnen var på besök i helgen. Tydligen. Låg dock och sov när de ringde på, men måna om att dela med sig av sin visdom lämnade de en broschyr i brevlådan med frågeställningen: ”Kan de döda få liv igen?”.

Emo-Jehova.

Emo-Jehova.

Och kan de det då? Ja, faktum är att det inte bara troligt, utan det någonting som Gud dessutom längtar efter. Som ett litet barn på julafton. Skitsugen, liksom.

Hedningar och tivlare sätts på plats nästan omgående. Bara man vänder blad så hittar man Guds CV i en nätt liten spalt till höger. Där kan man bland annat läsa att Gud hela åtta gånger tidigare väckt människor till liv, vilket väl över ett tidsspann på hela mänsklighetens existens kan tyckas i lataste laget, och i vissa fall också etiskt tveksamt då den dödaste av de utvalda legat och ruttnat så länge som i fyra dygn. Den morgonandedräkten skulle nog i sin tur kunna väcka döda.

Så ja, jag blev väl inte skitkristen direkt. Längtar jag efter en låda grillmix så går jag ju och köper en låda grillmix. Jag väntar inte i tusen år.

Tycker faktiskt Gud framstår som ganska nonchalant, och något av en slacker. Han har ju uppenbarligen förmågan att väcka folk till liv, men bara åtta gånger tidare har det varit viktigt nog att få arslet ur vagnen. En av dessa gällde det dessutom hans egen son, så sju gånger om man stryker svågerpolitiken. Det är – om jag får gissa – i klass med en hyfsat duktig akutläkare i en större svensk stad.

Om Gud inte var så upptagen med att förfalska dinosaurieben och gästskådespela på rostat bröd så kanske fler kunnat få en andra chans. Han skulle ju inte ens behöva återuppliva dem, räcker gott att bara förhindra många dödsfall till att börja med. Kanske sätta lite käppar i hjulen på sina mest hängivna fans, eller chilla lite med Ebolaepidemierna. Men istället tycks det snarare serveras dubbla portioner med extra allt.

Och ändå påstås Gud i samma häfte hata döden.

Vilken smutsig jävla lögnare.

Lilla Berlin, än mindre kul

Har jag någon läsare med en master i feministisk diskursanalys som kan förklara den här serien för mig?

© Ellen Ekman

© Ellen Ekman

Är poängen att kvinnan i rött är en jävla praktfitta och att hennes påstående om att förlossningsskador skulle vara normaliserade är helt jävla befängt då den moderna läkekonsten räddat livet på miljontals kvinnor världen över? Och fortsätter rätta livet på miljontals kvinnor. Och barn. Årligen.

För i så fall är det ju inte jättefestligt.

Antar därför att kvinnan i rött är tänkt att illustrera feminismen och förnuftet när hon skuldbelägger alla andra – inte minst ”samhället” – och att den som på egen hand försöker göra det bästa möjliga av en dålig situation är den man i själva verket ska skratta åt.

Inte superskoj det heller, i och för sig.

Men så gillar jag ju heller inte Lilla Berlin.

Den är lite som serievärldens svar på Magnus Betnér. Det är liksom inte särskilt roligt, och tonen för raljant för att din predikan ska registreras hos dem du torde vilja nå, men för den lilla klunga som redan prenumererar på samma politiska ideologi så är det säkert jävligt mysigt.

Barbariska sharialagar är bara ”hårda straff” och västerländska fördomar

På Hizb ut-Tahrirs nyöppnade svenska hemsida på nätet möts man av en videofilm där ”broder Taji Mustafa” från partiets sektion i London håller en föreläsning under titeln ”Är islamiska lagar barbariska?”
Den inleds med att Taji Mustafa viftar med en köttyxa.
Detta, förklarar han, är västerländska fördomar. Inte ska man hugga händer av tjuvar med köttyxa.
Sen ger sig brodern in på en invecklad förklaring till varför islamiska sharialagar är överlägsna på att göra folk laglydiga. Skulle någon trots det bryta mot lagen och stjäla, ja då blir straffet hårt.
– Då får tjuven handen avhuggen offentligt. Vi ska inte be om ursäkt för våra hårda straff, säger Taji Mustafa.

Saxat ur: Extremt parti drömmer om globalt kalifat

Vem ska trösta Lasse?

I måndags publicerade Expressen.se en krönika signerad Lars Lindström där Lasse gavs dryga 3000 tecken att göra bort sig kapitalt. Inte bara genom att rocka en byline där han kombinerar slips med skjortan utanför, utan även med sitt resonemang angående ”mansrörelsen”.

”Jag är inte rädd för feminismen, genusforskningen eller kvinnorörelsen, men jag är skräckslagen för mansrörelsen, den som begår grova sexövergrepp på förskolebarn, säljer, köper och utnyttjar tonårstjejer som sexslavar, misshandlar och våldtar kvinnor.”

Coolt att du inte är rädd Lars. Jättecoolt. Verkligen. Men var hittar du denna fruktansvärda mansrörelse du pratar om? Bär de sidenjackor med logga på ryggen? Har de ett hemligt handslag? Eller ett klubbhus någonstans? Och varför bussar du i så fall inte polisen på dem?

En överrepresentation är på intet sätt en rörelse, det är blott statistik. Eller menar Lars att majoriteten av alla överfall- och gruppvåldtäkter är ett resultat av olika rörelser från Nordafrika och Mellanöstern? Eller att de spädbarn som får sätta livet till på grund av nyblivna och traumatiserade mödrar är offer för den blodtörstiga kvinnorörelsen? I så fall bör ju Lars även frukta feminismen, kan en tycka. Eller hatar Lars månne barn?

En sak som i alla fall är säker är att Lars måste vara lite rädd för sig själv, ty han inleder sin krönikan med att tala om män som ett ”vi”.

”Den där dagen i förra veckan när några bankrånare på moped härjade i centrala Stockholm tog jag en hastig lunchpromenad genom Humlegården, lyssnade på kvinnor och tänkte på män.
Vad är det för fel på oss? Varför rånar vi banker, misshandlar, mördar? Varför slåss vi för att vi älskar ett fotbollslag? Varför misshandlar vi kvinnorna vi säger vi älskar? Och varför sysslar inte kvinnor i samma utsträckning med denna dårskap?”

Det är möjligt att Lars identifierar sig med sexualbrottslingar och våldsverkare och ser sig som ett skönt sammansvetsat gäng som håller varandra om ryggen i vått och torrt, men det gör inte jag. Jag identifierar mig knappt med män som grupp över huvud taget.

Har – med undantag för att i förskoleåldern planterat en blåklocka i nyllet på min bästis Tobias – aldrig slagits, bryr mig föga om makt och portföljer med $$$, avskyr sport och snabba bilar, och är dessutom en ganska osjälvisk älskare. Snudd på så ömhänt att det som mest troligen skulle kritiseras vid en eventuell utvärdering är att jag inte brukar nog med våld. I stort sett raka motsatsen till vad som enligt normen skulle anses manligt alltså.

Och det gör mig heller inte särskilt mycket. Man var formen jag stöptes i. Det fanns två. Jag göts i den ena. Det är allt. Det gör oss inte till mer av en rörelse än tvillingar eller folk som fötts utan taktkänsla.

Man är mer som en kategori. Som rock- eller jazz-facket i skivdisken på Åhléns. Vi som sorterats här har visserligen flera saker gemensamt, men att både Magnus Uggla och Michael Jackson spelar pop gör dem ju inte till en grupp, lika lite som jag och Alexandramannen är själsfränder bara för att vi båda har pung och saknar möjligheten att laktera.

Det existerar ingen mansrörelse. I alla fall inte den rörelse Lars fantiserar om.

Varken du eller jag är retroaktivt skyldiga till vad våra förfäder gjort, eller ansvariga för vad andra män gör här och nu, vare sig det är ont eller gott. Du och jag är inte ”vi”. Jag är jag, och du är du. Och Lars är en fjant som skulle må bra av att ta lite längre promenader.