”Hjälp, min fackpamp tycker att jag är ett mähä!”

Vaknar upp till avslöjandet att HRFs (Hotell- och restaurangfacket) ordförande i Stockholm, Jenny Bengtsson, inte bara är en ärkekommunist med ohälsosamt stor fixering vid ras och ursprung, utan dessutom en manshatare av rang som flera gånger givit plats åt än obehagligare individer som @ladydahmer och @sinoes i sitt Twitter-flöde.

Kan nu alltså överväga ett medlemskap strax innan chefen börjar avrätta mina anhöriga som svar på löneanspråk.

Och inte för att jag förväntar mig att någon ska ta något som helst ansvar, men skrev ändå ned mina funderingar kring denne fackpamps tvivelaktiga beteende och skickade till förbundsstyrelsen. Det lät ganska precis så här:

Hej Pim och Therese,

Känner ni till att er förbundsstyrelseledamot, Jenny Bengtsson, på Twitter uttrycker sig så här gällande män?


Och om så, motivera gärna varför jag som man ska engagera mig i facket.

Har jag rätt till hjälp precis som övriga medlemmar, eller prioriteras mina bekymmer först när samtliga kvinnor fått assistans då jag på grund av mitt kön ändå automatiskt kvalificerar till ”privilegierad inom precis alla områden hela tiden jämt”? Kan jag ens bli felbehandlad på jobbet i HRFs ögon, eller ses mina dilemman mer som att patriarkatet äntligen får betalt för gammal ost? Hur som helst är det inte särskilt förtroendeingivande.

Att Jenny twittrar som privatperson är knappast en godtagbar ursäkt då hon koketterar med sin verksamhet inom HRF i presentationen av sig själv. Att det skulle handla om ett skämt (vilket det uppenbarligen är, men vars andemening är lika uppenbart förankrad i hennes aviga inställning till gruppen män) är även det en tveksam förklaring då hon tycks vara en flitig konsument av misandrins två ivrigt svingande fanbärare, @ladydahmer och @sinoes.

Exemplen som givits ovan kan tyckas harmlösa och i sig inte nog skäl att uppröras, men betydligt fler poster genomsyras av en liknande tveksam attityd. Har på senare åt lekt med tanken att själv inta rollen som fackansvarig på min arbetsplats, men är detta vad jag har att jobba med är det en fundering som nu grundligt får omvärderas. Jag menar, blir jag antastad av chefen sväljer jag ju hellre förnedringen i det tysta än hör HRF klampa in och fråga om det finns plats för en till.

Tack för ordet,
Mattias

Efter att ha studerat hur Jenny själv möter kritik på Twitter vore alla svar som erbjuder mer djup än ”trolololol – vit kränk man much?” just nu tacksamt, men över förväntan.

Jennys kaffekopp, om någon nu förväntat sig något annat.

Jennys kaffekopp, om någon nu förväntat sig något annat.

Tillagt 150415: Har nu fått svar från HRFs förbundsordförande, Therese Guovelin. Eller svaret fick jag redan i fredags, men har avvaktat en uppdatering i hopp om ytterligare korrespondens. Någon sådan verkar dock inte komma till skott, så bjuder er nu det lilla jag har, vilket i och för sig är nog så anmärkningsvärt.

Hej Mattias,

Jag hade tänkt att ringa dig så vi kunde prata om dina funderingar runt HRFs syn på alla medlemmars lika rätt, feminism och sociala medier.

Tyvärr finns du inte i vårt medlemsregister, men om du vill talas vid så maila mig ditt telefonnummer så ringer jag upp dig så snart jag kan.

Vänliga hälsningar,
Therese Guovelin

Förbundsordförande
Hotell- och restaurangfacket


Hej Therese,

Tack för ditt svar, även om svaret som sådant i och för sig var strikt tekniskt.

Det stämmer att jag ännu inte är medlem i HRF. Skälen till detta är flera, men ekonomin det främsta. Behöver dock inte berätta för dig om branschen dåliga villkor, eller hur de ter sig än sämre om man – som jag – jobbat natt.

Jag uppskattar ditt erbjudande om att besvara mina frågor över telefon, men föredrar ändå att ta dem via mejl. På så sätt jag kan ta mig tid att noggrant tänka över de svar jag får såväl som de svar jag själv ger. Utöver tidigare kritik måste jag dock tillägga att jag finner din kommentar rörande ”mina funderingar kring feminism” högst anmärkningsvärd, för ordet feminism nämndes inte över huvud taget i mitt ursprungsmejl.

Är det som Jenny Bengtsson sysslar med feminism enligt HRFs definition? För att HRF stödjer feminismen i dess mest basala form (det vill säga samma skyldig- och rättigheter för alla oberoende av kön, etnicitet och sexuell läggning) tar jag för givet, men står HRF istället närmare den nya aggressiva radikalfeminism som Jenny Bengtsson tycks företräda, det vill säga den där misandri ursäktas med samma vaga argument som populariserats av fascister, då har vi ett problem som vida överskrider min skepticism rörande fröken Bengtssons tvivelaktiga twitterkutym.

Med önskningar om en fortsatt trevlig kväll,
Mattias

Men något klargörande eller önskningar om en egen fortsatt trevlig kväll fick jag alltså inte.

Lite trist. Inte jätteknepigt att bara säga ”inom HRF tar vi bestämt avstånd från alla typer av negativa generaliseringar”, kan jag ju tycka. Om man faktiskt inte tycker att män är en jävla skitgrupp då, förstås. Då blir det svårare.

Det får gärna skava lite, så länge det inte skaver mig

Om Flashback är internetforumens pissränna så måste Twitter vara sanitetsboxen för använda bindor och tamponger. Ett myller av snusk. En papperskorg särskilt avsedd för de tankar som aldrig gavs chansen att utvecklas.

Där yttras helt enkelt inte mycket utav värde, men då och då, när veckan bjuder på dubbel fullmåne, glimmar det till i den mentala menslådan och du får ta det utav skatter likt den jag bjuder er nedan.

Nästan något utav en konstinstallation. Ännu inte namngiven, men se det som en tvåstegs grundkurs i simpel Twitter-feminism.

1), hävda att åsikter måste få vara obekväma och skava lite.

IMG_3647.PNG

IMG_3648.PNG

IMG_3649.PNG

IMG_3650.PNG

2), vägra lyssna på åsikter som är obekväma och skaver.

Tuffa tider för Kalle Anka-religion

I går stormades Garissa-universitetet i Kenya av flera beväpnade män tillhörande den islamistiska organisationen Al-Shabab, ett dåd som krävde 147 unga, kristna studenter livet.

”NAIROBI — Masked al-Shabab militants stormed dormitories at a university in eastern Kenya early Thursday, killing at least 147 people in the worst terror attack on Kenyan soil in nearly two decades, officials said.”

Och jag undrar, kan någon nämna en annan religion i modern tid som har haft lika mycket oflax med sina följare så som ”fredens”? Det känns ju lite som om det i alla fall varje vecka är någon ny pellejöns som feltolkar skrifterna och machetar huvudet av en kristen hund, eller kpistar en tecknare i bröstkorgen, eller slänger en nykär bög från stadens högsta punkt.

Så trist när det händer, för alla inblandade. En riktig Kalle Anka-religion på det viset. Jämt något som keffar, och alltid när man har det som allra fredligast.

"Haram!"

Haram!

Ha. Haha! HahahaHAHA!!!

"Tänkte att du kunde få en gåva till ett värde av 30:- för besväret!"

”Tänkte att du kunde få en gåva till ett värde av 30:- för besväret!”

Svält.S03E14

#throwbackthursday, 04/02/14

”Ni som hängt med ett tag är redan sedan tidigare bekanta med mitt intresse för svält. Sommaren 2010 drabbades jag av förmodad salmonella, något som resulterade i att jag under två veckors tid sket ur mig mer än jag fick i mig. Bara en sån sak som att dricka ett glas vatten var en kamp. Jag mest sov och gick på toaletten, och rasade i vikt.
Har sedan dess försökt slå rekordet åtskilliga gånger, men i friskt tillstånd aldrig klarat mer än nio dagar i sträck. Inte särskilt imponerande, även om det förmodligen finns de som skulle hävda att nio dagars svält är galet nog.
Själv tycker jag inte det är mer galet än att ge sig fan på någonting annat. Har ju aldrig riktigt haft några laster. Jag varken röker eller snusar, tycker det är svintrist med spel och dobbel, lever mer eller mindre i celibat, dricker på min höjd en gång i månaden och känner ingen överdriven lust att vare sig lyfta skrot eller jobba över. Mitt enda ”missbruk” är mat.
Martin Kellerman sa någon gång att han kunde ha Trisslotter hemma i dagar utan att skrapa dem, men om han gjorde lasagne för en vecka så åt han lasagne för en vecka redan samma dag. Det hade lika gärna kunnat vara mig han beskrev.”

Du är inte Mohammed

Det har skrivits mycket bra och hjärtskärande om onsdagens terrorattentat mot franska satirmagasinet Charlie Hebdo, bland annat av Sanna Rayman, Per Gudmundson och Malin Lernfelt

Sen har det förstås också skrivits en del strunt, bland annat av Kjell Magnusson, docent i sociologi på Uppsala universitet:

”Ett banbrytande arbete i svensk humaniora är historikern Lars M. Anderssons doktorsavhandling* om antisemitiska teckningar i svensk skämtpress under början av 1900-talet. De stereotypa bilderna av juden, som återkom under nazismen och efter kriget (i Arabvärlden, Östeuropa, och bland progressiva intellektuella i Väst) var också satirer.
Detta säger något väsentligt. Det karaktäristiska för sådana bilder är att de har skapats av utomstående. Det är en form av ironiskt ifrågasättande eller förlöjligande som inte drabbar makthavare, utan i princip en hel folkgrupp eller religiös gemenskap. Därmed blir satirens stereotypa formspråk lätt en del av en fördomsfull och etnocentrisk bild av den andre. En sekulariserad konstnär i ett (före detta) kristet Väst kan därför egentligen inte använda satir mot en annan religion. Särskilt inte om dess anhängare utgör en illa sedd minoritet eller underklass i konstnärens eget land.”

Fler har gjort samma liknelse, och visst kan man jämföra Charlie Hebdos finurliga förstasidor med Nazitysklands antisemitiska judekarikatyrer. Man kan jämföra allt, även äpplen och päron. Det är först när man jämställer dessa två ting som det är dags att höja ett skepsisens ögonbryn. Låt mig exemplifiera:

Jag älskar stereotyper. Så pass mycket att två av mina favoritskämt baseras på en av de mest klassiska och bespottade:

- Vet du varför judar har så stora näsor?
- Därför att luften är gratis.

* * *

- Vad säger den judiska pedofilen?
- Följ med in i buskarna små barn så ska ni få köpa godis.”

Till grund för båda vitsarna ligger fördomen om juden som ett gnidet troll med ständig guldfeber. Förkastliga, båda två, men därför också så roliga. På grund just av den bisarra föreställningen att en så evolutionärt trivial sak som pengar – ett ”modernt” påfund som saknar värde utöver det vi människor ger det – skulle gå i arv inom rasen. Att samtliga judar skulle drivas av en och samma kraft, styrda av en kollektiv girighet. Att den ena juden, likt en karbonkopia, vore den andre juden lik. Tanken är löjeväckande.

Med detta sagt så skulle jag trots min fäbless för nidbilder inte bli lika road om jag hittade något liknande på sidan intill TV-tablån i DNs kulturdel. Jag hade inte blivit så upprörd att jag önskade livet ur hela nöjesredaktionen, men jag skulle heller inte dela judekarikatyrer på Twitter för att sympatisera med nämnda redaktion om de tvingades sätta livet till.

”Varför?”, frågar sig kanske docenten, och det ska jag alldeles strax förklara, men låt oss först reda ut begreppen.

Norstedts Svenska Ordbok definierar ”satir” som en uttrycksform vars syfte är att förlöjliga någon/något på ett elegant och träffande sätt. Satir är ett verktyg med förnämliga anor och har använts för att kritisera överheten sedan antikens dagar. En folkets tjänare. En ”karikatyr” å andra sidan skulle kunna kallas satirens raka motsats. Där finns ingen elegans, snarare bristen därav. En karikatyr är en avbildning av någon där ett karakteriserande drag – faktiskt eller inbillat – blåses upp till dråpliga proportioner. Karikatyrer kan givetvis användas i satir, men de är inte varandras likar.

Nazitysklands judekarikatyrer kan därför knappast betecknas som satir, heller inte tidigare nämnda vitsar om gratis luft och löften om att få betala för godis. De är varken eleganta eller träffsäkra. De är endast plumpa. De bör för den sakens skull inte förbjudas, men de har sin tid och plats, och den platsen är inte offentligheten. Det är något man skojar om i goda vänners lag, där alla är införstådda med premissens besynnerlighet. Skämt för sällskap som förstår att uttryck som att ”böla som en liten bög” inte springer ur homofobi utan lika mycket driver med nidbilden av den heterosexuelle mannen som oförmögen att visa känslor. En acquired taste, om man så vill. Finns risken att dina gäster kommer ”kräkas lite i munnen”, erbjud något annat.

Men vad skiljer då dagens Mohammed-karikatyrer från det tidiga 1900-talets troll-liknande jude med näven full av cash? Självklarheten torde vara uppenbar, men låt mig förtydliga för säkerhets skull.

Muslimernas motsvarighet till judetrollet är inte en bild av Mohammed som fåraherde. Heller inte en bild av Mohammed med en bomb i turbanen, eller en bild av Mohammed som står på knä inför en IS-terrorist. Den innefattar inte Mohammed över huvud taget. Den muslimska motsvarigheten till judetrollet är en arab i vildvuxet skägg som med den ena handen stenar en av sina många förpubertala fruar och i den andra svingar en kroksabel som klipper nacken på en transperson.

Först då har vi en jämförelse värd en debattartikel. Då är det inte längre satir, då är det – förutsatt att det gjorts med övertygelsen om att man ger en rättvis bild av den muslimska populationen – endast en demonstration av tecknarens egen enfald. En solklar kränkning.

Att däremot driva med religiösa symboler är precis just det, en drift med religiösa symboler, ingenting annat. Och det är precis vad Mohammed är, en symbol. En maskot. Islams motsvarighet till Musse Pigg, eller ariske Karl från Kalles Kaviar-tuben. Att man som muslim blir upprörd å profetens vägnar må sen så vara, men du har personligen inte kränkts. Lika lite som jag har skäl att känna mig förnärmad när Henrik Schyffert hånar Ulf Lundell i The 90′s – Ett försvarstal, trots att Uffe som diktare för mig håller profetnivå.

Så vi tar det en gång till; att driva med symboler (eller Uffe) är inte ett personligt påhopp, inte ens om de är religiösa eller dess utövare i minoritet. Att måla påven som pedofil är inte att kasta ett anklagande öga på gemene katolik, det är att låta dess företrädare veta att vi ställer oss högst tveksamma till hanteringen av präster som inte lyckas hålla händerna i styr under kyrkans barntimmar.

Och att avbilda Mohammed som bekymrat konstaterar att det är jobbigt att vara älskad av idioter är inte en känga i ansiktet på Abdallah från Bredäng som kör buss 504 mellan Rissne och Sundbyberg, det är att driva med människor likt Munir Awad som inte ser det uppenbart absurda i att väga ett faktiskt människoliv mot ett simpelt porträtt av ett annat, och heller inte uppfatta att ena vågskålen slår i bordet så hårt att ekskivan klyvs på mitten.

Däri ligger skillnaden.

Mohammeds liv.

Öga för öga, bild för liv.

Fotnot: Därmed inte sagt att juden inte kan framställas med kolossalt stor kran och dollartecken i ögonen eller afrikaner som kolsvarta krulltottar med läppar stora som elefantfittor. Att en viss kombination av drag och egenskaper fått stå modell för en stereotyp innebär ju inte att stereotypen inte existerar, eller att din kreativa ådra ska hämmas av andra människors synder, men om detta har jag ett annat alldeles för långt inlägg på gång.

Yttrandefrihetens martyrer

Som om det inte vore illa nog att denna dag markerar slutet för min +3 veckors julledighet, en klase fåntrattar med uppenbara empatiproblem och svårigheter att bjussa på sig själva kände sig dessutom nödgade att ge sig på tjugotre personer som valt att leva ett betydligt roligare liv (eller värnade andra människors rätt att göra det). Tolv av dessa dog, och fyra är i skrivande stund mycket allvarligt skadade.

Snälla, snälla medmänniska; var inte en fåntratt, okej? #jesuischarlie

Mitt eget bidrag. Inte lika knivskarpt som vissa andra, men ett bidrag likväl.

Mitt eget bidrag. Inte lika knivskarpt som vissa andra, men ett bidrag likväl.

Farväl, kundservice

Samtalet/kampen med Comviqs kundtjänst fortsätter.

Har tidigare aldrig haft ett ont ord att säga om denna operatör. På senare tid får jag famla efter de goda.

"Tack för sitt inlägg"

Det ska lära dem.

Goddag kundservice

Då min nuvarande telefon inte riktigt fungerar som den ska försökte jag i början av veckan förlänga mitt abonnemang hos Comviq och på så sätt dra nytta av deras erbjudande om att ”få” en iPhone 6 på köpet. Råkade dock beställa fel modell (ville ha mäktiga 64GB istället för patetiska 16GB), och försöker nu föra en konversation med Comviqs kundservice i hopp om att rätta till problemet innan leverans.

Och det går – faktiskt – över förväntan.

Blev problemet inte löst?

Blev problemet inte löst?

Men så var mina förväntningar också väldigt små.

Ser ni inte att Jesus blir ledsen?!

Sedan jag såg Enter Through the Gift Shop har jag inte haft någonting annat än respekt för Banksy. Inte så konstigt kanske, då filmen byggde upp honom som någon slags gatukonstens operafantom, och i sig var ett konstverk som bar hans signatur. Och han är en skicklig sådan, det kan man inte ta ifrån honom.

Följde honom sedan på Twitter. Eller nära på. Tanken var i alla fall att göra det, tills jag scrollade igenom flödet och såg att Banksy nästan aldrig skrev någonting. Han postade däremot en jävla massa bilder.

Inget uppseendeväckande beteende för en konstnär, förstås, men desto märkligare tedde sig bildvalen för ett påstått geni.

Det är inte samhällskritiken som stör mig. Samhällskritik kan vara både underhållande och så ett och annat välkommet tankefrö. Om det görs snyggt. Men Banksy gör det inte snyggt. Han prånglar mest ut en massa plattityder och målar folk på näsan. Jag blev nästan chockad av enfalden.

Funderade på att skriva någonting om denna naivitet redan vid upptäckten, men kände inte att bilderna var så platta att även Banksy förtjänades att plattas till för att matcha sina endimensionella floskler.

Tills nu.

Don't stop 'til you get enough.

Don’t stop ’til you get enough.

Åh, nej. Jesus gråter, ty julen handlar inte längre om att prisa herrens son och omfamna goda kristna värderingar utan används nu endast som ursäkt för att tillbe guldkalven. Ett instrument för kommersiella krafter att vända upp och ned på konsumenten och skaka ur honom kvarstoden av årets sista lönesedel. Ett tillfälle för the man att blända folket med sin skinande penning.

Snälla sluta, ser ni inte att Jesus blir ledsen?!

Åh, herre min skapare.

Jag är medveten om att bilden inte bör tolkas bokstavligt. Banksy är högst troligen inte ens troende, men i och med valet av symboler kan jag ändå lite låta bli att påminnas om att Jesus själv tillhör ockupationsmakten.

Konsumtionssamhället må ha norpat facklan från ”julens sanna ande” – som om julen någonsin handlat om att bara rå om varandra – men även om julen en gång i tiden varit en kväll för kärlek och omtanke så har kristendomens julafton också i sin tur stulit platsen från någon annan längre ned på tidsaxeln.

I norden var ju – som de flesta förhoppningsvis känner till – vintersolståndet tillägnat midvinterblotet, tiden på året då nordmännen offrade till asarna för att garantera ännu ett år i gudarnas favör. Var, som sagt, tills någon med bånge på kungakronan insåg vilket effektivt verktyg religion kan vara för den maktlystne och bestämde sig för att byta Tors hammare mot Jesus.

Banksy hade lika gärna kunnat spraya ett elskåp där unge herr Gudsson drog upp Frejas finaste festklänning och gav henne en rejäl omgång på ett osignerat samtyckeskontrakt. Eller där han använde en menora som fleshlight, eller fingerpullade faraos förstfödde son. 25/24:e december är kalenderns lilla bycykel med vilken fler än en kultur/ideologi/religion tagit sig en tur, och Jesus själv tvekade inte en sekund när tillfälle gavs.

Julen är ingen oskuldens mysstund som kidnappats av den allsmäktiga dollarn. Det är några dagar i december då det norra halvklotets invånare upplever årets kortaste dygn. Dagar av idel mörker och kyla. En tid som i en tid av okunskap var som gjuten för vidskepelse. En tid att tillbe gudarna. Be om att åter få så se fält och skogar blomstra. Lite bara utifall att. Dumt att chansa liksom.

Men jag tror också att det är en tid då folk som mest behöver någonting att se fram emot. Totalt jävla mörker är ju ett idealförhållande för en riktig jävla brakfest. Som ett sinnets vitamininjektion. Någonting som ger dig kraft att härda ut de sista vintermånaderna i väntan på att solen ska tina frusen kropp och själ. Det är i alla fall skälet till att jag gillar julen och är övertygad om att den fortfarande behövs, oavsett om man väljer att skämma bort sina nära och kära med gåvor eller kärlek. De båda behöver ju heller inte vara oförenliga.

Men det mest imbecilla med Banksys tjuvnyp på julen är förstås inte användandet av Jesus som symbol för det allra heligaste. Det mest imbecilla är att Jesus bölar som en liten bög över lite stimulerad ekonomi.

Kapitalismen är inte Lucifer av modern tid. Kapitalismen är inte ens ett litet as. Kapitalismen har gjort så ofantligt mycket mer gott för denna värld än organiserad religion någonsin gjort, eller någonsin lär göra. Kapitalismen är en svårslagen morot. Ett ekonomiskt system som ställer många andra sekulära ideologiers motsvarighet i skamvrån. Hundra gånger mer till folkets nytta än socialismen någonsin varit. Tror du mig inte? Ta en titt på kalla krigets Tyskland och fråga sedan dig själv på vilken sida muren du helst hade huserat.

Själv hade jag utan att tveka saxat spärrarna vid Checkpoint Charlie i mina Adidas-byxor och med en Big Mac i kistan kånkat hem en sprillans ny Bang & Olufsen-stereo till bostadsrätten i Kreuzberg, medan Banksy – hård som en tre dagar gammal ciabatta – låg och skedade mamman från Good Bye Lenin.

Hundratals människor offrade sina liv för att fly till väst. Inte en enda jävel riskerade så mycket som en skrubbad knäskål för att fly till öst.

Mycket enklare än så har det väl aldrig varit att ta på kapitalismens förträfflighet, och kommunismens luftslott har sällan varit lättare att se igenom.