Pojken som ropade varg, hela tiden, jämt

För den som gillar lyteskomik kan Twitters kanske absolut mest förvirrade användare, @CoffeeAndBlues, varmt rekommenderas.

@CoffeeAndBlues var bland annat den kaffesnubbe som avslöjade nazibagarna i Billinge och deras rasistiska ”golliwogkakor” (men glömde nämna att samma konditori även sålde likadana kakor i vit choklad), samt mannen som en hel kväll bedrev hetskampanj mot SvD:s Sanna Nyman när han fick för sig att Rutger Palmstierna sagt ”afroneger” under lanseringen av boken Mellan klan och stat. Det senare utan minsta bevis, förstås.

Alltid dråpligt med folk som helt tycks sakna filter och förmåga att välja sina strider. Men också tragiskt, såklart, då den pojke som alltid ropar varg aldrig kommer få gehör den dag en faktiskt fara sticker upp nosen i horisonten. I alla fall inte av någon annan än de övriga vargspanarna, men dem är det ju inte heller någon som tar på allvar. Att verktygen slits varje gång de brukas är även det en risk som kaffebluesmannen bör ta i beaktning.

Men phuckiticandowhateveriwant tänker uppenbarligen @CoffeeAndBlues som bara tutar och kör och nu även ger Martin Kellerman en släng av sleven:

@CoffeeAndBlues recept på ”framgång” tycks vara: Analysera allt. Alltid. Oavsett. Och publicera dessa analyser även om du egentligen inte kommer fram till någonting. Alltid. Jämt. Och backa aldrig. Jämt. Oavsett.

I dag har han även hunnit med en helt obegriplig mini-rant på ämnet dåligt Wi-Fi:

Skamlöst.

Bra story var för bra för att vara sann

Golnaz Hashemzadeh skrev i början av förra veckan en ledare för DN.se där hon berättade om ett möte med en av Bodens många hjärtlösa brandmän:

För några år sedan satt jag bredvid en man från Boden på flyget till New York, vi kan kalla honom Thomas. Han var brandman, trebarnsfar och ovanligt öppen och pratglad.
Plötsligt sa han, apropå ingenting, att ”Sånadär Muhammeds vill vi inte ha på gatorna. De kan ju spränga en bomb närsomhelst. Nä, bort ska de. I Boden har vi inte så många, de som finns bor alla i samma hyreshus. Det är skönt att ha dem samlade sådär, så man kan hålla koll. Du vet, de gör ingenting. De vill inte jobba. Lever på våra skatte­pengar och driver omkring.” Han skakade på huvudet. ”Mina pengar ska inte gå till att försörja sånadär.
Efter en stund fortsatte han: ”Du vet, det började en Muhammed på brandstationen för ett tag sen. Vi ville inte ha honom där, gjorde livet surt för honom. Han fick nog, slutade efter ett tag.”

Hemskt, såklart. Hemskt märkligt, för nu har det visat sig att någon ”Muhammed” har det aldrig jobbat på Bodens brandstation. Det närmaste man över huvud taget kommer beskrivningen är en deltidsanställd vitryss, som dessutom jobbar kvar.

Jättemärkligt tycker även SVT som därför ställde DN mot väggen och fick detta svar av Johannes Åman på DNs ledaravdelning:

”Ett fingerat personnamn var inte nog, även ortsnamnet borde ha anonymiserats, lämpligen till en mindre stad i norra Sverige. Att vi inte insåg detta före publiceringen berodde på textens karaktär. Den handlade inte om brandstationen i Boden och ”Thomas” kunde ha haft vilket yrke som helst och bott var som helst i landet. Det som väckte artikelförfattarens intresse var hans hållning och sätt att resonera om människor som kommer från andra länder.”

Eh, okej? Så scoopet om de rasistiska strukturerna på Bodens brandstation handlade alltså inte om brandstationen i Boden? Lite oansvarigt, kan jag tycka. Men alla kan fela och ingen är perfekt, och med påminnelsen om att vi alla är människor med fel och brister tänkte jag därför agera djävulens advokat och erbjuda tre möjliga förklaringar till att det gick så galet som det den här gången gjorde:

1). Golanaz har faktiskt talat med en Thomas. ”Thomas” jobbar inte som brandman och bor heller inte i Boden, men för att skona ”Thomas” från eventuell stigmatisering skapar Golanaz en rökridå genom att istället anklaga en helt annat arbetsplats för att anställa rasistiska supersvin som mobbar sina kollegor tills de inte längre orkar med och säger upp sig. Är detta fallet är Golanaz imbecill, något som ju är minst sagt pinsamt och helt klart skadligt för DNs fortsatta förtroende.

2). Golanaz har aldrig träffat någon ”Thomas” utan allt är bara hittepå i ett försök att framhäva sin egen fördomsfrihet och förträfflighet. Är detta fallet är Golanaz en smutsig lögnare, något som ju är minst sagt pinsamt och helt klart skadligt för DNs fortsatta förtroende.

3). Golanaz tror att hon har pratat med ”Thomas”, men har i själva verket aldrig lämnat sitt madrasserade rum. Är detta fallet är Golanaz spritt språngande galen, något som ju är minst sagt pinsamt och helt klart skadligt för DNs fortsatta förtroende.

Så, bara att välja den förklaringsmodell som passar dig bäst!

Och varsågod Golanaz, för dig jobbar jag givetvis pro bono.

Skillnad mellan vapenbrott och vapenvägran

Dalarnas Tidningar har avbrutit samarbetet med Peace & Love-festivalen. Skälet? Hiphop-gruppen Kartellen – vars frontman, det monumentala skåpet Sebbe Staxx, bland annat twittrat att han ska tortera Jimmie Åkesson med en avbitartång och sjunger om att ”slå sönder” sverigedemokrater – ska spela.

Peter Holmbom, privatmarknadsansvarig på Dalarnas Tidningar, förtydligar:

”Kartellen går inte ihop med vår sponsringspolicy. Den bygger på värderingar om demokrati, människors lika värde, jämställdhet och avståndstagande från alla former av diskriminering.”

Befängt, tycker Johan Apel Röstlund, reporter för den blodröda tidskriften Arbetaren.

20140613-013815.jpg

Johan jämför alltså Kartellen med Ebba Grön, och detta med hänvisning till en gammal Ebba-demo vid namn Skjut en snut (som för kuriosans skull aldrig släpptes på vare sig album eller singel utan endast spelades in som liveversion för en samlingsplatta till förmån för ungdomsgården Oasen).

Bristen på studioinspelningar försvarar förstås inte låtar om att skjuta snutar. Det är sannerligen ingen sympatisk låt, och textförfattarskapet är dessutom anmärkningsvärt uselt för att vara Thåström, som ju annars är en poet av rang. Men trots mediokra och våldsromantiserande texter och duster med länsman så haltar alltså jämförelsen mellan Ebba Grön och Kartellen på flera punkter, och det rejält.

För det första; Kartellen är ett tämligen färskt musikfenomen medan Ebba Grön tillhör anrik svensk musikhistoria, inhemskt i klass med noshörningar som ABBA, Lundell och Ace of Base. Bara nostalgin gör det omöjligt att bedöma dem på samma grund, men så också det faktum att Ebbas låtskatt avhandlar ett trettio år gammalt samhällsskikt. En återförening vore endast en resa nedför minnenas allé, Kartellens existens är obehag i realtid.

Hade Ebba Grön istället bildats i dag när svenska poliser faktiskt attackeras i förorterna och erbjudit ett soundtrack till dessa kravaller så hade Dalarnas Tidningar med största sannolikhet fattat ett liknande beslut, (om Ebba Grön nu över huvud taget hade bokats till Peace & Love från första början). Därav blir den dubbelmoral som Johan insinuerar ingenting annat än ett klumpigt slag i tomma luften.

Men detta är mer av ett tillägg. Den främsta orsaken till att likhetstecknet blir ogiltigt är att en människa inte enbart är summan utav sina ord utan även sina handlingar. När Tommy Zethraeus hasplar ur sig något i affekt bör det till exempel tas på allra största allvar, när Linda Bengtzing gör detsamma kan man ta det med en något större nypa salt. Leo ”Kinesen” Gonzalez är inte rakt av utbytbar mot Gurra Halvkass bara för att de båda sysslar med musik, lika lite som Nelson Mandela är av samma skrot och korn som Idi Amin bara för att de båda hade storslagna planer för det egna folket.

Såväl Ebba Grön som Kartellen har det visserligen gemensamt att de alla varit i klammer med rättvisan, men vad som skiljer dem åt är att Thåström satt häktad för vapenvägran medan flera av Kartellens medlemmar är tungt kriminellt superslödder som avtjänat tid för bland annat vapenbrott, medhjälp till mord och några av Sveriges mest uppmärksammade värdetransportrån. En betydande skillnad alltså.

Att Johan Apel Röstlund anser denna detalj försumbar säger i mitt tycke mer om honom själv och hans egna märkliga värderingar än de hos Dalarnas Tidningar. Det är dock inte första gången jag ser Kartellen jämställas med Ebba Grön i ett försök att putsa av de förstnämnda den värsta smutsen, men det är likväl – och än en gång – en jämförelse mellan äpplen och ett par riktiga jävla päron.

Feministisk pyromani

Vad är det egentligen med Gudrun och hennes gelikar och deras fäbless för att tutta eld på saker och ting?

sdf

Arg på flagga.

Kan tänka mig att det hanteras en hel del taxikvitton och rapporter och annat lättantändligt material som riksdagsman, så förmodligen ingen dum idé att söka hjälp för dessa impulskontrollstörningar redan innan valet i höst. Alternativt klä hela Rosenbad i en stor äggvärmare av asbest.

Omänsklig stand up

Det går bra för Özz nu. Så bra att han inte behöver bry sig om huruvida affärer går med vinst eller förlust.

Göra politik utav siffror? Maken till fräckhet?!!

Fan vad fint.

Antar att Özz heller inte tar betalt när han kör krogshow, för inte kan väl Özz ha ett hjärta så hårt och kallt att han bara ser sina fans som siffror? Eller?

Expressen sprider snoppnonsens

Expressens Anna Bäsén skrev i fredags en krönika om män som drar sig i snoppen på gymmet. Anna – som gissningsvis själv saknar en redig pjäs som ständigt hamnar på villovägar – kallar företeelsen för ett ”respektlöst skitbeteende” som inte hör hemma vare sig på gymmet eller i andra offentliga rum.

”Jag kräks lite i munnen efter kvällens gympass. Varför detta jävla oskick bland män i olika åldrar att springa runt och ogenerat gräva runt i skrevet?”

Nu tränar jag själv inte på gym så kan därför inte dementera det smygrunkande hon påstår sig uppleva bland pressbänkar och hantelställ, men jag promenerar däremot väldigt mycket. Minst en timme om dagen, och är jag ledig och solen skiner så blir det ofta ett dubbel- eller trippelpass.

Under dessa promenader behöver jag rätta till snoppen ungefär var tionde minut. Det är förhudar som rullas upp, jeanstyg och knappar som skaver, pungar som hamnar i kläm och allt annat tänkbart gissel som gör det svårt för mig att fungera som människa till problemet är åtgärdat. Det gör ont helt enkelt, och som jag skrev i en konversation angående Annas krönika på Twitter:

”En kroppsdel i nöd måste tas om hand och är i det läget inte mer sexuell än ett ammande bröst.”

Men Anna kanske även tycker att ammande kvinnor bör veta hut och söka sig till ”omklädningsrum och toaletter” när nöden kräver det, så som hon önskar av männen i sin omgivning. I så fall får man ändå ge henne cred för att hon är konsekvent i sitt fördomsfulla och ganska obehagliga sexualiserande av rena oskyldigheter, samt vilja att göra världen lite mindre och intolerant.

Men troligare är kanske ändå att hon bara stressat ihop en jävla skitkrönika i hopp om att kunna ta en tidig helg och hinna ned till Pet Sounds innan uteserveringen korkade igen, och i så fall går det såklart bra med ett erkännande och en ursäkt.

Kaxig logga

- Någon som har ett förslag på en maskot till en låssmed?
- Tja, jag vet inte. Nyckel-Hitler kanske?

”Sieg hasp!”

Dumhet visade sig vara vansinne

Det här tyckte jag var roligt…

… tills jag besökte hennes Facebook-profil och såg att hon bara skojade. I själva verket hade hon röstat på FI.

Då begick jag seppuku för att bevara Sveriges heder.

Paolo Roberto ger svar på tal

Att helt hålla sig borta från politiken är sannerligen inte så enkelt som man kanske först skulle kunna tro, särskilt inte när man som jag är en man med väldigt mycket fritid. För någonting måste den ju fyllas med, och när då Facebookvänner delar gamla krönikor av Sanna Rayman med rubriker som Jag är militant motståndare till feminism så måste man ju nästan klicka, friår eller inte.

Krönikan är dock inte så mycket en krönika som en transkription av en intervju där P3-programledaren Hanna Fahl gör det fatala misstaget att fråga Paolo Roberto om hans inställning till feminism, varpå Paolo gör just det, ger sin syn på feminism alltså.

Lite jobbig läsning för mig som helst bara vill att alla ska vara vänner som lägger armar om axlar och sjunger otydlig allsång med varsitt skummande stop höjt i luften, men samtidigt också uppfriskande med folk som inte räds konflikten utan snarare nästan hungrar efter den. Skadeglädjen får sig även den en släng av sleven när Hanna – som efter år av trygga ryggdunkningar av de ideologiska jämlikarna på Sveriges Radio ger sig in i debatten kaxigt självsäker på vinst – försöker lägga benen på ryggen men dras tillbaka in i striden och släcks likt en lyktstolpe.

Paolos fritalighet får mig nästan att önska att även jag butterflyrånat flera vita medelålders män i Kungsträdgården som ung. Verkar ha gjort gott för integriteten.

Röda Korset nackar kvinna för lång och trogen tjänst

När man trodde att åsiktsförtrycket i detta land redan nått den absoluta klangbotten så går Röda Korset ut trumfar alla tidigare rekord genom att avskeda en sjuttioettårig änka som i nio år jobbat ideellt i såväl den egna butiken som på Falu lasarett.

Varför? Jo, därför att hon hade mage att diskutera ungdomsarbetslöshet och migrationspolitik med en ung man som förra veckan klev in på Kupan i Falun och sökte – samt fick – hjälp.

Vem som inledde samtalet är oklart, men kvinnan – som med sina nio års erfarenhet av biståndsfrågor naturligtvis är väl medveten om att en krona på plats är värd tio gånger mer än en krona i Sverige – bekänner sig till tron att hjälp främst bör ges i problemområden och att ungdomsarbetslösheten är stor nog i Sverige utan att vi fyller på med än fler frustrerade ungdomar som bränner bilar och stenar brandmän i brist på praktikplats och ungdomsgård.

På ett ungefär.

Mannen – som tidigare är dömd för bland annat olaga hot, ofredande, misshandel, grov stöld samt hot- och våld mot tjänsteman – blir så kränkt av kvinnans svar att han plockar fram sin mobiltelefon och filmar samtalet. Filmen postar han sedan på Röda Korsets Facebooksida med kravet ”AVGÅ!!!” i versaler och beskrivningen av kvinnan som ”ond”, ”skamlös” och ”hjärtlöst äcklig”.

Dawan Khalil = Daban Ibrahim

På Röda Korsets vanliga websajt kan man samtidigt läsa att en månads matranson för en person i Syrien kostar 77 SEK. Att ta hand om en syrier hemma i Sverige kostar 1 900 SEK, per dygn. På en månad blir det 57 000 SEK, pengar som alltså hade kunnat mätta 740 syrier på plats.

Men ”skit i det du så lever du längre” menar Röda Korsets pressekreterare Karin Tengby och får medhåll av Eva von Oelreich (ordförande) och Ulrika Årehed Kågström (generalsekreterare) som sparkar den volontärarbetande pensionären så hårt att kängan flyger av och nästan träffar en vägghängd plakett i putsad Skultuna-mässing och gravyren ”Sveriges tre fetaste svin”. Som förklaring till avskedet ges sedan ett sammelsurium av floskler som att kvinnan inte förstått Röda Korsets grundprinciper och att den som inte står för alla människors lika värde inte hör hemma i organisationen.

Då ingenting av det kvinnan sagt strider mot Röda Korsets grundprinciper eller förkastar idén om alla människors lika värde får man förmoda att Röda Korset jobbar efter principen ”men det hade kunnat vara så”. Bra princip, i och för sig, speciellt om man är i ett skriande behov av göra sig av med gratis arbetskraft.

Kvinnans filmdebut recenseras även i Dalarnas Tidning, Metro och Aftonbladet och beskrivs där som skakande, kränkande och direkt rasistisk. Röda Korset är dessutom så jävla stolta med sitt tilltag att de till följd av det inträffade – och för att hålla den redan förnedrade kvinnans fjättrad ytterligare några minuter i skampålens grepp – i dag går ut och manifesterar mot främlingsfientlighet.

Wow. Alltså, bara… wow.

Så, kort summering: Kriminell man söker hjälp av engagerad eldsjäl- kriminell man får hjälp av engagerad eldsjäl – kriminell man som fått hjälp inleder politisk diskussion med engagerad eldsjäl men håller inte med och försöker som tack för hjälpen få eldsjälen avskedad – Röda Korsets ledning viker sig direkt och kastar eldsjäl åt den politiska korrekturens vargar så fort de börjar flåsa dem i nacken, avsätter sedan en heldag för att stoltsera med beslutet.

Sensmoralen torde vara solklar.

Till Röda Korset ledning sänder jag i dag därför ett förakt motsvarande tio tigrars styrka, och till den drabbade kvinnan skickar jag (inspirerad av flera användare i Flashbacktråden om händelsen) ett blomsterarrangemang med choklad för en summa som hade kunnat föda en större familj i ett krigsdrabbat land till mitten av maj.

Vetskapen om att inte en enda ynka krona av detta bidrag faller i fickan på tre ärke-pultroner som Karin Tengby, Eva von Oelreich (ordförande) eller Ulrika Årehed Kågström (generalsekreterare) gör dock oket av sex människors liv på mitt samvete nästan busenkelt att bära.

Vill även du skicka en uppmuntran till kvinnan så hör av dig till mig för kontaktuppgifter. Och byt hjälporganisation, såklart. Förslagsvis till SOS Barnbyar.

När Röda Korset ger dig citroner, skölj ned med choklad.

”När Röda Korset ger dig citroner, skölj ned med choklad”