Komfort och service värdig en WWII-bunker

Kom i onsdags hem från Rhodos där jag och min syster tillbringat en sju dagar och nätter vid Ixias kust.

Försökte redan samma kväll posta min tankar om resan på TripAdvisor, men har man inte bara pussar och kramar att ösa över platser som besökts så tar behandlingen några extra dagar, och fick nyligen veta att mina något skeptiska synpunkter refuserats på grund av en (eller flera) av följande anledningar:

*Family-friendly
No profanity, threats, prejudiced comments, hate speech, sexually explicit language or other content that is not appropriate for our community.
NOTE: We do not publish explicit or implied profanity. This includes acronyms which contain intended profanity and profanity that has been masked using symbols.

Det betyder att jag nu måste dumma ned min recension till en mer barnvänlig version, och därmed också troligen kapa de partier jag själv gillade bäst (läs threats och hate speech).

Kommer på grund av detta istället att posta originalversionen här, så att min sanna bitterhet finns för evigt bevarad, plus att jag slipper skriva ett separat inlägg om resan.

Så, varsågoda, här har ni +6000 tecken svordomar, hot, fördomar, hets mot folkgrupp, sex och annat innehåll som inte är lämpligt för folk som ska åka på semester.


”The comfort and service of a WWII bunker”

I’m sure there’s plenty of people who’ve had a great time at the Area Blue Beach Apartments in Ixia, Rhodes. Most likely because they’ve kept a safe distance to the room where we had the great misfortune to lodge.

To be frank, we got a shit deal. The size of the room wasn’t that bad, but the beds were as comfortable as a sack of potatoes (although an unfair comparison according to our Danish neighbor, as he pointed out that if you slept on a sack of potatoes long enough, at least the potatoes goes soft), and the balcony was submerged halfway underground, and had the same cosy feeling I’d imagine Hitler’s bunker must have had that lovely spring day in -45 when he decided to put a Luger to his temple and pull the trigger.

Our reservation said ”sea view”, but the only view possible was that of the many asses currently seated at the pool side bar. Oh, I didn’t mention that the room is located right next to the pool side bar? Well, great news, because the room is located right next to the pool side bar! And I mean literally. It’s like a two step walk. You could easily poke out one of the eyes of the bartender with the sharpened tip of a broomstick, should one feel the urge.

Sure, having a bar at a broomstick poking distance is pretty easy to forgive at happy hour when all watered down cocktails are half price. However, less so when you’re shaken out of bed by the bassline from some mediterranean pop song (turned up to eleven) in the morning, and cradled to sleep by the very same.

Sadly, this isn’t even the worst part. Like a couple of suckers we kindly asked to be moved to another floor. The problem (well, add it to the pile) was that, according to the staff at the font desk, the only one allowed to change or assign rooms was the manager, and he was only at the office for a few hours each day. And while he was there, he was like a master ninja, always keeping out of sight. We asked to be informed whenever he entered the vicinity, but apparently they’d all sworn a vow of silence, so we had to pretty much stake out the reception if we wanted our complaints to be heard.

The incompetence and inefficiency of this establishment is just mind boggling.

To add insult to injury, the manager – when finally backed into a windowless corner – turned out to be a massive tool. Neither did he great us, nor did he find me worthy of shaking his hand. He just gave us a look as if he’d just found two turds floating around in his jacucci. He was quite a storyteller though. Could very well be a descendant of the great ancient authors, as he was able to deliver a fresh batch of excuses on the spot every time we addressed him.

At first he told us that the hotel was fully booked (which turned out to be a lie as we later learned that he was keeping two far superior rooms for his sister and her nephews, who actually lived in that same town). He then changed his story, now claiming that the fault laid with us as we had booked one of their cheaper categories. True as that may be, we were still promised a view of the ocean, not that of a Free Willy size lady doing cheese burgers at the bar as if they were tequila shots. This we had in ink, and when faced with this fact, the manager finally manned up. Or, well, sort of, anyway. He at least made the grand gesture of freeing us from guilt and put the blame on the travel agency. Such a pro. And just to mix it up once again, he later told me that he as well hated our room, and that he’d rather just board it up completely.

So, to sum it up: We paid for a room with a sea view, were put in Fritzl’s basement, a room not even the manager himself deemed fit to live in, just so the manager’s relatives wouldn’t have to walk home after a day by the pool. Awesome.

And it’a not like we were unreasonable. We even offered to pay for an upgrade, just so we wouldn’t have to stay another second in the Area Blue chamber of torture. But the hotel was either fully booked or the rooms ”very expensive”. One would think it’s either the one or the other, but I guess that Area Blue Beach Apartments is such a hyper advanced establishment that it exists in multiple universes at once, giving you almost endless possibilities (except, of course, that outerworldly task of getting what you’re promissed).

This horrible experience bled over to the vacation as a whole, and pretty much ruined the entire week. I wouldn’t come back even if I got a free weekend as compensation. Not that I’ll be holding my breath waiting for that curse to take effect, as I doubt the Area Blue management ever offered anyone anything other than a massive headache.

The night porter who greated us upon arrival was very nice though, and so was the young bartender working the graveyard shift, as well as the older lady at the front desk. But that’s it. Then again, like I said, there’s probably plenty of people who’ve stayed at the Area Blue and had a really great time. But be warned: it’s a gamble. Don’t gamble. Not on your vacation. That should be a sure thing. A time to relax, not to repeatedly shake your fist in anger.

I know it’s easy to imagine yourself by the pool without a care in the world when you’re at home making plans, like the pure fact that you’re on vacation will make you cool as a cucumber and untouchable to any grievances. But when you’re actually there, lying on that sack of potatoes in your WWII style bunker, you’ll be kicking yourself repeatedly for not forking up those extra 50 bucks to stay somewhere else where you’re less likely to be treated like a leper.

I should also warn you that the ”free WiFi” got to be a misspelling. It should probably read ”WiFi free” since the WiFi was hardly accessible. And if you’re lucky enough – and that’s a huge if (and a questionable definition of luck) – to get it working, it’ll be painfully slow. We’re talking early modem days. 14.4 Kbit/s. That slow. Should not be used unless you have a few minutes to spare, on every single webpage.

Oh, and the pool is open to the public, so good luck getting a sunbed after 10:00 AM. But if you enjoy local kids (later identified as the manager’s nephews) doing cannonballs and knocking you unconscious by smashing beach toys in your face, you’d guaranteed to have the best damn time of your life.

PS. As I’m a strong believer in the courtesy of giving credit where credit i due, I should probably mention that we actually were moved to a lovely room on the fourth floor on our very last night (thanks to our travel agent, who only needed three angry e-mails to react).

However, not only was it a little too late, the move mostly served a bitter reminder that this was what our vacation was supposed to be like all along. And it didn’t take long for that sudden spike in the service chart to make a turn sharp enought for you to be able to cut a hard boiled greek steak with it. All we had to do was request a late check out. Not an outlandish proposal, given the suffering they’d put us through.

”No problem”, they said, ”that will be 40 euros”.

Från vänster: Tripp, Trapp, Niko och Trull.

Från vänster: Tripp, Trapp, Niko och Trull.

Besked om illdåd i ICA-butik chockade kunder

Stort grattis till Helsingborgs Dagblad som i veckan slagit världsrekord i publicering av bisarr artikel!

Nyheten gäller den lapp som ICA-butiken i Mörarp i går satte upp i syfte att informera sina kunder om ändrade öppettider och skälet där bakom.

Tidningen skriver bland annat:

”Stängt på grund av våld mot personalen av blattar.” Det meddelandet mötte kunder som ville handla på Ica nära i Mörarp på torsdagen.
Tidigare under dagen hade polisen fått ett larm om en misshandel inne i butiken.
Enligt polisen var det en dispyt om cigaretter som urartade. Bråket ledde till att två män i 20-årsåldern misshandlade en ur personalen.
Enligt polisen skadades den anställde i ansiktet men behövde inte föras till sjukhus. Polisen har inte kunnat gripa någon misstänkt för misshandeln.
Flera kunder som såg lappen blev upprörda och hörde under torsdagskvällen av sig till redaktionen.

Vilken tur att personalen visade sig vara rasister. Då gjorde det ju inte så mycket att de blev misshandlade. Bra av kunderna att reagera tycker jag.

Hade själv blivit skapligt förbannad om det kom fram att någon av kassörskorna på min lokala ICA-butik varit fräck nog att kränka sin gärningsman verbalt efter att hon mottagit trettio karatesparkar i fejset. Att slänga sig med nedsättande termer när de är som mest motiverade är ju fan i mig helt jävla sjukt.

Hoppas att polisen hittar butiksarbetaren i fråga så att denne får sitt straff.

Svenska bibliotek, en spännande mötesplats för såväl begåvning som barbari

Det sägs att man inte får vara dum, för då blir man chef. Kanske inte så mycket en vedertagen sanning som en putslustighet. Något du med ansträngt leende väser med lätt undertryckt irritation efter en lite förhastad klunk skållhett kaffe då du på grund av sjukdom kallats in för helgbemanning.

Vissa skulle förmodligen hålla med. Några tycka att det var trams. Andra se det som en karriärmöjlighet.

Till vilken grupp Niclas Lindberg, generalsekreterare för Svensk Biblioteksförening, hör är du själv fri att avgöra.

IMG_4609.PNG

IMG_4608.PNG

IMG_4606.PNG

IMG_4607.PNG

Detta alltså som reaktion på de åtskilliga rapporter om hur svenska bibliotek blivit ett tillhåll för ungdomsgäng och missbrukare, där hot och trakasserier av både besökare och personal numera är refräng i balladen om storstadsbibliotekarien.

Vissa bibliotek har valt att anställa väktare. Andra, under vissa tider, stänga helt.

Så här kan vardagen se ut för vissa:

Flera rapporter gäller personal som utsätts för våld och hot: ”Det slutar med att [NN] tar strypgrepp på mig. Situationen är kaotisk och andra besökare lägger sig i.”

”De fyra bildar en hotfull ring kring vikarien och pojkarna säger stötande och olämpliga saker, bland annat ’Jag ska döda dig’, ’Jag ska visa dig min kuk’ osv.”

Barn i tio- elvaårsåldern börjar slåss ”med en brutalitet som överraskar oss med tanke på deras ålder”, skriver en anställd. ”Min kollega och jag ber dem att gå. De mönstrar mig och konstaterar att jag inte är stark och ingen att vara rädd för.”

En anställd rapporterar om bråk i samband med att lånekort utfärdats till en större grupp hemlösa. ”När vi i personalen försökte be om lägre ljudnivå och hjälpa till så reagerade många av de hemlösa starkt – knutna nävar mot oss och ilska.”

Bibliotekspersonal vittnar om gäng med ungdomar och unga män som beter sig aggressivt, stör, röker i lokalerna och tränger sig in i personalrummet.

”Jag ser ungdomar kasta solrosfrön inne på barnavdelningen och nästa runda jag gör dit in så sitter flera runt en pipa. Röken luktar konstigt!”

Ja du Niclas, fy fan för tysthetsnormen.


Citaten är saxade ur Paulina Neudings artiklar om den ökade sociala oron på landets bibliotek. De är publicerade i SvD och finns att läsa i sin helhet HÄR och HÄR.

Springarens sista vila

Jag har nu, efter dryga åtta års medlemskap (med skiftande grad av framgång), avslutat mitt konto på Happy Pancake. Jag kommer troligtvis återvända, i sinom tid, men för mitt gamla alias och trogne följeslagare, vitspringare, är detta slutstation.

Åtta år är en lång tid. I nätdejting-år en evighet. Springaren var gammal. Gammal och trött. En sliten krake, sedan länge redo för limfabriken.

Istället för gravöl tänkte jag bjuda er ett axplock av de mejl som skickats det senaste halvåret, komplett med grammatiska missar och osmickrande inställsamhet. Kan inte påstå att jag är särskilt stolt över det som bjuds, men skäms å andra sidan inte heller. Vissa mejl är mer kreativa än andra. Vissa uppenbart skickade under påverkan. Andra bara författade som rent tidsfördriv.

Mottagarna har varit kvinnor av varierande etnicitet, skönhet, längd, vikt, befattning, hårfärg och intresse för skidor och alpint. Bland annat…

hon som älskade Sydafrika.

hon som jobbade som narkossköterska.

hon med fäbless för killar i snickarbyxor.

hon som gillade långa killar.

hon som fyllt i samtliga personuppgifter, utom längd.

hon från Helsingborg, som uppskattade ärlighet och humor bland mycket annat.

hon som älskade långa promenader, musikalitet och konstnärskap.

hon som ansåg sig vara söt.

hon som var söt på riktigt.

hon vars profilbild jag råkade gilla.

Är, som ni ser, ingen förföringskonstens Albert Einstein. Vad det nu betyder. Men, heller inte dum nog att göra samma misstag om och om igen med förhoppning om att resultatet ska bli ett annat. Har ingen färdigskriven mall. Jag klipper inte och klistrar. Fyrar inte av hagelskur efter hagelskur i hopp om att träffa i alla fall någon.

För det tycker jag ändå att jag förtjänar en smula cred, även om nu resultatet – det vill säga att ingen vill ha mig – varit just precis detsamma.

”Gör inte som jag säger, gör vad jag tar tillbaka”

Läste precis att Morgan Johansson, agerande justitieminister (inte min justitieminister!), tycker att det känns rimligt att upplösa bolag med för få kvinnor i toppen.

Ett annat alternativ – och i mitt tycke det bättre av de två – vore möjligheten att upplösa regeringar med för få icke-idioter i toppen. Bara slänger ut det där. Som ett flöte. Nappar det så nappar det.

Mogges härligt, våta vänsterdröm där han straffknullar företagare med stora kvoteringspåken lär dock inte ha tagit någon på sängen. Är man som nation redan världsbäst i företagarfientlighet så måste man kanske svinga vilt och blint omkring sig för att behålla sin plats som herre på täppan. Rimligt, ändå. På något sätt.


Tillagt senare: Tydligen har Morgan nu tagit tillbaka sitt uttalande. Skönt att bara kunna ta tillbaka saker man säger. Verkar vara det senaste. Först Stefan Löfven. Sen Åsa Romson. Nu Morgon Johansson. Cool stories, bros!

Öppen makulation av hatbrev

Och ironin sträcker sig djup som ett helvetesgap när radikalfeminister som annars gormar om snäva samhällsnormer nu rasar över vuxna män som har sex med tonåringar. Ironiskt varför? Jo, därför att ynkliga tretton är genomsnittsåldern för en kvinnas första ägglossning, och därför att det kanske främst är ”samhällets förtryckande normer” som håller majoriteten av dagens män på avstånd, detta trots att risken för komplikationer vid förlossning och sjukdomar hos avkomman är mindre ju yngre modern är. Ni vet, fortplantning, själva meningen med samlag.

”Den genomsnittliga åldern för första ägglossningen är omkring 13 år. Det är rätt individuellt, när kvinnor når sin maximala styrka och uthållighet, men för de flesta sker det mellan 16 och 18 år. Det vill säga att denna ålder är den bästa att bli gravid i. Fram till 25-årsåldern är förhållandena för graviditet och födsel optimala. Därefter börjar det långsamt gå utför.”

Saxat ur: Vilken ålder är den optimala att föda i?

Och medan kvinnans livmoder sakta renoveras från vagga till sträckbänk håller kvalitén på mannens säd samma höga kvalitet livet ut. Äldre män trumfar inte bara ynglingen med livserfarenhet utan även karriärskortet, och den som har det bättre ställt har givetvis också bättre möjligheter att sörja för sin familj. Så strikt evolutionärt, och sett ur ett modernt samhällsperspektiv, vore den optimala konstellationen just gubbe + flicka.

Bör kanske för tydlighetens skull tillägga att jag själv ganska ointresserad av kvinnor som inte befinner sig inom min egen femårsradie. Detta av flera skäl, men främst det att sex är som trevligast med någon man tycker om, och att unga människor är helt jävla efterblivna.

Mitt eget ointresse för flickebarn gör dock inte inkonsekvensen mindre dråplig. Så heller inte avsändaren olust eller bristande ork att gå det fenomen hon här förbannar inpå djupet. Hade så gjorts hade hon förmodligen konfronterats med det faktum att tjejer så tidigt som i mellanstadiet tutas i att de mognar snabbare än de jämnåriga pojkspolingarna och därför söker sig uppåt i åldrarna. Detta beteende cementerar sedan uppfattningen att äldre killar är grejen hela dan, och att yngre/jämnåriga pojkar inte duger till annat än att bjuda på skumraketer i skolkafeterian.

Det är sedan möjligt att flera faktorer spelar in, men söker man rötterna till ”problemet” så är detta mest troligt kärnan ur vilka de sprungit.


Inlägget på vilket mitt eget har baserats är ett konststycke i oläslig, raljant smörja, men för den masochist som önskar mer kött på sitt ben så rubriceras hatbrevet just Öppet Hatbrev och hittas i publikationen – och tillika nationens skam – Nöjesguiden. Något klick bjuder jag henne däremot inte.

Arbetare, bliv vid din läst!

Då var vårens första officiella dag då äntligen här, och vilken dag passar bättre än arbetarens att raljera över något av det jag avskyr allra mest, det vill säga kommunismen!

Va?! Hur kan någon ha problem med kommunismen?”, kanske du då undrar. Ett samhälle där resurserna fördelas broderligt och var mans röst väger lika tungt som grannens är ju paradiset definierat! Eller?

Och visst, vid en första anblick låter det förstås som fridens liljor. Vid en andra ganska gulligt, om än något praktiskt meckigt. Vid en tredje blir man nästan lite förbannad, och den som efter fjärde gången synat socialismen i sömmarna och fortfarande påstår att det nog blir bra är antingen en smutsig lögnare som ser en chans att utnyttja systemet för egen vinning, eller helt enkelt bara en nyttig idiot som gjuten för att passa in i den bärande vägg på vilken lögnaren sedermera reser sitt imperium.

Men alla vänsteridéer är förstås inte mumbojumbo. Jag är inte så liberal att jag förordar nattväktarstaten, alltså ett statsskikt där endast militär och rättsväsende sköts av förtroendevalda. Jag är positivt inställd till att via skatt bekosta åtskillig allmännytta såsom sjukvård och skolgång. Att både denna och föregående regering ogenerat har förskingrat statskassan gör mig visserligen ordentligt bekymrad, men jag ser inte höga skatter som ett problem om pengarna används ansvarsfullt och ger sämre bemedlade ett andra chans. Men även om nattväktarstaten inte må duga som dröm så ger tanken på ”allas lika värde” ingen sömn över huvud taget. Kommunismen är en praktisk omöjlighet eftersom kommunismens ideologi är fundamentalt defekt.

Men tomma konstateranden övertygar förstås ingen, så för argumentationens skull, säg att vi en dag uppnådde det klasslösa samhället. Ponera att vi jämnade alla världens finansiella institutioner med marken, Tyler Durden style. Varenda krona, såväl sparad som lånad, puts väck. Burksamlaren och E-Type, nu ekonomiska jämlikar.

Härligt, eller? Oavsett nivå av entusiasm vore lösningen hur som helst temporär. Inom ett fåtal generationer skulle vi åter vara fördelade mellan miljonprojekt och villaförort. Det är oundvikligt. Varför? Därför att vissa människor helt enkelt är till mer nytta än andra, eller som Orson Welles så väl sammanfattade det i Animal Farm: ”All animals are equal, but some animals are more equal than others.

Låt mig illustrera med ett exempel:

Föreställ dig två snickare. Vi kan kalla dem för Hasse och Lasse. De är båda skickliga, men Lasse är lite vassare. Hasses stolar står stadigt på marken, men Lasses har snickarglädjen. De som köper Lasses matsalsmöbler vet att de inte bara får en plats där de sitter bekvämt, de får även en inredningsdetalj och ett samtalsobjekt.

Hasses och Lasses stolar kostar lika mycket, men eftersom Lasses är lite bättre så är efterfrågan också större. Listan på intressenter blir snart så lång att Lasse får svårt att hinna med. Anki, som planerar storstilad hippa med de förnämaste av gäster redan samma helg, har ingen lust att vänta på sin tur, så hon erbjuder Lasse några kronor extra för att prioritera hennes order. Snart gör Niclas och Lina samma sak, och inom kort är Lasse en man med medel nog att få precis som han vill här i världen. Samtidigt har Ingvar, som i sin tur är lite sämre än Hasse, sänkt priset på alla sina varor för att nischa sig till de kunder som nöjer sig med en flisig pall så länge det innebär att de får pengar över till annat.

Summa summarum: även om världens alla resurser vore jämnt fördelade över forna borgare och bönder så skulle vissa människor likväl vara beredda att betala lite mer för en bättre tjänst, antingen på hederlig väg eller under bordet, och inom kort ploppar storföretagen åter upp som svampar ur jorden. I en värld där begåvningen varierar kraftigt, det vill säga den värld vi lever i, är detta oundvikligt.

Den som sällan tänker steget längre skulle kanske argumentera för att lösningen ligger i att helt plocka pengarna ur ekvationen. Utrota personekonomin, en gång för alla. Bygga ett samhälle där var man och kvinna endast gör sitt jobb och får alla förnödenheter subventionerade av staten. Förutom att det låter som en helt horribel tillvaro av åtskilliga anledningar (varför skulle till exempel läkaren genomlida ett halvt decennium av tuffa studier när han bara kan ta en tjänst som nattreceptionist och få samma ersättning för att dricka te och kolla på webb-TV?) så skulle andra varor och tjänster snabbt ersätta kontanter. Någon skulle ge upp sin matranson för Lasses lite extra snitsiga detaljsnickeri, eller erbjuda alla tänkbara och otänkbara gentjänster. Alternativet till detta vore hårt kontrollerade fabriker där ingen tillåts vara bättre än någon annan, men de som ser detta som en tillvaro värd att dö för är garanterat i minoritet, även i de mest extrema vänsterkretsar.

Och även utan den materiella aspekten är klassklyftorna ett öde hugget i sten. Visst kan det vara trevligt att mingla med oliktänkare för en kväll, men för eller senare kommer tänkaren att skiljas från köttskallen och skapa en intellektuell över- och underklass (med tillhörande förakt). Så är det. Någon med talet och retorikens gåva, som kan förklara och lösa problem, kommer alltid åtnjuta större respekt än byfånen som helt saknar samhällsnytta. Och byfånar finns det ju gott om, trots skolplikt och ett lärosystem som – åtminstone historiskt sett – varit av världsklass.

Ett annat tecken som tyder på att gapet mellan människor aldrig helt kommer skottas igen är det faktum att snobberi är ett tjäle du stöter på oavsett i vilket klasskikt du gräver. Handlar det inte om specialkunskaper gällande vindistrikt och bestick till störrom så rör det vinylskivans audiella överlägsenhet eller ölhierarki. Jag har hört människor i alla samhällsskikt tala arrogant om de som saknar dennes egna känsla för stil/smak/koll. Någon kommer alltid tycka att denne är lite mer sofistikerad än andra. Du kommer alltid vara någon annans underklass.

Sen har vi det där med motivation som jag berörde i parentesen om läkaren och nattreceptionisten, men låt mig utveckla ytterligare, bara för tydlighetens skull.

Jag är själv mittenbarnet i en skara av tre, något som kanske bäst avspeglas i mitt medelmåttiga intresse för studier. Jag gillar att söka och insupa ny information, men att plugga gör mig rastlös. Fick nätt och jämt giltigt slutbetyg från gymnasiet, och utan något slags diplom kommer jag aldrig göra något av större värde. Det har ingenting med dålig självkänsla att göra, det är bara den krassa verkligheten. Men vad jag redan har är gott nog åt mig. Jag har ingen riktig anledning att sträva efter mer. Mer vore välkommet, men jag behöver inte mer (övertygelsen att mer skulle vara en livsnödvändighet är för övrigt en otrolig förminskning av en majoritet av världens befolkning.). Att vara en hygglig medborgare som brukar köpinne på ICA och tackar bilister som stannar vid övergångsställe utan rödljus räcker för att du ska vara till samhällsnytta i mina ögon.

För min äldre bror är däremot en god men enkel tillvaro småpotatis. Han hade stora visioner redan som barn. Tanken på att att bo i lägenhet var löjeväckande. Hus var ett måste. Bra prylar överlag. Bästa stereon. Bästa TV:n. Micro med grilleffekt. Materialism är förstås inget universalmått på lycka, men det var en morot som gav honom bränsle att studera och ”göra någonting” av sitt liv. Han är nu och därför röntgenläkare.

Vem av oss tror du samhället har mest användning av? Är vi lika oumbärliga? Är det rättvisa att jag och min bror vid dagens slut får lika många skivor bröd och samma mängd juicekoncentrat av statens särksilt utsedda näringsorgan? Och om så, varför skulle någon vilja plugga arslet av sig för att sedan leva med den stress som kommer med att ansvara för andra människors liv när du för samma ersättning vänta ut fjorton nätter i månaden med fötterna på en receptionsdisk?

Läkare är visserligen ett statusyrke, men hur mycket av den aktningen skulle följa med när pengarna sögs ut ur ekvationen? En betydande del, alldeles säkert.

Det skulle förstås inte helt dränera nationen på vårdpersonal. Några få eldsjälar skulle hålla kvar vid sitt kall och se självförverkligandet som lön nog för mödan. Andra göra karriär bara att läkarrocken fortfarande ger fler telefonnummer än overallen du måste bära för att sopa tågperrongen. Men antalet akademiker skulle likväl kraftigt reduceras. Plugga är något de flesta gör för att garantera en bättre vardag, och är vardagen inte bättre än gemene mans kan du lika gärna leva gemene mans liv.

Att allt detta inte är uppenbart för alla är för mig, i sin tur, obegripligt.

En fest jag gärna står över.

”Tack för inbjudan, men jag har… eh, en paj i ugnen!”

”Hjälp, min fackpamp tycker att jag är ett mähä!”

Vaknar upp till avslöjandet att HRFs (Hotell- och restaurangfacket) ordförande i Stockholm, Jenny Bengtsson, inte bara är en ärkekommunist med ohälsosamt stor fixering vid ras och ursprung, utan dessutom en manshatare av rang som flera gånger givit plats åt än obehagligare individer som @ladydahmer och @sinoes i sitt Twitter-flöde.

Kan nu alltså överväga ett medlemskap strax innan chefen börjar avrätta mina anhöriga som svar på löneanspråk.

Och inte för att jag förväntar mig att någon ska ta något som helst ansvar, men skrev ändå ned mina funderingar kring denne fackpamps tvivelaktiga beteende och skickade till förbundsstyrelsen. Det lät ganska precis så här:

Hej Pim och Therese,

Känner ni till att er förbundsstyrelseledamot, Jenny Bengtsson, på Twitter uttrycker sig så här gällande män?


Och om så, motivera gärna varför jag som man ska engagera mig i facket.

Har jag rätt till hjälp precis som övriga medlemmar, eller prioriteras mina bekymmer först när samtliga kvinnor fått assistans då jag på grund av mitt kön ändå automatiskt kvalificerar till ”privilegierad inom precis alla områden hela tiden jämt”? Kan jag ens bli felbehandlad på jobbet i HRFs ögon, eller ses mina dilemman mer som att patriarkatet äntligen får betalt för gammal ost? Hur som helst är det inte särskilt förtroendeingivande.

Att Jenny twittrar som privatperson är knappast en godtagbar ursäkt då hon koketterar med sin verksamhet inom HRF i presentationen av sig själv. Att det skulle handla om ett skämt (vilket det uppenbarligen är, men vars andemening är lika uppenbart förankrad i hennes aviga inställning till gruppen män) är även det en tveksam förklaring då hon tycks vara en flitig konsument av misandrins två ivrigt svingande fanbärare, @ladydahmer och @sinoes.

Exemplen som givits ovan kan tyckas harmlösa och i sig inte nog skäl att uppröras, men betydligt fler poster genomsyras av en liknande tveksam attityd. Har på senare åt lekt med tanken att själv inta rollen som fackansvarig på min arbetsplats, men är detta vad jag har att jobba med är det en fundering som nu grundligt får omvärderas. Jag menar, blir jag antastad av chefen sväljer jag ju hellre förnedringen i det tysta än hör HRF klampa in och fråga om det finns plats för en till.

Tack för ordet,
Mattias

Efter att ha studerat hur Jenny själv möter kritik på Twitter vore alla svar som erbjuder mer djup än ”trolololol – vit kränk man much?” just nu tacksamt, men över förväntan.

Jennys kaffekopp, om någon nu förväntat sig något annat.

Jennys kaffekopp, om någon nu förväntat sig något annat.

Tillagt 150415: Har nu fått svar från HRFs förbundsordförande, Therese Guovelin. Eller svaret fick jag redan i fredags, men har avvaktat en uppdatering i hopp om ytterligare korrespondens. Någon sådan verkar dock inte komma till skott, så bjuder er nu det lilla jag har, vilket i och för sig är nog så anmärkningsvärt.

Hej Mattias,

Jag hade tänkt att ringa dig så vi kunde prata om dina funderingar runt HRFs syn på alla medlemmars lika rätt, feminism och sociala medier.

Tyvärr finns du inte i vårt medlemsregister, men om du vill talas vid så maila mig ditt telefonnummer så ringer jag upp dig så snart jag kan.

Vänliga hälsningar,
Therese Guovelin

Förbundsordförande
Hotell- och restaurangfacket


Hej Therese,

Tack för ditt svar, även om svaret som sådant i och för sig var strikt tekniskt.

Det stämmer att jag ännu inte är medlem i HRF. Skälen till detta är flera, men ekonomin det främsta. Behöver dock inte berätta för dig om branschen dåliga villkor, eller hur de ter sig än sämre om man – som jag – jobbat natt.

Jag uppskattar ditt erbjudande om att besvara mina frågor över telefon, men föredrar ändå att ta dem via mejl. På så sätt jag kan ta mig tid att noggrant tänka över de svar jag får såväl som de svar jag själv ger. Utöver tidigare kritik måste jag dock tillägga att jag finner din kommentar rörande ”mina funderingar kring feminism” högst anmärkningsvärd, för ordet feminism nämndes inte över huvud taget i mitt ursprungsmejl.

Är det som Jenny Bengtsson sysslar med feminism enligt HRFs definition? För att HRF stödjer feminismen i dess mest basala form (det vill säga samma skyldig- och rättigheter för alla oberoende av kön, etnicitet och sexuell läggning) tar jag för givet, men står HRF istället närmare den nya aggressiva radikalfeminism som Jenny Bengtsson tycks företräda, det vill säga den där misandri ursäktas med samma vaga argument som populariserats av fascister, då har vi ett problem som vida överskrider min skepticism rörande fröken Bengtssons tvivelaktiga twitterkutym.

Med önskningar om en fortsatt trevlig kväll,
Mattias

Men något klargörande eller önskningar om en egen fortsatt trevlig kväll fick jag alltså inte.

Lite trist. Inte jätteknepigt att bara säga ”inom HRF tar vi bestämt avstånd från alla typer av negativa generaliseringar”, kan jag ju tycka. Om man faktiskt inte tycker att män är en jävla skitgrupp då, förstås. Då blir det svårare.

Det får gärna skava lite, så länge det inte skaver mig

Om Flashback är internetforumens pissränna så måste Twitter vara sanitetsboxen för använda bindor och tamponger. Ett myller av snusk. En papperskorg särskilt avsedd för de tankar som aldrig gavs chansen att utvecklas.

Där yttras helt enkelt inte mycket utav värde, men då och då, när veckan bjuder på dubbel fullmåne, glimmar det till i den mentala menslådan och du får ta det utav skatter likt den jag bjuder er nedan.

Nästan något utav en konstinstallation. Ännu inte namngiven, men se det som en tvåstegs grundkurs i simpel Twitter-feminism.

1), hävda att åsikter måste få vara obekväma och skava lite.

IMG_3647.PNG

IMG_3648.PNG

IMG_3649.PNG

IMG_3650.PNG

2), vägra lyssna på åsikter som är obekväma och skaver.

Tuffa tider för Kalle Anka-religion

I går stormades Garissa-universitetet i Kenya av flera beväpnade män tillhörande den islamistiska organisationen Al-Shabab, ett dåd som krävde 147 unga, kristna studenter livet.

”NAIROBI — Masked al-Shabab militants stormed dormitories at a university in eastern Kenya early Thursday, killing at least 147 people in the worst terror attack on Kenyan soil in nearly two decades, officials said.”

Och jag undrar, kan någon nämna en annan religion i modern tid som har haft lika mycket oflax med sina följare så som ”fredens”? Det känns ju lite som om det i alla fall varje vecka är någon ny pellejöns som feltolkar skrifterna och machetar huvudet av en kristen hund, eller kpistar en tecknare i bröstkorgen, eller slänger en nykär bög från stadens högsta punkt.

Så trist när det händer, för alla inblandade. En riktig Kalle Anka-religion på det viset. Jämt något som keffar, och alltid när man har det som allra fredligast.

"Haram!"

Haram!