Här har du mejl, din jävel

Jag vill inte påstå att jag har gett upp, men skulle du påstå att jag gett upp så skulle jag väl inte högljutt protestera.


Glad och bra

”Våra läppar möttes i mittensängen i ett delat rum för tre under en klassresa till Härjarö samma kväll som vi glömde fönstret öppet och regnet kortslöt Markus bergssprängare med dubbla kassettdäck. Jennie och Markus skulle samma vinter åka snowracer bakom min rygg, men det visste ingen av oss då. Då var allting bara perfekt…”

Saxat ur: Dagens namn, Jenny

”Det går inte en vecka utan att jag tänker på henne. Sällan en dag. Jag visste att jag inte skulle kunna släppa henne, till och med när jag släppte henne. Men jag visste också att jag aldrig skulle förstå vilket hål hon lämnade i mig förrän jag kikade ut genom det. Och det är stort. Ett skyddsräcke vore fint”

Saxat ur: Ett öppet kärleksbrev

En härlig kille +1, andra brevet

Det blev aldrig något svar på mitt mejl angående bad vs. kollektivtrafik, men det gör inte så mycket, för i går fick jag mejl från en 22-åring från Mötesplatsen istället. Eller hon är alltså från Stockholm, men forumet hon använde sig utav var Mötesplatsen. Att man får mejl är dock inte på något sätt en garanterad kärleksaffär, därför är det av yttersta vikt att man behandlar de små liven med varsamhet och respekt, annars är risken stor att man driver dem rakt i famnen på någon annan härlig kille de har på stand by.

Så här gick det.

Hon skrev:Gillar din syn på livet;p

Jag svarade:Jag föraktar din syn på fotboll och klätterväggar, men är ganska förlåtande, speciellt om man gillar min syn på livet.

Hur många semlor har du bakat i år? Jag har inte bakat en enda, men ätit två, lovat mig själv att det var de sista, och sedan hetsätit två till.

Och om inte semlor och en gnutta förakt går hem så vet jag ärligt talat inte om det överhuvudtaget är värt att älska en annan människa.

Dr. Kärlek

Från gårdagens Metro: Dr. Alban ordinerar kärlek – Doc Alban style!

När kärlekslivet smakar beskt, förbered er på doktorns sätt. Slå dig ned i soffan framför Vem vet mest. Hålla hand och dricka läsk!”

Melissa Horn, förbannat varde ditt namn

Postar fyra och en halv minuter ren och skär ångest, mest för att påminna mig själv om att aldrig blanda känslor och musik. Två år må ha gått, men så fort jag hör hennes eländigt ljuvliga stämma så är det som om jag vandrat runt, runt i en ring.

Melissa Horn, förbannat varde ditt namn.

Förbannat varde ditt namn…

De, de där

Den som hängt med har väl vid det här laget redan hunnit notera att alla mina relationer följer nästan exakt samma mönster. Det går oftast från besattartad resten-av-våra-liv-förälskelse till bittra fiender utan någonting gemensamt utöver ett ömsesidigt hat. Detta inom loppet av bara ett par månader.

Alla mina relationer har i stort sett slutat likadant. Det går inte att bortse ifrån, något som gör det nästan obekvämt enkelt att peka finger. Det finns trots allt bara en gemensam nämnare för alla dessa förhållanden, det vill säga fruntimmer. Uppenbarligen fruntimmersrelaterat, med andra ord. Om inte detta är det bindande beviset för det kvinnliga vansinnet så vet jag inte vad det skulle kunna vara.

Kvinnor. ”Can’t live with ‘em, can’t snipe ‘em from Skrapan heller” som Gamereactors Jonas Elfving brukar säga. Och jag kan bara hålla med, säkra bössan, och tvångsmata mig själv med romantiska komedier tills allting blir bra igen.

Kuckelimuckmedicin.

Singel

Hej, har du några grejer hos mig som du vill ha?

Det var allt hon skrev. Hon, hon den där. Det första livstecknet på en vecka. I kontrast till att ha talats vid varje dag utan avbrott i fyra månader kan det inte tolkas som något annat än relationernas motsvarighet till att ”identifiera liket”.

Vad som hände är oklart. Allt jag vet är att det involverar en sömnlös natt och ett missat tåg, resten är en kavalkad av kvinnlig irrationalitet, eller kvinnlighet, förkortat. Kanske träffade hon någon annan, tog första bästa nödutgång. Kanske var hon rysk spion, blott på jakt efter mina mörkaste hemligheter. Kanske var hon bara ett snyggt fodral över ett hjärtlöst, vetenskapligt experiment.

Tråkigt, oavsett, såklart. Men oundvikligt. Ett nödvändigt ont. En tidsfråga. Även en fin bit entrecôte har sitt utgångsdatum, liksom. Jag hade inga planer på att lämna Stockholm. Hon hade inga planer på att flytta hit. Faktum är att hon under de fyra månader vi sågs inte var här en enda gång. Jag tror inte ens hon vet i vilken del av stan jag bor. Eller berättade för någon att vi träffades.

Men jag är inte bitter. Det finns ingenting att vara bitter över. Förbryllad, möjligen, men jag är nöjd med det som varit. Det var en bra sommar. Fin som snus emellanåt. Jag ångrar ingenting, och jag skulle definitivt rekommendera henne till en god vän.

The end.

Hon den där: 2 Juli – 14 Oktober

Dagens namn, Jenny

Jenny hette inte Jenny, utan Jennie. Hon kom från Södertälje och bar glasögon men var snygg ändå. Jag föll handlöst i samma sekund som hon klev in i klassrummet. Det var en tidig Augustimorgon -92, och hon skulle två år senare ge mig min allra första kyss.

Våra läppar möttes i mittensängen i ett delat rum för tre under en klassresa till Härjarö samma kväll som vi glömde fönstret öppet och regnet kortslöt Markus bergssprängare med dubbla kassettdäck. Jennie och Markus skulle samma vinter åka snowracer bakom min rygg, men det visste ingen av oss då. Då var allting bara perfekt.

Efter klassresan kom sommarlovet och med sommarlovet ett veckolångt scoutläger. Jag ville egentligen inte åka. Jag ville ju hångla. Bara resan dit kändes som en livstid. Sedan låg jag bara där i min sovsäck, och längtade. Väntade.

När jag kom hem hade hon dumpat mig för Thomas, en två år äldre dödsmetallare från Västerås. Det var pappa som levererat beskedet. Han visste det inte själv, men jag förstod det i samma stund som han berättade att Anna hade ringt. Anna och jag ringde inte varandra, och ringde vi varandra så fanns det bara två möjliga anledningar. För att fråga chans. Eller göra slut.

Jag återvände till skolan som en man den hösten, själsligt ärrad, okontrollerat svettig och med sprucken röst. Några minuter innan skolbussen rullade in på hållplatsen hade jag dessutom – nu utan någonting att förlora – klyvt min förpubertala pottfrisyr på mitten och borstat in en halv flaska Studio X – för volym.

Jag kände mig – kanske för första gången i mitt liv – riktigt, riktigt snygg.

Jag minns inte om vi bytte varesig blickar eller artighetsfraser, men när jag på matrasten skulle lämna brickan i disken kände jag en hand på min axel. Det var Anna. ”Jennie undrar om hon får bli ihop med dig igen?”, frågade hon. Jag hade lovat mig själv att vara stark. Jag hade ju kammat mig den morgonen för att kunna kasta mitt välfriserade ”Tyng du någon annan med dina känslomässiga bedrägerier!” i hennes ansikte, inte för att dansa efter hennes pipa. Aldrig mer!

”Kanske”, svarade jag, och gav sedan efter helt redan nästa rast.

Grattis på namnsdagen Jenny from the block!

Värsta bästa födelsedagen

Tanken var att i dag redogöra för såväl kryssning som bemärkelsedag, men inte ens med alla världens tecken skulle jag kunna summera upplevelsen mer rättvist än med gårdagens sparsamma notis.

Visst, oxfilén var mör och fin, Peo Hassels owling exceptionell, insikten om att ordet ”mjuktennis” är ett begrepp så pedofilt att handlingen i sig känns mindre skamlig, och underhållande var den bildserie vi tog med Cristians kamera där jag teabaggade Cristians Carlsberg medan Cristian var ute och rökte. Till det kan även tilläggas haschhöga etiopier, Peo Hassel dansandes i bar överkropp och tandproteser på vift.

Det var heller inte fy skam att komma hem till en vacker kvinna som fyllt kylen med Dr Pepper, skafferiet med salt & vinäger-chips samt städat, diskat, dammsugit och bäddat sängen. I hennes egen lägenhet, förvisso, men inte mindre behagligt att komma hem till för det.

Jag fick dessutom en kofta, och hämtmat, och välja film för kvällen. Att koftan var av storleken/förolämpningen large, käket från Vita (okryddade) Elefanten och filmen det oengagerade grottforskardramat Sanctum är blott ett sprucket stygn på den negligé som klätt det massiva par silikontuttar som varit min helg. Om vi nu ska slänga oss med associationslösa metaforer alltså. Vilket vi ju inte behöver, eftersom jag redan summera upplevelsen mer rättvist i gårdagens sparsamma notis.

Ja, värsta bästa födelsedagen helt enkelt.

Födelsedagsbarn i fönster.