Arbetare, bliv vid din läst!

Då var vårens första officiella dag då äntligen här, och vilken dag passar bättre än arbetarens att raljera över något av det jag avskyr allra mest, det vill säga kommunismen!

Va?! Hur kan någon ha problem med kommunismen?”, kanske du då undrar. Ett samhälle där resurserna fördelas broderligt och var mans röst väger lika tungt som grannens är ju paradiset definierat! Eller?

Och visst, vid en första anblick låter det förstås som fridens liljor. Vid en andra ganska gulligt, om än något praktiskt meckigt. Vid en tredje blir man nästan lite förbannad, och den som efter fjärde gången synat socialismen i sömmarna och fortfarande påstår att det nog blir bra är antingen en smutsig lögnare som ser en chans att utnyttja systemet för egen vinning, eller helt enkelt bara en nyttig idiot som gjuten för att passa in i den bärande vägg på vilken lögnaren sedermera reser sitt imperium.

Men alla vänsteridéer är förstås inte mumbojumbo. Jag är inte så liberal att jag förordar nattväktarstaten, alltså ett statsskikt där endast militär och rättsväsende sköts av förtroendevalda. Jag är positivt inställd till att via skatt bekosta åtskillig allmännytta såsom sjukvård och skolgång. Att både denna och föregående regering ogenerat har förskingrat statskassan gör mig visserligen ordentligt bekymrad, men jag ser inte höga skatter som ett problem om pengarna används ansvarsfullt och ger sämre bemedlade ett andra chans. Men även om nattväktarstaten inte må duga som dröm så ger tanken på ”allas lika värde” ingen sömn över huvud taget. Kommunismen är en praktisk omöjlighet eftersom kommunismens ideologi är fundamentalt defekt.

Men tomma konstateranden övertygar förstås ingen, så för argumentationens skull, säg att vi en dag uppnådde det klasslösa samhället. Ponera att vi jämnade alla världens finansiella institutioner med marken, Tyler Durden style. Varenda krona, såväl sparad som lånad, puts väck. Burksamlaren och E-Type, nu ekonomiska jämlikar.

Härligt, eller? Oavsett nivå av entusiasm vore lösningen hur som helst temporär. Inom ett fåtal generationer skulle vi åter vara fördelade mellan miljonprojekt och villaförort. Det är oundvikligt. Varför? Därför att vissa människor helt enkelt är till mer nytta än andra, eller som Orson Welles så väl sammanfattade det i Animal Farm: ”All animals are equal, but some animals are more equal than others.

Låt mig illustrera med ett exempel:

Föreställ dig två snickare. Vi kan kalla dem för Hasse och Lasse. De är båda skickliga, men Lasse är lite vassare. Hasses stolar står stadigt på marken, men Lasses har snickarglädjen. De som köper Lasses matsalsmöbler vet att de inte bara får en plats där de sitter bekvämt, de får även en inredningsdetalj och ett samtalsobjekt.

Hasses och Lasses stolar kostar lika mycket, men eftersom Lasses är lite bättre så är efterfrågan också större. Listan på intressenter blir snart så lång att Lasse får svårt att hinna med. Anki, som planerar storstilad hippa med de förnämaste av gäster redan samma helg, har ingen lust att vänta på sin tur, så hon erbjuder Lasse några kronor extra för att prioritera hennes order. Snart gör Niclas och Lina samma sak, och inom kort är Lasse en man med medel nog att få precis som han vill här i världen. Samtidigt har Ingvar, som i sin tur är lite sämre än Hasse, sänkt priset på alla sina varor för att nischa sig till de kunder som nöjer sig med en flisig pall så länge det innebär att de får pengar över till annat.

Summa summarum: även om världens alla resurser vore jämnt fördelade över forna borgare och bönder så skulle vissa människor likväl vara beredda att betala lite mer för en bättre tjänst, antingen på hederlig väg eller under bordet, och inom kort ploppar storföretagen åter upp som svampar ur jorden. I en värld där begåvningen varierar kraftigt, det vill säga den värld vi lever i, är detta oundvikligt.

Den som sällan tänker steget längre skulle kanske argumentera för att lösningen ligger i att helt plocka pengarna ur ekvationen. Utrota personekonomin, en gång för alla. Bygga ett samhälle där var man och kvinna endast gör sitt jobb och får alla förnödenheter subventionerade av staten. Förutom att det låter som en helt horribel tillvaro av åtskilliga anledningar (varför skulle till exempel läkaren genomlida ett halvt decennium av tuffa studier när han bara kan ta en tjänst som nattreceptionist och få samma ersättning för att dricka te och kolla på webb-TV?) så skulle andra varor och tjänster snabbt ersätta kontanter. Någon skulle ge upp sin matranson för Lasses lite extra snitsiga detaljsnickeri, eller erbjuda alla tänkbara och otänkbara gentjänster. Alternativet till detta vore hårt kontrollerade fabriker där ingen tillåts vara bättre än någon annan, men de som ser detta som en tillvaro värd att dö för är garanterat i minoritet, även i de mest extrema vänsterkretsar.

Och även utan den materiella aspekten är klassklyftorna ett öde hugget i sten. Visst kan det vara trevligt att mingla med oliktänkare för en kväll, men för eller senare kommer tänkaren att skiljas från köttskallen och skapa en intellektuell över- och underklass (med tillhörande förakt). Så är det. Någon med talet och retorikens gåva, som kan förklara och lösa problem, kommer alltid åtnjuta större respekt än byfånen som helt saknar samhällsnytta. Och byfånar finns det ju gott om, trots skolplikt och ett lärosystem som – åtminstone historiskt sett – varit av världsklass.

Ett annat tecken som tyder på att gapet mellan människor aldrig helt kommer skottas igen är det faktum att snobberi är ett tjäle du stöter på oavsett i vilket klasskikt du gräver. Handlar det inte om specialkunskaper gällande vindistrikt och bestick till störrom så rör det vinylskivans audiella överlägsenhet eller ölhierarki. Jag har hört människor i alla samhällsskikt tala arrogant om de som saknar dennes egna känsla för stil/smak/koll. Någon kommer alltid tycka att denne är lite mer sofistikerad än andra. Du kommer alltid vara någon annans underklass.

Sen har vi det där med motivation som jag berörde i parentesen om läkaren och nattreceptionisten, men låt mig utveckla ytterligare, bara för tydlighetens skull.

Jag är själv mittenbarnet i en skara av tre, något som kanske bäst avspeglas i mitt medelmåttiga intresse för studier. Jag gillar att söka och insupa ny information, men att plugga gör mig rastlös. Fick nätt och jämt giltigt slutbetyg från gymnasiet, och utan något slags diplom kommer jag aldrig göra något av större värde. Det har ingenting med dålig självkänsla att göra, det är bara den krassa verkligheten. Men vad jag redan har är gott nog åt mig. Jag har ingen riktig anledning att sträva efter mer. Mer vore välkommet, men jag behöver inte mer (övertygelsen att mer skulle vara en livsnödvändighet är för övrigt en otrolig förminskning av en majoritet av världens befolkning.). Att vara en hygglig medborgare som brukar köpinne på ICA och tackar bilister som stannar vid övergångsställe utan rödljus räcker för att du ska vara till samhällsnytta i mina ögon.

För min äldre bror är däremot en god men enkel tillvaro småpotatis. Han hade stora visioner redan som barn. Tanken på att att bo i lägenhet var löjeväckande. Hus var ett måste. Bra prylar överlag. Bästa stereon. Bästa TV:n. Micro med grilleffekt. Materialism är förstås inget universalmått på lycka, men det var en morot som gav honom bränsle att studera och ”göra någonting” av sitt liv. Han är nu och därför röntgenläkare.

Vem av oss tror du samhället har mest användning av? Är vi lika oumbärliga? Är det rättvisa att jag och min bror vid dagens slut får lika många skivor bröd och samma mängd juicekoncentrat av statens särksilt utsedda näringsorgan? Och om så, varför skulle någon vilja plugga arslet av sig för att sedan leva med den stress som kommer med att ansvara för andra människors liv när du för samma ersättning vänta ut fjorton nätter i månaden med fötterna på en receptionsdisk?

Läkare är visserligen ett statusyrke, men hur mycket av den aktningen skulle följa med när pengarna sögs ut ur ekvationen? En betydande del, alldeles säkert.

Det skulle förstås inte helt dränera nationen på vårdpersonal. Några få eldsjälar skulle hålla kvar vid sitt kall och se självförverkligandet som lön nog för mödan. Andra göra karriär bara att läkarrocken fortfarande ger fler telefonnummer än overallen du måste bära för att sopa tågperrongen. Men antalet akademiker skulle likväl kraftigt reduceras. Plugga är något de flesta gör för att garantera en bättre vardag, och är vardagen inte bättre än gemene mans kan du lika gärna leva gemene mans liv.

Att allt detta inte är uppenbart för alla är för mig, i sin tur, obegripligt.

En fest jag gärna står över.

”Tack för inbjudan, men jag har… eh, en paj i ugnen!”

”Hjälp, min fackpamp tycker att jag är ett mähä!”

Vaknar upp till avslöjandet att HRFs (Hotell- och restaurangfacket) ordförande i Stockholm, Jenny Bengtsson, inte bara är en ärkekommunist med ohälsosamt stor fixering vid ras och ursprung, utan dessutom en manshatare av rang som flera gånger givit plats åt än obehagligare individer som @ladydahmer och @sinoes i sitt Twitter-flöde.

Kan nu alltså överväga ett medlemskap strax innan chefen börjar avrätta mina anhöriga som svar på löneanspråk.

Och inte för att jag förväntar mig att någon ska ta något som helst ansvar, men skrev ändå ned mina funderingar kring denne fackpamps tvivelaktiga beteende och skickade till förbundsstyrelsen. Det lät ganska precis så här:

Hej Pim och Therese,

Känner ni till att er förbundsstyrelseledamot, Jenny Bengtsson, på Twitter uttrycker sig så här gällande män?


Och om så, motivera gärna varför jag som man ska engagera mig i facket.

Har jag rätt till hjälp precis som övriga medlemmar, eller prioriteras mina bekymmer först när samtliga kvinnor fått assistans då jag på grund av mitt kön ändå automatiskt kvalificerar till ”privilegierad inom precis alla områden hela tiden jämt”? Kan jag ens bli felbehandlad på jobbet i HRFs ögon, eller ses mina dilemman mer som att patriarkatet äntligen får betalt för gammal ost? Hur som helst är det inte särskilt förtroendeingivande.

Att Jenny twittrar som privatperson är knappast en godtagbar ursäkt då hon koketterar med sin verksamhet inom HRF i presentationen av sig själv. Att det skulle handla om ett skämt (vilket det uppenbarligen är, men vars andemening är lika uppenbart förankrad i hennes aviga inställning till gruppen män) är även det en tveksam förklaring då hon tycks vara en flitig konsument av misandrins två ivrigt svingande fanbärare, @ladydahmer och @sinoes.

Exemplen som givits ovan kan tyckas harmlösa och i sig inte nog skäl att uppröras, men betydligt fler poster genomsyras av en liknande tveksam attityd. Har på senare åt lekt med tanken att själv inta rollen som fackansvarig på min arbetsplats, men är detta vad jag har att jobba med är det en fundering som nu grundligt får omvärderas. Jag menar, blir jag antastad av chefen sväljer jag ju hellre förnedringen i det tysta än hör HRF klampa in och fråga om det finns plats för en till.

Tack för ordet,
Mattias

Efter att ha studerat hur Jenny själv möter kritik på Twitter vore alla svar som erbjuder mer djup än ”trolololol – vit kränk man much?” just nu tacksamt, men över förväntan.

Jennys kaffekopp, om någon nu förväntat sig något annat.

Jennys kaffekopp, om någon nu förväntat sig något annat.

Tillagt 150415: Har nu fått svar från HRFs förbundsordförande, Therese Guovelin. Eller svaret fick jag redan i fredags, men har avvaktat en uppdatering i hopp om ytterligare korrespondens. Någon sådan verkar dock inte komma till skott, så bjuder er nu det lilla jag har, vilket i och för sig är nog så anmärkningsvärt.

Hej Mattias,

Jag hade tänkt att ringa dig så vi kunde prata om dina funderingar runt HRFs syn på alla medlemmars lika rätt, feminism och sociala medier.

Tyvärr finns du inte i vårt medlemsregister, men om du vill talas vid så maila mig ditt telefonnummer så ringer jag upp dig så snart jag kan.

Vänliga hälsningar,
Therese Guovelin

Förbundsordförande
Hotell- och restaurangfacket


Hej Therese,

Tack för ditt svar, även om svaret som sådant i och för sig var strikt tekniskt.

Det stämmer att jag ännu inte är medlem i HRF. Skälen till detta är flera, men ekonomin det främsta. Behöver dock inte berätta för dig om branschen dåliga villkor, eller hur de ter sig än sämre om man – som jag – jobbat natt.

Jag uppskattar ditt erbjudande om att besvara mina frågor över telefon, men föredrar ändå att ta dem via mejl. På så sätt jag kan ta mig tid att noggrant tänka över de svar jag får såväl som de svar jag själv ger. Utöver tidigare kritik måste jag dock tillägga att jag finner din kommentar rörande ”mina funderingar kring feminism” högst anmärkningsvärd, för ordet feminism nämndes inte över huvud taget i mitt ursprungsmejl.

Är det som Jenny Bengtsson sysslar med feminism enligt HRFs definition? För att HRF stödjer feminismen i dess mest basala form (det vill säga samma skyldig- och rättigheter för alla oberoende av kön, etnicitet och sexuell läggning) tar jag för givet, men står HRF istället närmare den nya aggressiva radikalfeminism som Jenny Bengtsson tycks företräda, det vill säga den där misandri ursäktas med samma vaga argument som populariserats av fascister, då har vi ett problem som vida överskrider min skepticism rörande fröken Bengtssons tvivelaktiga twitterkutym.

Med önskningar om en fortsatt trevlig kväll,
Mattias

Men något klargörande eller önskningar om en egen fortsatt trevlig kväll fick jag alltså inte.

Lite trist. Inte jätteknepigt att bara säga ”inom HRF tar vi bestämt avstånd från alla typer av negativa generaliseringar”, kan jag ju tycka. Om man faktiskt inte tycker att män är en jävla skitgrupp då, förstås. Då blir det svårare.

Därmed fasta

Jag har tjuvfastat lite de senaste dagarna. Cirka tre, sådär.

Trettio dagar var i överkant, det måste ändå erkännas. Efter en månad höll det på att utvecklas till en seriös ätstörning där tanken på att åter fylla magen med annat än kalorisnål vätska började kännas mycket främmande. ”Inta föda? Va? Nä, då blir man ju tjock ju?!

Men ett par dagar är lagom. Det är nog för att man ska bli tacksamt hungrig och sugen på allt, och vad man än stoppar i munnen känns som det bästa som någonsin hänt (#nohomo).

Gick av tjuvfastan i går. Lite därför att jag redan innan bestämt att tre dagar får vara nog, men även på grund av att jag fick en hel säck pizza av restaurangen, och mat som kommer i säckvis förtjänar ändå någon slags erkännande.

En kasse = femton maffiga slices av storlek Billys Original.

Svält.S03E25

I går var första gången sedan startskottet på fastan som jag fick frågan om jag hade gått ned i vikt. Det var en kollega som undrade, och det tog alltså bara trettio dygn.

På tiden, tycker jag nog, även om skälet till viktnedgången var ett motvilligt erkännande. Det är ju tillräckligt hög kufvarning som det är bara att vara nattportier, en nattportier som dessutom aldrig är med på möten, personalfester eller obligatoriska utbildningar.

Sådde väl i och med detta ett frö som ytterligare lär odla myten om mig som någon sorts makaber enstöring/Dracula-figur, sittandes naken och ensam på huk någonstans i ett nedsläckt rivningsobjekt, som med ett väsande endast rör sig i ett försök att smita undan de passerande bilarnas ljuskäglor när de jagar mig efter väggar och golv.

I och för sig inte jättelångt från sanningen, även om jag nästan alltid bär pyjamasbyxor. Gillar att bada också, om än i ett körsbärsblomsterdoftande berg av skum snarare än jungfrublod.

Svält.S03E17

Ni vet när man är en dag från att slå personligt rekord i svält och ens kollegor lämnar en tallrik köttberg i köket med en doft så ljuvlig att den liksom bildar en hand som nyper en i näsan och man bara sluter ögonen och låter sig sväva iväg…

Bröstkorg.

En sån natt hade jag i natt.

Men jag var stark.

Och nu är frysen full.

Svält.S03E08

#throwbackthursday, 05/02/14

”Trodde ärligt talat att det här skulle bli ett prövningarnas dygn, men trots att jag jobbade nattpass och uppvaktades med hamburgertallrikar av restaurangpersonalen i halvtid så stod jag pall för alla ost- och baconlindade frestelser, och det utan några egentliga större problem.
Att jag än så länge bara är på dag tre är däremot lite småsegt, men ser fram emot dag sex/sju när kroppen panikartat börjar ratta på alla möjliga sinnen för att hitta en inställning bättre lämpad att råda bot på energiunderskottet.
Känns ungefär som en lätt berusning. Ljud blir lite skarpare och färger lite tydligare. Troligen en kvarleva från vår tid i skog och grotta så att vi lättare skulle kunna syns hallon och grävlingar i snår och skrevor; men jag som varken ska äta grävling eller hallon kan nu istället bara stå och punda på min näringsbrist.
Bra grejer.”

Gött fläsk på Svinet

Gästade i går Svinet tillsammans med herr Jonas Elfving. Hungrig som ett än större svin glömde jag fotografera maten (och sällskapet), men här kommer två bilder på utsikt och bärs.

fgh

Grillad gris avnjutes bäst till innergårdskonst som saknar all hyfs och bordsskick.

gfh

Två så kallade ”tjejöl”. Lagom blaskigt för en fjolla som mig.

Ljuvliga pärlor för två härliga svin

Vad sägs om en enkel AW för en billig peng, frågade Philip. Okej, sa jag, och bokade bord för två på Pubologi.

Hejpådig-champagne.

Ankhjärta på krispig grönsak.

Sotad marulk med grillad potatis, skummig nässel -och potatiskräm, smörstekta nässlor och citrongelé.

Ljummade hjärtmusslor med grovt skuren kalvrygg, blåmusselemulsion, mjöksyrad gurka, picklad lök och Shiso.

Råstekt havskräfta från Smögen med havskräftssmörad hasselnötskräm, stekta toppmurklor och sötsyrlig majrova.

Hällstekt röding. med ramslöksemulsion, krispigt kycklingskinn, cruditéer av majrova och smörad kycklingbuljong.

Rökt hönsägg med forellrom.

Träkolsgrillad ryggbiff av Willys guldkött, hängmörad i 57 dagar. Serverad med rå grön Gotlandssparris och rivet mandel och- oxmärgssmör.

Träkolsgrillad lammsadel med grillad vit sparris, kyndel, dagens vilda örter och en rökt lamm-beurre blanc.

Glass på rostad bovete med karamelliserad mörk och vit choklad, syltad Ume och ingefära, chokladkaka och varmt bovetesmör.

Något schmurrigt.

Blev behagligt mätt. Och full, såklart.

Heltäckande skydd

I apotekarlådan på jobbet har vi Treo, Ipren, Alvedon och McAfee Total Protection.

20140504-072013.jpg

Själv har jag ju helt slutat med smärtstillande, antibiotika, penicillin, Revaxör, linsrengöringsvätska, äta allsidigt etc. och kör nu bara Total Protection.

Tveksam trovärdighet angående tveksam behandling

I brist på annat att skriva om tänkte jag i dag kort kommentera den senaste stora ärekränkningen – frukostskandalen på hotell Sheraton i Stockholm.

Detta har – enligt Aftonbladet – hänt:

En av de inbjudna talarna vid presentationen av regeringens vitbok, Diana Nyman från Romska rådet i Göteborg, blev avvisad när hon skulle äta frukost på hotell Sheraton i Stockholm tidigare morse, rapporterar dn.se. Enligt Nyman sade personal till henne att frukosten bara var för hotellets gäster. Trots att hon kunde bevisa att hon bodde på hotellet blev hon ombedd att gå ut i lobbyn.
– Jag kände mig jättekränkt. Det var så genant, det var massor av gäster inne i frukostrummet som inte förstod att jag diskriminerades, utan det verkade mer som att jag försökt snylta mig in, säger Diana Nyman till tidningen.

Vill ogärna vara den som kränker Diana ytterligare genom att insinuera att hon ljuger så att byxorna fattar eld, men för mig – som ändå har dryga tio års erfarenhet av branschen – låter hennes historia bara inte särskilt trovärdig.

Är det något som hotellpersonal är bra på så är det nämligen att smöra för allsköns idioter, och mer ofta än sällan för människor som inte ens förtjänat det.

Många gnäller av en enda anledning, nämligen att de känner till denna serviceklausul och vill ha ut så mycket som möjligt av sin vistelse rent materiellt. Hotellen spelar snällt med eftersom det är billigare att be om ursäkt som ett jävla mähä och slänga till gästen en flaska vin eller uppgradera dem en rumskategori utan extra kostnad än ta risken att förlora ett avtal eller att gästen talar illa om verksamheten eller skriver dåliga recensioner.

Hade historien varit att Diana inte fick boka rum direkt vid disken så hade jag kunnat köpa att diskriminering skett på grund av kulturell tillhörighet, men att Sheratons personal skulle behandla någon som redan bor på hotellet på detta sätt ser jag som mycket osannolikt, rom eller inte.

Att Sheratons VD bett om ursäkt betyder heller inte det särskilt mycket. All press är inte bra sådan, och när drevet väl går finns det ingen anledning att ta en strid du vet att du inte kan vinna.

Merit Wager skriver för övrigt mer och intressant om händelsen HÄR.