Gött fläsk på Svinet

Gästade i går Svinet tillsammans med herr Jonas Elfving. Hungrig som ett än större svin glömde jag fotografera maten (och sällskapet), men här kommer två bilder på utsikt och bärs.

fgh

Grillad gris avnjutes bäst till innergårdskonst som saknar all hyfs och bordsskick.

gfh

Två så kallade ”tjejöl”. Lagom blaskigt för en fjolla som mig.

Ljuvliga pärlor för två härliga svin

Vad sägs om en enkel AW för en billig peng, frågade Philip. Okej, sa jag, och bokade bord för två på Pubologi.

Hejpådig-champagne.

Ankhjärta på krispig grönsak.

Sotad marulk med grillad potatis, skummig nässel -och potatiskräm, smörstekta nässlor och citrongelé.

Ljummade hjärtmusslor med grovt skuren kalvrygg, blåmusselemulsion, mjöksyrad gurka, picklad lök och Shiso.

Råstekt havskräfta från Smögen med havskräftssmörad hasselnötskräm, stekta toppmurklor och sötsyrlig majrova.

Hällstekt röding. med ramslöksemulsion, krispigt kycklingskinn, cruditéer av majrova och smörad kycklingbuljong.

Rökt hönsägg med forellrom.

Träkolsgrillad ryggbiff av Willys guldkött, hängmörad i 57 dagar. Serverad med rå grön Gotlandssparris och rivet mandel och- oxmärgssmör.

Träkolsgrillad lammsadel med grillad vit sparris, kyndel, dagens vilda örter och en rökt lamm-beurre blanc.

Glass på rostad bovete med karamelliserad mörk och vit choklad, syltad Ume och ingefära, chokladkaka och varmt bovetesmör.

Något schmurrigt.

Blev behagligt mätt. Och full, såklart.

Heltäckande skydd

I apotekarlådan på jobbet har vi Treo, Ipren, Alvedon och McAfee Total Protection.

20140504-072013.jpg

Själv har jag ju helt slutat med smärtstillande, antibiotika, penicillin, Revaxör, linsrengöringsvätska, äta allsidigt etc. och kör nu bara Total Protection.

Tveksam trovärdighet angående tveksam behandling

I brist på annat att skriva om tänkte jag i dag kort kommentera den senaste stora ärekränkningen – frukostskandalen på hotell Sheraton i Stockholm.

Detta har – enligt Aftonbladet – hänt:

En av de inbjudna talarna vid presentationen av regeringens vitbok, Diana Nyman från Romska rådet i Göteborg, blev avvisad när hon skulle äta frukost på hotell Sheraton i Stockholm tidigare morse, rapporterar dn.se. Enligt Nyman sade personal till henne att frukosten bara var för hotellets gäster. Trots att hon kunde bevisa att hon bodde på hotellet blev hon ombedd att gå ut i lobbyn.
– Jag kände mig jättekränkt. Det var så genant, det var massor av gäster inne i frukostrummet som inte förstod att jag diskriminerades, utan det verkade mer som att jag försökt snylta mig in, säger Diana Nyman till tidningen.

Vill ogärna vara den som kränker Diana ytterligare genom att insinuera att hon ljuger så att byxorna fattar eld, men för mig – som ändå har dryga tio års erfarenhet av branschen – låter hennes historia bara inte särskilt trovärdig.

Är det något som hotellpersonal är bra på så är det nämligen att smöra för allsköns idioter, och mer ofta än sällan för människor som inte ens förtjänat det.

Många gnäller av en enda anledning, nämligen att de känner till denna serviceklausul och vill ha ut så mycket som möjligt av sin vistelse rent materiellt. Hotellen spelar snällt med eftersom det är billigare att be om ursäkt som ett jävla mähä och slänga till gästen en flaska vin eller uppgradera dem en rumskategori utan extra kostnad än ta risken att förlora ett avtal eller att gästen talar illa om verksamheten eller skriver dåliga recensioner.

Hade historien varit att Diana inte fick boka rum direkt vid disken så hade jag kunnat köpa att diskriminering skett på grund av kulturell tillhörighet, men att Sheratons personal skulle behandla någon som redan bor på hotellet på detta sätt ser jag som mycket osannolikt, rom eller inte.

Att Sheratons VD bett om ursäkt betyder heller inte det särskilt mycket. All press är inte bra sådan, och när drevet väl går finns det ingen anledning att ta en strid du vet att du inte kan vinna.

Merit Wager skriver för övrigt mer och intressant om händelsen HÄR.

20 dagar senare

Då var det över. En vecka tidigare än beräknat, vilket inte bara gör att jag berövar mig själv titeln ”svältens konung” utan också rubriken 28 dagar senare, även om cred för den skulle gått till Jonas Elfving.

Förföriska skaldjur.

Snavade gjorde jag över denna tallrik med lax- och räksallad. Sallad går ju inte att frysa in, och att behöva kasta något så läckert var ett hinder jag helt enkelt inte orkade ta mig över.

Orkade heller inte särskilt mycket sallad. Fick väl i mig cirka en fjärdedel.

Fast berget av räkor var inte det enda skälet till avbruten svält. Påbörjar nästa vecka en medicinering och vill leva så hälsosam som möjligt när den inleds, och doktorn var tydligen inte så värst imponerad över proverna jag lämnade förra veckan. De var inte livshotande dåliga, men de lämnade en hel del utrymme för förbättring.

Men tjugo dagars svält får ändå anses vara en mindre succé. ”Succé” därför att det är mad skillz att inte äta på tjugo dagar, och ”mindre” därför att jag har ett par bekännelser att redovisa.

Mina egna kriterier för svält var att ingenting annat än dryck – te, vatten, buljong och light-läsk – skulle få förtäras. Vecka två drack jag varje dag en kopp soppa bestående av passerade tomater, en buljongtärning, chiliflakes och vatten, och vecka två bytte jag tomatsoppan mot en slätmixad lök- och potatissoppa.

Fortfarande Robinson-svält, förvisso, men ska hela sanningen synas har det även slunkit ned en och annan Twister emellanåt. Utmärkt svältglass eftersom den endast innehåller 70 kcal per pinne, men kan man verkligen klassa sig själv som svältande när man ligger och lapar karamellfärgad kondens från en ljuvlig slickepinne?

Nej, och det känns faktiskt som ett misslyckande.

Jag förstår om ni är besvikna. Förstår och accepterar också om det blir svårt att se mig som något annat än en svullande lögnare hädanefter. Den påstådda svälten har ju uppenbarligen inte varit mycket mer än en månadslång bantningskur. Tantbantning, dessutom, med soppa och isglass.

Är dock fortfarande rätt nöjd med min nya läckra tantkropp.

* * *

Tror inte att det blir några fler försök till svält nu, i alla fall inte på väldigt, väldigt länge. Överväger däremot att börja med periodisk fasta av hälsoskäl. Antingen den så kallade 5:2-dieten eller varannandagsfasta.

Har länge varit nyfiken på just varannandagsfastan men varit osäker på om jag varit kapabel att späka mig tre-fyra-dagar i veckan under en längre period. Efter denna prövning känns dock en ynklig varannandagssvält som rena rama tabberaset, och den svält som varit borde även gett mig hyfsade verktyg att utveckla en skön ätstörning som skulle kunna vara behjälplig under de tjugofyra timmar där fasta råder.

Bra blogg om bra mat

Vet inte om det beror på svält eller bara ett allmänt mänskligt behov av att äta, men har de senaste dagarna glupskt gottat mig i Andreas Ivarssons blogg, In the Kitchen – En medelklassmans äventyr i köket, som han driver på alltommat.se.

Det jag gillar med Andreas är att han känns som något av en glad men ändå kunnig amatör. Osnobbig, men klart intresserad av bra käk.

Blir sugen på både semmelmilkshake, pulled pork och att göra mina egna tortillas (det sista inte minst för att ett tortillajärn är både stiligt och i behändig storlek att svinga om någon av middagsgästerna skulle visa sig vara trubbel). Att Andreas även utnämnt vår hotellbar, Tweed, till sin ”favoritbar i Stockholm” gör honom ju inte heller det mindre sympatisk.

Något som däremot gör Andreas en aning mindre sympatisk är att han ser ut exakt som den man jag i höstas hänvisade till närmaste papperskorg efter att han kastat pappret från en gratiskaramell direkt på receptionsdisken, eller än mer så att han efter tillsägelsen stirrade på mig med öppen mun och stora ögon som om jag istället för en kurs i vett och etikett hade deepthroat-teabaga hans cancersjuka mormor långt ned i halsen.

Det här är ett hotell, ingen sopstation. Och jag är nattportier, ingen blottare dömd till samhällstjänst med axelremspåse och spikkäpp. Service är inte detsamma som att leende se på när civilisationen rämnar framför ens ögon.

Understrykas ska dock att jag inte alls är säker på att Andreas och karamellpappersboven är en och samma person. Långa, rödlättskäggiga karlar i glasögon går det minst sju man på dussinet här i krokarna då Tweed – med sin antika inredning av Chesterfield-fåtöljer varifrån feta fabrikörer kan nypa trinda kaffeflickor i stjärten – blivit ett givet hipsterhak.

Bild från Andreas besök på Tweed – © Andreas Ivarsson

Svält: Dag 9

Till alla svält-haters där ute vill jag bara låta meddela att det fortfarande går så jävla bra. Tänker betydligt mindre på mat än jag förväntat, och så länge det gillras med förädiska frestelser så är det till och med snudd på barnsligt enkelt.

Hotellet där jag jobbar kan dock vara rena rama trapperspåret när det kommer till delikata fallgropar. Svinen i baren gör nämligen alltid käk innan de går hem, och hyggliga svin som de ändå så är frågar de såklart om även jag vill ha.

Eftersom jag inte vill kasta min svält i ansiktet på någon och ge dem dåligt samvete för att de själva inte svälter så säger jag bara ”ja tack” och ber dem lämna allt med löften om att ta hand om både käk och disk. Sedan slänger jag antingen maten eller tar hem och fryser in.

Lördagen var – precis som jag fruktat – svältens hittills absolut största prövning. På lördagar gör de nämligen alltid samma käk, och det blir alltid minst en plåt över. Lördagar är pizzalördag, och denna lördag var sannerligen inget undantag.

När jag knallade in i köket låg där en halv pizza med bacon och ost och bara knullade mig i samtliga sinnen. Ni kan ju själva tänka er hur jävla gott det hade varit med en halv pizza när man inte ätit på sju dagar. Typ asgott.

Men jag stod på mig. Det ska till mer än lite fascistkäk för att jag ska kapitulera denna gång.

Är nu inne på svältdag nio vilket var just den dag jag sist släppte garden och lät mig övermannas av lustarna när jag under en tur till affären svor tacosen evig trohet. Svälter jag mig bara genom hela morgondagen är det alltså nytt rekord. Svältmästare 2014 liksom. Det är här och nu det händer.

Vem som helst kan sporta i Sotji, men för att svälta i dagarna tio krävs en riktig idiot.

Pizza

Försöka duger, min krispiga kurtisan.

Svält: Dag 3

Trodde ärligt talat att det här skulle bli ett prövningarnas dygn, men trots att jag jobbade nattpass och uppvaktades med hamburgertallrikar av restaurangpersonalen i halvtid så stod jag pall för alla ost- och baconlindade frestelser, och det utan några egentliga större problem.

Att jag än så länge bara är på dag tre är däremot lite småsegt, men ser fram emot dag sex/sju när kroppen panikartat börjar ratta på alla möjliga sinnen för att hitta en inställning bättre lämpad att råda bot på energiunderskottet.

Känns ungefär som en lätt berusning. Ljud blir lite skarpare och färger lite tydligare. Troligen en kvarleva från vår tid i skog och grotta så att vi lättare skulle kunna syns hallon och grävlingar i snår och skrevor, men jag som varken ska äta grävling eller hallon kan nu istället bara stå och punda på min näringsbrist.

Bra grejer.

Korvfest

Restaurangen lämnade i natt en hel plåt med korv. Är egentligen inte så förtjust i korv, men fyllde ändå en kasse till bredden för att ta hem och frysa in. Alltid bra att ha en låda nödkorv att slänga in i micron den 24:e när man bränt alla pengar på ribbstickade koftor och Spray Date Deluxe.

Korv

När livet ger dig korv, böj dig fram och ta emot.

Morgonstund har guld i mund

Unnar mig själv en liten AW så här på morgonkvisten. Dricker dock inte ölen utan pussar bara på flaskan.

Då räcker den längre.

Ölkyss