Skumraskbolag får hård kritik

Betaltjänstbolaget Klarna får sig i dagens SvD en omgång med riset, och ska alla andra vara där och sparka så vill ju jag såklart också vara med.

20140402-051253.jpg

På Klarnas hemsida kan man läsa att de startade redan 2005 under namnet Kreditor med visionen att skapa en ”tryggare, enklare och roligare e-handel, för både köpare och handlare”, och att man lanserade ”den första betallösningen som låter kunderna få hem varan först och betala sen via faktura”.

Och det låter ju najs. Skälen till att jag själv nyttjar fakturabetalning är främst två: 1). Jag använder ogärna betalkort på nätet om företaget för mig är tidigare okänt, eller 2), jag vill inte betala förrän jag fått hem och kontrollerat min vara, precis så som Klarnas som tjänst ursprungligen var menad att fungera alltså.

Men om visionen med Klarna var en ”betallösningen som låter kunderna få hem varan först och betala sen via faktura” frågar man sig ju varför vara och faktura ofta kommer i omvänd ordning.

Har flera gånger råkat ut för att fakturan skickas via e-post redan samma dag eller dagen efter, och då med kravet att den ska betalas inom ett spann på tio-fjorton dagar.

Inget problem om man inte lever över sina tillgångar och får det man har beställt inom förfallodatum, men handlar du däremot av till exempel WeGot – där jag senast fick vänta i en och en halv månad på min order, och som inte levererade förrän jag skickat två påminnelser, varav jag på den första inte fick svar alls och tvingades hota med polisanmälan för att få en reaktion på den andra – så har ju Klarnas roll som mellanhand varit tämligen totalförlamad.

Något annat som är utmärkande för Klarna är deras eminenta ”kundservice”.

Jag har ingenting emot påminnelseavgifter. Har man på ett eller annat sätt slarvat med betalningen så har man bara sig själv att skylla, men i alla andra fall där jag missat förfallodatum med en dag eller två har det på påminnelsefakturan stått något i stil med ”Har du redan betalat fakturan kan du bortse från denna påminnelse”, och så gör man det och alla är nöjda och glada.

Men inte Klarna. Klarna jobbar inte så. Av Klarna blir man istället bemött på följande sätt:

Eller mer elegant formulerat:

”Darling fascist bully boy, give me some more money, you bastard… Love, Klarna AB”

Lyckligtvis behöver man ju inte sköta sin e-handel via Klarna om detta nu stör en. Ja, förutsatt att man typ helt slutar konsumera då, för sedan 2013 är Klarna ”den enskilt ledande aktören inom e-handel i Nordeuropa”.

Tack Nordeuropa.

Tveksam trovärdighet angående tveksam behandling

I brist på annat att skriva om tänkte jag i dag kort kommentera den senaste stora ärekränkningen – frukostskandalen på hotell Sheraton i Stockholm.

Detta har – enligt Aftonbladet – hänt:

En av de inbjudna talarna vid presentationen av regeringens vitbok, Diana Nyman från Romska rådet i Göteborg, blev avvisad när hon skulle äta frukost på hotell Sheraton i Stockholm tidigare morse, rapporterar dn.se. Enligt Nyman sade personal till henne att frukosten bara var för hotellets gäster. Trots att hon kunde bevisa att hon bodde på hotellet blev hon ombedd att gå ut i lobbyn.
– Jag kände mig jättekränkt. Det var så genant, det var massor av gäster inne i frukostrummet som inte förstod att jag diskriminerades, utan det verkade mer som att jag försökt snylta mig in, säger Diana Nyman till tidningen.

Vill ogärna vara den som kränker Diana ytterligare genom att insinuera att hon ljuger så att byxorna fattar eld, men för mig – som ändå har dryga tio års erfarenhet av branschen – låter hennes historia bara inte särskilt trovärdig.

Är det något som hotellpersonal är bra på så är det nämligen att smöra för allsköns idioter, och mer ofta än sällan för människor som inte ens förtjänat det.

Många gnäller av en enda anledning, nämligen att de känner till denna serviceklausul och vill ha ut så mycket som möjligt av sin vistelse rent materiellt. Hotellen spelar snällt med eftersom det är billigare att be om ursäkt som ett jävla mähä och slänga till gästen en flaska vin eller uppgradera dem en rumskategori utan extra kostnad än ta risken att förlora ett avtal eller att gästen talar illa om verksamheten eller skriver dåliga recensioner.

Hade historien varit att Diana inte fick boka rum direkt vid disken så hade jag kunnat köpa att diskriminering skett på grund av kulturell tillhörighet, men att Sheratons personal skulle behandla någon som redan bor på hotellet på detta sätt ser jag som mycket osannolikt, rom eller inte.

Att Sheratons VD bett om ursäkt betyder heller inte det särskilt mycket. All press är inte bra sådan, och när drevet väl går finns det ingen anledning att ta en strid du vet att du inte kan vinna.

Merit Wager skriver för övrigt mer och intressant om händelsen HÄR.

Congo eller Mandela?

Såg The Act of Killing i natt, dokumentären om Anwar Congo, en av Suhartos bödlar under det kinesiska folkmordet i Indonesien på 60-talet och en man med fler än tusen misstänkta kommunister på sitt samvete.

Bra, förväntas man väl säga om en sådan film, men fann den i ärlighetens namn rätt långtråkig. Dock ska hatten av inför filmskaparen Joshua Oppenheimer som fått den till stånd, och träsmak till trots så innehåller dessa dryga hundra minuter några riktigt intressanta historier och ett par gripande scener.

Något jag däremot fann nästan mer intressant är att Anwar Congo är en nästintill identisk kopia av den minst sagt skarpa kontrastpersonligheten Nelson Mandela, något som inspirerade mig att skapa leken Congo eller Mandela där man helt enkelt får se ett foto föreställande antingen Anwar Congo eller Nelson Mandela och ska gissa vem av dem det föreställer.

Hur många klarar du?

mandelacongo01

mandelacongo02

mandelacongo04

mandelacongo05

mandelacongo06

mandelacongo07

mandelacongo08

mandelacongo03

Perfekt för såväl bröllop som barnkalas.

Internets fiender 2014 – ny rapport från Reportrar utan gränser

”Reportrar utan gränser släpper idag rapporten Enemies of the Internet, där de visar hur olika länder övervakar internet, ofta i kontrast med nationella lagar och internationella konventioner.
Samma regeringar som hyllar friheten på nätet har även långtgående program för att övervaka sina medborgare utan deras vetskap. Rapporten visar hur demokratier som USA, Storbritannien och även Sverige, är minst lika duktiga på att övervaka sina medborgare som Iran, Kina och Saudiarabien.
För journalister innebär det att det nästan är omöjligt att erbjuda källskydd eftersom all kommunikation övervakas och kan till och med manipuleras av säkerhetstjänster. För internetanvändare innebär det en ständig osäkerhet, och ökad självcensur.”

Saxat ur: Internets fiender 2014 – ny rapport från Reportrar utan gränser

Nu är det okokta fläsklägget ungsstekt

Testade att göra pulled pork på fläsklägg i helgen. Fläskkarrén var nämligen slut i butiken, men fläsklägg låg där i både berg och dalar.

Var till en början skeptisk, men efter en snabb googling vid sidan av charkdisken hittade jag ett vittnesmål från någon som gjort just pulled pork på fläsklägg och blivit så till sig att hen nu aldrig åt annat än fläsklägg, typ, så jag slog till.

Använde samma recept som sist, och det doftade helt jävla ljuvligt. Konsistensen var dock mer som kattmat. Lite geléaktigt liksom. Smaken var det inget fel på, men heller inte många rätt. Inte äckligt, men heller inte särskilt gott.

Uppenbarligen var den rapport om fläskläggets förträfflighet som jag hittade en snara gillrad av någon lömsk fäskläggsgrossist, och jag mitt långkokta blåbär klev rakt däri.

Pullat grisben.

Men va fan

Helt jävla värdelöst (men också ganska mysigt).

Är det värt att minska på rättssäkerheten för en ökad känsla av upprättelse?

Inför helgens invigning av kulturhuvudstadsåret har grafittikonstnären Carolina Falkholt skapat en stor snövagina i korsningen Kungsgatan-Sveagatan i Umeå. I fredags gick en, vad som till en början tycktes vara, vit kränkt man lös på skulpturen med hacka, men attacken visade sig senare vara en del av konstinstallationen och skulle i själva verket symbolisera en våldtäkt.

Konstinstallationen var enligt Carolina en reaktion mot att det inte finns någon samtyckeslag i Sverige:

”Det här är en del av konstverket. Det är en attack mot kvinnan. En kvinna kan inte klä sig eller bete sig hur som helst i det offentliga rummet utan att riskera att bli våldtagen.”

Och vad man frågar sig är ju; stämmer det verkligen? Kan en kvinna inte klä sig hur som helst utan att riskera att bli våldtagen?

Jag antar att det Carolina refererar till är de våldtäktsrättegångar där vågad klädsel använts för att misskreditera offret. För jävligt, rent ut sagt. Utmanande plagg kan visserligen ses som ett tecken på ett bekräftelse- och uppmärksamhetsbehov, men en stringtrosa som kikar upp ovanför byxlinningen är på intet sätt en kallelse till knull med obligatorisk närvaro.

Men det bör också påpekas att det heller inte råder någon slags konsensus om motsatsen ute i stugorna. Det är ju inte samhället som med ett näsvist finger luften informerar om att knähöga stövlar och en urringning som når ända ned till navelpiercingen är en sexinvit, det är försvaret. Och att sticka största möjliga antal hål i offrets historia är ditt jobb som försvarsadvokat.

Det är inget sympatiskt jobb, men någon måste göra det. Att tala om det här som ett fenomen som främst drabbar kvinnor är inte särskilt hederligt. Skälet till att det är kvinnors klädval som hamnar under luppen beror naturligtvis på att det i regel är kvinnor som är offer i våldtäktsmål, men misskreditering av offer sker i alla sorters ärenden, och detta oavsett om offret är man eller kvinna.

Vem riskerar att våldtas?

Carolinas andra påstående – att en kvinna inte kan bete sig hur som helst i det offentliga rummet utan att riskera att bli våldtagen – är det svårt att närma sig utan att till viss mån åta sig rollen som djävulens advokat. Jag vill därför först klargöra följande:

Jag tycker inte att man som offer för en våldtäkt får skylla sig själv. Ett nej måste alltid respekteras, och den som inte respekterar detta nej är ett avskum och en luspudel som förtjänar att fjättras i Katlagrottan.

Men man kan heller inte avskrivas allt eget ansvar bara för att ett brott har begåtts.

Så nej, en kvinna kan inte bete sig hur som helst i det offentliga rummet utan att bli våldtagen. Inte heller kan du bete sig hur som helst i det offentliga rummet utan att bli misshandlad. Våld i alla former – oavsett om det är sexuellt eller i form av en smocka – är ett pinsamt stenåldersbeteende och den som brukar det är en slusk och en buse, men retar du denne buse har du också till viss del dig själv att skylla när du får ögonen utknackade med ett fälgkors i bakhuvudet.

Att bjuda hem någon från krogen är en underförstådd överenskommelse om att ”nu blir det åka av”. Man måste naturligtvis inte ligga med någon bara för att man går hem tillsammans, men det är den sociala koden om ingenting annat avtalats på plats. Sen har man förstås rätt att ångra sig både innan och under samlaget, men du som vuxen människa har ett eget ansvar att se till att du kan kontrollera situationen du försätter dig i.

Klättrar du upp i lyktstolpar så riskerar du att trilla ned, och pekar du finger åt ett skinnhuvud i trafiken så riskerar du att denne hoppar ur och skallar sönder en framlykta, och går du hem med någon efter krogen så finns risken att det får sexuella konsekvenser. Kalla det slutshaming om du vill, men den som inte leker med elden kommer likväl halvera risken att bli bränd många gånger om.

Ett gott råd till dig som tar sitt sexliv på största allvar är att inte gå hem med någon som du nyss har träffat om du och/eller denne är berusad. Den som inte vill ha sex kan under berusning ha svårt att göra sig förstådd, och den som är både kåt och packad kan ha svårt att tolka signalerna. Var med andra ord lika varsam som du annars skulle vara under påverkan, för på samma sätt som dina dövade sinnen gör dig till en fara i trafiken kan du och din grumlighet också vara en fara i bingen.

Kapitel sex

Hur är det då med samtyckeslag? Stämmer det verkligen att vi inte har någon samtyckeslag i Sverige?

Jag är ju inte på något sätt någon expert inom någon typ av juridisk frågor, men samlag utan samtycke är väl ändå själva definitionen av en våldtäkt? Våldtäkt är redan förbjudet enligt sjätte kapitlet i Brottsbalken, alltså har vi redan samtyckeslag.

Själva samtycket är däremot det absolut svåraste att fastställa eftersom ord ofta står mot ord. Det är beklagligt att många våldtäktsmän går fria på grund av detta, och jag förstår att det känns förkrossande för den som utsatts för ett brott. Men i grund och botten är detta någonting bra. Det är en ståndpunkt som till en början kan vara svår att ta in, jag vet, men att så få döms är trots allt ett tecken på hög rättssäkerhet. Det innebär att ingen är skyldig förrän det står bortom allt rimligt tvivel. Eller rättare sagt, du är oskyldig till motsatsen har bevisats.

Vi kan inte ha ett rättssystem som bygger på att den som berättar den bästa historien kröns till vinnare. Att vara trovärdig är inte synonymt med att tala sanning, något som två unga män nyligen fick erfara när de dömdes för våldtäkt mot sitt nekande i både tings- och hovrätt. Det var först i högsta domstolen som de friades efter att ett borttaget filmklipp av händelsen lyckades återskapas på den enes telefon, en film som visade att kvinnorna faktiskt farit med osanning.

Jag säger inte att falskanmälningar tillhör vanligheten, men vi kan inte bortse från att de faktiskt förekommer. Ett nästan identiskt fall där inspelningar friade den anklagade mannen inträffade 2005, och i höstas utpekades en man som sexbrottsling efter att kvinnan – som hade pojkvän – spelat våldtäktskortet för att två sig fri från ansvar när hon blev påkommen.

Vi har även DETTA fall, och DETTA, och DETTA, och DETTA.

Visst kan man hävda att dessa lögner endast är en droppe i ett hav av övergrepp och att det blott gäller en minoritet av alla anmälningar, men utan bevis, hur ska vi veta exakt vilken minoritet? Vad har kritikerna egentligen för lösning på detta problem? Ska kvinnans ord alltid ha trumf och de män som felaktigt döms avskrivs som collateral damage för den goda sakens skull? Personligen anser jag att det skulle vara ett rejält och icke önskvärt kliv tillbaka i samhällsutvecklingen. Då har vi snart en situation inte helt olik den i 1900-talets USA där ”fel” människor dömdes till höger och vänster på grund av att ”rätt” människor ansågs vara av en mer rättskaffens börd.

Jag vill inte på något sätt förminska gärningsmannens skuld eller smärtan hos den som utsatts för en våldtäkt. Att bli sexuellt ofredad är säkerligen en mycket traumatiserande upplevelse som jag inte ens kan försöka föreställa mig. Jag betvivlar inte detta för en sekund. Men att felaktigt utpekas som våldtäktsman är även det en enorm stigmatisering. Man kan tala hur mycket man vill om strukturer och våldtäktskultur, men i detta land finns det än så länge inte en enda våldtäktsmän som paraderas genom staden i cabriolet till konfettiregn och folkets jubel.

Våldtäktsmän anses snarare vara samhällets absoluta bottenskrap. Att våld mot kvinnor skulle glorifieras inom populärkulturen – som ibland faktiskt påstås – är en villa utan stöd i verkligheten. Ta bara vilken Hollywoodsatsning eller skönlitterärt verk som helst; hur etablerar du en karaktär som riktigt dåliga nyheter? Ja, inte är det genom att iklä honom mantel, hög hatt och tvinnad mustasch i alla fall. Nej, det görs genom att göra honom till fara för kvinnor och barn. En hustrumisshandel eller ett sexuellt övergrepp är ju expositioneringsguld för en manusförfattare. Det är så vi med enklaste möjliga medel görs påminda om att det är en riktigt nedrig ärkeskurk vi har att göra med. Kvinnor och barn symboliserar oskulden, och sen kan man såklart ha sina åsikter om det, men kvinnofientligt är det då inte. Män kan du däremot skjuta av ett par-tre stycken enbart för spänningens skull.

Vem bär bördan?

Ibland hör jag även röster som upprört påpekar att det alltid är kvinnans ord som ifrågasätts och att det är hos kvinnan bevisbördan ligger. Och det stämmer naturligtvis, men det är inte en börda de bär i egenskap av kvinna, utan en börda som alltid faller på åklagaren och indirekt därmed också på offret. När män är offer har de precis samma bekymmer att få sin upprättelse.

För den som behöver ett exempel på detta kan vi ta Kortedalamisshandeln och Carl-Eric Cedvander, 61-åringen som misshandlades så illa av ett ungdomsgäng att det höll på att kosta honom livet. Efter misshandeln förlorade Carl-Eric synen på ena ögat och tre år av minnen. Han fick även lära sig tala och skriva på nytt. Trots detta och flera vittnen så gick nästan alla pojkar fria. Två utav dem – som dessutom erkänt att de utdelat sparkar och slag, men hävdat nödvärn – fick 36,000:- vardera i skadestånd för felaktigt frihetsberövande. Carl-Eric fick 75,000:-.

När Per Söderberg – som försvarade en av de två ungdomar som dömdes – blev tillfrågad hur kan kände inför att hans klient dömts till en dryg månads ungdomsvård så uttryckte han besvikelse över att det inte blev en friande dom. Att bli besviken över att någon som sparkat en liggande människa så illa att denne fått men för livet döms till en knapp månads ungdomsvård låter fullkomligt iskallt i mina öron. Ja, på gränsen till sinnessjukt. Men sånt är hans jobb, oavsett om offret är en han, hon eller hen. En försvarsadvokats jobb är inte att känna sympati för offret, dennes jobb är att försvara sin klient.

Så visst kan man hävda att en kvinnas liv inte är mycket värt i det svenska rättsväsendets ögon, men om det är någon tröst så gäller samma låga värdering även dig, mig och medelålders vita män.

Sund skepsis mot samtyckeslag

För att avrunda denna ”våldtäktssöndag” vill jag även passa på att tipsa om alltid lika kloka Sanna Raymans krönika Samtyckeslag löser inte mycket:

”Våldtäkterna vi läser om verkar ofta utföras med fullständigt vidrig likgiltighet för offrens ibland rentav uttryckliga protester. Vad som inte alltid framgår lika tydligt är att de uttryckliga protester vi läser om är hämtade från den ena partens beskrivning av förloppet. Vanligen står denna version mot en eller flera eventuella förövares motsatta versioner, vilka ofta uteblir i notiserna. Medieversionen av våldtäktsfallen blir således ofta enligt upplägget ”Offret berättar”, tätt följt av ”förövaren frias”.”

Att medieversionen av ett våldtäktsfall inte alltid stämmer överens med vad som sägs i rätten blev för mig väldigt tydligt när jag läste förundersökningsprotokollet till det uppmärksammade fallet från förra våren där en ung kvinna ”våldtogs med en flaska tills hon började blöda”. Du kan själv jämföra nyheten och domen HÄR (nyhet) och HÄR (dom) och sedan själv bilda dig en egen uppfattning om sakligheten i svensk press nyhetsrapportering.

Läs även gärna hela Sannas krönika HÄR.

Nu ska jag fortsätta leva mitt liv i celibat tills man hittat en lösning där varken kvinnor eller män tvingas kameraövervaka sovrummet från multipla vinklar och signera samtyckeskontrakt innan de halar fram sin DNA.

Trevlig kväll.

PopDics – Slaktaren från Uganda

Idi Amin föddes någon gång i mitten av 1920-talet i det då, av Storbritannien, kolonialiserade Uganda. Exakt när vet man inte då Amin själv aldrig skrev någon biografi eller bekräftade några källor, men man vet att han härstammade från det kristna Kakwafolket och döptes efter sin far som bytt namn från Andreas Nyabire till Amin Dada då han konverterade från katolicism till islam. Amin Dada övergav dock tidigt både fru och barn, och Idi Amin växte upp med sin mor på dennes sida av familjen.

I brist på skrytig utbildning anslöt sig Amin 1946 till den brittiska armén och gjorde där, som en sann psykopat, blixtkarriär tack vare sin starka karisma och nådde snabbt ranken effendi – den högsta rank tillgänglig en svart afrikan – trots sin fäbless för hårdhänta förhörsmetoder.

Uganda självständighetsförklarades 1962 och hann åtnjuta hela fyra år av ljuv demokrati innan premiärminister Milton Obote utsåg Idi Amin till arméchef för att med dennes hjälp störta den folkvalde presidenten. Amins fiffel med arméns resurser retade dock snabbt upp Obote som planerade att avskeda sina gamle bundsförvant, men Amin – som fått nys om den stundande uppsägningen – gick händelserna i förväg och knep själv makten 1971 när presidenten var på Välfärds-konferens i Singapore.

Till en början togs Amin emot som en hjälte av såväl den egena befolkningen som världen utanför då han ansågs ha befriat landet från Obotes kommunistdiktatur. Amin bugade djupt inför hyllningskören och började sedan mata politiska motståndare till krokodilerna. 100,000 människor tros ha strukit med bara under smekmånaden, och allt som allt kan så många som 500,000 ugandabor satt livet till under Big Dadas sammanlagda åtta år vid makten (däribland Amin egen fru Kay Amin), och det sägs att vattenkraftverket Nalubaale Power Station vid Victoriasjön ibland korkades igen på grund av alla lik som flöt längs med Nilen.

Idi Amin gillade heller inte indier då dessa bjudits in i landet av den tidigare presidenten och därmed ansågs vara denne lojal. Som straff för denna förmodade lojalitet lät Amin utvisa samtliga asiater (mellan 50,000 och 80,000) för att sedan beslagta och portionera ut deras egendomar bland sina egna anhängare, i många fall blott enkla soldater som knappt visste hur man låste upp en butik, än mindre drev den.

Resultatet var katastrofalt och Ugandas ekonomi gjorde ett ståtligt svandyk rakt ned i den finansiella klangbotten. Visst ekonomiskt stöd erhölls från en rad arabrepubliker när Amin senare också kastade ut alla judar och utropade Uganda till muslimsk republik, men misären var ett faktum och i en slags desperat wag the dog-manöver försökte Idi Amin flytta fokus från sina egna misslyckanden genom att 1978 invadera Tanzania, något som emellertid fick en minst sagt snopen vändning då Tanzania svarade med ett ”Oh no you didn’t!” och bekämpade anfallet hela vägen tillbaka till Amins bostadsrätt i Kampala.

På vägen slöts de tanzaniska trupperna upp av den ugandiska befrielserörelsen som även de ville se 200-kilostyrannen rullas ut på gatan och inför rättvisa, men innan sådan hunnit skipas hade Amin redan lagt benen på ryggen och flytt till Libyen. Där sov han sedan på sin polare Gaddafis soffa i tio år varpå han knallade över till Saudiarabien för att där leva gott under kungens beskydd och försörjning fram till sin död 16 augusti 2003.

Idi Amin - what a dic!

Idi Amin – what a dic!

Tilltugg: Idi Amin bar alltid spira och klädde sig i uniform som han prydde med ett femtiotal medaljer av vilka han hittat på delat ut samtliga till sig själv. Han bar officiellt även titeln ”Ers excellens, livstidspresident, fältmarskalk Al Hadji doktor Idi Amin Dada, VC (Victorious Cross), DSO (Distinguished Service Order), herre över världens alla bestar och havets alla fiskar och erövrare över det brittiska imperiet i Afrika i allmänhet och Uganda i synnerhet”. Han var mellan 1951 och 1960 också flerfaldig mästare i tungviktsboxning och sägs (om än enligt egna bekännelser) avlat femtiotre barn och provsmakat människokött, men avstod helst från det senare då han ansåg att det var alldeles för sött.

PopDics – Miljardförtryckaren

Hu – son till en fattig tehandlare och lärarinna – föddes en vinterdag 1942. Han intresserade sig tidigt för rysk konst och litteratur, och anslöt sig tjugofyra år gammal till kommunistpartiet i samband med Maos kulturrevolution.

Under revolutionen fängslades Hus far anklagad för ”kapitalistiska överträdelser” och torterades i en så kallad ”struggle session” där offret inför en stor folksamling – ibland upp till 100,000 man – utsattes för både fysiska och verbala påhopp tills rättsväsendet fått de svar de ville ha. Under ”förhöret” ådrog sig Hu den äldre så svåra skador att han aldrig återhämtade sig och dog tio år senare, endast femtio år gammal.

Hu försökte rentvå sin faders namn postumt, men tycktes i övrigt inte ha några problem med kommunistregimens metoder och fortsatte engagera sig politiskt under tiden han studerade hydraulikteknik, och klättrade mellan 1965 och 1974 simultant på båda stegar och skapade många mäktiga kontakter på vägen.

1988 valdes Hu till partisekreterare i Tibet där han läxade upp alla tibetaner som hade mage att protestera mot kinesernas ockupation. Undantagstillstånd utfärdades för att förhindra demonstrationer, och de munkar som vägrade ”omfamna kommunismens värderingar och fördöma Dalai lama och den tibetanska självständigheten” fängslades eller tvingades fly landet.

1992 valdes Hu som yngsta medlem in i det mäktiga femmanna-utskottet, och blev 1998 partiets vice president för att efterträda dåvarande president, Jiang Zemin, som generalsekreterare 2002. 2004 och 2005 utökades Hus makt ytterligare då han även övertog posten som ordförande i både partiets och statens Centrala Militärkommissioner, vilket innebar att Hu hade samtliga toppämbeten i såväl parti som stat. Hu var i och med detta visserligen inte maktfullkomlig, men partiet var och är landets enda, och sitter tryggt på sin plats enligt grundlag.

Annat som grundlagen slår fast är kinesernas rätt till tryck- och yttrandefrihet, religionsfrihet, rättslig säkerhet, allmän röst- och äganderätt. Staten har dock i sin tur rätten att kränka alla dessa rättigheter, och inskränkning av yttrande-, mötes-, förenings-, religions- och pressfrihet sker dagligen tillsammans med tortyr och misshandel av fångar (många gånger frihetsberövade utan rättegång). Kinas enbarnspolitik har också varit föremål för flera framtvingade aborter och fall av tvångssterilisering.

För att tygla de trubbelmakare som ännu inte satts i husarrest och arbetsläger kontrollerar staten samtliga medier. Man har även anställt två miljoner cyberspejspoliser vars enda uppgift är att övervaka internet och godtyckligt radera både kommentarer och sidor som anses innehålla oönskad information. Hundratals människor har på grund av detta gripits för spridning av regimkritiska ”rykten” på nätet, och folket saknar helt åtkomst till sajter som Twitter, Facebook och YouTube.

På pluskontot kan Ho stoltsera med att Kina under hans styre blivit världens näst största ekonomiska stormakt och besitter världens största valutareserv och är världsbäst i export. En annan sak man är världsbäst i är dödsstraff, och med sina 4,000-6,000 årliga avrättningar (inte bara utdömt för våldsbrott utan även för ekonomisk brottslighet som stöld och mutbrott) står man för fler dödsdomar än resten av världens dödsdomar sammanlagt.

Att förtrycka en och en halv miljard kineser tär dock ordentligt på krafterna, och 70 år gammal drog sig Hu i mars tillbaka från politiken för att – eventuellt – ägna sig åt sina två stora nöjen, pingis och sällskapsdans.

Hu Jintao - what a dic!

Hu Jintao – what a dic!

Tilltugg: 2006 var Hu med och tog fram en moralguide vars tanke var att stävja många av de sociala problem som plågade landet. Guiden döpte man till Åtta sorters ära och åtta sorters skam, och punkterna lyder som följer:

1). Älska ditt land; gör det inget ont
2). Tjäna folket; svik dem aldrig
3). Lita på vetenskapen; vänd okunnigheten ryggen
4). Var flitig; inte loj
5). Förena er, hjälp varandra; gör inga vinster på andras bekostnad
6). Var ärlig och tillförlitlig; offra inte etik för ekonomisk vinning
7). Var disciplinerad och laglydig; inte kaotisk och laglös
8). Lev enkelt, jobba hårt; vältra dig inte i lyx och nöjen

Magnum snopus

Den uppmärksamme har redan lagt märke till att det inte blev något magnum opus i går.

Skälen till detta är flera. Ett utav dem att jag tyckte söndag var mer passande i och med att första advent spelar en central roll i historien. Ett annat att jag behövde mera tid.

Mertid är fortfarande en bristvara, och då jag heller inte vill dela rampljus med Paul Walker dödsbesked så skjuter jag därför upp publikationen till nästa helg.

Men, misströsta icke, ty härlig kille som jag ändå är ger jag er istället nästa helgs premiär, redan i dag.

Så jävla riktig.

PopDics idolkort, nu på så jävla riktigt.