For we may not be the young ones very long

Rik Mayall är död. Han dog i går, 56 år ung.

Finns väl egentligen inte mycket mer att säga om det, men gamle kollegan och studiekamraten Adrian Edmondson (The Young Ones och Bottom) säger det i alla fall:

”There were times when Rik and I were writing together when we almost died laughing. They were some of the most carefree stupid days I ever had, and I feel privileged to have shared them with him. And now he’s died for real. Without me. Selfish bastard.”

Tack, Rik, för de skratt du bjöd. Kanske mest uppenbart som anarkistpoeten Rick i TV-serien med tidernas förmodligen bästa vinjettmusik (om än blott en punkigare version av Cliff Richards original):

Behaglig besvikelse

Har nu spelat lite mer än halva första akten av Broken Age, och…

… det är inte så jävla bra.

Ogillar främst bristen på valmöjligheter. Ogillade det redan i min ungdom när man gick från Day of the Tentacles nio kommandon till fyra i Full Throttle. Kan tyckas konservativt, men tycker ändå att upptäckarglädjen och tillfredsställelsen av att lösa ett problem förtas lite av att man gör det enda som spelet tillåter. Att ha femton kommandon som i Maniac Mansion var såklart i tjockaste laget, men att som i Day of the Tentacle tvingas klura ut att du var tvungen att knuffa omkull en högtalare för att vibrera loss Buttericks-spyan som satt fast i taket en våning under gav dig en känsla av att du var ett jävla geni. Den känslan hade jag inte fått om jag bara klickade på högtalaren, och jag fick den heller inte en enda gång när jag spelade Broken Age.

Däremot är det otroligt välgjort i övrigt. En spelbar tavla. Var ju tidigare skeptisk till Bagels roll som lead designer. Inte för att jag inte uppskattar Bagels stil, tvärtom, men den kändes bara inte som någonting jag ville klicka runt i. Säkert även det en nostalgisk ryggmärgsreaktion när peka & klicka är så synonymt med pixelgrafik, men oron var likväl äkta.

Och det fick jag ju äta upp, men det utan minsta grimasch. Atmosfären är fantastisk, inte minst ombord på rymdskeppet. Bagels konst gör såklart sitt, men utan Peter McConnell musik och Elijah Woods röstskådespel hade mycket av magin företagits. Låtsasvargen Marek är även det en karaktär jag känner att jag vill ha mer av. Det jag såg var visserligen inte briljant, men han hade definitivt en enorm potential.

Och även om jag må låta skeptisk så ångrar jag inte att jag var med och finansierade projektet. Bara vetskapen om att Tim Schafer skulle producera ett nytt äventyrsspel och hoppet det ingav var profit i min bok, och dokumentären som följt Double Fine under spelets utveckling är något av det mest underhållande och fascinerande jag sett i dokumentärväg.

Sammanfattningsvis: Ett mysigt spel som omöjligen kunde leva upp till förväntningarna, men som tack vare 2 Player Productions och Tim Schafers blotta varande har gett all önskvärd valuta för kronorna.

Stans sämsta burgare?

Mötte i går upp Jonas Elfving för ett mål mat och goda samtal på puben Harvest Home ett stenkast från Medborgarplatsen. Totalsågar ogärna en restaurang, särskilt om servicen inte varit direkt fientlig, men Harvest Home kan jag bara inte rekommendera.

Stripsen var mjöliga, köttet surt (!) och brödet var Max Frisco-bullar (?!). Köpebröd, på restaurang?!!

Precis som i fallet Flying Elk har jag ätit bättre och billigare burgare både hemma och på Donken, så är du inte minuter från svält och allt inom en kilometers radie brunnit ned, undvik att gå dit.

Dock ett trevligt hak för enkelt ölhäng, kan jag tänka.

Lustigt nog var Harvest Home plan B när jag och Philip bokade bord på Pubologi förrförra helgen. Kontrasten hade inte kunnat vara skarpare.

Ljusglimten i kollektivtrafikens bäcksvarta tunnel

Tog mig i går till Uppsala för ett parti biljard och biobesök i goda vänners lag, något som ju på pappret tycktes vara en god idé, men som i praktiken lät dig äta upp att du för en enda sekund hade fräckheten att betvivla Murphys lag.

Vädret borde varit det första tecknet på att borta må vara bra men att hemma alltid är bäst, och den försenade tunnelbanan förseglingen. Alltid irriterande när bussar och tåg inte går som de ska, men extra svettigt när man planerat perfekt och tror sig ha en skön kvart att strosa från station till perrong och istället måste Gert Möller-löpa uppför trapporna för att med blott sekunder till godo hinna ombord på Uppsalapendeln (som sedan blev stående i ytterligare fem minuter, såklart).

Ytterligare fem minuter efter avgång började högtalarna knastra och en kvittrande munter värdinnan berättade att tåget denna dag endast gick till Märsta och att vi där skulle byta till ersättningsbussar för att ännu lite senare byta till pendeltåg. Inga konstigheter alltså, om man bor i en krigszon.

Allt som allt tog färden alltså lite mer än dubbla restiden, men till samma nätta kostnad som en vanlig tur. Ka-ching!

På grund av förseningarna hann vi bara med en knapp runda biljard innan det var dags för bio. På menyn stod två timmar Godzilla, och den korta recensionen blir: Se trailern och bespara dig själv två timmars lidande.

Angående SJ:s haverier sa jag skämtsam till Jonte att jag med lite tur får samma behandling på vägen hem, och stod sedan stilla en halvtimme mellan Knivsta och Arlanda på returen.

Yippe-kay-ay.

Väl hemma – efter att ha köat till McDonalds på centralen i en kvart för att köpa muffins och vid kassan få beskedet att alla muffins var slut – hamnade jag på en full vagn mot Fruängen bredvid två unga tjejer. Tjejen på sätet intill berättade att även hon varit på McDonalds dagen innan för att slänga i sig något snabbt mellan studiesessionerna, men istället blivit sittande i en och en halv timme lång och rafflande politisk diskussion. Åh nej, tänkte jag, ska jag som avec till dagens iskalla och förmodligen ollade kopp kaffe nu tvingas lyssna på när dessa unga kvinnor sjunger Gudruns falska lovsång, men samtalet tog istället en oväntad men uppfriskande vändning.

McDonaldstjejen berättade om en killkompis som envist och med uppenbart godhetskomplex (och möjligt halvstånd) försökte övertyga henne om att Feministiskt Initiativ var det enda sunda alternativet i höst, något hon avfärdade som befängt och med kommentaren ”klart man vill att det ska vara jämställt, men man får ju läsa resten av partiprogrammet också”. FI var – underströk hon – verkligen ingenting för henne, och hennes vän nickade ivrigt och instämmande.

Skönt att en överraskning ibland kan få vara glädjande, ändå. Även i den mörkaste tunnel finns en gnutta ljus, och det är tydligen inte alltid snälltåget.

Vem fan är du?

Har du hört Andréa Lundquists sång Vilka är ni? där hon profiterar på de senaste årens stora medietrend att se rasister och nazister bakom varje hörn och buske? Nej, förlåt, jag menar där hon står upp mot främlingsfientlighet och agerar varm och trygg vänsterfilt att svepa in sig i när högervindarna blåser kalla, förstås.

Om inte så kan du både se och höra henne framföra sången med blödande hjärta här nedan:

Jaså du, Andréa, du gillar inte nazister? Helvete vad kontroversiellt. En sådan bekännelsen måste sannerligen suttit långt inne. Förstår att detta är ett ok du tvingats bära i smyg på ömmande rygg. Ett hjärta du inte förmått dig lätta på grund av den stigmatisering som riskerar att följa när man sträcker ut hakan så oskyddad och bräcklig så som du gör här. Hoppas verkligen att du inte sabbat dina chanser att leva ett normalt liv efter att ha nu satt ned foten så hårt att den satt hela din omgivning i gungning.

Min riktiga irritation riktar sig dock inte till Andréa personligen. Hon gör i alla fall någonting kreativt. Texten må vara barnsligt naiv, men melodin är trallvänlig och tjejen har uppenbarligen talang. Att dela skiten tyder däremot på en total brist av nyligen nämnda vara.

Har redan skrivit ett inlägg om detta otyg med att manifestera politisk färg som om det vore en neonskylt, men det hjälpte tydligen föga, och ju närmare valet vi kommer desto värre lär det också bli. Och varenda jävla kulturkofta kommer naturligtvis glatt elda på med samma klabbar eftersom de vet att varenda liten dyngbagge som huserar på sociala medier dras till skiten som flugor och sedan också plikttroget rullar iväg med varsitt stort lass bajs för att kladdar ned i flödet bland vänner och bekanta.

Spår en eländigt självgod höst.

Funderar själv på att – som en pastisch på detta ettriga beteende – dagligen, under ett års tid, låta alla jag känner få veta hur förbannat jävla mycket jag hatar den kronologiskt räknat första Star Wars-trilogin. Beklaga mig i en hel serie statusuppdateringar över unge Anakins pottfrisyr, citera Jar-Jar ironiskt nedlåtande och dela gamla recensioner med bottenbetyg som jag taggar med #tänkvärt och hurtiga hurrarop av typen ”Så jävla bra!! <3 <3 <3" och "Nuff said".

Undrar hur snabbt det skulle bli tjatigt? Jag gissar att den första skeptiska rösten skulle göra sig hörd redan dag två, och då förmodligen i form av en irritation gällande mina i-landsproblem när jag istället borde använda min röst och energi till att göra faktisk nytta, som att dela antifascistoida debattartiklar.

20140531-084303.jpg

Kiss me and shut up you shall.”

Skumraskbolag får hård kritik

Betaltjänstbolaget Klarna får sig i dagens SvD en omgång med riset, och ska alla andra vara där och sparka så vill ju jag såklart också vara med.

20140402-051253.jpg

På Klarnas hemsida kan man läsa att de startade redan 2005 under namnet Kreditor med visionen att skapa en ”tryggare, enklare och roligare e-handel, för både köpare och handlare”, och att man lanserade ”den första betallösningen som låter kunderna få hem varan först och betala sen via faktura”.

Och det låter ju najs. Skälen till att jag själv nyttjar fakturabetalning är främst två: 1). Jag använder ogärna betalkort på nätet om företaget för mig är tidigare okänt, eller 2), jag vill inte betala förrän jag fått hem och kontrollerat min vara, precis så som Klarnas som tjänst ursprungligen var menad att fungera alltså.

Men om visionen med Klarna var en ”betallösningen som låter kunderna få hem varan först och betala sen via faktura” frågar man sig ju varför vara och faktura ofta kommer i omvänd ordning.

Har flera gånger råkat ut för att fakturan skickas via e-post redan samma dag eller dagen efter, och då med kravet att den ska betalas inom ett spann på tio-fjorton dagar.

Inget problem om man inte lever över sina tillgångar och får det man har beställt inom förfallodatum, men handlar du däremot av till exempel WeGot – där jag senast fick vänta i en och en halv månad på min order, och som inte levererade förrän jag skickat två påminnelser, varav jag på den första inte fick svar alls och tvingades hota med polisanmälan för att få en reaktion på den andra – så har ju Klarnas roll som mellanhand varit tämligen totalförlamad.

Något annat som är utmärkande för Klarna är deras eminenta ”kundservice”.

Jag har ingenting emot påminnelseavgifter. Har man på ett eller annat sätt slarvat med betalningen så har man bara sig själv att skylla, men i alla andra fall där jag missat förfallodatum med en dag eller två har det på påminnelsefakturan stått något i stil med ”Har du redan betalat fakturan kan du bortse från denna påminnelse”, och så gör man det och alla är nöjda och glada.

Men inte Klarna. Klarna jobbar inte så. Av Klarna blir man istället bemött på följande sätt:

Eller mer elegant formulerat:

”Darling fascist bully boy, give me some more money, you bastard… Love, Klarna AB”

Lyckligtvis behöver man ju inte sköta sin e-handel via Klarna om detta nu stör en. Ja, förutsatt att man typ helt slutar konsumera då, för sedan 2013 är Klarna ”den enskilt ledande aktören inom e-handel i Nordeuropa”.

Tack Nordeuropa.

Tveksam trovärdighet angående tveksam behandling

I brist på annat att skriva om tänkte jag i dag kort kommentera den senaste stora ärekränkningen – frukostskandalen på hotell Sheraton i Stockholm.

Detta har – enligt Aftonbladet – hänt:

En av de inbjudna talarna vid presentationen av regeringens vitbok, Diana Nyman från Romska rådet i Göteborg, blev avvisad när hon skulle äta frukost på hotell Sheraton i Stockholm tidigare morse, rapporterar dn.se. Enligt Nyman sade personal till henne att frukosten bara var för hotellets gäster. Trots att hon kunde bevisa att hon bodde på hotellet blev hon ombedd att gå ut i lobbyn.
– Jag kände mig jättekränkt. Det var så genant, det var massor av gäster inne i frukostrummet som inte förstod att jag diskriminerades, utan det verkade mer som att jag försökt snylta mig in, säger Diana Nyman till tidningen.

Vill ogärna vara den som kränker Diana ytterligare genom att insinuera att hon ljuger så att byxorna fattar eld, men för mig – som ändå har dryga tio års erfarenhet av branschen – låter hennes historia bara inte särskilt trovärdig.

Är det något som hotellpersonal är bra på så är det nämligen att smöra för allsköns idioter, och mer ofta än sällan för människor som inte ens förtjänat det.

Många gnäller av en enda anledning, nämligen att de känner till denna serviceklausul och vill ha ut så mycket som möjligt av sin vistelse rent materiellt. Hotellen spelar snällt med eftersom det är billigare att be om ursäkt som ett jävla mähä och slänga till gästen en flaska vin eller uppgradera dem en rumskategori utan extra kostnad än ta risken att förlora ett avtal eller att gästen talar illa om verksamheten eller skriver dåliga recensioner.

Hade historien varit att Diana inte fick boka rum direkt vid disken så hade jag kunnat köpa att diskriminering skett på grund av kulturell tillhörighet, men att Sheratons personal skulle behandla någon som redan bor på hotellet på detta sätt ser jag som mycket osannolikt, rom eller inte.

Att Sheratons VD bett om ursäkt betyder heller inte det särskilt mycket. All press är inte bra sådan, och när drevet väl går finns det ingen anledning att ta en strid du vet att du inte kan vinna.

Merit Wager skriver för övrigt mer och intressant om händelsen HÄR.

Congo eller Mandela?

Såg The Act of Killing i natt, dokumentären om Anwar Congo, en av Suhartos bödlar under det kinesiska folkmordet i Indonesien på 60-talet och en man med fler än tusen misstänkta kommunister på sitt samvete.

Bra, förväntas man väl säga om en sådan film, men fann den i ärlighetens namn rätt långtråkig. Dock ska hatten av inför filmskaparen Joshua Oppenheimer som fått den till stånd, och träsmak till trots så innehåller dessa dryga hundra minuter några riktigt intressanta historier och ett par gripande scener.

Något jag däremot fann nästan mer intressant är att Anwar Congo är en nästintill identisk kopia av den minst sagt skarpa kontrastpersonligheten Nelson Mandela, något som inspirerade mig att skapa leken Congo eller Mandela där man helt enkelt får se ett foto föreställande antingen Anwar Congo eller Nelson Mandela och ska gissa vem av dem det föreställer.

Hur många klarar du?

mandelacongo01

mandelacongo02

mandelacongo04

mandelacongo05

mandelacongo06

mandelacongo07

mandelacongo08

mandelacongo03

Perfekt för såväl bröllop som barnkalas.

Internets fiender 2014 – ny rapport från Reportrar utan gränser

”Reportrar utan gränser släpper idag rapporten Enemies of the Internet, där de visar hur olika länder övervakar internet, ofta i kontrast med nationella lagar och internationella konventioner.
Samma regeringar som hyllar friheten på nätet har även långtgående program för att övervaka sina medborgare utan deras vetskap. Rapporten visar hur demokratier som USA, Storbritannien och även Sverige, är minst lika duktiga på att övervaka sina medborgare som Iran, Kina och Saudiarabien.
För journalister innebär det att det nästan är omöjligt att erbjuda källskydd eftersom all kommunikation övervakas och kan till och med manipuleras av säkerhetstjänster. För internetanvändare innebär det en ständig osäkerhet, och ökad självcensur.”

Saxat ur: Internets fiender 2014 – ny rapport från Reportrar utan gränser

Nu är det okokta fläsklägget ungsstekt

Testade att göra pulled pork på fläsklägg i helgen. Fläskkarrén var nämligen slut i butiken, men fläsklägg låg där i både berg och dalar.

Var till en början skeptisk, men efter en snabb googling vid sidan av charkdisken hittade jag ett vittnesmål från någon som gjort just pulled pork på fläsklägg och blivit så till sig att hen nu aldrig åt annat än fläsklägg, typ, så jag slog till.

Använde samma recept som sist, och det doftade helt jävla ljuvligt. Konsistensen var dock mer som kattmat. Lite geléaktigt liksom. Smaken var det inget fel på, men heller inte många rätt. Inte äckligt, men heller inte särskilt gott.

Uppenbarligen var den rapport om fläskläggets förträfflighet som jag hittade en snara gillrad av någon lömsk fäskläggsgrossist, och jag mitt långkokta blåbär klev rakt däri.

Pullat grisben.