Dagens ickenyhet

Av någon anledning har man i dag diskuterat Ekots rapport om att köttindustrin är en milöjbov av rang som om det vore något slags Pulitzer-scoop. Och av någon anledning har man anklagat lågkolhydratskosten för medhjälp till brottet då den förespråkar en tallriksmodell som, till skillnad från ”tallriksmodellen”, propagerar för ett energiintag hämtat från fett (!) snarare än kolhydrater som pasta, ris och potatis.

Och av någon jävla anledning insinuerar man att all sponsrad forskning är en okritisk beställningsvara som formats efter köparens önskemål!

Är det någon som ringt tryckeriet och bett dem stoppa pressarna? Om inte, skulle ni kunna ringa min farsan medan ni ändå håller på? Han minskade nämligen sitt midjemått med elva centimeter tack vare minskat intag av kolhydrater, och detta på bara ett par månader. Men det var förstås innan Ekot synade biffen under luppen, och visste han att amerikanska nöttköttsbranchen varit med och betalat för informationen, ja, då skulle han lägga på sig fläsket igen, utan att blinka.

Och det gäller naturligtvis alla, även de som deltagit i opartiska studier som Gardner och Brehm et al.

Ondskan i sin allra delikataste form.

De chanserna som aldrig togs

Det var ett jävla liv utanför min balkong i natt. Två ungdomsgäng stod vid tunnelbaneuppgången och turades om att byta oartighetsfraser. Jag hörde inte vad det gällde, men jag hörde att någon ”skulle dö” om denna någon ”gjorde om det där”. Jag funderade på att ringa polisen. Inte så mycket för min egen hemfrids skull som för deras säkerhet, man hade ju ändå önskat att någon gjort detsamma om rollerna var ombytta.

Men vem var jag att leka Gud? Så jag gick och la mig i sängen med en kopp te och kollade på en hajfilm från -86 istället.

Tio minuter senare hördes upprörda röster i trapphuset. Det visade sig att det var min granne som nyss stått utanför och hotats till livet. Och jag skämdes. Skämdes för min brist på karaktär. Skämdes för att jag bara vänt honom ryggen. Skämdes för att jag inte hejat på medan jag hade chansen. Skämdes för att jag inte hade stake nog att gå ut och hålla fast honom medan hans antagonist lät stiletten dansa över vitala organ likt en oskuld kring midsommarstången.

Jag hade min chans, men istället för att gripa tag i den stod jag som ett fån och såg på hur den sipprade mellan mina fingrar.

Aldrig mer.

Aldrig mer.

Har man ingen stilett kan man med fördel dra gammal häxdoktor-dolk. Passar vid såväl enklare dispyter som vid midnattsblot.

Sladdbarn™

Skrev en blogg i dag, men jag hann aldrig posta den eftersom jag sparkade ur sladden till datorn. Satte dock i sladden igen, och skrev om samma text, och sparkade ur sladden igen.

Händer det tre gånger till så funderar jag på att spara texten som någon form av dokument (txt, pdf eller doc) och lägga i en mapp. Eller direkt på skrivbordet. Vi får se.

Den omtalade droppen

Jag har funderat lite kring Londonkravallerna och det förmodade faktum att dödsskjutningen av Mark Duggan blott var den droppe som fick en redan välfylld bägare att rinna över. Och det var då det slog mig. Droppen som fick bägaren att rinna över. Är inte det ett ovanligt korkat uttryck?

Att en liten droppe orsakar översvämning insinuerar ju att en liten händelse kan få enorma konsekvenser, men en liten droppe i en full bägare ger ju minimal konsekvens. Ett till bredden fyllt kärl läcker ju inte mer än den volym som tillsätts. Med andra ord, den droppe som får bägaren att rinna över är också den enda droppe som lämnar nämnda bägare.

Jag tycker vi överger detta sluddriga talesätt här och nu och ersätter det med ett ordstäv som har en tydligare gräns. Något mer målande, som ”saltkornet som förstörde steken”, eller ”grammet som gjorde dig fet”, eller ”skottet som dödade gangstern som skapade upploppet som satte din Volvo i brand”. Ja, någonting vi alla kan relatera till. Jag är öppen för förslag.

Myth – busted!

Takida mordhotade

Det har nu kommit till min kännedom att Gaffa korrigerat recensionen av Takidas skiva The Burning Heart i efterhand. Originalversionen höll tydligen inte alls den vänliga ton man putsat upp i efterhand utan avslutades med följande rader:

”Ibland varierar han sig genom att slänga in en dos skitnödighet eller Downs syndrom i rösten, och det är då man på riktigt börjar fundera över hur många år man behöver sitta inne för överlagt mord i Sverige”

Chris Lindahl hotar alltså herr Petterson till livet. Det är ju för fan överlagt mord! Spärra in Cray-Z Chris, bränn redaktionen och ge Robert en kram och femtio spänn att spendera på precis vad han vill.

Förslagsvis köper han tillbaka rättigheterna till ursprungsnamnet, Tender. Gärna ögona bums.

På Gaffas hemsida diskuteras det seriös journalistik.

Takida vill inte vara med om det ska vara så här

Nu blir det väldigt mycket på en och samma gång, men jag kunde bara inte låta en sån här ångande, go bakpotät ligga oskalad.

Takida polisanmäler Gaffa för förtal!

Hejdlöst! Och inte blir det mindre underhållande när man läser nämnda rescension och ser att Chris Lindahl, som hanterat röjsågen, ställer Takidas musik i samma hörn som bokhyllan Billy:

”Anledningen till att Takida är så populära i de svenska hemmen är att deras musik är precis som Ikeas bokhylla Billy. Den är tam, känslolös och så fasansfullt tråkig. Likt Billy är Takida för människor som inte ställer högre krav än att radion producerar ljud och att bokhyllan har plats för deras Kalle Anka-pockets.”

Hårt, men rättvist. Klockrent, rent utav. Jag skulle inte kunna beskriva musiken bättre själv, inte ens om jag så gav det en hel arbetsvecka. Chris gör sig, i min ringa mening, inte skyldig till något annat brott än att säga det som alla tänker. Förmodligen även Takida själva. Det är ju där osäkerheten blottar vi är som allra känsligast.

Mest ilsken verkar Takidas sångare, Robert Pettersson, vara. Med viss förståelse:

”Robert Pettersson utnyttjar också en sångteknik där han på ansträngd engelska försöker låta så menlös som möjligt. Ibland varierar han sig genom att slänga in en dos skitnödighet eller Downs syndrom i rösten.”

Stackars Robert.

Vi som gillar ironi kan dock glädja oss åt att den som polisanmäler en man som liknar ens röst vid ”en dos av skitnödighet” får en dubbel portion utan extra kostnad. Ironisk plusmeny på att Gaffa dessutom lär få fler besökare än Takida säljer skivor.

Dra ditt eget strå till stacken vettja! Hela rescensionen finner du HÄR.

Takida lanserar ny smäktande ballad i Tv4 Nyhetsmorgon, dagen efter Utøyamassakern. Smakfullt.

En tråkig norgehistoria

Denna belåtenhet över att man fått ännu en anledning att knäppa Sverigedemokrater på näsan är nästan lika osmaklig som att klä ut sig till polis och ta 91 människors liv.

Att agna sin agenda med en tragedi är motbjudande, oavsett budskap.

Utøya. Vila i frid.

Kan inte berget komma till Paco…

Jag känner alltså inte personen i fråga, men han hade glömt att logga ut, och glömska ska alltid bestraffas. Förslagsvis med någon slags fjällvidd.

Läder-Ulla

Stockholm kryllar vid den här årstiden av gamla damer som ser ut som om de hängtorkat i solen under flera veckors tid. Och jag kan inte sluta undra, vem är det egentligen dessa damer gör sig fina för? Vem vill knulla en gammal hängtorkad tant liksom? Det måste ju låta lite som när man sätter sig i en sprillans ny skinnsoffa, eller svingar i ett rep. Tänk om grannarna hör. Det hade varit mycket, mycket pinsamt.

- Nä, nu har han gjort situps i den där skinnjackan i snart trettio minuter. Nu går jag ned och säger till!
- Nej, snälla Gunnar, gör inte det. Tänk om han har sex med en gammal hängtorkad tant där nere..?
- Det kan han väl ändå inte ha? Det vore ju mycket, mycket pinsamt.

Och det vore det ju. Mycket, mycket pinsamt.

En gammal hängtorkad tant.

En god nyhet

Så har då, mindre än ett dygn efter att den nya lagen trädde i kraft, den första skräpboten delats ut.

På. Tiden.

Det som hände var alltså att Benjamin, nitton år, sparkade sönder en flaska, och åkte dit. Straffet blev åttahundra spänn. Ett bra belopp som även borde gälla varje fimp som knäpps iväg. Och snus som kastas. Och tuggummi som spottas på gatan.

Att det inte varit straffbart att märka revir med pizzakartonger och engångsgrillar förrän nu är ju ett brott i sig, men på samma gång, och sorgligt nog, föga förvånande i ett land där ingenting får vara nytt och fräscht i längre än en arbetsvecka. Istället för att lämna en plats som man fann den är det snarare kutym att ta några öl efter jobbet och sedan sparka av en bänkplanka i väntan på nattbussen. Rutor ska krossas, ställningar vältas, och allt som inte sitter fastskruvat ska släpas med ett par tre kvarter, minimum.

Aftonblandet kallar Jens Olsson, bötesskribenten, för en nitisk ordningspolis. Nitisk är det lite mer negativt klingande ordet för amitiös, flitig och plikttrogen. Och det gillar jag med Jens Olsson. Jens Olsson är en jävla hjälte. En hjälte som gör drömmen om att en dag få vandra längsmed Stockholms gator en söndagsmorgon utan att behöva vada genom dekadensen möjlig. En man som sätter stopp för slynglar som Benjamin som tvunget ska sparka på allt/alla som ligger. Det ska inte löna sig att vara en idiot. Det ska kosta.

Åttahundra spänn.

Göran Billberg vid Malmöpolisen har däremot en lite mer soft inställning till brott. Göran Billberg är chill. Han kommenterar själv händelsen med den bötfällda vandalen så här:

”Jag kan nöja mig med att säga till och ge en varning och det är ofta så man gör när man får en ny lag. Folk ska hinna vänja sig.”

Ja, för inte kan man väl kräva att folk ska hålla rent och snyggt efter sig? Eller att man ska gå de där femtio metrarna till närmaste papperskorg? Eller att din jävla mamma inte jobbar här?! Har Göran Billing samma avslappnade inställning till hedersvåld också tro? Kanske måste man få lite tid att vänja sig vid en ny kultur. Det är ju alltid lite stressigt precis när man har flyttat liksom. Eller?

Våga vara snut för fan, snutjävel.

Ett stycke rättvisa.