Den oknullade konsumenten

Jag har nu i över tjugo år varit en föredömlig kund som alltid värnat om mina medkonsumenter och hållit mitt avstånd i kön och varit noggrann med att bruka kundpinne och vända streckkoden mot mig, men har jag fått ligga med några kassörskor eller ICA-handlare för det? Nej, inte en enda. Inte ens de allra fulaste. Inte ens som tajt liten tolvåring med hår tjockt som en jävla lejonman fick jag pulla en jämnårig tjockis med brillor och svår acne i fuskbygget för pantmaskin och backläsk.

Det närmsta jag kommit ett snabbköpsnyp var väl för tre år sedan när jag stalkade korthåriga ICA-kassörskan och vi låg tätt sammansligrade en het försommarnatt. Dock inte så het på grund av rå och otämjd sexualitet som att jag hade fyrtio graders feber och salmonella. Och det gills inte riktigt. Det gills inte ens alls.

Så nu är det slut med det. Från och med denna stund är det no more Mr. ”du får gärna kasta kvittot”. I morgon ska jag bygga världens högsta varuberg och lägga gul lök löst på rullbandet så att tjejerna förstår att jag är en farlig kille som är kass på allt men bra i sängen. Då jävlar kommer det äntligen bli lite ligga av.

Tänkte börja med de jämnåriga och sedan jobba mig nedåt i åldrarna för att där vända och ligga hela vägen upp till de äldsta. Och sedan ligga med de snyggaste igen, och kanske någon fuling där emellan som en palate cleanser.

Tar eventuellt en sväng till affären redan senare i dag och köper stycksaker med rabattkupong och ber om att få dela upp betalningen över ett pantkvitto, en returvara och ta resten i mynt, liksom lite som ett förspel. Kan nästan känna hur kassörskan sliter kläderna av mig med hat i blicken. Detta kan bli den bästa hösten på länge.

Vi ses i kassan!

Aldrig mer

Aldrig mer

Tidig morgon på perrongen

Träffade korthåriga ICA-kassörskan på tunnelbanan i dag. Eller jag träffade henne utanför. själva tunnelbanan satt jag sju säten bakom och skickade obehagliga SMS av ”jag kan se dig”-karaktär. Hon halvsov dock och upptäckte dem inte förrän det roliga var över. Ångrar lite att jag inte tog en bild. Hade varit passande. Ur stalking-aspekt alltså. Ur alla andra aspekter oacceptabelt.

Har inte så mycket mer att berätta, annat än att korthåriga ICA-kassörskan fortfarande är korthårig. Och snygg. Kanske börjar förfölja henne igen om allting annat skulle rinna ut i sanden. Vi får se.

Gårdagens liveblogg, nu även på En härlig kille

21:49 Jag tänkte att vi skulle försöka oss på en annorlunda blogg denna småruggiga fredagkväll i januari. Jag sitter hos Mattias ”Likdel” Hegerius och äter nachos, och vi diskuterar spel, korv, Kristian Luuk, inredning och svält.

Vi uppdaterar live, frågar ut varandra och redovisar resultaten här i bloggen. För att använda en sliten men praktisk fras – häng med. (Här ville Mattias använda ”stay tuned”, men blev nedröstad.)

Min första fråga: (Skriv gärna förslag på frågor ni vill ha svar på!)

J.E: Beskriv hur du mår och hur din omgivning ser ut just nu!

M.H: Vi är hemma hos mig, så omgivningen är spektalukär, kort och gott. Mår, trots en veckas svält, som förväntat.

Hur har veckan varit?

21:57 – J.E: Först och främst är jag jättesugen att skriva in ett [sic] – för att indikera stavfel – på ditt trevligt felstavade ”spektakulär”, men jag avstår. Jo tack, trevlig vecka! Vi börjar närma oss deadline på Gamereactor, vilket märks i grövre svordomar från Petter H. och snabbare tal från Jonas M. I övrigt har jag lekt med min teleskopgaffel, utforskat mer av Rock Band 3:s keyboard-låtar och satt upp ett par grå gardiner. Det jag måste fråga dig nu är följande:

Svält?! Vad i fridens namn menar du?

22:00 – M.H: Förlåt, äta enligt Buwanga-metoden menar jag naturligtvis. Det vill säga att man svälter i trettio dagar med en grisfest i mitten. Lite som att sluta röka, fast man slutar äta istället. Gör under för såväl figur som självdisciplin.

Vilken metod går du på själv? Du är ju, tillsammans med Ghandi och Bobby Sands, en av mina stora, svältande förebilder.

22:08 – J.E: Grejen är att jag, med mina 186 centimeter och naturligt spinkiga genuppsättning, bara ser svältande ut, trots hur många Dr. Oetker-pizzor jag sätter i mig. Detta kanske låter som något himmelskt och positivt, men innebär faktiskt några nackdelar. Först och främst måste jag alltid visa leg, vart jag än går. Till och med på ICA. När jag köper kålrötter. Sedan har jag en tendens att lätta från marken under blåsiga dagar, vilket kan vara pinsamt, särskilt när man är ute på dejt. Så mitt råd till dig är: sluta svälta och njut av det naturliga ankare du har!

Två frågor. Saknar du livet som skribent på Gamereactor? Vilken är egentligen den godaste frys-pizzan?

22:19 – M.H: På fråga ett svarar jag sällan till aldrig, även om livet som spelskribent hade sina självklara fördelar som ungkarl. Vad gäller frågor om fryspizzor under pågående svält kan jag inte göra annat än att be dig kvävas på en.

Men på tal om gamla privilegier, finnas det något snaskigt bakom kulisserna-skvaller du kan dela med dig av en fredagskväll som denna?

22:32 – J.E: Du menar bakom kulisserna på Gamereactor? Hm, det skulle vara Jonas Mäkis extraordinära kaffemissbruk då. Han fick en kaffemaskin i julklapp och har sedan början av januari blivit både effektivare (till synes omöjligt) och mer frispråkig än tidigare. Sedan ryktas det om att nytillskottet Mathias Holmberg är så grym på spelnyheter eftersom att han de facto är en robot. Det där sista kan jag varken kommentera eller dementera…

Du tecknar en serie som heter Silly Goofmonkeys. Vilken är den bästa Goofmonkey du gjort, och varför?

22:44 – M.H: En fråga så god som frågor blir, inte minst för att jag passade på att smussla in en hyperlänk, ergo – ”all publicitet”. Det är, med såväl barn som skötebarn, däremot svårt att som skapare välja en favorit. Gillar dock instinktivt de mest missförstådda mer än de kanske förtjänar, just därför att… ja.. nu sitter Jonas här och säger ost, så jag kom liksom av mig. Tappade tråden så att säga. Helt och hållet. Ost.

Så Jonas, vad kan jag förvänta mig av denna kväll? Ost?

22:50 – J.E: Haha, jag gillar att jag bara kan ta en nacho, utbrista ”ost” ystert/ystat, och sedan rubba ditt skrivande totalt. Vad gäller i kväll måste väl sägas att vi har lagt mer tid på nörderier som diskussioner om På Spåret och vad som var Fredrik Lindströms komiska höjdpunkt (jag säger Ingesson, du säger Stockholmsjävlar) än på mer sociala aktiviteter. Som jag ser det har vi två alternativ nu – antingen besöka din kompisgranne som bjöd in oss på fest, eller träffa dina galna men välklädde kompis ”H”. Ska vi kanske låta läsarna avgöra? Granne eller H?

TV-spel. Barnsligt eller en vuxen sysselsättning, eller mittemellan? När har du känt sig som vuxnast när du spelar spel?

22:58 – M.H: Börjar med att förtydliga hur jag efter två minuters betänketid vrålade ”Pentagon” så högt att tapeterna rullade av fondväggen. Och ja, när kände jag mig som vuxnast? Förmodligen när jag som tolvåring spelade Samantha Fox’s Strip Poker på Commodore 64, vilket i sig förmodligen är ett undermedvetet svar på fråga ett. Har inte spelat Tv-spel sedan dess. Alla mina recensioner var rena lyckoträffar.

Tidernas bästa spel, någonsin? Till Amiga 500.

23:04 – J.E: Du får mitt mest spontana svar. Värt att lägga till är att jag aldrig ägt en Amiga 500, bara lånat av min kusin och min klasskompis Magnus. Det står mellan Lemmings och North & South. Jag får nog välja det sistnämnda då det var ett multiplayer-spel. Det var något nästan oroväckande tillfredställande med att nita en grupp infanterister med ett välplacerat artielleri-skott med de där värdelösa joystickarna man använde. Och i menyn kunde man trycka fotografen i rumpan, varpå han utbrast i ett småperverst ”höhöhö”. Precis som Erik Nilsson Ranta gör när man drar honom i örsnibben.

Dina två gitarrer, en akustisk och en el (Gretch) är dammiga. Står de bara i sina ställ för syns skull, så damerna ska bli intresserade?

23:14 – M.H: Om vi säger så här, när jag väl lyckats locka med mig en dam hem så fascineras hon förmodligen lika mycket av mitt enorma organ (huden) som mina dammiga gitarrer. Att de bara står vet du dock mycket väl eftersom du just stämde min Gretch.

Frågan är dock, varför stämde du den? För att imponera? Och i så fall, på vem?

23:22 – J.E: Befogad fråga. Jag vill svara att jag, likt komikern Bill Bailey, har vad som kallas perfect pitch och sålunda störs av instrument där ett E inte riktigt är ett E, och jag måste rätta till det ostämda, för att tillfredställa mig själv genom att så att säga pilla på strängen. Men visst, jag ville på något sätt även hävda mig musikaliskt när jag utan hjälpmedel stämde din dammiga Gretch och visa att jag är bättre än dig.

Två frågor igen. Vi har totalt sex Apple-produkter mellan oss (just nu ljuder Get Up Kids från en Ipod). Är vi märkesnördar? Fråga två, vad är din grannes mest utmärkande drag?

23:32 – M.H: Med tanke på att jag har en kofta från Åhléns och du har en fleecetröja från Helly Hansen är kanske inte frågan lika mycket vi som du, men svaret blir likväl ett rungande ja. Jonas verkar mumsa medgivande på (mina) ostchips. Vad gäller min granne så skulle jag säga att hennes whiskas-fixering är hennes mest utmärkande drag, därefter hennes fräknar. Underbar människa. Jag känner henne mycket väl.

Varför bytte du precis musik till någon form av gitarronani?

23:37 – J.E: Tack för nickningen till Yrrol där i slutet av ditt stycke. Tack också för den komiska förväxlingen av Helly Hansen och Tommy Hilfiger. Vi lyssnar nu alltså på ett av de bortglömda spåren från George Harrisons All Things Must Pass – Plug Me In. Jag är som bekant förtjust i gubbrock, och jam-sessionen ifråga är något som kontrasterar snyggt mot din släpiga pretention-punk. Jag tycker grannen med fräknar låter intressant, på ett Pippi Långstrump-aktigt sätt. Sätter en Cherry Coke på att hon kommer att säga ”Lilla Gubben” till någon/något innan kvällen är slut.

Om du fick välja en öde ö att ta med dig till ett ensamt hotellrum, vilken ö skulle det då vara, och varför?

23:41 – M.H: Tenga. Motivering överflödig.

Vem är du, och vad gör du här?

23:52 – J.E: Tenga är ett kultsvar. Martin Melin, var är du nu? Vem är jag? Jag skulle beskriva mig själv som någon slags …kurir. Kanske som han Maraton-gubben, som utbrast ”vi vann kriget”, innan han kolade vippen. Eller Faith, i Mirror’s Edge. Jag är någon som förmedlar information. Men, och detta vill jag understryka å det grövsta, döda inte budbäraren.

Vilken är den värsta av sociala faux pas man kan göra i dagens samhälle?

23:52 – M.H: En fråga som kräver eftertanke, därför höftar jag till med ”Var det inte du som spelade Klimpen i Bert?”, för att spara tid. Inte minst för att det var den första frågan jag fick när jag började gymnasiet. Frågeställaren lever inte idag. Hoppas jag.

Du provade precis en av mina kavajer och jag hittade dig tidigare naken i mitt badkar. Vad kan jag förvänta mig här näst?

23:13 – J.E: Det där är en halvsanning! Med såna kommentarer hjälper du knappast det nördiga ryktet man får av att liveblogga en fredagkväll. Men för att svara på frågan: jag lär nog studera dina halvt urdruckna Virgin Mary:s strax, mest för att för att förundras över hur du överlevt ovannämnda svält. Vi får se om jag smakar av slatten, men så gross är jag nog inte.

Du har stor koll på dokusåpor verkar det som. Om du var med i en, vilken roll skulle du anta i gruppen? ”Den tokige”? ”Matlagaren”? ”Den frireligiösa?”

23:52 – M.H: Vad få vet om är att jag faktiskt sökte till Big Brother och dessutom var på intervju för sista säsongen. Jag blev dock inte antagen, och serien lades där efter också mycket riktigt ned. Relaterat? Inte officiellt. Hade jag dock blivit antagen hade jag förmodligen gått till historien som ”den där killen som bajsade i müslin och grät när han röstades ut”.

Är vi inte uppe i 10.000 tecken snart?

00:23 – J.E: Åh nej, han lägger bajs i müslin – där har du en faux pas som heter duga! Inget Axa använder i sina reklamfilmer direkt. Ja, nu börjar vi närma oss tecken- och tålamodsgränsen för denna enormt trevliga fredagsblogg. Vad sägs om att besöka den där mystiska grannen med fräknar och se vart kvällen tar oss? Jag ska inte avsluta med en fråga, utan vad vi grammatik-intresserade kallar för en itnerjektion:

Hejpåhre!

M.H: – Haha, ja, det enda passande avslu

Året i siffror och enstaka ord

Det må vara det nya årets afton, men det är det förgångnas för- och eftermiddag. Allt måste bokföras. Det roligaste och det sorgligaste. Det sötaste och det suraste. De snyggaste och de fulaste. Allt måste listas. Alla måste lista. Du med, och jag med.

Men hur kan jag, som knappt minns gårdagen, förväntas dra mig ett helt stycke år till minnes? Faktum är att jag varken kan, vill eller tänker. Jag tänker dock göra det lätt för mig och lista lite kalla, hårda fakta från min bloggstatistik, och alla älskar ju bloggstatistik. Eller hur? Mmm, bloggstatistik.

Så vad har då egentligen hänt under året som gått?

Dag med bäst drag: 5:e December, av någon jävla anledning.
Mest lästa inlägg:
9.000.000 koalabjörnar i fara!, ett stycke skamlöst röstfiske sedan jag nominerats till årets spelskribent 2009. Jag slutade på en åttondeplats av sexton möjliga och 8.999.000 koalabjörnar miste livet.
Populäraste ord att googla sig hit på: Koalabjörn, tydligen. Hela 714 koalakramare. Det är nästan två koalarelaterade besök om dagen. Måste börja blogga mer om koalabjörnar. Andra populära ord att googla sig hit på är Happypancake (270) och En om dan (147). Trisslotter och avgrundsdjup ensamhet säljer med andra ord också ganska bra.
Mest överraskande hitslussning: En fjortonårig pappersdrake listar saker han gillar och droppar min blogg som om den vore het. Hamnar mitt emellan drömmar och ordvitsar. Inte illa. Inte illa alls.
Mest effektiva hitslussning: Karin Widén twittrar att Ett juläventyr kan vara en av världens bästa bloggar. En man håller med.
Årets roligaste överraskning: Att besöksstatistiken började fungera och avslöjade att jag gått från två- till tresiffrigt. En lätt sak att missa när ingen jävel kommenterar.
Årets bloggprojekt: En om dan är onekligen det som tagit upp mest tid, men roligast var nog ändå jakten på den korthåriga ICA-kassörskan. Ångestladdad nostalgikampanj för att vinna tillbaka en gammal älskare på hedersvärd andraplats.
Årets bloggfiasko: Om man bortser från dejten med korthåriga ICA-kassörskan och sommarens argaste samtal så får jag väl säga En om dan. Jag orkade inte skrapa fler än 284 lotter, trots att 365 utlovats. Drog mig tillbaka vid den nätta förlusten av 4350 svenska riksdaler. Usel och feg är vad jag är. Usel och feg.
Årets nyhet: Att jag bakade ihop En om dan och La Fable du Monde till en enda megahärlig kille. Alla vann!

Och med det tackar denna megahärliga kille för sig. Vi ses nästa år. Sköt om er, skål och god fortsättning.

En smak av rivieran

Jag håller på och kokar potatis. Det är första gången någonsin, så det är lite spännande. Är egentligen inte så förtjust i potatis, men av någon anledning så blev jag sugen på fransk potatissallad. Från ingenstans, bara – potatissallad!

Måste bero på att jag är så exotiskt.

Gick därför till ICA för att handla ingredienser. Främst potatis, och kapris. Det ska man tydligen ha. ICA hade det däremot inte. Bara skitstor lyxkapris. Feta som nypon. Vad fan ska jag ha dem till? Fransk potatissallad? Knappast.

Förhoppningsvis går det bra ändå. I värsta fall får jag supa mig full. Allting smakar ju bra när man är full. Smakar ganska bra att bli full också. Kanske skiter i att äta och bara blir full istället.

Dag 268, köplust

Om man redan har förföljt en ICA-kassörska i år, hur länge måste man då vänta innan man börjar förfölja nästa?

Sex månader?


Förlorat: 6875:- Vunnet: 2450:-

I-landsmeny

Det gör ont. Så ont att jag nästan gråter. Ni tjejer tjatar om att föda barn, men då har ni aldrig varit med om när en kille är lite öm i halsen. Så gick den i och för sig inte, men jag har ont i halsen, så stäm mig.

Envis som jag är vill jag naturligtvis besegra bacillerna mano a mano, fair and square. Inga tjuvnyp från Apoteket. Människa mot natur. Eller blåbärste mot natur, för jag tänker dricka tio famnar te, minst. Med mjölk, men jag hade ingen mjölk, så jag gick till affären för att handla mjölk. Men tror ni inte att svinen på ICA passar på att REA ut hängmörad entrecôte med kort bäst före-datum när jag kommer dit för att handla mjölk? Johohodå! 74,90:- för 376 g. Klart jag slog till. Vad fan skulle jag göra då? Det blev som det blev, och det står jag för.

La däremot tillbaka hälften av de andra varorna efter en dubbelkoll på datumstämpeln. Allt jag vände på gick ut inom loppet av tre dagar. Från hamburgerbröd till mjölk, och öarna av mögel som jag hittade bland saltgurkan i lördags verkade man bara ha rört ut i lagen igen. Ädelgurka, kan man sälja det som då. Bara att höja priset. Jag får så jävla bra idéer ibland. Jag borde börja konsultera. På ICA. ICA-konsult. Undrar om korthåriga ICA-kassörskan ligger med ICA-konsulter?

Nytt jobb och ligga, det vore någonting det.

Ett öppet kärleksbrev

Jag har slutat förfölja folk. Speciellt ICA-kassörskor. Det känns tomt, men ska sanningen fram var det en bättre historia än det var en romans. Dessutom lever jag kvar i det förflutna.

Det förflutna brukade vara ett ganska kvavt och instängt kyffe. En garderob full av skelett, eller delvis förmultnade kroppar. Men jag har röjt upp och gjort fint. Hackat, sågat, plastat in och grävt ned. Bränt bevismaterial. Gjort plats. Vräkt snyltgäster och vädrat ut lukten av body butter, strawberry lipgloss och aceton. Har bara sparat några skokartonger barndomsminnen, två-tre fjortisfyllor och hon, hon den där. Hon som aldrig riktigt gav sig av, trots att hon lämnade landet.

Det går inte en vecka utan att jag tänker på henne. Sällan en dag. Jag visste att jag inte skulle kunna släppa henne, till och med när jag släppte henne. Men jag visste också att jag aldrig skulle förstå vilket hål hon lämnade i mig förrän jag kikade ut genom det. Och det är stort. Ett skyddsräcke vore fint.

Jag har försökt att förklara det här för henne, men jag vet inte om hon tror mig, eller bryr sig. Fast jag skiter i om hon bryr sig, jag tänker visa det ändå. Officiellt förstås. Mitt liv är en dokusåpa. Alla måste titta.

Först hade jag tänkt svälta mig själv tills hon gav upp, men efter tolv timmar gav upp. Sjukt värdelöst att vara hungrig ju. Så nu tänker jag istället publicera en fotoserie på saker i min lägenhet som håller minnet vid liv. En om dan. Rekommenderat dagligt intag av nostalgi liksom.

I bästa fall förstår hon. Hon kanske till och med uppskattar gesten. I värsta fall så tror hon att jag utnyttjar vårt vrak till relation för att hora trafik. Men jag tänker inte ge mig. Om jag inte stöter på motgång förstås. Då ger jag upp direkt.

Bara kund och kassörska

Har tillbringat kvällen med korthåriga ICA-kassörskan. Vi gick hem till henne den här gången, för att skapa balans.

Jag drack två glas vin. Mest för att det skulle svida lite i hennes plånbok, om det inte blev någonting.

Det blev det inte heller.

En helt ny karriär

Jag funderar på att byta bana. Stalka någonting annat än korthåriga ICA-kassörskor ett tag. Något mer spännande, som en ex-fru, eller en småbarnsförälder, eller en biljettkontrollant med ett hjärta av guld. Är även öppen för förslag. Gärna något svultet och desperat.

Känner du någon som du tycker behöver förföljas? Hör gärna av dig. Vill du själv bli förföljd måste du vara femton år fyllda, eller jävligt tajt och veta när det är dags att hålla käften.