En medioker älskares farväl

Förra helgen var bra. Fredagen tillbringades med dejt. Inga märkvärdigheter. Vi åt thaimat och såg The Reef. Dinner and a movie. En klassiker, och så av en anledning. Åkte hem gjorde hon först dagen efter.

Den här helgen har inte varit fullt lika bra. Inte bara för att det är lönehelg och jobbvecka – något som är en garant för en hotellobby full av spritångande gaphalsar – utan även för att jag insett att kvinnan i stycket ovan inte är den famn i vilken jag möter våren. Och det är typ helt jävla värdelöst, för hon har varit ett utmärkt jävla sällskap.

Har de två senaste dagarna funderat på vad jag ska säga. Och hur. Vi har ju bara träffats fem gånger, så finns ingen anledning till dramatik, men ändå tråkigt att behöva tala om för någon att denne inte gjort ett avtryck starkt nog.

Försökte vaddera smällen med komplimanger, och lite humor, men det är en svår balansgång. Det får inte bli för lättsamt. Ingen vill bli dumpad av en clown. Men man vill heller inte vara för ursäktande, för vem tror jag att jag är liksom? Hon kanske inte ens bryr sig. Kanske rent av har gått i liknande tankar och mest blir lättad över att slippa vara den som säger ”du är nog ingenting för mig”.

Drog mig först för att ta det via telefon. Det sägs ju vara en ynkryggs väg ut. Håller dock inte med. Aldrig gjort. Kan man träffas via mejl så kan man väl sluta ses via SMS. Varför skulle mediet vara gott nog åt det ena men inte till det andra? Det är dessutom så jag själv hade velat bli bemött, särskilt om avsändaren – likt mig – saknar det talade ordets gåva.

Istället för tio minuter ”öh, nämen du vet… eh, vahettere…” blev det nu istället ett lagom långt men koncist:

God morgon.
Nu har jag tänkt, och tänkt, och tänkt. Och vad jag kommit fram till är följande: Jag tycker att du är en jättehärlig tjej som är enkel och rolig att umgås med, och fin att titta på, och ett fantastiskt hångel. Just därför är det så märkligt att det fortfarande inte kittlar så där härligt i magen som det bör. Märkligt, och helt värdelöst. Men kroppen gör ju som bekant som den vill, och lyssnar sällan på sunt förnuft.
Min vänskap är förstås din om du vill ha den. En klyscha, jag vet, men jag är ändå en ganska medioker älskare, så frågan är om inte vänskap är vinstlotten i sammanhanget, trots allt.
Förstår dock om du har vänner så du klarar dig, och önskar dig i så fall en fortsatt fin vinter med minimal halka och all romspetsad varm choklad du orkar dricka. Samt en betydligt bättre kväll än morgon, och att någon snart tar dig med den storm du förtjänar.
Kram

Hon tog det bra, men av svaret att döma byts det nog inga vänskapsband.

Tre filmers väntan

Hon gick precis hem; kvinnan som jag på Folkbaren löddrade upp med tre stora stark förra veckan.

Törsten tog hon med sig även i kväll, och den tillsammans med en flaska starkvinsglögg. Och när glöggen var slut sa hon bestämt nej till såväl kaffe som te, för att omedelbart tacka ja till en Gin & Tonic, som mest erbjudits på skoj. Då blev jag lite kär. Man blir ju lätt det i folk med missbrukartendenser.

Utöver alkohol i alla dess ljuvliga former stod på menyn även Dracula Untold, Sinister och hajspektaklet Bait. Bättre sällskap än underhållning med andra ord, men underhållningen var å andra sidan blott en undanflykt för en chans att få hångla lite i farstun innan det var dags att säga tack och godnatt.

Och sen gick hon.

Hade bäddat rent, utifall att, men är trots det ändå glad att hon gick hem. Behövde vädra, så att säga, och det akut. Praktiskt taget svävade ovanför soffan sista halvtimmen. Lyckligtvis var avskedskyssen av en ömmare kaliber, för minsta gnista och jag hade exploderat likt Hindenburg-ballongen.

Men nu landade jag mjukt. Och på bra humör.

Kanske blir det ett gott nytt år, trots allt.

Nykysst kille.

Nykysst kille.

Tre öl närmare lyckan

Jag var på dejt i går. Hon ville ses någonstans på söder, så jag föreslog Operabaren. Det tyckte inte hon var på söder, så jag hånade henne för hennes snäva söder-definition med ett hånfullt utlägg om att ”söder” faktiskt innefattar mer än det område kring Slussen där man kan känna stanken av Rebell-Råbbans jeansjacka.

Det visade sig senare att Operabaren i själva verket ligger på Östermalm, och att jag i menade Folkbaren som ligger på Hornsgatan intill Folkoperan.

Trots denna mindre fadäs gick dejten bra. Hon sa inte ”tack och hej” efter första ölen utan lät mig bjuda på en till, och när vi blev bortkörda till förmån av middagsgäster gick vi – på hennes initiativ – vidare, om blott en trappa ned, där hon bjöd igen.

När förslag om en fjärde öl presenterades tackade hon dock nej, men var lika snabb att tillägga att hon gärna ville ses igen i alla fall. Det var oväntat, och ganska sött. Men också främmande territorium för mig vars sällskap brukar skylla på morgondagar och sedan går upp i rök likt Magica de Hex.

Hur gör man, liksom? Klär man sig i björnskinnskalsonger och slåss med tveeggad stridsyxa inför fullsatta läktare tills någon stupar och vinnaren äter förlorarens hjärta? Det låter bekant, och en smula erotiskt, men man vill ändå vara säker på sin sak innan förslag till en andra dejt förs på tal. I min ålder finns inte utrymme för snedsteg.

Det finns heller inte utrymme att sia, så tur att jag har den bästa guide att rådfråga, det vill säga Gentlemannens handbok:

IMG_3249.JPG

Och om allt går vägen:

IMG_3254.JPG

Tack Lina och Robert. Med verktyg likt dessa kan skulden vid ett misslyckande inte läggas på någon annan än hantverkaren själv.

Ragga med Hitler

Ibland får jag till det. Sällan sexuellt eller i karriären. Eller i köket eller när jag försöker bli snygg på bild. Men då och då i skrift.

Detta är inte nödvändigtvis ett av dessa tillfällen.

Kvinnan i fråga antydde alltså i sin presentation att förhoppningarna om att hitta kärleken på nätet var naiv.

Mottagaren antydde alltså själv att drömmen om att hitta kärleken på nätet var naiv.

Spelar dock högt då påståendet att jag jobbar med krabba är av renaste lögn.

Förnuft och känsla

Har experimenterat med lite med nya profilbilder till Happy Pancake. Svårt att snygga sig eller le förföriskt utan att det ser tillgjort ut, så funderar nu på att ladda upp detta porträtt som istället förmedlar att jag är en modern och jämställd kille som inte är rädd för att visa känslor.

Smärta är en av de känslor som gör sig absolut tydligast på bild.

Lite förnedring och lite dejt

Är i skrivande stund nyligen hemkommen från kvällens dejt. En ganska spontan sådan, så hade inte direkt några högre förväntningar. Men det var trevligt. Väldigt trevligt till och med. Och hon var söt. Mycket sötare än förväntat. Fint leende och hakstjärt, sånt som jag ju gillar. Så, kort och gott; henne ser jag aldrig igen.

Starten lämnade dock en hel del att önska. Vi hade bestämt att vi skulle ses 20:00 på Retro på Sveavägen 120, men eftersom jag var osäker på hur jag enklast tog mig dit tog jag en tunnelbana med god marginal. Klev av tuben 19:40 och var framme 19:42. Tjugo minuter till godo alltså. Men det gjorde mig föga. Tänkte istället ”Utmärkt, då kan jag sitta lätt tillbakalutad och snygga mig med en tjeckisk lager när väl hon dyker upp”, så jag knallade in, glad i hågen, och ställde mig vid baren.

”Vad kan jag göra för dig då?”, frågade bartendern. ”Vad är det här för något?”, frågade jag och pekade på någonting exotiskt på tapp. ”En tjeckisk lager”, svarade han, och tryckte sedan ned mig i skorna genom att förklara att han inte hade för avsikt att servera mig eftersom jag redan var tillräckligt berusad. Jag, som inte druckit en droppe, undrade om han skojade med mig. Det gjorde han inte. När mitt sällskap dök upp och jag förklarade läget undrade hon om jag skojade med henne. Det gjorde jag inte.

Vi gick då till nästa Retro lite längre ned på Sveavägen och blev där serverade utan knussel, även om hon visserligen var tvungen att visa leg. Satt där sedan i två och en halv timme och dryftade musikaler, familj och halvt utvecklade ankfoster innan hon tackade för sig. Det var dock lagom till att uteserveringen stängde, och hon hade trots allt en timmes resväg hem till Upplands Väsby, samt skulle upp och jobba dagen efter. Med andra ord inte ett uppenbart ”skit ned dig”, vilket ju alltid är trevligt. Avskedskramen var också lagom lång och hård. Bra kram. Jag var nöjd.

Spelade sedan svår i fem minuter innan jag skickade det obligatoriska ”tack för en trevlig kväll”-SMS:et. Erbjöd även mina tjänster som livlina om hon behövde någon att prata med i telefon på väg hem från stationen. Hon tackade dock nej till erbjudandet, men underströk ändå att det varit en mycket trevlig kväll. Så, jag vet faktiskt inte. Det här kan nog gå precis hur som helst.

Men nog håller jag tummarna alltid, som en jävla tönt.

Retro, här får du en stor stark för 25:- fram till 20:00. Kränkningarna är dock gratis hela kvällen.

Retro Bar & Restaurang. Här får du en stor stark för 25:- fram till 20:00, men kränkningarna är gratis hela kvällen.

Ragga med brunch

Har inte varit tillbaka på Happy Pancake i mer än ett par dygn, men ändå är det som om jag aldrig loggat ut och plitar med van hand ned fyrahundra tecken på ämnet ”brunch” som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Brunch, vilken jävla grej!

Brunch, vilken grej!

Vilket jävla guldmejl.

Jag lär då inte ligga och ruttna på köttmarknaden någon längre stund, det är en sak som är säker.

Den norrländska tystnaden

Jag frågade det norrländska lugnet om hon ville ses nu i helgen, innan jag åker bort och hon åker hem. Men det norrländska lugnet vill tydligen ta det ännu lite lugnare. Så lugnt att hon inte ens vet om hon vill fortsätta träffas över huvud taget.

Ja, det tycker jag, men jag är ju uppenbarligen lite dum i huvudet”, tänkte jag. Men det skrev jag inte. Var istället så öppen jag bara kunde, fast utan att kräla i stoftet som en liten lort. Ville behålla i alla fall ett uns utav värdighet, men ändå få henne att förstå att jag var ute efter mer än hennes kropp, om det nu var där som tvivlets skugga föll.

Väntade sedan på svar, och har väntat sedan dess. Det är tolv timmar sedan nu.

Förmodar att något svar heller aldrig kommer komma, och kanske är det också bäst precis just så. För nu tycker jag bara att hon är en helt värdelös människa, och helt värdelösa människor har jag ändå ingen energi att avvara.

Happypancake.se –> reactivate account –> fuck yeah

Så gick det sen

För den som är nyfiken på hur det gått med torsdagens dejt så kan jag avslöja att hon hörde av sig i fredags. Eller jag hörde av mig, efter cirka fem öl och tre glas vin. Men hon svarade.

Hon skrev att hon varit medvetet återhållsam. Att hon inte ville vara för på. Att hon heller inte trodde att jag var intresserad av att ses igen, eftersom hon varit så nervös. Nervös för att jag var så fin.

Surrealistiskt på så många plan.

För det första är det ju helt sjukt att jag skulle vara fin nog att framkalla nervositet, men så även hennes bristande tro på sin egen förträfflighet. För träffa henne igen vill jag ju.

Nervositeten tolkade jag bara som det norrländska lugnet, ett personlighetsdrag jag om något fann bedårande. Att hon är lång, blond och smal ligger henne inte heller i fatet. Plus att hon hade fin mun. Kanske den finaste jag sett sedan hotlips, och den tog ju typ ett halvt decennium att släppa.

Har tänkt på henne oväntat mycket. Det norrländska lugnet alltså, inte hotlips. Det känns mysigt, och samtidigt lite som en mardröm. Träffa tjejer har man ju gjort förut, men det här med att träffa samma tjej igen. Jag menar, hur gör man?

Får väl öva på en termos makaroner.

Dejtrapport

Strax innan vi skulle ses hörde hon av sig och frågade om jag tänkte bära jacka. Förklarade att jag från mitten av maj och fram till oktober aldrig bär jacka, oavsett väder. Då undrade hon vad jag hade på mig. Något ledigt, svarade jag, sjukt bekväm i mina lediga kläder och lätt berusad på för-dejt-öl. Jag har klänning och högklackat, kontrade hon, och jag krängde på mig en kostym i panik.

Med facit i hand ett klokt beslut. Hon såg i alla fall nöjd ut, och skyndade inte hem efter tre öl. Istället sa hon att hon ville sjunga karaoke, så vi gick till Gröne Jägaren och konstaterade att hur sugen man än må vara på karaoke så finns det en gräns för vad man är villig att gå igenom.

Om Vampire Lounge vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Inredningen var som utlovat bedrövlig och lokalen ödsligt tom. Drinkarna imponerade inte heller. Drack en för jävla besk frozen mojito serverad i ett tandborstglas, och sällskapets glassdrink var en standardmilkshake med en shot i. Lär inte gå tillbaka, med möjligt undantag för den dag vi firar hundraårsjubileum.

Och ja, vad ska jag säga om själva sällskapet. Det slog väl inte gnistor så att möblemanget riskerade att ta fyr direkt, men någon slags kemi fanns där ändå i luften. Skulle bli förvånad om vi inte ses igen. Kanske till och med besviken.