En medioker älskares farväl

Förra helgen var bra. Fredagen tillbringades med dejt. Inga märkvärdigheter. Vi åt thaimat och såg The Reef. Dinner and a movie. En klassiker, och så av en anledning. Åkte hem gjorde hon först dagen efter.

Den här helgen har inte varit fullt lika bra. Inte bara för att det är lönehelg och jobbvecka – något som är en garant för en hotellobby full av spritångande gaphalsar – utan även för att jag insett att kvinnan i stycket ovan inte är den famn i vilken jag möter våren. Och det är typ helt jävla värdelöst, för hon har varit ett utmärkt jävla sällskap.

Har de två senaste dagarna funderat på vad jag ska säga. Och hur. Vi har ju bara träffats fem gånger, så finns ingen anledning till dramatik, men ändå tråkigt att behöva tala om för någon att denne inte gjort ett avtryck starkt nog.

Försökte vaddera smällen med komplimanger, och lite humor, men det är en svår balansgång. Det får inte bli för lättsamt. Ingen vill bli dumpad av en clown. Men man vill heller inte vara för ursäktande, för vem tror jag att jag är liksom? Hon kanske inte ens bryr sig. Kanske rent av har gått i liknande tankar och mest blir lättad över att slippa vara den som säger ”du är nog ingenting för mig”.

Drog mig först för att ta det via telefon. Det sägs ju vara en ynkryggs väg ut. Håller dock inte med. Aldrig gjort. Kan man träffas via mejl så kan man väl sluta ses via SMS. Varför skulle mediet vara gott nog åt det ena men inte till det andra? Det är dessutom så jag själv hade velat bli bemött, särskilt om avsändaren – likt mig – saknar det talade ordets gåva.

Istället för tio minuter ”öh, nämen du vet… eh, vahettere…” blev det nu istället ett lagom långt men koncist:

God morgon.
Nu har jag tänkt, och tänkt, och tänkt. Och vad jag kommit fram till är följande: Jag tycker att du är en jättehärlig tjej som är enkel och rolig att umgås med, och fin att titta på, och ett fantastiskt hångel. Just därför är det så märkligt att det fortfarande inte kittlar så där härligt i magen som det bör. Märkligt, och helt värdelöst. Men kroppen gör ju som bekant som den vill, och lyssnar sällan på sunt förnuft.
Min vänskap är förstås din om du vill ha den. En klyscha, jag vet, men jag är ändå en ganska medioker älskare, så frågan är om inte vänskap är vinstlotten i sammanhanget, trots allt.
Förstår dock om du har vänner så du klarar dig, och önskar dig i så fall en fortsatt fin vinter med minimal halka och all romspetsad varm choklad du orkar dricka. Samt en betydligt bättre kväll än morgon, och att någon snart tar dig med den storm du förtjänar.
Kram

Hon tog det bra, men av svaret att döma byts det nog inga vänskapsband.

Tre filmers väntan

Hon gick precis hem; kvinnan som jag på Folkbaren löddrade upp med tre stora stark förra veckan.

Törsten tog hon med sig även i kväll, och den tillsammans med en flaska starkvinsglögg. Och när glöggen var slut sa hon bestämt nej till såväl kaffe som te, för att omedelbart tacka ja till en Gin & Tonic, som mest erbjudits på skoj. Då blev jag lite kär. Man blir ju lätt det i folk med missbrukartendenser.

Utöver alkohol i alla dess ljuvliga former stod på menyn även Dracula Untold, Sinister och hajspektaklet Bait. Bättre sällskap än underhållning med andra ord, men underhållningen var å andra sidan blott en undanflykt för en chans att få hångla lite i farstun innan det var dags att säga tack och godnatt.

Och sen gick hon.

Hade bäddat rent, utifall att, men är trots det ändå glad att hon gick hem. Behövde vädra, så att säga, och det akut. Praktiskt taget svävade ovanför soffan sista halvtimmen. Lyckligtvis var avskedskyssen av en ömmare kaliber, för minsta gnista och jag hade exploderat likt Hindenburg-ballongen.

Men nu landade jag mjukt. Och på bra humör.

Kanske blir det ett gott nytt år, trots allt.

Nykysst kille.

Nykysst kille.

Tre öl närmare lyckan

Jag var på dejt i går. Hon ville ses någonstans på söder, så jag föreslog Operabaren. Det tyckte inte hon var på söder, så jag hånade henne för hennes snäva söder-definition med ett hånfullt utlägg om att ”söder” faktiskt innefattar mer än det område kring Slussen där man kan känna stanken av Rebell-Råbbans jeansjacka.

Det visade sig senare att Operabaren i själva verket ligger på Östermalm, och att jag i menade Folkbaren som ligger på Hornsgatan intill Folkoperan.

Trots denna mindre fadäs gick dejten bra. Hon sa inte ”tack och hej” efter första ölen utan lät mig bjuda på en till, och när vi blev bortkörda till förmån av middagsgäster gick vi – på hennes initiativ – vidare, om blott en trappa ned, där hon bjöd igen.

När förslag om en fjärde öl presenterades tackade hon dock nej, men var lika snabb att tillägga att hon gärna ville ses igen i alla fall. Det var oväntat, och ganska sött. Men också främmande territorium för mig vars sällskap brukar skylla på morgondagar och sedan går upp i rök likt Magica de Hex.

Hur gör man, liksom? Klär man sig i björnskinnskalsonger och slåss med tveeggad stridsyxa inför fullsatta läktare tills någon stupar och vinnaren äter förlorarens hjärta? Det låter bekant, och en smula erotiskt, men man vill ändå vara säker på sin sak innan förslag till en andra dejt förs på tal. I min ålder finns inte utrymme för snedsteg.

Det finns heller inte utrymme att sia, så tur att jag har den bästa guide att rådfråga, det vill säga Gentlemannens handbok:

IMG_3249.JPG

Och om allt går vägen:

IMG_3254.JPG

Tack Lina och Robert. Med verktyg likt dessa kan skulden vid ett misslyckande inte läggas på någon annan än hantverkaren själv.

Det ljuvaste utav elände

Det har varit en bra helg. En av de bättre, på länge. Kanske till och med mycket länge. Trots allt.

Lördagen tillbringades med syster, systers vänner och systers fästman. Dubbla födelsedagar skulle firas, men fest var det väl kanske mest till namnet. Mer en lugnare tillställning, något som givetvis inte hindrade mig från att pröva såväl värdens taxfree-rom som tålamod. Någon måste ju vara sist ut, men då klockan blott passerat midnatt med någon timme när jag väl snörade skorna torde skammen vara allas utom just min.

Lagom skön och med kvällen ung var jag dock inte särskilt sugen på att åka hem, så istället för att ta röda linjen upp på åsen och mejlbomba andra losers på Happy Pancake så hoppade jag av i Zinkensdamm och knallade ned till Patricia. Att jag var ensam bekom mig inte då. Tänkte att det väl alltid finns någon där som man känner, eller åtminstone känner igen.

Det gjorde det inte, och det var heller ingen som behagade svara när jag ringde. Lyckligtvis var kön full av andra ensamma lycksökare, så jag slog följe med en turist i seglarfrisyr klädd som om han precis klivit ur golfbilen, men övergav honom när jag väl kom upp på däck och insåg att han var mer kamikaze-material än potentiell wingman.

Minglade sedan som en professionell filmpremiärfestfixare fram till stängning då jag hittade ett glatt after work-gäng längst in i schlagerbaren. Föreslog en efterfest, men när vi väl klivit i land var det det bara jag och en av tjejerna som fortfarande tyckte att det verkade vara en bra idé att gå vidare. Tog för givet att hon hade vett nog att inte hoppa in taxibilar med en totala främlingar, men ljuvlig tji fick jag.

Väl hemma bjöd jag på cava i repiga plastglas medan hon komplimenterade min inredning och menade att det var exakt så här som hon själv ville ha det i sitt eget hem. Sen pratade vi gamla Nintendo-lir och musik, och hon lyckades nästan övertala mig att spela gitarr, men jag räddades i sista sekund av en bristande sträng. Då ”övertalade” hon mig istället att det var dags att krypa till kojs, varpå jag farbror Joakim-dök ned i bingen och sov som ett barn innan hon ens kommit över tröskeln.

Vaknade trots detta – eller kanske snarare på grund av brist på vinslakt luffarknull – åtta timmar senare på oförskämt bra humör. Murphy lät mig sedan njuta i ungefärliga timmen innan jag upptäckte att min telefon inte låg där den borde, och heller ingen annanstans. Inte i kavajfickan, vare sig tredje eller fjärde gången jag muddrade stolskroppen på vilken den ledigt klätts på natten innan. Heller inte mellan soffkuddarna, i kylskåpet eller under den vitbetsade byrån Hemnes.

I takt med att jag på knä och tå genomsökte lägenheten nöttes det goda humöret också så sakteliga ned, tills allt som återstod av den forna glädjen var ett stickvapen värdig en fängelsegård, och där det förut vilat leende läppar och pirr i magen var nu endast stick- och skavsår.

Inte så mycket på grund av den rent materiella förlusten. Telefonen hade uppenbarligen glidit ur byxfickan i svarttaxin på väg hem. Den var borta, det var bara att acceptera. Det var inte ens en särskilt tung insikt. En telefon är enkel att ersätta, och med tanke på iPhone 5s goda aptit på batteritid var ett byte vid det här laget till och med att önska.

Svårare var det att ersätta det nummer som min gäst givit mig strax innan hon stängde dörren bakom sig och vandrade Mellanbergsvägen ned mot Hökmossen. Hon hade erbjudit mig att ringa mig själv från hennes telefon, men hade då aldrig i tanken att min egen var borta, eller avstängd. Vänner som senare försökte hjälpa till nåddes av beskedet att abonnenten inte kunde nås för tillfället, och det samtalet jag själv ringt den morgonen hade uppenbarligen aldrig registrerats. Inte ens om telefonen faktiskt legat i kavajfickan vid en femte genomsökning hade det gjort någon skillnad. Hon hade gått, och med henne följde också det enda manus till en möjlig uppföljare.

Philip, som hjälpt mig i sökandet (och uppenbarligen anade vilken nivå av söndagsångest det rörde sig om), erbjöd huskur i form av pasta bolognese, rödvin samt sitt eget och frugans sällskap, vilket var precis den quickfix som behövde där och då. Ohållbar i längden, men för tillfället välkommen. Dagen efter stod dock herr Ågren som förväntat åter i farstun, men efter att nu gått igenom samtliga Marior i Stockholms län – kommun för kommun (inklusive tunnelbanestationer) – hade jag också förlikat mig med (samt försökte glädjas åt) att det helt enkelt bara handlat om en väldigt trevlig natt. Det skulle aldrig bli någonting mer, men det hade i alla fall hänt. Det var ett minne att föredra framför den sedvanliga besvikelse och förnedring som annars följer ett Patricia-besök. Att sukta efter mer vore att mista hela stycket.

Och visst, något slags hopp klibbar sig förstås envist kvar i det faktum att hon faktiskt ändå kan nå mig. Samtalet gick kanske aldrig fram, men det sparades ju fortfarande bland hennes uppringda nummer. Möjligheten finns med andra ord att hon om någon vecka får ett raseriutbrott och i affekt skickar ett SMS med en undrar vem fan jag tror att jag egentligen är. Det är möjligt, om än knappast troligt. För hur hade jag själv agerat om någon bad om min kontaktinformation och sedan aldrig hörde av sig? I den bittraste av tysthet, förmodligen.

Och ja, jag förstår såklart att det kan tyckas patetiskt att älta det hemsläp från Patricia som slank dig ur händerna, men även om jag knappast kan påstås känna henne tillräckligt väl för att sakna vad som aldrig blev så gillade jag ändå hennes sällskap. Och det är sällsynt. Av alla Happy Pancake-öl som druckits genom åren är det blott ett fåtal som faktiskt varit värda besväret, vilket det ju ändå är. Att göra sig fin är besvärligt, för att inte tala om besväret att föra sig bland folk, eller låtsas vara rolig och intressant. Inte för att det sällan är trevligt, för trevligt är det ofta, men att ha trevligt är inte detsamma som att trivas. Och det var det jag hade gjort. Jag trivdes.

Jag tyckte det var skönt när hon gick, på det sätt ensamheten alltid lockar dagen efter, men jag ville aldrig kasta ut henne. Det smiddes inga planer. Diktades inga ursäkter. Det störde mig liksom inte att hon låg där, alls. Det var snarare så att jag inte kunde sluta titta. Jag bara låg stilla och uppskatta att hon fanns. Söt som en hel back med läsk, och nästan inte det minsta dum i huvudet. Och mer än så kan man ju nästan inte begära. Det är allt jag behöver.

Så, som sagt; det har varit en bra helg. Snopen, men bra, trots allt.

MAria

Det bor 445215 personer i Sverige med förnamnet Maria. 653 av dessa är män.

Ragga med Hitler

Ibland får jag till det. Sällan sexuellt eller i karriären. Eller i köket eller när jag försöker bli snygg på bild. Men då och då i skrift.

Detta är inte nödvändigtvis ett av dessa tillfällen.

Kvinnan i fråga antydde alltså i sin presentation att förhoppningarna om att hitta kärleken på nätet var naiv.

Mottagaren antydde alltså själv att drömmen om att hitta kärleken på nätet var naiv.

Spelar dock högt då påståendet att jag jobbar med krabba är av renaste lögn.

Förnuft och känsla

Har experimenterat med lite med nya profilbilder till Happy Pancake. Svårt att snygga sig eller le förföriskt utan att det ser tillgjort ut, så funderar nu på att ladda upp detta porträtt som istället förmedlar att jag är en modern och jämställd kille som inte är rädd för att visa känslor.

Smärta är en av de känslor som gör sig absolut tydligast på bild.

Lite förnedring och lite dejt

Är i skrivande stund nyligen hemkommen från kvällens dejt. En ganska spontan sådan, så hade inte direkt några högre förväntningar. Men det var trevligt. Väldigt trevligt till och med. Och hon var söt. Mycket sötare än förväntat. Fint leende och hakstjärt, sånt som jag ju gillar. Så, kort och gott; henne ser jag aldrig igen.

Starten lämnade dock en hel del att önska. Vi hade bestämt att vi skulle ses 20:00 på Retro på Sveavägen 120, men eftersom jag var osäker på hur jag enklast tog mig dit tog jag en tunnelbana med god marginal. Klev av tuben 19:40 och var framme 19:42. Tjugo minuter till godo alltså. Men det gjorde mig föga. Tänkte istället ”Utmärkt, då kan jag sitta lätt tillbakalutad och snygga mig med en tjeckisk lager när väl hon dyker upp”, så jag knallade in, glad i hågen, och ställde mig vid baren.

”Vad kan jag göra för dig då?”, frågade bartendern. ”Vad är det här för något?”, frågade jag och pekade på någonting exotiskt på tapp. ”En tjeckisk lager”, svarade han, och tryckte sedan ned mig i skorna genom att förklara att han inte hade för avsikt att servera mig eftersom jag redan var tillräckligt berusad. Jag, som inte druckit en droppe, undrade om han skojade med mig. Det gjorde han inte. När mitt sällskap dök upp och jag förklarade läget undrade hon om jag skojade med henne. Det gjorde jag inte.

Vi gick då till nästa Retro lite längre ned på Sveavägen och blev där serverade utan knussel, även om hon visserligen var tvungen att visa leg. Satt där sedan i två och en halv timme och dryftade musikaler, familj och halvt utvecklade ankfoster innan hon tackade för sig. Det var dock lagom till att uteserveringen stängde, och hon hade trots allt en timmes resväg hem till Upplands Väsby, samt skulle upp och jobba dagen efter. Med andra ord inte ett uppenbart ”skit ned dig”, vilket ju alltid är trevligt. Avskedskramen var också lagom lång och hård. Bra kram. Jag var nöjd.

Spelade sedan svår i fem minuter innan jag skickade det obligatoriska ”tack för en trevlig kväll”-SMS:et. Erbjöd även mina tjänster som livlina om hon behövde någon att prata med i telefon på väg hem från stationen. Hon tackade dock nej till erbjudandet, men underströk ändå att det varit en mycket trevlig kväll. Så, jag vet faktiskt inte. Det här kan nog gå precis hur som helst.

Men nog håller jag tummarna alltid, som en jävla tönt.

Retro, här får du en stor stark för 25:- fram till 20:00. Kränkningarna är dock gratis hela kvällen.

Retro Bar & Restaurang. Här får du en stor stark för 25:- fram till 20:00, men kränkningarna är gratis hela kvällen.

Ragga med brunch

Har inte varit tillbaka på Happy Pancake i mer än ett par dygn, men ändå är det som om jag aldrig loggat ut och plitar med van hand ned fyrahundra tecken på ämnet ”brunch” som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Brunch, vilken jävla grej!

Brunch, vilken grej!

Vilket jävla guldmejl.

Jag lär då inte ligga och ruttna på köttmarknaden någon längre stund, det är en sak som är säker.

Den norrländska tystnaden

Jag frågade det norrländska lugnet om hon ville ses nu i helgen, innan jag åker bort och hon åker hem. Men det norrländska lugnet vill tydligen ta det ännu lite lugnare. Så lugnt att hon inte ens vet om hon vill fortsätta träffas över huvud taget.

Ja, det tycker jag, men jag är ju uppenbarligen lite dum i huvudet”, tänkte jag. Men det skrev jag inte. Var istället så öppen jag bara kunde, fast utan att kräla i stoftet som en liten lort. Ville behålla i alla fall ett uns utav värdighet, men ändå få henne att förstå att jag var ute efter mer än hennes kropp, om det nu var där som tvivlets skugga föll.

Väntade sedan på svar, och har väntat sedan dess. Det är tolv timmar sedan nu.

Förmodar att något svar heller aldrig kommer komma, och kanske är det också bäst precis just så. För nu tycker jag bara att hon är en helt värdelös människa, och helt värdelösa människor har jag ändå ingen energi att avvara.

Happypancake.se –> reactivate account –> fuck yeah

Så gick det sen

För den som är nyfiken på hur det gått med torsdagens dejt så kan jag avslöja att hon hörde av sig i fredags. Eller jag hörde av mig, efter cirka fem öl och tre glas vin. Men hon svarade.

Hon skrev att hon varit medvetet återhållsam. Att hon inte ville vara för på. Att hon heller inte trodde att jag var intresserad av att ses igen, eftersom hon varit så nervös. Nervös för att jag var så fin.

Surrealistiskt på så många plan.

För det första är det ju helt sjukt att jag skulle vara fin nog att framkalla nervositet, men så även hennes bristande tro på sin egen förträfflighet. För träffa henne igen vill jag ju.

Nervositeten tolkade jag bara som det norrländska lugnet, ett personlighetsdrag jag om något fann bedårande. Att hon är lång, blond och smal ligger henne inte heller i fatet. Plus att hon hade fin mun. Kanske den finaste jag sett sedan hotlips, och den tog ju typ ett halvt decennium att släppa.

Har tänkt på henne oväntat mycket. Det norrländska lugnet alltså, inte hotlips. Det känns mysigt, och samtidigt lite som en mardröm. Träffa tjejer har man ju gjort förut, men det här med att träffa samma tjej igen. Jag menar, hur gör man?

Får väl öva på en termos makaroner.