Det ljuvaste utav elände

Det har varit en bra helg. En av de bättre, på länge. Kanske till och med mycket länge. Trots allt.

Lördagen tillbringades med syster, systers vänner och systers fästman. Dubbla födelsedagar skulle firas, men fest var det väl kanske mest till namnet. Mer en lugnare tillställning, något som givetvis inte hindrade mig från att pröva såväl värdens taxfree-rom som tålamod. Någon måste ju vara sist ut, men då klockan blott passerat midnatt med någon timme när jag väl snörade skorna torde skammen vara allas utom just min.

Lagom skön och med kvällen ung var jag dock inte särskilt sugen på att åka hem, så istället för att ta röda linjen upp på åsen och mejlbomba andra losers på Happy Pancake så hoppade jag av i Zinkensdamm och knallade ned till Patricia. Att jag var ensam bekom mig inte då. Tänkte att det väl alltid finns någon där som man känner, eller åtminstone känner igen.

Det gjorde det inte, och det var heller ingen som behagade svara när jag ringde. Lyckligtvis var kön full av andra ensamma lycksökare, så jag slog följe med en turist i seglarfrisyr klädd som om han precis klivit ur golfbilen, men övergav honom när jag väl kom upp på däck och insåg att han var mer kamikaze-material än potentiell wingman.

Minglade sedan som en professionell filmpremiärfestfixare fram till stängning då jag hittade ett glatt after work-gäng längst in i schlagerbaren. Föreslog en efterfest, men när vi väl klivit i land var det det bara jag och en av tjejerna som fortfarande tyckte att det verkade vara en bra idé att gå vidare. Tog för givet att hon hade vett nog att inte hoppa in taxibilar med en totala främlingar, men ljuvlig tji fick jag.

Väl hemma bjöd jag på cava i repiga plastglas medan hon komplimenterade min inredning och menade att det var exakt så här som hon själv ville ha det i sitt eget hem. Sen pratade vi gamla Nintendo-lir och musik, och hon lyckades nästan övertala mig att spela gitarr, men jag räddades i sista sekund av en bristande sträng. Då ”övertalade” hon mig istället att det var dags att krypa till kojs, varpå jag farbror Joakim-dök ned i bingen och sov som ett barn innan hon ens kommit över tröskeln.

Vaknade trots detta – eller kanske snarare på grund av brist på vinslakt luffarknull – åtta timmar senare på oförskämt bra humör. Murphy lät mig sedan njuta i ungefärliga timmen innan jag upptäckte att min telefon inte låg där den borde, och heller ingen annanstans. Inte i kavajfickan, vare sig tredje eller fjärde gången jag muddrade stolskroppen på vilken den ledigt klätts på natten innan. Heller inte mellan soffkuddarna, i kylskåpet eller under den vitbetsade byrån Hemnes.

I takt med att jag på knä och tå genomsökte lägenheten nöttes det goda humöret också så sakteliga ned, tills allt som återstod av den forna glädjen var ett stickvapen värdig en fängelsegård, och där det förut vilat leende läppar och pirr i magen var nu endast stick- och skavsår.

Inte så mycket på grund av den rent materiella förlusten. Telefonen hade uppenbarligen glidit ur byxfickan i svarttaxin på väg hem. Den var borta, det var bara att acceptera. Det var inte ens en särskilt tung insikt. En telefon är enkel att ersätta, och med tanke på iPhone 5s goda aptit på batteritid var ett byte vid det här laget till och med att önska.

Svårare var det att ersätta det nummer som min gäst givit mig strax innan hon stängde dörren bakom sig och vandrade Mellanbergsvägen ned mot Hökmossen. Hon hade erbjudit mig att ringa mig själv från hennes telefon, men hade då aldrig i tanken att min egen var borta, eller avstängd. Vänner som senare försökte hjälpa till nåddes av beskedet att abonnenten inte kunde nås för tillfället, och det samtalet jag själv ringt den morgonen hade uppenbarligen aldrig registrerats. Inte ens om telefonen faktiskt legat i kavajfickan vid en femte genomsökning hade det gjort någon skillnad. Hon hade gått, och med henne följde också det enda manus till en möjlig uppföljare.

Philip, som hjälpt mig i sökandet (och uppenbarligen anade vilken nivå av söndagsångest det rörde sig om), erbjöd huskur i form av pasta bolognese, rödvin samt sitt eget och frugans sällskap, vilket var precis den quickfix som behövde där och då. Ohållbar i längden, men för tillfället välkommen. Dagen efter stod dock herr Ågren som förväntat åter i farstun, men efter att nu gått igenom samtliga Marior i Stockholms län – kommun för kommun (inklusive tunnelbanestationer) – hade jag också förlikat mig med (samt försökte glädjas åt) att det helt enkelt bara handlat om en väldigt trevlig natt. Det skulle aldrig bli någonting mer, men det hade i alla fall hänt. Det var ett minne att föredra framför den sedvanliga besvikelse och förnedring som annars följer ett Patricia-besök. Att sukta efter mer vore att mista hela stycket.

Och visst, något slags hopp klibbar sig förstås envist kvar i det faktum att hon faktiskt ändå kan nå mig. Samtalet gick kanske aldrig fram, men det sparades ju fortfarande bland hennes uppringda nummer. Möjligheten finns med andra ord att hon om någon vecka får ett raseriutbrott och i affekt skickar ett SMS med en undrar vem fan jag tror att jag egentligen är. Det är möjligt, om än knappast troligt. För hur hade jag själv agerat om någon bad om min kontaktinformation och sedan aldrig hörde av sig? I den bittraste av tysthet, förmodligen.

Och ja, jag förstår såklart att det kan tyckas patetiskt att älta det hemsläp från Patricia som slank dig ur händerna, men även om jag knappast kan påstås känna henne tillräckligt väl för att sakna vad som aldrig blev så gillade jag ändå hennes sällskap. Och det är sällsynt. Av alla Happy Pancake-öl som druckits genom åren är det blott ett fåtal som faktiskt varit värda besväret, vilket det ju ändå är. Att göra sig fin är besvärligt, för att inte tala om besväret att föra sig bland folk, eller låtsas vara rolig och intressant. Inte för att det sällan är trevligt, för trevligt är det ofta, men att ha trevligt är inte detsamma som att trivas. Och det var det jag hade gjort. Jag trivdes.

Jag tyckte det var skönt när hon gick, på det sätt ensamheten alltid lockar dagen efter, men jag ville aldrig kasta ut henne. Det smiddes inga planer. Diktades inga ursäkter. Det störde mig liksom inte att hon låg där, alls. Det var snarare så att jag inte kunde sluta titta. Jag bara låg stilla och uppskatta att hon fanns. Söt som en hel back med läsk, och nästan inte det minsta dum i huvudet. Och mer än så kan man ju nästan inte begära. Det är allt jag behöver.

Så, som sagt; det har varit en bra helg. Snopen, men bra, trots allt.

MAria

Det bor 445215 personer i Sverige med förnamnet Maria. 653 av dessa är män.

Ragga med Hitler

Ibland får jag till det. Sällan sexuellt eller i karriären. Eller i köket eller när jag försöker bli snygg på bild. Men då och då i skrift.

Detta är inte nödvändigtvis ett av dessa tillfällen.

Kvinnan i fråga antydde alltså i sin presentation att förhoppningarna om att hitta kärleken på nätet var naiv.

Mottagaren antydde alltså själv att drömmen om att hitta kärleken på nätet var naiv.

Spelar dock högt då påståendet att jag jobbar med krabba är av renaste lögn.

Förnuft och känsla

Har experimenterat med lite med nya profilbilder till Happy Pancake. Svårt att snygga sig eller le förföriskt utan att det ser tillgjort ut, så funderar nu på att ladda upp detta porträtt som istället förmedlar att jag är en modern och jämställd kille som inte är rädd för att visa känslor.

Smärta är en av de känslor som gör sig absolut tydligast på bild.

Lite förnedring och lite dejt

Är i skrivande stund nyligen hemkommen från kvällens dejt. En ganska spontan sådan, så hade inte direkt några högre förväntningar. Men det var trevligt. Väldigt trevligt till och med. Och hon var söt. Mycket sötare än förväntat. Fint leende och hakstjärt, sånt som jag ju gillar. Så, kort och gott; henne ser jag aldrig igen.

Starten lämnade dock en hel del att önska. Vi hade bestämt att vi skulle ses 20:00 på Retro på Sveavägen 120, men eftersom jag var osäker på hur jag enklast tog mig dit tog jag en tunnelbana med god marginal. Klev av tuben 19:40 och var framme 19:42. Tjugo minuter till godo alltså. Men det gjorde mig föga. Tänkte istället ”Utmärkt, då kan jag sitta lätt tillbakalutad och snygga mig med en tjeckisk lager när väl hon dyker upp”, så jag knallade in, glad i hågen, och ställde mig vid baren.

”Vad kan jag göra för dig då?”, frågade bartendern. ”Vad är det här för något?”, frågade jag och pekade på någonting exotiskt på tapp. ”En tjeckisk lager”, svarade han, och tryckte sedan ned mig i skorna genom att förklara att han inte hade för avsikt att servera mig eftersom jag redan var tillräckligt berusad. Jag, som inte druckit en droppe, undrade om han skojade med mig. Det gjorde han inte. När mitt sällskap dök upp och jag förklarade läget undrade hon om jag skojade med henne. Det gjorde jag inte.

Vi gick då till nästa Retro lite längre ned på Sveavägen och blev där serverade utan knussel, även om hon visserligen var tvungen att visa leg. Satt där sedan i två och en halv timme och dryftade musikaler, familj och halvt utvecklade ankfoster innan hon tackade för sig. Det var dock lagom till att uteserveringen stängde, och hon hade trots allt en timmes resväg hem till Upplands Väsby, samt skulle upp och jobba dagen efter. Med andra ord inte ett uppenbart ”skit ned dig”, vilket ju alltid är trevligt. Avskedskramen var också lagom lång och hård. Bra kram. Jag var nöjd.

Spelade sedan svår i fem minuter innan jag skickade det obligatoriska ”tack för en trevlig kväll”-SMS:et. Erbjöd även mina tjänster som livlina om hon behövde någon att prata med i telefon på väg hem från stationen. Hon tackade dock nej till erbjudandet, men underströk ändå att det varit en mycket trevlig kväll. Så, jag vet faktiskt inte. Det här kan nog gå precis hur som helst.

Men nog håller jag tummarna alltid, som en jävla tönt.

Retro, här får du en stor stark för 25:- fram till 20:00. Kränkningarna är dock gratis hela kvällen.

Retro Bar & Restaurang. Här får du en stor stark för 25:- fram till 20:00, men kränkningarna är gratis hela kvällen.

Ragga med brunch

Har inte varit tillbaka på Happy Pancake i mer än ett par dygn, men ändå är det som om jag aldrig loggat ut och plitar med van hand ned fyrahundra tecken på ämnet ”brunch” som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Brunch, vilken jävla grej!

Brunch, vilken grej!

Vilket jävla guldmejl.

Jag lär då inte ligga och ruttna på köttmarknaden någon längre stund, det är en sak som är säker.

Den norrländska tystnaden

Jag frågade det norrländska lugnet om hon ville ses nu i helgen, innan jag åker bort och hon åker hem. Men det norrländska lugnet vill tydligen ta det ännu lite lugnare. Så lugnt att hon inte ens vet om hon vill fortsätta träffas över huvud taget.

Ja, det tycker jag, men jag är ju uppenbarligen lite dum i huvudet”, tänkte jag. Men det skrev jag inte. Var istället så öppen jag bara kunde, fast utan att kräla i stoftet som en liten lort. Ville behålla i alla fall ett uns utav värdighet, men ändå få henne att förstå att jag var ute efter mer än hennes kropp, om det nu var där som tvivlets skugga föll.

Väntade sedan på svar, och har väntat sedan dess. Det är tolv timmar sedan nu.

Förmodar att något svar heller aldrig kommer komma, och kanske är det också bäst precis just så. För nu tycker jag bara att hon är en helt värdelös människa, och helt värdelösa människor har jag ändå ingen energi att avvara.

Happypancake.se –> reactivate account –> fuck yeah

Så gick det sen

För den som är nyfiken på hur det gått med torsdagens dejt så kan jag avslöja att hon hörde av sig i fredags. Eller jag hörde av mig, efter cirka fem öl och tre glas vin. Men hon svarade.

Hon skrev att hon varit medvetet återhållsam. Att hon inte ville vara för på. Att hon heller inte trodde att jag var intresserad av att ses igen, eftersom hon varit så nervös. Nervös för att jag var så fin.

Surrealistiskt på så många plan.

För det första är det ju helt sjukt att jag skulle vara fin nog att framkalla nervositet, men så även hennes bristande tro på sin egen förträfflighet. För träffa henne igen vill jag ju.

Nervositeten tolkade jag bara som det norrländska lugnet, ett personlighetsdrag jag om något fann bedårande. Att hon är lång, blond och smal ligger henne inte heller i fatet. Plus att hon hade fin mun. Kanske den finaste jag sett sedan hotlips, och den tog ju typ ett halvt decennium att släppa.

Har tänkt på henne oväntat mycket. Det norrländska lugnet alltså, inte hotlips. Det känns mysigt, och samtidigt lite som en mardröm. Träffa tjejer har man ju gjort förut, men det här med att träffa samma tjej igen. Jag menar, hur gör man?

Får väl öva på en termos makaroner.

Dejtrapport

Strax innan vi skulle ses hörde hon av sig och frågade om jag tänkte bära jacka. Förklarade att jag från mitten av maj och fram till oktober aldrig bär jacka, oavsett väder. Då undrade hon vad jag hade på mig. Något ledigt, svarade jag, sjukt bekväm i mina lediga kläder och lätt berusad på för-dejt-öl. Jag har klänning och högklackat, kontrade hon, och jag krängde på mig en kostym i panik.

Med facit i hand ett klokt beslut. Hon såg i alla fall nöjd ut, och skyndade inte hem efter tre öl. Istället sa hon att hon ville sjunga karaoke, så vi gick till Gröne Jägaren och konstaterade att hur sugen man än må vara på karaoke så finns det en gräns för vad man är villig att gå igenom.

Om Vampire Lounge vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Inredningen var som utlovat bedrövlig och lokalen ödsligt tom. Drinkarna imponerade inte heller. Drack en för jävla besk frozen mojito serverad i ett tandborstglas, och sällskapets glassdrink var en standardmilkshake med en shot i. Lär inte gå tillbaka, med möjligt undantag för den dag vi firar hundraårsjubileum.

Och ja, vad ska jag säga om själva sällskapet. Det slog väl inte gnistor så att möblemanget riskerade att ta fyr direkt, men någon slags kemi fanns där ändå i luften. Skulle bli förvånad om vi inte ses igen. Kanske till och med besviken.

Dags för gårdagens dejt

Gårdagens dejt ställdes in med ursäkten ”huvudvärk”. Inte för att jag betvivlar att hon faktiskt hade huvudvärk, men alltid tråkigt att prioriteras bort framför en brustablett. Fast samtidigt alltid skönt att bara ligga hemma i sängen och äta limpsmörgås med O’boy. Eller limpsmörgås med hushållsost då såklart. O’boyen har jag i ett glas på sidan om.

Nåväl.

Ger dejten ett nytt försök i kväll. Då hon är ett självutnämnt mjölkmonster så är planen att gå till Vampire Lounge och dricka glassiga drinkar. Har själv aldrig varit där, men efter att ha slängt ut ett flöte agnat med just mjölkdrinkar på sociala medier så figurerade vampyren i tre tips av tre möjliga. Två av dem varnade dock för löjlig inredning, men ju löjligare inredning desto ballare framstår ju jag, så löjlig inredning är ju om något mer morot än dealbreaker.

Stundens enda käpp i lyckohjulet är att det här är en tjej som förmodligen förväntar sig att bli bjuden. Inte för att jag är någon farbror Joakim som håller krampaktigt i varje tjänad krona, men fram till midnatt har jag endast 647 av dem till mitt namn. Jonas Elfvings förslag var därför att jag inte skulle vara så jävla charmig, eftersom tjejer som hatar en ofta envisas med att betala för sina egna drinkar.

Kvällens outfit blir bruna finskor, mörkgrå kostymbyxor och en svart finstickat tröja, fast över en Ultima Thule-tischa, så blir notan för salt klär jag bara av mig ett lager.

Så jävla vattentätt.

Giv mig styrka!

Mig smickrar man inte

I kväll ska jag på dejt, igen. Dock inte med det-är-en-dag-i-morgon-också-dejten utan med tjejen som tar ett år på sig att svara på mejl.

Börjar dock ana att den planerade träffen egentligen är någon slags blåsning, aningar som väcktes när hon på frågan ”Var ska vi ses?” svarade att det inte spelar någon roll så länge hon får vara med mig.

Har liksom lite svårt att på allvar tro att någon skulle klassa min närvaro som det den absolut viktigaste komponenten vid en utgång. Frånvaro, absolut, men att aktivt söka mitt sällskap är ju helt jävla omöjligt för mig att relatera till.

Fast kul, förstås. Men misstänksamt.

Misstänksam entusiasm.

Misstänksam entusiasm.