”’Män mer utsatta för våld i relationen än kvinnor’. Så löd rubriken på ett pressmeddelande från Nationella sekretarietet för genusforskning (NSG) i början av oktober. I två studier hade man frågat 1400 personer om de utsatts för våld i sina relationer. Av kvinnorna var åtta procent – i bägge studierna – drabbade. Av männen uppgav åtta procent i den ena och elva procent i den andra studien att de utsatts för våld. Nyheten fick stort genomslag, vilket NSG beklagar.”

Saxat ur: Genusforskare som tystar debatten

Leave Disney alone!!!!1

Jag har redan gett den svindlande vinkeln på Mickey Mouse Monopoly en rejäl omgång med bensågen, men efter att i natt ha läst en handfull bloggar med fokus på tecknad sexism så kände jag att det fortfarande fanns en och annan Disney-myt kvar att avslöja.

På bloggen Visselpaj skriver man till exempel att: ”Det var otroligt intressant att höra människor berätta hur detta företag med sina sagor och filmer cementerar felaktiga uppfattningar om t ex kön och ras, genom att presentera en värld där karaktärerna av kvinnligt kön alltid är små, gulliga, passiva och mest är värdefulla pga sitt utseende. Och de manliga roller som innehar makt åtföljs nästan alltid av en biffig v-formad kropp med enorma biceps. De manliga karaktärer som inte har denna kroppstyp får alltid fjantiga clownroller. Biroller. Och lika stereotypt är det när det gäller ras. Karakärer med latinobrytning gör alltid något dumt/ansvarslöst och de med asiatisk framtoning är gåtfulla och lömska.

Såväl Mulan som Kejsarens Nya Stil innehåller en god variation (nåja, variation i alla fall) av karaktärer från båda utpekade etniciteter, och utöver det kan jag lista åtskilliga karaktärer med brittisk eller amerikansk accent som är precis lika lömska som Lady & Lufsens siamesiska katter eller lika dumma/ansvarslösa som Tito från Oliver & Gänget. Vi har bland annat den elaka drottningen (Snövit och de sju dvärgarna), Ärlige John (Pinocchio), Askungens plastmorsa, den onda fen (Törnrosa), Cruella De Vil (Pongo och de 101 Dalmatinerna), Madame Mim (Svärdet i Stenen), Shere Khan (Djungelboken), Sheriffen av Nottingham (Robin Hood), Madame Medusa (Bernad & Bianca), Professo Rottigan (Mästerdetektiven Basil Mus), LeFou (Skönheten & Odjuret), Mozart (Den Lilla Sjöjungfrun) och varenda jävla karaktär i Alice i Underlandet. Och listan skulle kunna göras, mycket, mycket längre. Ingen vidare hållbar ”cementering” med andra ord.

Vad gäller kroppstyper så finns det naturligtvis en poäng, men poängen har också en klar och tydlig orsak. Tid. Eller snarare bristen därav. Har man mindre än två timmar på sig att berätta en historia så vill man inte lägga en timme på karaktärsutveckling, och då blir ytliga symboler ett effektivt sätt att förmedla egenskaper som inre styrka och skönhet. Inga konstigheter, om man tänker efter lite. Undantag finns dessutom, som Aladdin (Aladdin) och flera av de karaktärer som jag nämnde i förra stycket.

Detta är heller ingenting specifikt för animation då man även i spelfilm väljer skådespelare för onda och goda roller efter sympatiska och mindre sympatiska drag. Tjockisar ser löjliga ut och får därför också ofta spela löjliga karaktärer. På ett ungefär. Det är ingenting annat än en väldigt bekväm genväg. Att kvinnliga karaktärer ”alltid är små, gulliga och passiva” är dessutom dikt och förbannad lögn, något jag förtydligade i mitt förra inlägg, men som också är minst lika tydligt i de karaktärsexempel som listats ovan.

Att ropa sexist och rasist när man ser en Disney-film är att plocka några väl valda russin ur både kaka och dess sammanhang. Jag avskyr verkligen försvarsmekanismer som ”Men gör det bättre själv då!”, men i just det här fallet skulle jag vilja se dessa kritiker komma med i alla fall ett exempel på hur det hade kunnat göras annorlunda och varför man anser att den metoden är att föredra. Ska man göra politik av någonting så får man också erbjuda ett politiskt substitut, annars är det lite som att säga att man vill sänka skatterna och svara ”Höga skatter suger!” när någon undrar hur. Otroligt tröttsamt.

Även Lady Dahmer tar upp Mickey Mose Monopoly i sitt inlägg Disney; En ulv i fårakläder som lär dina barn att förföra och förföras. Hon skriver bland annat: ”Jag ställer mig väldigt frågande till Disneys syfte att basera sina filmer på vuxensexualitet och vuxenkärlek. Vad har barn för nöje av att se på något de egentligen inte kan förstå? Måste det ens handla om kärlek på det sättet? Varför inte vara på deras nivå och göra film som handlar om barn? Barns vänskap, barns känslor och barns upplevelser. Lindgren gör det. Jag upplever att hon är på barnens sida. Den känslan får jag inte av Disney även om de gör sitt bästa för att vilseleda oss med sitt magiska glitter, barnsliga fluff och gulliga djur. En ulv i fårakläder. Men jag blir inte lurad. Disney är inte barnvänligt nånstans.

Oj, inte någonstans? Nalle Puh är alltså direkt olämplig för barn, enligt Lady Dahmer. Lite hårt, kan tyckas, och jag tycker definitivt att det är en riktigt trist och bajsnödigt ”vuxen” syn på underhållning. Jag är i dag trettio (och ett halvt) och håller själv den nya Disney-vågen med Pixar i spetsen som den bästa underhållningen som mediet har att erbjuda. Mycket färger, mycket kärlek, mycket humor. Myspys to the max helt enkelt. Bra skit, så att säga.

Att hävda att Disney enbart erbjuder historier som kretsar kring vuxenkärlek/vuxensexualitet är dessutom en otroligt hård och svartvit generalisering som är svår att ta på allvar. Jag motsätter mig inte barnfilmer som handlar om barn. Det görs utmärkt i Pinocchio, Dumbo, Bambi, Oliver & Gänget etc, men varför skulle barn inte ha glädje av en film som utspelar sig i vuxenvärlden? Barn vill bara vara barn när det passar dem, som när de inte vill ta ansvar för sina handlingar. Annars vill barn vara som vuxna, eller i alla fall som äldre barn. De enda som faktiskt vill vara barn igen är vuxna själva, och kanske är det just en förnimmelse av barndom vi känner när vi ser både nya och gamla Disney-filmer i dag.

Ett av skälen till att Disney blivit så framgångsrika inom animerad film är förmodligen just därför, därför att de riktar sig till alla, oavsett kön och ålder. Vilken film tror du att en förälder helst går och ser med sitt barn – den som alla har glädje av eller den som riktar sig till en målgrupp som saknar fast inkomst? Och tycker man nu att Disney är en kåt ulv i avslöjande fårakläder så är det ju faktiskt så enkelt att man bara kan låta bli att titta, precis som man kan låta bli att titta på Melodifestivalen, Big Brother och hårdporr, eller vad man nu stör sig på. Ingen tvingas konsumera, och ingen tvingas avstå. Enkelt, demokratiskt och en bra deal för alla.

Och att förvara Astrid Lindgren på en separat piedestal är ju fint, kan tilläggas, men kanske inte helt konsekvent då man inte behöver rota speciellt djupt i kulturskatten för att hitta heterosexuella kärleksintressen även där. De finns i sagor som Inga rövare finns i skogen, Ronja Rövardotter, Vi på Saltkråkan, Emil i Lönneberga och Madicken för att bara nämna de jag minns på rak arm, och vi får heller inte glömma den vrålkåta Paradis-Oskar. Ja, Astrid Lindgren fokuserade mycket på barn, men att hennes alster skulle spela i en helt annan liga känns som ett patriotiskt önsketänk.

Därmed inte sagt att Disney är ett företag utan sina brister som förespråkar lycka och välstånd åt alla, det har jag själv redan avhandlat. Men låt då kritiken vara saklig. Det här är bara trams.

Könsrollscementering?

Genusfrisyren

Tittade på Kvällsöppets hen-debatt och kunde redan under programledardialogen peka ut vem som levde i en föreställning om att tillhöra en liten exklusiv skara upplysta människor som brutit sig ur ett strukturellt samhällsförtryck.

Jag nämner inga namn, men har tydligt märkt ut med röda pilar samt valt en skärmdump där Tv4 gjort jobbet åt mig.

”Hej, jag skulle vilja ha en sån där genusfrisyr tack!”

Den kulturella förintelsen

Försöker föreställa mig en snar framtid där radikalfeministerna tagit makten med hjälp av beväpnade Nöjesguiden-skribenter. Det är en dystopisk sådan. Inte så mycket för att porren kommer förbjudas eller skatten på Rogaine Forte kommer att chockhöjas, utan för att historien förmodligen kommer skrivas om, Astrid Lindgren-style. Och då menar jag inte att historien med största säkerhet kommer att skrivas om för att vara lite mer ”Pippi på de sju haven”, för det hade varit bad ass. Nej, jag syftar på den Astrid Lindgrenska modell där man går in i kulturella verk och byter ut sånt som i dagens samhälle inte längre anses PK.

Det är framför allt den svenska sångskatten som jag fruktar för. Vi kan ta Lill Lindfors ”En sån karl” som exempel.

”Hen går som en hen! Hen ser ut som en hen! Med en kropp som en hen! Och hen håller respektabelt avstånd som en hen ska!”

Visst, jag känner mig inte längre objektifierad eller tyngd av förväntningar på att mina kyssar ska levereras med en karls kvalité, men det blir helt klart svårare att sjunga med och stampa takten. Lill Lindfors alster ter sig dock som en blygsamt bekymmer när man inser att översättningen av hela Uffes bibliotek kommer bli ett heltidsjobb som kräver minst tio riktigt arga ROKs-suppleanter som jobbar skift i två-tre månader. Och till vilket pris, och vilken nytta?

”Jag kom gående en natt, det var i utkanten av stan. Jag såg en skylt som lös i regnet, det stod Club Zebra. Två marschaller flämtade, och dörren den var svart och vit. En trappa ner i djupet till Club Zebra. Hett och rökigt, öl och whisky, människor fria från socialt förtryck satt i knä på andra unga människor fria från socialt förtryck som välte sin glas, och skröt och skrek.

Bandet hade redan spelat, klockan var halv tre. Jag satte mig vid scenen helt osynlig. Jag såg mig själv med en människa som inte kategoriserats utifrån sitt biologiska kön, min arm runt den här personens midja. Hen var varm som en kamin, och alldeles ljuvlig.

Går ju knappt att tonsätta. Och är det bara jag eller låter det som om Uffe smusslar med något? Istället för att låta helt fritt från förtryck så får man intrycket av att herr Lundell smyger omkring på den bruna stigen men är för skamsen för att tala klarspråk. Men det kanske bara är en vanesak?

Man kan dock, med all rätt, fråga sig om Basshunter verkligen hade haft den självklara hit som Boten Anna blev om den skrivits med genusglasögonen på.

”Jag känner en bot, hen heter något könsneutralt, något könsneutralt heter hen.”

Jag bara spånar, men jag spånar definitivt på ett nej.

Ett av framtidens många förmodade diktbål, här med extra mycket Bob Hansson.

Tystnaden som uppstår när män som gått på genusdagis växer upp och blir lastbilschaufförer

Jag skrev i julas ett inlägg där jag jämförde jämställdhetstänket hos någon som gått på Tittmyrans jämställdhetsdagis med mitt eget, och det visade sig, föga förvånande, att skillnaden var minimal bortsett från att jag i min slutkläm inte önskade livet ur någon.

Och egentligen behöver väl ingenting mer tilläggas, men eftersom Dagens Nyheter nu publicerat ännu en artikel där genusdagbarnens unika världsbild (som härdats för att motstå det mest borgerliga av förtryck) ges utrymme så vill jag ändå bara lite snabbt kommentera ett stycke ur texten.

”Hon [Elin] arbetar själv på förskola i dag och säger sig vara noga med att behandla flickor och pojkar lika. [...] Per arbetar som lastbilschaufför. Att båda har skaffat sig yrken som är mans- respektive kvinnodominerade beror mest på slumpen, säger de.”

Heh. Hehe.

Och ja, det var väl allt.

Dr Mengeles rasförskola

Usch, jag får lite ont i magen av ingressen till DNs artikel om förskolor som inte lever upp till jämställdhetsmålen.

”Var tredje förskola i landet lever inte upp till skollagens jämställdhetsmål som ska motverka könsstereotyper hos barnen. På förskolan Egalia i Stockholm arbetar de aktivt med jämställdhet. Ord som pojke och flicka används inte.”

För det första, är det någon som kollat upp vad termen hen egentligen betyder? Hen är nämligen ursprungligen ett annat ord för brynsten. Vad är det för jävla förskola som kallar sina barn för brynstenar? Låt barn få vara barn och inte handverktyg för att slipa stål!

Skämt å sido. Grundtanken är fin. Den innebär att att barn ska bemötas som individer istället för kön, något som är tänkt att ge dem en större frihet när de utvecklar sin egen identitet. Bra så. Låt alla välja fritt och leva lyckliga i alla sina dagar. Kanon. Men.. eh, var går gränsen för vad som kan anses vara ett fritt val? Hur mäter man vad som är individuellt och vad som är samhällsnorm? Ska en liten pojke som plockat sönder sin freestyle för att han ville se hur den fungerade sättas i skam/dockvrån? Och ska flickor som leker ”prinsessa och fattig flicka” ges varsin pilbåge och revolver istället?

Det är just det här med att ”motverka könsstereotyper” som gör mig lite illa till mods. Det finns inget stöd i dagens forskning för att manligt och kvinnligt är strikt socialt betingat. Om något så pekar forskningen på att det finns en biologisk skillnad mellan kvinnor och män. Ändå slänger man sig med ord som ”könsstereotyper”, någonting som anses så fult att det ska motarbetas. Enligt skollagen.

Enligt lag.

Det kan väl ändå inte vara vara jag som tycker att det låter helknasigt? Lite som att förvägra någon sin kultur. ”Jaså, svarta gillar hiphop och Rn’B? Äh, det där är ju bara en negroid rasstereotyp, sånt går enkelt att motverka om vi sätter dem i Dr Mengeles rasneutrala förskola! Det är ju ändå lag på det.”.

Inte så fräscht.

Det finns även en risk att dagens ”mittemellanbarn” kan komma att känna både skam och förvirring när de inser att de inte alls känner sig som något neutralt unisexalternativ, utan istället sticker ut som en blåslagen tumme från den nya samhällsnormen. Och vi som trodde att vi hade det tufft i tonåren. Med lite tur har vi dock också en mer könsneutral inställning på landets alla hjälporganisationer till 2020 när det är dags för Egalias könslösa marsvin att testa sina vingar, och om inte det så kanske fördelningen män/kvinnor jämnas ut i annan statistik.

*Splatt*

Sexism eller skoj? Sociala medier bestämmer

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera Thorstens flinka fingrar. Dels så såg jag inte själva händelsen, och även när jag läste reaktionerna som följde så tyckte jag att det lät som ett icke-problem. Gammal knarkare tar rampljuskåt antisemit på rumpan liksom. Och..? Det var ju inte som att han attackerat henne med en HIV-smittad kanyl, även om de sociala mediernas reportrar fick det att låta som ett utfall av likvärdig magnitud.

Missade du hatkören? Ingen fara, jag har nämligen saxat några blygsamma stenkast från de som helt saknar synd, alternativt självkännedom:

Unni ­Drougge: ”Problemet är att det var därför de sög in äcklet. För att han skulle ställa till en skandal.
Cissi Wallin: ”Rösta inte på sexistisk gubbjävul. Det är som att okej:a tafs, som de facto är ett lagbrott. Fuck Thorsten.
Soran ­Ismail: ”Vill vara övertydlig med att jag tycker det var vidrigt gjort och inte kan försvaras på något sätt.

Trist stämning? Absolut, men feminister som ropar varg har på mig redan utlöst det vi känner som ”sagans sensmoral”, så jag lät det bara vara.

Men så läste jag i morse Thorstens ursäkt i Aftonbladet. I alla fall så gott det gick. Han är ju inte Jan Guillou direkt, om man säger så. Thorsten försvarar sig med att han aldrig gjort skillnad på kön eller sexualitet, samt mumlar någonting om hög puls och ångest. Det känns helt klart framtvingat. Han skriver att han led av behagsjuka och lojalitetskänsla, men istället för att lära av de misstag han begick i direktsändning så kliver han här rakt i samma klaver. Jag hade haft mer respekt för gubbfan om han inte sagt någonting överhuvudtaget, eller bara stått för vad han gjort. Sagt att han inte tyckte att det var någon stor grej, för det var ju ingen stor grej. Ana Gina har själv sagt att det inte var någon stor grej, och då får man ändå förmoda att det inte var någon stor grej.

Och som sagt, jag tyckte inte att det var någon stor grej, så jag lät det bara vara.

Men så fortsatte jag läsa, tills jag läste Alex Schulmans krönika om mediestorm och skamgrepp. Och när Alex Schulman skriver ”En man tar en ung kvinna som inte alls bett om det på rumpan. Det går inte att komma ifrån att det faktiskt ÄR sexistiskt” så måste jag ändå, med ett finger i luften och med slutna ögon, harkla mig och med ett Karl-Bertil Jonssonskt tonfall citera Wikipedias definition av sexism:

Sexism (från engelskan sex, kön, och -ism, ideologisk riktning) eller mindre korrekt könsrasism, innebär fördomsladdad diskriminering, förtryck och utnyttjande av människor enbart på grund av könstillhörighet.

Alla som jobbat i hotellsvängen vet att Thorsten Flinck är barnsligt förtjust i lammkött. Han är ingen ädel man. Glad i allt som anses okristligt. Ett kräk på många sätt. Men, jag tvivlar inte en sekund på att Thorsten hade gjort precis samma sak om det varit, låt säga, Björn Gustavsson som befunnit sig i Ana Ginas ställe. För sån är han, bus-Thorsten. Det var inte nödvändigtvis roligt, faktiskt inte alls, men det var garanterat ett skämt, och med samma garanti vågar jag lova att det heller inte var ett fördomsladdat utnyttjande baserat på könstillhörighet och förtryck. Den som tror det, på allvar, sitter troligtvis ihopkurad i ett mycket, mycket litet glashus, där det dessutom lär dra ganska kallt.

Dubbel kompis-dask på rumpan eller århundradets brott? Media bestämmer.

Tankar om #homoriot

Det pågår just nu en #homoriot på Twitter. Många hävdar att det är den viktigaste taggen på länge, kanske till och med den viktigaste sedan förra årets #prataomdet. Jag är inte en av dem. Kanske på grund av att jag själv är heterosexuell. Kanske på grund av att jag tycker att homosexuella i Sverige har det relativt gott om man ser till homosexuellas situation i resten av världen, även om det egentligen inte hör hit då jag faktiskt tycker att man får klaga även om man inte är ett barn i Afrika. Kanske på grund av att det inte kommer som någon överraskning att det finns gott om idioter. Kanske för att jag inte tror att den kommer göra någon skillnad. Idiots will be idiots.

Men jag har inga problem med att den existerar. Gör den folk på bättre humör så kanon.

Jag tror däremot inte att allting som tagits upp är så homorelaterat som de själva tror. Ett exempel är familjemedlemmar som bett människor i samkönade relationer att inte hångla offentligt. Det är såklart mycket möjligt att det skett på grund av homofobi, men både jag och min syster har till exempel bett vår bror att hålla sitt och sin frus snugglande för sig själva, och han är, som redan antytt, gift med en kvinna.

Och det har ingenting att göra med att vi hatar kärlek. Vi tycker att kärlek är the shit. Vad det handlar om är att det känns respektlöst med förspel vid matbordet. Jag är vanligtvis inte speciellt pryd, men det där ljudet av hångel och pussar ger mig kullerstenshud och får ryggraden att krusa sig av obehag. Lika lite som jag vill komma på mina föräldrar med att ha sex vill jag se övriga familjemedlemmar som sexuella varelser, och jag tror nog ändå att det är en hyfsat vanlig reaktion, på alla former av sexualitet.

Sen tycker jag faktiskt att det är helt okej att bli äcklad av ”böghångel”. Jag blir det inte personligen, men jag kan förstå mekanismen bakom det. Det handlar om sexuella preferenser. De flesta av oss känner avsmak när vi tänker på pedo- och zoofili, men det är ingen som hängs ut som pedofob för det, och inte bör de bli det heller.

Viktigt att påpeka är dock att jag inte jämför etik och moral här, utan bara rena kroppsliga reflexer. Och jag tycker att det ska vara fritt fram för homosexuella par att hångla offentligt. Go nuts! Men kräver man att alla ska chilla med den friheten så bör man också ha förståelse för att det finns människor som blir obekväma av situationen, och att dessa människor har valt dessa känslor lika lite som någon valt sin sexualitet.

Jag förhåller mig även tveksam till tweets som ger sig på heteronormen. Är det en antydan till att homonormen skulle vara bättre? Och vad är i så fall homonormen? En norm är väl det beteende som definierar majoriteten av befolkningen, eller? Heterosexualitet är biologi och ingenting som medelålders, vita män har tvingat fram på någon konferens för borgerliga förtryckarlögner för 10,000 år sedan. Det är statistik, kort och gott.

Lika lite som du kan tvinga någon till heterosexualitet kan du tvinga på en annan människa dina drömmar, och att fördöma människor som inte delar din syn på hur samhället bör se ut är inte att vara för ett öppet samhälle där folk tillåts vara sig själva. Men det här är ju egentligen bara genustrams som i grunden är homofientligt då det antyder att homosexualitet är någonting som skulle kunna ”avgiftas”, och jag tror inte att attityden delas av fler än några enstaka galningar, så nog om det.

En annan typ av tweets jag stör mig på är dessa:

Glädjen när två killar/två tjejer håller varandra i handen på stan. Sen sorgen över att man ser det så sällan.

Suck. Det dyker alltid upp ett par-tre stycken skräddarsydda åsikter av det här slaget för varje manifestation som en minoritet håller. Det är samma ”Titta på mig, jag har verkligen inga problem med det här! Jag önskar att jag själv vore som ni så att jag kunde bära er smärta, om så bara för en dag! Hurra för mig! Jag är en del av något!” varje gång. Ber om ursäkt för cynismen, men för mig känns det inte speciellt äkta, även om det säkert finns genuina fall.

Varför bryr sig denna människa om vem som håller vem i handen? I ena sekunden så skallar flödet av arga röster som tycker att en persons sexualitet är var man och kvinnas ensak och man hytter med näven och ber om att inte sorteras i fack, men i nästa så är det i alla fall någon som står och räknar bögar på stan. Blir, i mina ögon, väldigt märkligt.

Och om man nu ska analysera denna spaning: Inte ens 10% av befolkningen klassar sig själva som homosexuella. Av dessa 10% är förmodligen en god andel singlar, och av de som faktiskt är i ett förhållande är kanske hälften fortfarande nykära, och av de som faktiskt är i ett förhållande och fortfarande är nykära så håller kanske hälften av dem hand på stan, om ens det. För varför skulle man? Det ser gulligt ut, men alla som försökt sig på konststycket vet också hur onaturligt det känns och hur opraktiskt det är, speciellt när man befinner sig i folktäta utrymmen. Så noll glädje för min del, och lika delar sorg.

Men om jag avslutningsvis ska säga någonting positivt om det hela så har det varit en hyfsat god variation på det jag läst, även om jag bara skummat ett drygt hundratal inlägg i debatten. Mycket besvikelse på samhället, såklart, men också en tydlig individualitet och sårbarhet. En del visdom, en del idioti. Det förtydligar det faktum att alla är människor. Det handlar om enskilda individer. Twitter ger oss möjligheten att öppna upp denna ”homoapparat” och syna varje bult och fjäder för sig, och det är en hedersutmärkelse som sociala medier förtjänar på sin sköld.

Men som jag skrev tidigare, de som faktiskt skulle behöva en lektion i människors lika värde och läsa det här lär knappast tränga sig före i kön. Därför känns detta, om än fina initiativ, som ett relativt slutet forum, och jag har fortfarande svårt att se varför #homoriot skulle göra mer för homosexuella än till exempel #bytutvadsomhelstmotleifgwperson gjort för Leif GW Persson.

Lite mer än 140 tecken, men det var mina två cent i frågan.

Slumpartad skärmdump på #homoriot.

Atladottir – Återkomsten

Jag hade ju lovat mig själv att hålla ett säkert avstånd. Det är ju därför man blockar någon. För att slippa brusa upp. Men att hålla sig borta från Nöjesguidens chefredaktör har visat sig vara lättare sagt än gjort. Kanske är det lite som att sluta röka? Man vet att det egentligen bara handlar om en rulle tobak med lite glöd i ena änden och en idiot i den andra, men ändå är det någonting som lockar. Antar jag. Röker ju inte själv, men att jämföra Margret Atladottir med en trafik-, flyg- eller tågolycka kändes bara för makabert. Ingen som spytt upp ett helt tarmpaket då han/hon slungats in i fällbordet med det trasiga låset monterat på sätet framför ska behöva utsättas för ytterligare lidande.

Det var dessutom oförståndet jag ville åt, och efter någon minuts skrollande i Atladottirs flöde får jag precis vad jag ber om.

Nej, Atladottir förstår inte. Vilken överraskning. Hon kommer bara fortsätta hata tills den dagen hon dör. Inga konstigheter. Kanske är det heller inte så underligt att hon hittat till mitt inlägg om just hennes hatkampanj. Har ju ändå någon föreställning om att någon som hatar så mycket som denna människa måste kompensera allt detta hat med ett bottendjupt ego som ständigt måste fyllas med självgodhet och googlingar av eget namn.

För mitt eget egos skull gör dock rapporteringen av fyndet inga under. Det är till och med tveksamt om hon överhuvudtaget läst. Något. Alls.

De tre sista citaten var dock inte mina, kan jag ju understryka. Men det är ju inte som om hon bryr sig, eller ens tycks ha mer än skummat brödtexten. Och jag som delat upp så fint med bilder för att det skulle bli enklare att läsa. Men Atladottir bemöter trots det inte en enda av de frågeställningar som jag presenterar i bloggen. Istället skiter hon ur sig följande ljumma hög:

Nej, Atladottir, jag förstår inte. På vilket sätt reflekterar det jag skrivit ett ”stort, utbrett och starkt hat mot människor som vågar stå upp för minoriteter”? Och på vilket sätt anser du dig ”bilda folk” och ”visa solidaritet gentemot minoriteter”? Den enda som sjuder av hat här är fortfarande du, och det är klart oroande att en så förvirrad dam som du börjar mumla om Anders Behring Breiviks vansinnesdåd i Utøya. Personlig förebild månne?

Men vill du så gärna ha en minoritet att stå upp för, vad sägs om vita, sekulariserade män? Varsågod. Sett i förhållande till övriga världens befolkning så är vi i rejält underläge. Och vill du ha en ännu mindre grupp? Vita, sekulariserade män som hatar kvinnor. Den är typ minimal. Nazisterna däremot är snäppet fler, men i förhållande till invandrarna, som är en bra bit över miljonen, ter sig inte Sverigedemokraternas 340,000 röster som någon majoritet. Faktiskt inte. Alls.

Och oavsett, sedan när sågs främlingsfientlighet på med blida ögon i det här landet? Eller våld överhuvudtaget för den delen? Och våld mot kvinnor? Är det någonting som präntas in i var mans huvud sedan han varit liten grabb så är det hur fel det är att slå en kvinna. Jag har själv hört det sedan barnsben. Betydligt fler gånger än det kortare och klart catchigare ”Våld är fel!”. Punkt.

Så tron om att man här står upp för något när alla andra bara står tysta och ser på är ett självförhärligande och en vanföreställning utav löjeväckande proportioner. Men å andra sidan, varför propagerar jag för ett samhälle fritt från våld? Det är ju inte som om jag och Atladottir möts på någon gemensam mark i och med detta ärende:

Ja, vad är det man brukar säga? Där förståndet tar slut så tar nävarna vid? Sånt här bemöts enligt Atladottir-modellen vanligtvis med en örfil eller något i stil med ”hahahahha lulz skiljetecken kan suga mina feta frkrtngr!!!11″, men själv saknar jag ord. Att säga något mer om saken vore dessutom att upprepa mig. Allt som behöver sägas har redan sagts HÄR, och förtydligats ytterligare HÄR.

Ja, det var allt. Jag är en härlig kille, och du har precis blivit härligt killad.


Och med det sagt så känner jag att den här och nästa vecka får bli någon slags sista rond för mitt grepp om genuspaniken och den feministiska främlingsfientligheten. Alternativt för mitt bloggande helt och hållet. Vill inte bli En härlig kille – jämställdhetsbloggare, och just nu är det ett ämne som tar upp mycket av min tid. Behöver dock få det ur mig, och då är det enharligkille.se som får agera ventil.

Vad som händer om två veckor tar vi dock då, när det är dags. I morgon – mer dråpligheter.

Bara en iaktagelse…

Slogs av en tanke och tyckte att den var värd en googling. Blev väl inte direkt förvånad över resultatet, även om jag ändå trodde att någon redan smitt en ordvits av materialet.

Vet inte exakt vad det säger, men nog säger det något.