Snygg nog för nattbuss 791

Jag gillar hösten. Mycket. Regn och kyla är ju lat mans bästa vän, och endast Riddar Cato skulle finns skäl att muttra över tjocka yllefiltar, mustiga långkok och levande ljus. En rejäl trivselbubblare för säsongen är också att inte mindre än två Twitter-bekantskaper redan har försökt knuffa varsin väninna i min famn. Ytterst sällsynta tilltag, även bland mina närmare vänner. Så pass ytterst att det inte hänt en enda jävla gång. Förrän nu.

Väninna nummer ett visade sig vara en yngre dam av det skrot och korn som gärna presenterar sig med sin politiska övertygelse. En tjugofemåring som gärna talar om jämställdhet och hjärta med ord som snarare påminner om ett barns naivitet och en pensionärs bitterhet. Visserligen en fröjd för blotta ögat och någon jag i min egen ungdom hade tillägnat sånger nog att fylla en Iron Maiden-diskografi, men inte i dag. I dag vill jag bara ha någon som är gammal, full och glad.

Väninna nummer två var något äldre och såldes in med löften om en trevlig, barn- och rökfri suput som både sjunger, spelar gitarr och hatar djur. Tillräckligt många rätt för att garantera miljonvinst med andra ord, men några miljoner är svåra att rymma när tankarna redan upptas av en blond lågstadielärare från Södertälje som bär subtila drag av min ungdomskärlek, Brenda Walsh, och vars rötter hör hemma i samma polska jord som Isabella Scorupco.

Vi sågs förra fredagen på Tweed i Gamla stan. Ett givet val, inte bara för att jag där kunde supa henne omdömeslös med trettio procent på notan, utan också för att jag bland kollegor framstår som mindre av en enstöringarnas konung och mer som ett världsvant salongslejon som med ett handslag omvänder var främling till vän för livet.

På Tweed dracks det drack gin, vin och whiskyshots. De senare på hennes initiativ, vilket kanske inte fick mig på fall, men definitivt i lättare gungning.

Gillar en kvinna som kan hantera ett järn. Äktenskap där såväl man som kvinna och (HBTQ-personlighet) nyttjar alkohol tenderar att hålla längre. Inte nödvändigtvis längre än två absolutister som knutit knuten, men förmodligen längre än det äktenskap där ena parten dagligen blir full och våldsam.

På en skala från ett och tonårshångla-i-varje-portuppgång-från-Odenplan-till-Hornstull så får kvällen en stark åtta. Det talades aldrig om några morgondagar, och trots att hon bar armbandsur så sneglade hon inte på det en enda gång, inte ens när sista pendeln hotade med en halvtimme till avgång. Istället beställde hon in en runda till, och tvingades ta nattbussen hem, något hon på förhand hävdat inte kom på fråga.

Trodde det skulle dröja minst en månad innan vi sågs igen. Inte för att jag personligen kände tvivel, men jobbvecka stundade, och åtskillig lördag och fredag redan uppbokade på annat håll. Men det krävs tydligen mer än så för att stoppa en whiskyshottande grundskolefröken, så hon föreslog en söndagsbrunch redan samma helg. Överraskande, minst sagt, men den bästa sortens överraskning. Inte den där du vaknar upp utan skinnjacka på blå linjens slutstation, utan mer den där du hittar en hundrasjuttio spänn i sommarkavajen.

Solen sken och vi strosade Stockholms holmar runt tills hon utbrast att hon ville äta kött. Då gick vi till Texas Longhorn för varsin entrecote och ett ölstop. Smäckert sällskap, pilsner och blodiga stekar. De tre första punkterna på var rekorderlig mans bucketlist, avbockade på en och samma förmiddag. Inte ens den girigaste knös hade kunnat önska mycket mer.

Att det kändes bra behöver jag väl knappast förtydliga, och när hon dessutom tog notan fick även den lille pessimisten inom mig ett kvitto på att allt inte bara var ett underbart bedrägeri. Inte för att hon skulle haft mycket för att bedra mig. Att solovåra en nattportier vore ju trots allt att lugga en flintskallig. Men ändå.

Sju timmar senare vinkade jag av henne på Stockholm Södra. Är inte den som kysser och tjallar, så låt oss bara kort och gott konstatera att avskedet var till belåtenhet.

Som någon slags garanti är en andra dejt förstås inte mycket värd. Det är givetvis kul att den blir av. Ett erkännande liksom, om än så ytligt. Du är uppenbarligen snygg nog att träffa igen, men säkert går ingenting att säga förrän trilogin är komplett.

Shotta livets vatten i Chesterfield-fåtölj.

Shotta livets vatten i Chesterfield-fåtölj.

Svält.S03E15

Ingen gillar folk som blir nästintill nyreligiösa så fort de påbörjat en ny diet. Ingen. LCHF-schamaner, 5:2-predikanter och Atkins korgossar missionerar ju värre än Jehovas vittnen så fort de juiceat en förmiddag eller svalt en hel gräddkokt spädgris till frukost.

Men likväl, sanningen är att jag känner mig rätt fräsch. Skulle kanske inte rekommendera svält till barn och gravida, och definitivt inte kalla det en livsstil – vore synnerligen ironiskt då regelbunden svält gör dig ungefär lika gott som en smocka i mjälten – men ändå, jag mår just nu fantastiskt.

Dels är jag, precis som sist, lite hög på bara näringsbristen. Det i sig är ju en tripp värd en hårdrocks-growlande mage. Men det ger också en känsla av förträfflighet. Att jag är förträfflig. Som om jag lyckas med något. Gör något av yttersta vikt.

Det gör jag naturligtvis inte. Om något rasar jag snarare vikt. Men ändå. Känner mig som en duktig kille.

Men för den känslan behövs naturligtvis ingen svält. Den är snarare löjligt lätt att duplicera. Det är ju bara att skaffa sig vilka nya rutiner som helst, typ sluta hålla fast din mormor och fisa henne i ansiktet, och följa dem. Går en dag och du tror att du är viljornas herre och fru Disciplin din sköka.

Hoppas hur som helst att du också mår bra. Och gör du inte det så kanske lite svält vore på sin plats, trots allt.

”Vi var onekligen ett skadeskjutet gäng, vi som samlades under den radikalfeministiska fanan. Gemensamt för alla jag mötte, inklusive mig själv, var någon form av inre trasighet. Alla var deprimerade, alla hade ångest, många självskadade. Och alla hade vi funnit vår lisa i radikalfeminismen som lyfte ansvarets ok från våra axlar och gav oss en gemensam yttre fiende – patriarkatets strukturella förtryck. Offerkoftan är så mjuk och len mot ömmande hud att det inte är det minsta märkligt att den så ofta blir det plagg den sårade allra helst iklär sig. I den radikalfeministiskt stickade koftan presenterades vi enkla förklaringar till våra tillstånd som lät oss slippa vara ansvariga för vare sig de faktiska förhållandena i våra liv eller för våra sätt att hantera dem. Det var de patriarkala maktstrukturerna som skapat smärtan inuti och utanför oss. Det var manssamhället som gjorde att vi inte kunde sova om nätterna – och det var endast upplösandet av denna manlighetens hegemoni som kunde göra oss fria och lyckliga.”

Saxat ur: Från radikal till liberal – en feministisk resa

Fläsk i mig

Då var det ”pullade” fläsket såväl färdigt som förtärt, och – helskotta – vad gott det blev. Saftigt, mört och riktigt bra styrka. Inget helvetiskt inferno som fick njurarna att svettas, men nog med hetta för att man i alla fall skulle få känna sig som en man.

Skulle däremot inte rekommendera denna rätt till vem som helst. Det är väldigt ”köttigt”, så det krävs att du uppskattar dina likdelar för att det ska vara värt fyra timmars väntan.

Är du vad jag skulle kalla för en Max-människa kan du alltså med fördel stå över det långkokta fläsket och i vanlig ordning satsa på en rätt där tillbehören står i fokus istället för huvudråvaran.

20140228-205502.jpg

Gick för övrigt alldeles utmärkt att använda barbecuesås istället för ketchup, och hällde dessutom på Fireball istället för ”riktig” whiskey. En rätt som är svår att misslyckas med med andra ord, och därmed också barnsligt lätt att få fenomenal. Nästa gång tänkte jag därför slå på stort och unna mig en deciliter utav Sweet Baby Ray’s honungssås. Tur att jag svält ordentligt med plats!

Diktatorer på väg

Postade nyss de första PopDics-beställningarna. Bör dimpa ned på hallmattor och i brevlådor och väggmonterade postboxmoduler någon gång i morgon.

Har du ännu inte säkrat ett ex? Gör då det HÄR innan det är för sent.

Dics on the go

A huge pile of dics.

Kommer i november

Bjuder i dag – i brist på faktiskt underhållning – på en liten tease av underhållning som komma skall. Eller det är väl egentligen inte så mycket en tease som ett så kallat ”kladdpapper”, men eftersom skräp är det enda jag i nuläget har att kittla er nyfikenhet med så får det duga som sätesfyllare.

Går just nu inte närmare inpå exakt vad det är, men kan avslöja så mycket som att det är någonting jag väldigt länge velat göra och ett projekt som kanske just därför dragit ut på tiden och ändrat form väldigt många gånger under årens lopp. Bearbetats. Begrundats. Omarbetats. Plundrats på allt av värde. Kastats. Pånyttfötts. Bearbetats. Omarbetats. Och så vidare. På sätt och vis är det en process som pågått ända sedan hösten 2003, om än inte aktivt.

Rena rama Chinese Democracy-fasonerna med andra ord, vilket är en ganska passande liknelse då det kommer bli ett av mina mest pretentiösa alster någonsin, med tidig Varg som enda egentliga konkurrent.

Publikation beräknas här på sagovarld.se den 30:e november.

Var god börja peppa.

Leffe

Cigg = coolt

Morgonstund har guld i mund

Unnar mig själv en liten AW så här på morgonkvisten. Dricker dock inte ölen utan pussar bara på flaskan.

Då räcker den längre.

Ölkyss

“All I ask is one thing, and I’m asking this particularly of young people: please don’t be cynical. I hate cynicism. For the record, it’s my least favorite quality, and it doesn’t lead anywhere. Nobody in life gets exactly what they thought they were going to get, but if you work really hard and you’re kind, amazing things will happen.”

Conan O’Brien

Slut på det tråkiga

Om ni undrar varför allting varit helt jävla värdelöst den senaste tiden så beror det på att jag inte varit hemma. Men nu är jag det, så nu blir det kul igen!

20130717-194247.jpg

I afton chili

Har i kväll haft chiliafton vilket är ganska precis vad det låter som, det vill säga chili serverad en afton. Det i sig är i och för sig inget ovanligt då jag bra i år ätit tillräckligt med chili för att föda en hel kull med julsvin i 2,5 år och alltid lite senare än vad dietisten rekommenderat, men den här gången gästade även Stockholms gamla Gamereactor-filial bestående av Jonas och Daniel vilket gör det hela till ett något mer bloggvänligt evenemang än då jag ligger ensam i soffan och spiller ned mig och svär.

Inte för att det finns så mycket att säga om denna kväll heller. Vi slog oss ned vid sjusnåret och åt sedan chili och drack öl och dryftade livets väsentligheter tills ölen var slut och det var dags att gå hem.

Har dock haft mycket trevligt och ger kvällen fyra härliga killar av fem möjliga, vilket är både glädjande och överraskande trots att jag ändå betygsätter mig själv.

20130711-012710.jpg

Chili i aftonsol

20130711-012729.jpg

Fem timmar senare