Politik hör hemma bland debattsidor och stängda käftar

Har du någonsin loggat in på Facebook och känt ett stort vakuum i bröstet orsakat av dina vänner och bekantas bristande engagemang i frågan om Israel och Palestina? Eller dragit en lättnadens suck när du noterat att någon äntligen kommit ut ur toleransens garderob och manifesterat den högst okontroversiella åsikten gällande alla människor lika värde?

Vad hände egentligen med det gamla goda svensk mottot att hålla sina politiska övertygelser för sig själv? När jag var liten fanns det två stora tabun; pengar och politik. Det snackade man liksom bara inte om.

Inte ens mina egna föräldrar ville berätta för mig vad de tjänade eller röstade på, även om Sosse-rosen på kylskåpet visserligen gav en svag indikation om i vilken riktning vinden blåste. Men man sa ingenting. Det var var man och kvinnas egen ensak. Med betoning på var.

Som barn förstod jag aldrig grejen, men så är ju barn ofta lite lätt efterblivna också.

Att vara öppet och aggressivt politiskt engagerad borde klassas som förargelseväckande beteende. Tycker sociala medier bör behandlas som övriga allmänna utrymmen, och den som spyr ur sig sina åsikter hur som helst borde vara straffas likt den som pissar ned en rabatt eller trappuppgång. Samma typ av ohyfs. Varken kuk, avföring eller värdegrund är något man bör påtvinga sina vänner. Eller kollegor. Eller medresenärer.

Jag brukade tidigare föredra Facebook framför andra sociala medier just därför att det på Facebook mest postades bilder på mat och barn och annan okontroversiell skit som ingen möjligen kunde uppröras över. Men den tiden är nu ett minne blott, inte minst tack vare det stundande supervalet. Har den senaste veckan blivit tvungen att avfölja flera vänner på grund av att det blivit på tok för mycket av det goda hatet, och några av de ytligare kontakterna har jag klippt helt och hållet.

Vad förväntar sig dessa människor? Pulizerpriset? Kan visserligen ha fel, men trodde att det krävdes någonting snäppet mer radikalt för att nomineras än att blott ihåligt agera eko åt den politiskt tillrättalagda majoriteten.

För vem är det egentligen man tror sig predika för? De enda som gillar det du postar är ju de redan likasinnade. Ingen vuxen människa som redan engagerar sig i samhällsfrågor kommer få sin ideologi skakad i grundvalarna bara för att du delar en debattartikel signerad Soran Ismael eller Jasenko Selimović, eller vem du nu än må tro sitter på sanningen. Och vet du vad? De som inte redan bryr sig kommer även de att fortsätta skita i vad du eller någon annan tycker.

Det enda du gör är att störa ordningen. Fula ned och irritera. Kissa i den gemensamma porten.

Föredrog helt klart den tysta och timida svensken som aldrig trodde sig vara förmer framför den nya von ober-svennen som alltid ska göra sig hörd i hopp om att någon som är snäppet mer von ober ska slänga till honom ett bekräftelsens köttben att gnaga sig självbelåtet mätt på.

Naturligtvis är jag mer förlåtande när rekommendationerna som postas kommer från någon vars åsikter jag delar, men om priset för dövandet av alla dessa gnällspikar som sprider mer dålig stämning än Enola Gay vore att alla höll käften så skulle ingen njuta mer av tystnaden än jag.

Inkonsekvent, tycker säkert någon som med näsan i vädret hänvisar till mina egna politiska inlägg som ju många gånger kan vara en överdrivet syrlig karamell i gottpåsen. Och den personen skulle visserligen ha rätt i sak, men ändå missa målet med god marginal då 1), detta är min egen adress. Här finns bara jag, och hit torde folk därför söka sig just för att rasa över min enfald (eller i bättre fall dela mina tankar och lämna en uppskattande kommentar), och 2), när jag skriver om politik så är det alltid i form av replik, det vill säga en ”tillbakakaka” ämnad att täppa till truten på någon annan som sluntit med tungan.

Skulle det åter bli kutym att dölja partisymbol och sedelbunt innanför västen så skulle alltså även jag gladeligen rätta mig i ledet, det lovar jag.

Loose lips sinks a good mood.

En svensk talar gärna lite extra högt så att alla runtomkring ska ha privilegiet att höra att det här minsann är en förträffligt god människa som varenda kotte borde vilja umgås med.

Rabatterad sko till fullpris

Den här annonsen dök upp i mitt facebookflöde häromdagen:

CDON

Vem fan köper sina skor på CDON?”, tänkte jag, och hade en halvtimme senare klickat hem ett par bruna Playboys för 1199 SEK.

Och givetvis glömt att dra av rabatten.

I en annan del av flödet

Om Dinamarca bara visste...

Gratulera aldrig en kvinna, ty hon har inga skäl till glädje.

Svält: Dag 14

Skälet till att jag valde just februari månad som månaden mest lämpad för svält var att jag inte hade någonting annat än svält inplanerat. Inte heller trodde att någonting icke svältrelaterat skulle komma i vägen, men tji fick jag, för bara dagar senare dök det upp en notis på Facebook om ett kommande evenemang som jag bara inte fick missa.

Snopet.

Vill såklart inte avbryta svälten, men vill inte heller inte gå på fest, så experimentet fortsätter, men nu med twisten att jag i kväll bara ska dricka lättöl och se om det räcker med 2,25% så länge jag är undernärd nog. Och ja, jag vet vad du tänker; det är som att de sjukt bra idéerna aldrig tar slut.

Lite så här tänker jag mig att det kommer bli när jag dyker upp med min back. Att det dessutom sker i bar överkropp behöver jag väl knappast ens tillägga.

PopDics – Miljardförtryckaren

Hu – son till en fattig tehandlare och lärarinna – föddes en vinterdag 1942. Han intresserade sig tidigt för rysk konst och litteratur, och anslöt sig tjugofyra år gammal till kommunistpartiet i samband med Maos kulturrevolution.

Under revolutionen fängslades Hus far anklagad för ”kapitalistiska överträdelser” och torterades i en så kallad ”struggle session” där offret inför en stor folksamling – ibland upp till 100,000 man – utsattes för både fysiska och verbala påhopp tills rättsväsendet fått de svar de ville ha. Under ”förhöret” ådrog sig Hu den äldre så svåra skador att han aldrig återhämtade sig och dog tio år senare, endast femtio år gammal.

Hu försökte rentvå sin faders namn postumt, men tycktes i övrigt inte ha några problem med kommunistregimens metoder och fortsatte engagera sig politiskt under tiden han studerade hydraulikteknik, och klättrade mellan 1965 och 1974 simultant på båda stegar och skapade många mäktiga kontakter på vägen.

1988 valdes Hu till partisekreterare i Tibet där han läxade upp alla tibetaner som hade mage att protestera mot kinesernas ockupation. Undantagstillstånd utfärdades för att förhindra demonstrationer, och de munkar som vägrade ”omfamna kommunismens värderingar och fördöma Dalai lama och den tibetanska självständigheten” fängslades eller tvingades fly landet.

1992 valdes Hu som yngsta medlem in i det mäktiga femmanna-utskottet, och blev 1998 partiets vice president för att efterträda dåvarande president, Jiang Zemin, som generalsekreterare 2002. 2004 och 2005 utökades Hus makt ytterligare då han även övertog posten som ordförande i både partiets och statens Centrala Militärkommissioner, vilket innebar att Hu hade samtliga toppämbeten i såväl parti som stat. Hu var i och med detta visserligen inte maktfullkomlig, men partiet var och är landets enda, och sitter tryggt på sin plats enligt grundlag.

Annat som grundlagen slår fast är kinesernas rätt till tryck- och yttrandefrihet, religionsfrihet, rättslig säkerhet, allmän röst- och äganderätt. Staten har dock i sin tur rätten att kränka alla dessa rättigheter, och inskränkning av yttrande-, mötes-, förenings-, religions- och pressfrihet sker dagligen tillsammans med tortyr och misshandel av fångar (många gånger frihetsberövade utan rättegång). Kinas enbarnspolitik har också varit föremål för flera framtvingade aborter och fall av tvångssterilisering.

För att tygla de trubbelmakare som ännu inte satts i husarrest och arbetsläger kontrollerar staten samtliga medier. Man har även anställt två miljoner cyberspejspoliser vars enda uppgift är att övervaka internet och godtyckligt radera både kommentarer och sidor som anses innehålla oönskad information. Hundratals människor har på grund av detta gripits för spridning av regimkritiska ”rykten” på nätet, och folket saknar helt åtkomst till sajter som Twitter, Facebook och YouTube.

På pluskontot kan Ho stoltsera med att Kina under hans styre blivit världens näst största ekonomiska stormakt och besitter världens största valutareserv och är världsbäst i export. En annan sak man är världsbäst i är dödsstraff, och med sina 4,000-6,000 årliga avrättningar (inte bara utdömt för våldsbrott utan även för ekonomisk brottslighet som stöld och mutbrott) står man för fler dödsdomar än resten av världens dödsdomar sammanlagt.

Att förtrycka en och en halv miljard kineser tär dock ordentligt på krafterna, och 70 år gammal drog sig Hu i mars tillbaka från politiken för att – eventuellt – ägna sig åt sina två stora nöjen, pingis och sällskapsdans.

Hu Jintao - what a dic!

Hu Jintao – what a dic!

Tilltugg: 2006 var Hu med och tog fram en moralguide vars tanke var att stävja många av de sociala problem som plågade landet. Guiden döpte man till Åtta sorters ära och åtta sorters skam, och punkterna lyder som följer:

1). Älska ditt land; gör det inget ont
2). Tjäna folket; svik dem aldrig
3). Lita på vetenskapen; vänd okunnigheten ryggen
4). Var flitig; inte loj
5). Förena er, hjälp varandra; gör inga vinster på andras bekostnad
6). Var ärlig och tillförlitlig; offra inte etik för ekonomisk vinning
7). Var disciplinerad och laglydig; inte kaotisk och laglös
8). Lev enkelt, jobba hårt; vältra dig inte i lyx och nöjen

”No hoe bags allowed”

Det är viktigt att vara snäll, men det är också viktigt att inte vara en hoe bag.

Don't be cruel, but don't be a hoe bag either.

Don’t be cruel, but more important – don’t be a hoe bag.

Rasblanda mig

Mamma tycker att jag ska börja rasblanda. Vad säger ni? Har ni några förslag på kvinnor av klädsam kontrast till min ariska prakt?

Rasblanda mig

Älskar även när 29 andra människor gillar saker men jag är stark nog att stå emot.

Älskar även när 29 andra människor gillar saker men jag är stark nog att stå emot.

duoch11andra

Älskar när jag och 11 andra människor gillar saker tillsammans.

Fjorton tusen kronor kul

Har nu äntligen bestämt vad jag ska göra för det saftiga saldoöverskott jag upptäckte på allkontot förra veckan. Eller typ i alla fall. Jag har nästan bestämt mig. Om inte annat har jag lyckats reducera det berg av möjligheter en förmögenhet erbjuder till endast två alternativ, men vilka alternativ sen!

Antingen bränner jag alla 14,000:- på ett begagnat flipperspel/arkadkabinett för vardagsrummet i en enda stor stöt, något som trots allt varit en barndomsdröm ända sedan Peter och Fredde lottade ut ett Elvira-flipper i Sommarlov -91 (något som gjorde mig så illamående av avund att jag knappt klarade av att skölja ned den sista Skogaholms-skivan med en klunk O’boy), eller så drar jag sju stycken somalie-vitsar på Facebook.

Alternativ ett är ju mycket kul på en och samma gång medan alternativ två erbjuder lite mindre kul, men sju vid vid separata tillfällen. Svårt val.

Vad skulle du ha gjort?