Askungen som var en styvsyster

Ja, naturligtvis har jag googlat numret jag fick av förra veckans askunge. Jag är ju trots allt ingen robot.

Tydligen jobbar hon som DJ, och är av Instagram-konto och Facebook-grupp att döma heller inte helt okänd. På hennes privata Facebook-sida kan man dessutom se att hon är listad som ”i ett förhållande”, vilket kan förklara varför hon inte har svarat på mitt SMS.

Trodde först att det berodde på att jag gjort mig till. Har för ovana att göra det. Vill så gärna att mottagaren ska känna att det SMS som just jag skickat var det bästa jävla SMS de någonsin fått, ett bekräftelsebehov som förmodligen lever kvar sedan Nokia och Ericson var mobilrikets jättebamsingar och det var Sophie’s choice varje gång man fick ett nytt.

Du kunde endast spara ett fåtal. Sällan fler än tvåsiffrigt. Gamla konversationer lämnade dagligen plats åt nya, och naturligtvis hade man som mål att fullkomligt dominera inkorgen. Därför kan jag än i dag lätt lägga en timme på att författa ett meddelande, och framstår antagligen därför också ofta som mer tillgjord än hjärtlig.

Men inte nödvändigtvis denna gång, vilket ändå känns rätt bra. Kom nog till och med över henne lite i samma stund som jag insåg att hon inte alls var förlorad. Så fort jag väl hade hört av mig och makten inte längre låg i mina händer var det som att längtan gick ned i energisparande läge. Blev stans coolaste katt med ett knapptryck.

Det är fascinerande det där, hur det som i går kändes så viktigt att du var villig att lägga timmar av det mest repetitiva och sinnesbedövande arbete på det, kan vara morgondagens axelryckning.

Väljer att denna gång se det som ett hälsans tecken, och inte ett symptom på att jag har en emaljerad gjutjärnssjäl där ingenting fäster.

I en circle jerk är det lätt att ha koll

Så har den då så sakteliga – likt ett eksem eller en envis svampinfektion – börjat blomma ut på Facebook; statusuppdateringen som uppmanar dig som röstat ”fel” att lägga kamratlicensen på skrivbordet och lämna kontoret. För såna som dig vill vi minsann inte ha här. Du är ingenting mer än lorten värd.

Hur kan någon så starkt värna en sorts främlingar och med samma hjärta så djupt avsky en annan? Att anse sig stå för allas lika värde och samtidigt fördriva den som inte delar dessa värderingar är ju en paradox stor nog att rubba universums lagar.

Vi är alla olika, visst, och att fredligt samexistera är ett måste, men du som påstår dig älska denna olikhet gör det knappast av omtanke. Du är inte öppen och fräsch. Du är en lögnare. För ingen gillar olika. I själva verket anser vi oss alla vara lite bättre än de som inte är som vi.

Sverigedemokraten må i dina ögon vara all världens ignorans förpackad i en behändig idiot, men Sverigedemokraten anser sig å andra sidan vara upplyst nog att se en lösning som gått 87% av oss förbi, precis som hen som röstade rosa tycker sig ha koll på saker som 97% av befolkningen inte förstår sig på.

Moderaten vet att denne är lite bättre än socialdemokraten, miljöpartisten att denne är bättre än centerpartisten, och vänsterpartisten att denne är godare än kristdemokraten. Alla har de sett sanningen, och den som inte hänger med är ett identitetslöst får som bara bräker med skocken.

Juden ser sig själv som förmer de folk Gud inte valde, pingstvännen känner sig överordnad scientologen, och muslimen vet att han står högre i kurs än en simpel kafir. Jag som icke troende tycker såklart att jag har kapsylen något tajtare åtskruvad än det pysande jon som fått för sig att den bräckliga människan gjutits efter ett allsmäktigt väsen, och någon som läst Proust och Kafka känner förmodligen detsamma inför mig som föredrar Stephen King och Dean R. Koontz.

Sushi-konnässören trumfar dig som köper Big Mac att ta med, och statsvetaren som köpt samlarutgåvan av Kurosawa-boxen tycker sig troligen klättra några högre i hierarkin än bilmekanikern som tipsar om Paul Blart: Mall Cop när någon ber om hjälp inför fredagsmyset.

Piprökaren är överordnad Gula Blend. IPA:n tillhör ett högre kast än en stor stark. Absolutisten > brukaren, vegetarianen har ett större hjärta än asätaren, och kollektivtrafikanten är mer medveten än rövhålet som rattar en Hummer. Borgaren slår bonden och kungen tar alla.

Är du en av de som likt Maria omöjligen kan tänka dig att umgås med någon som inte röstat som du, var då också konsekvent och säg upp bekantskapen med varenda jävel som i söndags inte la en identisk sedel i alla tre kuvert. Avaktivera sedan dig själv från samtliga communityn så att alla andra som röstat annorlunda slipper vistas bland folk som inte röstat som de.

Denna självgodhet.

Så överdådig att den skymmer ens egna fel och brister.

Svindlande.

I min bekantskapskrets finns individer från alla möjliga ideologiska läger. Den sträcker sig från den ena extremen till den andra. Från kommunisten som stolt stödde Feministiskt Initiativ till nazisten som var något mer återhållsam med sin tro på Svenskarnas Parti som nationens enda hopp. Politiskt har jag ingenting som fäster mig vid dessa människor, men allt är heller inte politik.

Ett gemensamt intresse för film, mat, musik eller grafisk design är ett lim gott nog åt mig, och förmågan att umgås trots att det ibland skaver är väl om något det som förseglar en vänskap. En vän är någon som säger ifrån när du gör någonting galet. En vän är någon som frågar vad du menar när du säger något dumt. En vän som vänder dig ryggen och inte vill förstå är inte en vän. Det är en jävla idiot.

Men visst, kanske är jag för tolerant. Kanske har jag för många dörrar på gavel. Kanske gör sig tolerans bäst i lagom mängd. Kanske är riktigt tolerans när man främst tolererar folk som tycker exakt likadant.

Jag vet faktiskt inte längre. Kanske är jag heller inte rätt man att utreda saken. Man blir ju trots allt lätt lite förvirrad när man umgås med människor som inte ser ut eller pratar precis som en själv. I en circle jerk är det betydligt lättare att ha koll.

Politik hör hemma bland debattsidor och stängda käftar

Har du någonsin loggat in på Facebook och känt ett stort vakuum i bröstet orsakat av dina vänner och bekantas bristande engagemang i frågan om Israel och Palestina? Eller dragit en lättnadens suck när du noterat att någon äntligen kommit ut ur toleransens garderob och manifesterat den högst okontroversiella åsikten gällande alla människor lika värde?

Vad hände egentligen med det gamla goda svensk mottot att hålla sina politiska övertygelser för sig själv? När jag var liten fanns det två stora tabun; pengar och politik. Det snackade man liksom bara inte om.

Inte ens mina egna föräldrar ville berätta för mig vad de tjänade eller röstade på, även om Sosse-rosen på kylskåpet visserligen gav en svag indikation om i vilken riktning vinden blåste. Men man sa ingenting. Det var var man och kvinnas egen ensak. Med betoning på var.

Som barn förstod jag aldrig grejen, men så är ju barn ofta lite lätt efterblivna också.

Att vara öppet och aggressivt politiskt engagerad borde klassas som förargelseväckande beteende. Tycker sociala medier bör behandlas som övriga allmänna utrymmen, och den som spyr ur sig sina åsikter hur som helst borde vara straffas likt den som pissar ned en rabatt eller trappuppgång. Samma typ av ohyfs. Varken kuk, avföring eller värdegrund är något man bör påtvinga sina vänner. Eller kollegor. Eller medresenärer.

Jag brukade tidigare föredra Facebook framför andra sociala medier just därför att det på Facebook mest postades bilder på mat och barn och annan okontroversiell skit som ingen möjligen kunde uppröras över. Men den tiden är nu ett minne blott, inte minst tack vare det stundande supervalet. Har den senaste veckan blivit tvungen att avfölja flera vänner på grund av att det blivit på tok för mycket av det goda hatet, och några av de ytligare kontakterna har jag klippt helt och hållet.

Vad förväntar sig dessa människor? Pulizerpriset? Kan visserligen ha fel, men trodde att det krävdes någonting snäppet mer radikalt för att nomineras än att blott ihåligt agera eko åt den politiskt tillrättalagda majoriteten.

För vem är det egentligen man tror sig predika för? De enda som gillar det du postar är ju de redan likasinnade. Ingen vuxen människa som redan engagerar sig i samhällsfrågor kommer få sin ideologi skakad i grundvalarna bara för att du delar en debattartikel signerad Soran Ismael eller Jasenko Selimović, eller vem du nu än må tro sitter på sanningen. Och vet du vad? De som inte redan bryr sig kommer även de att fortsätta skita i vad du eller någon annan tycker.

Det enda du gör är att störa ordningen. Fula ned och irritera. Kissa i den gemensamma porten.

Föredrog helt klart den tysta och timida svensken som aldrig trodde sig vara förmer framför den nya von ober-svennen som alltid ska göra sig hörd i hopp om att någon som är snäppet mer von ober ska slänga till honom ett bekräftelsens köttben att gnaga sig självbelåtet mätt på.

Naturligtvis är jag mer förlåtande när rekommendationerna som postas kommer från någon vars åsikter jag delar, men om priset för dövandet av alla dessa gnällspikar som sprider mer dålig stämning än Enola Gay vore att alla höll käften så skulle ingen njuta mer av tystnaden än jag.

Inkonsekvent, tycker säkert någon som med näsan i vädret hänvisar till mina egna politiska inlägg som ju många gånger kan vara en överdrivet syrlig karamell i gottpåsen. Och den personen skulle visserligen ha rätt i sak, men ändå missa målet med god marginal då 1), detta är min egen adress. Här finns bara jag, och hit torde folk därför söka sig just för att rasa över min enfald (eller i bättre fall dela mina tankar och lämna en uppskattande kommentar), och 2), när jag skriver om politik så är det alltid i form av replik, det vill säga en ”tillbakakaka” ämnad att täppa till truten på någon annan som sluntit med tungan.

Skulle det åter bli kutym att dölja partisymbol och sedelbunt innanför västen så skulle alltså även jag gladeligen rätta mig i ledet, det lovar jag.

Loose lips sinks a good mood.

En svensk talar gärna lite extra högt så att alla runtomkring ska ha privilegiet att höra att det här minsann är en förträffligt god människa som varenda kotte borde vilja umgås med.

Rabatterad sko till fullpris

Den här annonsen dök upp i mitt facebookflöde häromdagen:

CDON

Vem fan köper sina skor på CDON?”, tänkte jag, och hade en halvtimme senare klickat hem ett par bruna Playboys för 1199 SEK.

Och givetvis glömt att dra av rabatten.

I en annan del av flödet

Om Dinamarca bara visste...

Gratulera aldrig en kvinna, ty hon har inga skäl till glädje.

Svält: Dag 14

Skälet till att jag valde just februari månad som månaden mest lämpad för svält var att jag inte hade någonting annat än svält inplanerat. Inte heller trodde att någonting icke svältrelaterat skulle komma i vägen, men tji fick jag, för bara dagar senare dök det upp en notis på Facebook om ett kommande evenemang som jag bara inte fick missa.

Snopet.

Vill såklart inte avbryta svälten, men vill inte heller inte gå på fest, så experimentet fortsätter, men nu med twisten att jag i kväll bara ska dricka lättöl och se om det räcker med 2,25% så länge jag är undernärd nog. Och ja, jag vet vad du tänker; det är som att de sjukt bra idéerna aldrig tar slut.

Lite så här tänker jag mig att det kommer bli när jag dyker upp med min back. Att det dessutom sker i bar överkropp behöver jag väl knappast ens tillägga.

PopDics – Miljardförtryckaren

Hu – son till en fattig tehandlare och lärarinna – föddes en vinterdag 1942. Han intresserade sig tidigt för rysk konst och litteratur, och anslöt sig tjugofyra år gammal till kommunistpartiet i samband med Maos kulturrevolution.

Under revolutionen fängslades Hus far anklagad för ”kapitalistiska överträdelser” och torterades i en så kallad ”struggle session” där offret inför en stor folksamling – ibland upp till 100,000 man – utsattes för både fysiska och verbala påhopp tills rättsväsendet fått de svar de ville ha. Under ”förhöret” ådrog sig Hu den äldre så svåra skador att han aldrig återhämtade sig och dog tio år senare, endast femtio år gammal.

Hu försökte rentvå sin faders namn postumt, men tycktes i övrigt inte ha några problem med kommunistregimens metoder och fortsatte engagera sig politiskt under tiden han studerade hydraulikteknik, och klättrade mellan 1965 och 1974 simultant på båda stegar och skapade många mäktiga kontakter på vägen.

1988 valdes Hu till partisekreterare i Tibet där han läxade upp alla tibetaner som hade mage att protestera mot kinesernas ockupation. Undantagstillstånd utfärdades för att förhindra demonstrationer, och de munkar som vägrade ”omfamna kommunismens värderingar och fördöma Dalai lama och den tibetanska självständigheten” fängslades eller tvingades fly landet.

1992 valdes Hu som yngsta medlem in i det mäktiga femmanna-utskottet, och blev 1998 partiets vice president för att efterträda dåvarande president, Jiang Zemin, som generalsekreterare 2002. 2004 och 2005 utökades Hus makt ytterligare då han även övertog posten som ordförande i både partiets och statens Centrala Militärkommissioner, vilket innebar att Hu hade samtliga toppämbeten i såväl parti som stat. Hu var i och med detta visserligen inte maktfullkomlig, men partiet var och är landets enda, och sitter tryggt på sin plats enligt grundlag.

Annat som grundlagen slår fast är kinesernas rätt till tryck- och yttrandefrihet, religionsfrihet, rättslig säkerhet, allmän röst- och äganderätt. Staten har dock i sin tur rätten att kränka alla dessa rättigheter, och inskränkning av yttrande-, mötes-, förenings-, religions- och pressfrihet sker dagligen tillsammans med tortyr och misshandel av fångar (många gånger frihetsberövade utan rättegång). Kinas enbarnspolitik har också varit föremål för flera framtvingade aborter och fall av tvångssterilisering.

För att tygla de trubbelmakare som ännu inte satts i husarrest och arbetsläger kontrollerar staten samtliga medier. Man har även anställt två miljoner cyberspejspoliser vars enda uppgift är att övervaka internet och godtyckligt radera både kommentarer och sidor som anses innehålla oönskad information. Hundratals människor har på grund av detta gripits för spridning av regimkritiska ”rykten” på nätet, och folket saknar helt åtkomst till sajter som Twitter, Facebook och YouTube.

På pluskontot kan Ho stoltsera med att Kina under hans styre blivit världens näst största ekonomiska stormakt och besitter världens största valutareserv och är världsbäst i export. En annan sak man är världsbäst i är dödsstraff, och med sina 4,000-6,000 årliga avrättningar (inte bara utdömt för våldsbrott utan även för ekonomisk brottslighet som stöld och mutbrott) står man för fler dödsdomar än resten av världens dödsdomar sammanlagt.

Att förtrycka en och en halv miljard kineser tär dock ordentligt på krafterna, och 70 år gammal drog sig Hu i mars tillbaka från politiken för att – eventuellt – ägna sig åt sina två stora nöjen, pingis och sällskapsdans.

Hu Jintao - what a dic!

Hu Jintao – what a dic!

Tilltugg: 2006 var Hu med och tog fram en moralguide vars tanke var att stävja många av de sociala problem som plågade landet. Guiden döpte man till Åtta sorters ära och åtta sorters skam, och punkterna lyder som följer:

1). Älska ditt land; gör det inget ont
2). Tjäna folket; svik dem aldrig
3). Lita på vetenskapen; vänd okunnigheten ryggen
4). Var flitig; inte loj
5). Förena er, hjälp varandra; gör inga vinster på andras bekostnad
6). Var ärlig och tillförlitlig; offra inte etik för ekonomisk vinning
7). Var disciplinerad och laglydig; inte kaotisk och laglös
8). Lev enkelt, jobba hårt; vältra dig inte i lyx och nöjen

”No hoe bags allowed”

Det är viktigt att vara snäll, men det är också viktigt att inte vara en hoe bag.

Don't be cruel, but don't be a hoe bag either.

Don’t be cruel, but more important – don’t be a hoe bag.

Rasblanda mig

Mamma tycker att jag ska börja rasblanda. Vad säger ni? Har ni några förslag på kvinnor av klädsam kontrast till min ariska prakt?

Rasblanda mig

Älskar även när 29 andra människor gillar saker men jag är stark nog att stå emot.

Älskar även när 29 andra människor gillar saker men jag är stark nog att stå emot.