Jan Lööfs barnböcker, redo för skroten?

Eva Dahlin är chef och ansvarig förläggare för bilderböcker på Bonnier Carlsen. På förlagets hemsida påstår hon sig ha tagit jobbet med avsikten att förse barn med ”storslaget bra böcker”. Böcker som ger ”läsupplevelser utöver det vanliga”. Böcker som skakar om människors liv så rejält att de ta en helt ny riktning.

Det är ord och inga visor det, men med beslutat att lägga ned två av Jan Lööfs mest populära barnböcker färskt i minnet tycker jag mig ändå ana en svag melodi, och när Dagens Nyheter frågar om syftet är att undvika ännu en ”rasistskandal” likt Lilla Hjärta och Tintin i Kongo tar hon i för kung och fosterland.

”Stormarna har påverkat oss, absolut. Det har varit bitvis svåra debatter, men det har varit nyttigt för oss. Vi är många kvinnor i redaktionen och därför har ryggmärgsreflexen kanske varit mer självklar när det kommer till ojämställda skildringar, än för den här typen av frågor. Numera har vi en bättre insikt och större medvetenhet kring problematiken.”

Back to basics alltså och den gamla föreställningen att kvinnor är lite känsligare än den råbarkade hanen, även om fördomen här klätts upp som en ”ryggmärgsreflex för ojämställda skildringar”.

Problemet med Jan Lööfs böcker, menar hon, är att de är skapade i en tid som saknar den finess som det underbara nuet spiller över av. Den som varken kan se det eller förstå att någon som heter Omar kanske blir ledsen om skurken i boken också heter Omar bär ”nostalgiska glasögon” som bör bytas ut mot ett par genuscertifierade bågar omedelbums. Men att hon och förlaget blivit mer ängsliga tycker hon inte. De är bara mer ”medvetna”.

”Nej, det här handlar absolut inte om att vi har blivit rädda för att skildra obekväma ämnen. Det här handlar snarare om en medvetenhet och en respektfullhet inför våra yngre läsare.”

Så jävla medvetet. Och respektfullt. Det är alltså grunden till beslutet. Respekt, för människor som inte gjort ett skit av värde.

Barn ska inte respekteras. De ska förstås inte behandlas illa, men de ska i första hand fostras till att bli respektabla människor. Barn det daltas med kommer säkerligen kräva respekt när de blir äldre, men göra minsta lilla möjliga för att förtjäna den.

Eva skulle kunna sockra sina ord med snöskovel, men beskan sticker likväl på tungan. För Eva vill ju inte alls att folk ska ha läsupplevelser utöver det vanliga – eller det beror förstås på hur man definierar ”det vanliga”, för om det vanliga är att man läser böcker med stor passion så lär förändringens vindar svalka likt en hårfön en molnfri sommardag – hon vill ge dem en så neutral och intetsägande upplevelse som möjligt. En som inte riskerar att röra upp för starka känslor.

En bok ska man kunna lägga ifrån sig precis som om ingenting har hänt. Frågar någon vad man läser ska svaret kort och gott vara ”en bok”. Den ska inte vara dålig, men heller inte för bra. Den som roas riskerar att oroas när det roliga tar slut. Oro leder till ilska. Ilska leder till hat. Hat orsakar lidande.

Jan Lööf is the path to the dark side.

Visst finns det säkert de som hyllar Evas initiativ och tycker att hon är en välbehövlig och modig röst i debatten som äntligen vågar utmana förlegade ariska litteraturstrukturer. Gustav Fridolin, till exempel. Han är ju också en tönt. Och hon den där Linnéa som fick en klump i magen av den heteronormativa skyltningen på IKEAs café. Tönt från topp till tå. Och Kitimbwa Sabuni, garanterat. Han utgör ju själva rotsystemet till töntträdet varifrån töntarna dagligen faller likt övermogna päron.

Heller inte jag betvivlar att Evas intentioner är goda. Hon tycks vara en människa som vill stryka alla människor medhårs, men med grytvantar på, så absolut minsta möjliga skada görs. Men utan faktisk mänsklig beröring är ju en klapp inte längre mycket värd. Det är att beröva den på just det mänskliga. Den känns liksom inte längre riktigt på… riktigt.

Och det är precis där som Bonnier Carlsen riskerar att hamna om de följer Eva på hennes marsch genom bokdjungeln med macheten. Någonstans i den mycket förvillande overkligheten.