Trettiofyra år och sju dagar

Det har i dag gått fem dagar sedan jag återvände från Prag. En vecka jämnt sedan min trettiofjärde födelsedag. Med väldigt få undantag var det ganska precis så här…

Vad har 1,5 meter tjocktarm och styr kosan mot Prag för tre dagar av kokt gris och skummande krus? #this #guy

Vad har 1,5 meter tjocktarm och styr kosan mot Prag för tre dagar av kokt gris och skummande krus? #this #guy

Första ölen i Prag, serverad på Stoleti, lokalbefolkningens påstådda favorit. Såg tydligen lokalt bekväm ut själv, för fick inom loppet av tvenne Krušovice och en gulasch agera turistinformation inte mindre än två gånger (och visste dessutom svaret på första förfrågan!). Väderleksrapporten spådde för övrigt mulet, men här skiner solen som vore den Christer Sjögrens nyborstade leende.

Första ölen i Prag, serverad på Stoleti, lokalbefolkningens påstådda favorit. Såg tydligen lokalt bekväm ut själv, för fick inom loppet av tvenne Krušovice och en gulasch agera turistinformation inte mindre än två gånger (och visste dessutom svaret på första förfrågan!). Väderleksrapporten spådde för övrigt mulet, men här skiner solen som vore den Christer Sjögrens nyborstade leende.

Bondbrännornas grande royale. Vittnar förvisso om mina många, långa sommarpromenader, men vad är det för vits att vara fit när man ser ut som en Imperial Guard i bar överkropp?!

Bondbrännornas grande royale. Vittnar förvisso om mina många, långa sommarpromenader, men vad är det för vits att vara fit när man ser ut som en Imperial Guard i bar överkropp?!

Har i kväll ätit middag till jazztoner på floden Moldau. En teoretisk fullträff som i praktiken träffar rakt i solar plexus. Musiken var okej. Kanske. Svårt att säga säkert då bandet spelade på nedre däck och de få högtalare som fungerade på övre låg i tryggt förvar bakom en massiv ljudvägg där kit och stenar bestod av skrattet och sorlet från konferensgänget som var i Prag för att dryfta de senaste rönen i nutritionslära för gris och kyckling. Och maten? Ptja. Så här illa har jag inte ätit sedan jag bodde i studentkorridor och stal Findus färdiga rätter ur den gemensamma frysen. Hade i förväg bockat för den vegetariska menyn eftersom man då fick chokladkaka till efterrätt istället för sorbet, och jag hade seriösa munchies vid bokningstillfället. Därför något snopet när kakan visade sig vara i torraste laget. Att kalla den skorpa vore att smickra. Varje tugga var som ett spadtag i öknen. Gav upp efter två, men var ändå inte särskilt hungrig eftersom den degiga lasagnen redan låg tung som en silverskatt i kistan. Och de vegetariska pergamentrullarna man kallade förrätt ska inte ens nämnas närmare. Men månen sken över Karlsbron. Alltid något.

Har i kväll ätit middag till jazztoner på floden Moldau. En teoretisk fullträff som i praktiken träffar rakt i solar plexus.
Musiken var okej. Kanske. Svårt att säga säkert då bandet spelade på nedre däck och de få högtalare som fungerade på övre låg i tryggt förvar bakom en massiv ljudvägg där kit och stenar bestod av skrattet och sorlet från konferensgänget som var i Prag för att dryfta de senaste rönen i nutritionslära för gris och kyckling.
Och maten? Ptja. Så här illa har jag inte ätit sedan jag bodde i studentkorridor och stal Findus färdiga rätter ur den gemensamma frysen.
Hade i förväg bockat för den vegetariska menyn eftersom man då fick chokladkaka till efterrätt istället för sorbet, och jag hade seriösa munchies vid bokningstillfället. Därför något snopet när kakan visade sig vara i torraste laget. Att kalla den skorpa vore att smickra. Varje tugga var som ett spadtag i öknen. Gav upp efter två, men var ändå inte särskilt hungrig eftersom den degiga lasagnen redan låg tung som en silverskatt i kistan. Och de vegetariska pergamentrullarna man kallade förrätt ska inte ens nämnas närmare.
Men månen sken över Karlsbron. Alltid något.

Födelsedags-Budvar på Coda, hotell Arias takterrass med utsikt över gamla stans takåsar. Livet har varit sämre. Bättre också, förvisso. Tusen gånger. Men inte lider jag i alla fall.

Födelsedags-Budvar på Coda, hotell Arias takterrass med utsikt över gamla stans takåsar. Livet har varit sämre. Bättre också, förvisso. Tusen gånger. Men inte lider jag i alla fall.

Och så födelsedagsbarnet själv, sekunden innan han blev påkommen av servitrisen med att ta födelsedagsselfies. Hon sa dock att det var okej, och att jag fick göra "whatever you like", så jag gick utan att betala.

Och så födelsedagsbarnet själv, sekunden innan han blev påkommen av servitrisen med att ta födelsedagsselfies. Hon sa dock att det var okej, och att jag fick göra ”whatever you like”. Så jag gick utan att betala.

Det ser förstås inte mycket ut för världen på bild, men när man efter femton minuters promenad i - vad som åtminstone känns som - fyrtiofem graders uppförsbacke och kommer till en glänta där du ser nästan hela jävla Prag i ett fönster av grönska, och detta på sekunden tajmat med crescendot i Ulf Lundells Connemara; då mår man.

Det ser förstås inte mycket ut för världen på bild, men när man efter femton minuters promenad i – vad som åtminstone känns som – fyrtiofem graders uppförsbacke och kommer till en glänta där du ser nästan hela jävla Prag i ett fönster av grönska, och detta på sekunden tajmat med crescendot i Ulf Lundells Connemara; då mår man.

Gin & Tonic på Prags topp, inte långt ifrån "grönskans fönster", och - skulle det visa sig - precis intill Sveriges ambassad. Sveriges ambassadör kom dock inte ut och gratulerade. Jävla stropp.

Gin & Tonic på Prags topp, inte långt ifrån ”grönskans fönster”, och – skulle det visa sig – precis intill Sveriges ambassad. Sveriges ambassadör kom dock inte ut och gratulerade. Jävla stropp.

Klädd för enorma biffar och tjeckisk Tinder-dejt.

Klädd för enorma biffar och tjeckisk Tinder-dejt.

Eftersom jag inte är @philipwildenstam bär jag heller inte med mig tre olika kameraobjektiv och paraplystrålkastare när jag går på restaurang, men Prag-resans födelsedagsmiddag på George Prime Steak är ändå värd ett om omnämnande. 400 g ljuvligt bråd död. Borde dock hoppat över förrätten, en Nova Scotia Lobster Bisque. God i sin enskildhet, men bortglömd så fort köttet gjort entré. Priset - 400 CZK - var dessutom i saltaste laget (för att vara Prag) med tanke på att soppan innehöll hummer motsvarande en normalstor kräftstjärt.

Eftersom jag inte är @philipwildenstam bär jag heller inte med mig tre olika kameraobjektiv och paraplystrålkastare när jag går på restaurang, men Prag-resans födelsedagsmiddag på George Prime Steak är ändå värd ett omnämnande. 400 g ljuvligt bråd död. Borde dock hoppat över förrätten, en Nova Scotia Lobster Bisque. God i sin enskildhet, men bortglömd så fort köttet gjort entré. Priset – 400 CZK – var dessutom i saltaste laget (för att vara Prag) med tanke på att soppan innehöll hummer motsvarande en normalstor kräftstjärt.

Och som sig bör på ett stekhus väljer du själv vilka tillbehör du önskar till köttet. Musen i mig var nära att spela säkert med någon-slags-potatis och sås, men med ena handen på kuken kapade jag i sista sekund alla livlinor och tog in en potta mac & cheese med svart tryffel. Jackpot, bingo och finns i sjön.

Och som sig bör på ett stekhus väljer du själv vilka tillbehör du önskar till köttet. Musen i mig var nära att spela säkert med någon-slags-potatis och sås, men med ena handen på kuken kapade jag i sista sekund alla livlinor och tog in en potta mac & cheese med svart tryffel. Jackpot, bingo och finns i sjön.

Hade i förväg ställt in mig på en trerätters brakmåltid med något slags fördärv i choklad till dessert, men tycks fortfarande ha magsäck som en fågelunge efter vårens fastemånad (fick med hängande huvud skicka tillbaka en fjärdedels entrecote och petade mest i makaronerna). En Mai Tai slank dock ned, och gjordes snart sällskap av ytterligare sex-sju drinkar på Black Angel's Bar, ett litet, muggigt hak med förbudstidstema och jazzpianist (där fotoförbud dessvärre råder).

Hade i förväg ställt in mig på en trerätters brakmåltid med något slags fördärv i choklad till dessert, men tycks fortfarande ha magsäck som en fågelunge efter vårens fastemånad (fick med hängande huvud skicka tillbaka en fjärdedels entrecote och petade mest i makaronerna). En Mai Tai slank dock ned, och gjordes snart sällskap av ytterligare sex-sju drinkar på Black Angel’s Bar, ett litet, muggigt hak med förbudstidstema och jazzpianist (där fotoförbud dessvärre råder).

Mötte efter middagen upp Olga, en – enligt egen Tinder-utsago – smart, najs och easygoing mjukvaruutvecklare på trettiotre bast. Hon drack två Gin & Tonic. Jag drack sex. Det sista jag minns är att jag inte fick hångla.

Svält.S03E14

#throwbackthursday, 04/02/14

”Ni som hängt med ett tag är redan sedan tidigare bekanta med mitt intresse för svält. Sommaren 2010 drabbades jag av förmodad salmonella, något som resulterade i att jag under två veckors tid sket ur mig mer än jag fick i mig. Bara en sån sak som att dricka ett glas vatten var en kamp. Jag mest sov och gick på toaletten, och rasade i vikt.
Har sedan dess försökt slå rekordet åtskilliga gånger, men i friskt tillstånd aldrig klarat mer än nio dagar i sträck. Inte särskilt imponerande, även om det förmodligen finns de som skulle hävda att nio dagars svält är galet nog.
Själv tycker jag inte det är mer galet än att ge sig fan på någonting annat. Har ju aldrig riktigt haft några laster. Jag varken röker eller snusar, tycker det är svintrist med spel och dobbel, lever mer eller mindre i celibat, dricker på min höjd en gång i månaden och känner ingen överdriven lust att vare sig lyfta skrot eller jobba över. Mitt enda ”missbruk” är mat.
Martin Kellerman sa någon gång att han kunde ha Trisslotter hemma i dagar utan att skrapa dem, men om han gjorde lasagne för en vecka så åt han lasagne för en vecka redan samma dag. Det hade lika gärna kunnat vara mig han beskrev.”

Svull-uppdatering

Har på dryga tolv timmar fått i mig:

» En källarfranska med ost
» 33 gram Geisha
» 6 äkta gammeldags gräddkolor från Ryfors konfektyr
» 2/3 påse Lay’s barbequechips
» 1 burk Diet Dr Pepper
» 3 jättekoppar äppel-te med mjölk

Borde skämmas, och gör det också. Bot och bättring ligger dock och rumstempereras i väntan på het panna.

Kött på gång.

Kött på gång.

Vit, späkt man

Ni som hängt med ett tag är redan sedan tidigare bekanta med mitt intresse för svält. Sommaren 2010 drabbades jag av förmodad salmonella, något som resulterade i att jag under två veckors tid sket ur mig mer än jag fick i mig. Bara en sån sak som att dricka ett glas vatten var en kamp. Jag mest sov och gick på toaletten, och rasade i vikt.

Har sedan dess försökt slå rekordet åtskilliga gånger, men i friskt tillstånd aldrig klarat mer än nio dagar i sträck. Inte särskilt imponerande, även om det förmodligen finns de som skulle hävda att nio dagars svält är galet nog.

Själv tycker jag inte det är mer galet än att ge sig fan på någonting annat. Har ju aldrig riktigt haft några laster. Jag varken röker eller snusar, tycker det är svintrist med spel och dobbel, lever mer eller mindre i celibat, dricker på min höjd en gång i månaden och känner ingen överdriven lust att vare sig lyfta skrot eller jobba över. Mitt enda ”missbruk” är mat.

Martin Kellerman sa någon gång att han kunde ha Trisslotter hemma i dagar utan att skrapa dem, men om han gjorde lasagne för en vecka så åt han lasagne för en vecka redan samma dag. Det hade lika gärna kunnat vara mig han beskrev.

Därför är tanken att jag nu ska vara utan lasagne (och annan fast föda) hela februari ut. Känner mig i skrivande stund grymt peppad och kaxigt självsäker, men det har å andra sidan bara gått ett par dagar, så vågar inte trashtalka hungern riktigt än.

Vad jag minns från den senaste svälten är att jag kunde bli sjukt sugen på de allra märkligaste saker, som pulvermos och havrefras. Sånt jag i vanliga fall aldrig skulle stoppa i mig ens om det var det enda jag hade hemma. Tänkte därför föra någon slags omvänd matdagbok de kommande dagarna där jag antecknar vad jag hade velat stoppa i mig men inte ätit.

Första fastlagsdagen var i söndags och förflöt utan större problem. Visst hade jag jagat en entrecote till Tensta och tillbaka om den dinglats framför näsan i ett snöre, men det hade jag å andra sidan gjort vilken dag i veckan som helst, svulten som proppmätt.

I går var suget mer påtagligt. Whopper Pepper. Bara. Måste. Ha. Dock ingen överraskning där heller. Whopper Pepper bara måste man ju ha.

Väntar med spänning på att vad denna dag kan tänkas ha för snaskiga utmaningar att erbjuda. Tippar på någonting sött. Kanske pepparkaksbockar.

Förbjuden frukt.

Whopper Pepper, din sköka.

Lyxkäk för en luffare

Jag älskar verkligen hotellbarer. På film alltså, för i verkligheten är de bland de värsta jag vet. Och med ”hotellbarer” menar jag inte minibaren eller hotellets egen lutmusikant (som ju är hotellbard), utan jag menar en riktig bar med träpanel och öl på tapp.

Träpanel och öl på tapp drar nämligen inte alls till sig några högklassfnask eller rippade hunkar i Hugo Boss-kostym. Träpanel och öl på tapp drar till sig drägg. Drägg i drivor. Drägg som kommunicerar med djungelvrål och hamnar i skrymslen där de inte hör hemma och däckar på handikappstoaletter och skojar om exakt samma detaljer i inredningen som dräggen från kvällen innan. Inga egenskaper många skulle lägga i förslagslådan när chefen efterlyste tips på åtgärder för en behagligare arbetsmiljö direkt.

Barpersonal är även de ett släkte avskum för sig. Dock har barpersonal ofta genomgått någon slags civiliseringsprocess innan de ställts bakom disk, något som väl är en nödvändighet om man ska anförtros kassaansvar och hantering av sprit för miljoner. Detta har också haft den positiva bieffekt att många bartenders lärt sig att festa med vad som skulle kunna kallas för stil. De går inte alls lika ofta in i hissar när de ska ut, och de är nästan oförskämt bra på att supa. Länge. I går dröjde barpersonalen kvar fram till sexsnåret på morgonen, vilket ändå måste vara något slags världsrekord i after work. Själv satt jag en våning ned och slog världsrekord i missunnsamhet.

Tack och lov är detta en sälta som kommer med en rejäl skopa snask, och fördelen framför alla – och det som gör eländet väl värt att härda ut – är att restaurangen där vår egen bar huserar klassas som en av Stockholms bästa köttkrogar. Faktum är att vi talar köttkrog topp tre. Toppkött, med andra ord.

En annan fördel, eller rättare sagt den egentliga, är att restaurangpersonalen lämnar ganska mycket käk efter sig när de packar ihop för kvällen. Alltså massor av käk. Schysst käk. Käk som annars skulle kastas, men som jag nu får kasta i mig. I går plockade jag till exempel med mig åtta hamburgare gjorde på mald entrecôte hem, och i måndags lämnades en hel häxkittel full av kycklinggryta som jag lunchat på veckan lång. En och annan dessert har även det slunkit ned.

Ibland lämnas det till och med mer käk än vad en nattportier klarar av att hantera. Då händer det att jag gör små matlådor och ger till luffarna som sover i gångtunneln mellan Riddarholmen och Gamla Stan. Tyvärr har ordningsvakterna ofta jobbat flitigt under natten och tunneln är på mornarna nästan alltid helt tömd, något som resulterat i att mycket av maten har fått slängas i alla fall. Men i går låg det – äntligen – en liten avtuppad filipin på ett skamfilat liggunderlag och bara väntade på att serveras.

Han sov dock tungt, precis som de flesta andra människor klockan sju en söndagsmorgon. Ingen såg med andra ord när jag smög fram. Inte ens luffaren. Han visade åtminstone inga tecken på att han noterat min gest.

Snäll helt förgäves.

Men kanske var det ändå bäst så. Min egen illusion av mannens tacksamhet var förmodligen mer tilltalande än något verkligheten någonsin kunnat erbjuda. Risken är ju att han istället för glädjens tårar svurit så att munnen fradgades över bristen på matsilver och kolsyrat bordsvatten, eller så krälade han en halvtimme senare omkring i en pöl av piss och blod efter att ha fått lårpulsådern snittad med en avslagen flaskhals av en ännu hungrigare luffare.

Då inbillar jag mig hellre att han dinerade likt greve och baron. Hoppas han inte var allergisk mot ”fancy lapskojs”.

20130520-053125.jpg

Luffarlyx

En mer ödmjuk människa hade förmodligen hävdat att detta i första hand skrevs med viljan att inspirera. Själv vill jag mest bara bli beundrad.

Singel

Hej, har du några grejer hos mig som du vill ha?

Det var allt hon skrev. Hon, hon den där. Det första livstecknet på en vecka. I kontrast till att ha talats vid varje dag utan avbrott i fyra månader kan det inte tolkas som något annat än relationernas motsvarighet till att ”identifiera liket”.

Vad som hände är oklart. Allt jag vet är att det involverar en sömnlös natt och ett missat tåg, resten är en kavalkad av kvinnlig irrationalitet, eller kvinnlighet, förkortat. Kanske träffade hon någon annan, tog första bästa nödutgång. Kanske var hon rysk spion, blott på jakt efter mina mörkaste hemligheter. Kanske var hon bara ett snyggt fodral över ett hjärtlöst, vetenskapligt experiment.

Tråkigt, oavsett, såklart. Men oundvikligt. Ett nödvändigt ont. En tidsfråga. Även en fin bit entrecôte har sitt utgångsdatum, liksom. Jag hade inga planer på att lämna Stockholm. Hon hade inga planer på att flytta hit. Faktum är att hon under de fyra månader vi sågs inte var här en enda gång. Jag tror inte ens hon vet i vilken del av stan jag bor. Eller berättade för någon att vi träffades.

Men jag är inte bitter. Det finns ingenting att vara bitter över. Förbryllad, möjligen, men jag är nöjd med det som varit. Det var en bra sommar. Fin som snus emellanåt. Jag ångrar ingenting, och jag skulle definitivt rekommendera henne till en god vän.

The end.

Hon den där: 2 Juli – 14 Oktober

Dagens ickenyhet

Av någon anledning har man i dag diskuterat Ekots rapport om att köttindustrin är en milöjbov av rang som om det vore något slags Pulitzer-scoop. Och av någon anledning har man anklagat lågkolhydratskosten för medhjälp till brottet då den förespråkar en tallriksmodell som, till skillnad från ”tallriksmodellen”, propagerar för ett energiintag hämtat från fett (!) snarare än kolhydrater som pasta, ris och potatis.

Och av någon jävla anledning insinuerar man att all sponsrad forskning är en okritisk beställningsvara som formats efter köparens önskemål!

Är det någon som ringt tryckeriet och bett dem stoppa pressarna? Om inte, skulle ni kunna ringa min farsan medan ni ändå håller på? Han minskade nämligen sitt midjemått med elva centimeter tack vare minskat intag av kolhydrater, och detta på bara ett par månader. Men det var förstås innan Ekot synade biffen under luppen, och visste han att amerikanska nöttköttsbranchen varit med och betalat för informationen, ja, då skulle han lägga på sig fläsket igen, utan att blinka.

Och det gäller naturligtvis alla, även de som deltagit i opartiska studier som Gardner och Brehm et al.

Ondskan i sin allra delikataste form.

Storslagna planer

Två dagar kvar. Två droppar i havet bredvid de drygt 11000 dygn jag redan krälat på denna jord, men ändå värda att fira. Antar jag, även om tanken först var att fly.

Bila genom staterna. New York till Las Vegas. Bara jag och en god vän i en röd cabriolet. Snedda över West Virginia och kanske plocka upp en liftare strax utanför Charleston. Förmodligen har han skjorta och chinos, och en brun läderportfölj. Skjortan är vit, men man kan ändå ana de nästan genomskinliga fläckarna vid ärmar och krage. Det är varmt. Vi överväger att stanna för dagen, men liftaren, som heter Ben, känner till ett litet långtradarmotell i närheten av Heston Bay, bara någon timmars färd från stadsgränsen. Vi måste visserligen vika av från den planerade rutten, men standarden ska vara hög i förhållande till priset, och deras lammgryta med torkade vildplommon och aprikoser ska vara ”to die for”, så vi svänger av.

Vägen blir allt smalare för var minut som går, och vi märker inte ens när asfalten bryter av mot grus. Först efter att skymningen fallit anar vi neonskylten i horisonten, och när vi svänger in på parkeringen så har restaurangen varit stängd i två timmar. I receptionen ligger tobaksdimman tät. Vi kan höra hur en kvinna delas broderligt av sju-åtta män, och i det svartvita flimret från en 14″ tjock-Tv ser vi en man i hawaiiskjorta, lätt uppknäppt över den nikotingula brynjan.

Han mumlar något och kastar åt oss en nyckel. Den studsar mot min axel för att sedan skramla ned på linoliumgolvet. Jag böjer mig ned. Siffran är så nött att den nätt och jämt går att urskilja på den röda plastbrickan. Nummer tolv.

Rummet är spartanskt inrett. Två nittiosängar utan gavel, en fåtölj i gult manchestertyg och ett rökbord som flagnat vid ena benfästet. På en virkad duk står en askkopp, och i askkoppen en liten skylt med en överkryssad cigarett. Den röda heltäckningsmattan är nästan sliten till rötterna, och på väggarna sitter oljemålningar av öppna landskap.

Jag erbjuder mig att sova i fåtöljen. Inte så mycket av gästfrihet som av fasa för vem som tidigare sovit i sängarna. Och vem som senast bytte lakan. Vi är alla ganska trötta efter den långa resan, och när jag kommer ut från toaletten hör jag redan snarkningar.

Jag sätter mig i fåtöljen. Stoppningen är billig och jag känner fjädrarna i ryggen. Jag plockar upp askfatet. Det väger tungt i min hand. Det är av den tjockare typen med kanter av en tum massivt glas. Med askfatet i handen reser jag mig upp, och med raska, nästan ljudlösa steg, kliver jag över det ljudisolerade golvet och krossar den solida glaspjäsen mot Bens huvud. Han stönar till. Jag slår till igen. Och igen. Och igen. Den här gången med bara händerna. Och jag fortsätter.

Tjoff, tjoff, tjoff, tjoff”. När jag väl stannar upp är ena näven begravd i en pöl av rått kött och blod. Det bubblar till. Tre tänder guppar likt optimistjollar i den grisbukt som tidigare var hans fagra nuna. Jag lyfter händerna, går ut i badrummet, och sköljer av dem. De ömmar.

Resten av natten tillbringar vi med att stycka kroppen i skift. Kroppsdelarna öser vi ned i taxfree-påsar, och medan jag tvättar badkaret med Absolut och en tolvårig Laphroaig backar min vän upp bilen till ytterdörren. Det har nu börjat ljusna ute, så vi kastar in påsarna i bagageluckan och slår igen.

Jag vaknar av att någon bankar på rutan. Vi öppnar dörren. ”Hey, where’s that fella in the chinos?”. Det är receptionisten som undrar. ”He had to go”, svarar jag, och fnissar inombords över meningens dubbla budskap. Vi betalar för rummet, kontant. Eftersom de inte serverat frukost på fyra timmar så beställer vi varsin tallrik lammgryta. Den är okej. Inte ”to die for”, men okej.

När vi svänger ut från parkeringen säger vi inte ett ljud. Resten av resan fortsätter i tystnad, och vi stannar inte förrän vi når nevadaöknen. Jag öppnar bagageluckan. Vi bryr oss inte ens om att gräva en gav. Vi bara tömmer bilen. Kastar säckarna över axeln. Ut i sanden.

Under den sista taxfreepåsen hittar vi portföljen. Det koagulerade blodet syns knappt mot det bruna läderhöljet. Vi slår in koden, med en sten. Den innehåller $50,000 i till synes omärkta sedlar. Vi tar in på MGM, sätter allting på rött, och förlorar. Men det gör ingenting, för vi har lärt oss att rikedom inte är någonting man äger, utan någonting man fått till låns. Sedan slänger jag kavajen över axeln, och medan vi promenerar bort i den friska nevadanatten rullar eftertexterna till tonerna av Gianna Nanninis I maschi .

Typ. Men sånt där är ju svårt att planera i detalj. Det vore kul att bara se Grand Canyon också.

Reservplanen var fest. Abonnera lokal, bjuda in alla som en gång ansökt om vänskap på Facebook och sedan hålla tummarna för att man har i alla fall ett tvåsiffrigt antal bekanta som värderar ens sällskap högre än någon slags trofé i kompislistan. Slipstvång, kallskuret och presentbord. Ingenting värdigt sitt eget soundtrack, men ett socialt accepterat substitut till att bara sitta hemma och kolla på söndagsfilmen på kanal 6. På söndag är det Dukes of Hazzard.

Plan C var att bila från Enköping till Nyhyttan i en blå Audi B20 Conquistador. Kanske. Jag kan ingenting om bilar, jag bara hittade på en modell. Väl där skulle vi sedan dränka sorgerna i dagarna tre i föräldrarnas sommarstuga. Bränna vid en fin bit entrecôte, dricka blaskig öl och bada näck. Av tolv bjudna vänner tackade fem ja. Jag var själv en av dem.

Så det kom ju inte på tal. Istället blir det en fet jävla kryssning. Sus och dus och skummande krus i tjugotre timmar på laglöst vatten. Tur och retur. Biljetten kostar 320 kronor, men då ingår egen brits i fyrmanshytt, plus att man får ha precis hur roligt man helst. Och vad mer kan man egentligen begära? Jag fyller ju trots allt bara trettio.

Så här trevligt blir det, nog. Om alla anstänger sig lite.

”Kött är mordgott!”

Jag älskar kött. Kött är den enda älskare som aldrig sviker. Mitt twitteralisas (@likdel) är en homage till denna kärleksaffär, och romansen har inte sprungit upp över natten. Redan i tonåren bestod min skunkpresentation av en köttröd bakgrund och en bild på Man-at-Arms som sa ”Kött är mordgott!”. Bland mina intressen hade jag listat olika saker man kunde göra med kött. Typ steka kött, se ut som kött, heta kött, ha kött på pakethållaren, slå in kött i paket etc.

Ja, jag har alltid gillat kött helt enkelt.

Jag tycker däremot inte att det är moraliskt försvarbart att äta kött. Inte för att jag tror att djuren far så illa som vegetarianerna vill påskina, utan för att handel av levande varelser, instinktivt känns fel. Detta förslavande. Jag har därför många gånger lekt med tanken att ge upp alla grillade kycklingar och baconlindade hamburgare, en gång för alla. Men det går inte.

Och i ärlighetens namn, varför skulle jag? Jag tycker ju inte att alla nöjen och varje uns av livskvalitet behöver ett vattentätt försvarstal. Visst vore det kanon om man kunde bära varje val här i livet med ryggen rak, men jag tror få av oss är beredda att ge upp den formens välfärd för ett skrupelfritt sinne. Och de flesta av oss sover nog gott ändå. Kanske just på grund av tillgångarna vi nyttjar.

Då och då rider det dock in en dygdens man genom stadsportarna och travar fram bland pöbeln på sin höga häst från vilken han överlägset blickar ned på patrasket. På oss. Vi som inte har stake eller hjärta stort nog att göra det som dessa män har åstadkommit. Han säger att det är en självklarhet att man byter kebab mot falafel eftersom det är vår plikt som tänkare att värna om den dumme. Om djur. Om moder natur. Allt annat vore ocensurerad egoism.

Problemet med att sitta på så pass höga hästar är att det blir svårt att se i vilket klaver man trampar. Ger man upp köttet i egenskap av trädkramare så bör man också minnas att ”en påse skumgodis har lika stor klimatpåverkan som en portion fläskkött”, och att ”ett kilo chips leder till utsläpp av 2,2 kilo växthusgaser”. Man bör förmodligen också se över sina elvanor, och hur man tar sig från A till B. Den scouthonnör man ger moder jord genom att lägga hemodlad krasse på mackan istället för Lönnebergaskinka skiljer sig inte så mycket från ett långfinger om man kör trimmad moped fram och tillbaka till skolan och sedan tillbringar resten av kvällen framför dator och Tv.

Tror man sig vara kreaturens Oskar Schindler har man också en och annan etisk härva att trassla ut. Arbetare må försvinnande sällan avlivas med bultpistol, men allt lidande är relativt. Ett ökat medvetande ger också ökad känslighet. En spädgris vet inte om att han ska träs likt ett smultron på ett spett, men gruvarbetaren bär hela tiden med sig vetskapen om att varje vardagsmorgon kan vara den sista gången han ser sin familj. Vet du att den kastrull du ångkokar dina morötter i inte tillverkats från malm brutet i en gruva där dagskörden värderas högre än människoliv?

Blir du svimfärdig av tanken på att ett lammspett har fått halsen avskuren bör du också fundera på vilken barnarbetare som kan tänkas ha sytt dina sneakers. Hur många kongoleser har offrat livet för att sätta telefonen i din hand? Vem kommer att träffas av den kula som den där bananen efter träningen bekostat?

Min teori är att människor som gett upp kött förmodligen gjorde det därför att det var lätt. De var förmodligen inga konnässörer till att börja med, och åtrån efter en bländande gloria att bära för alla att se vägde helt enkelt tyngre än en fläskfilémedaljong som smälter på tungan. Ett slags intellektuellt bedrägeri, om man så vill. Är man däremot helt seriös med sin ovilja att sko sig på andras elände rekommenderar jag buddhismen (eller hemlöshet), för inte förrän den dag du är helt fri från egendom kan du försäkra dig om att ingen har blivit blåst på mertid, baktalad eller sextrakasserad under produktionens gång.

Sen kan man naturligtvis hävda att det är bättre att göra en liten skillnad än ingen skillnad alls, och även den lilla ansats att göra världen till en bättre plats bör applåderas. Det tycker jag med, men den vegetarian som tror sig stå fri nog från skuld att han kan kasta den första stenen lär bli mäkta förvånad när skärvorna från hans växthus rasar ned runt omkring honom.

Kött är mordgott!

Ett värdigt avslut

Det såg bra ut, på pappret. 2010 skulle bli grejen. Jag var kär, hade Stockholms hetaste flickvän, nytt jobb, bättre lön och en billig tvårummare med både badkar och balkong. Jag gillade läget. Var sådär vidrigt nöjd med livet. Kanske rentutav lycklig för första gången i mitt postpubertala liv.

Ohållbart, förstås.

En månad senare var jag singel, hatade mitt jobb och hade discobögarna från helvetet en trappa upp. En av brädorna på balkongstolen hade dessutom gått av. Man skulle utan att överdriva kunna säga att gårdagens tågkatastrof till nyårsfirande var precis vad det gamla året förtjänade.

Vi skulle ses klockan sex. Jag dök upp vid sju, fashionabelt försenad. I ugnen stod en plåt kroketter. På diskbänken vilade en hög av kött och bearnaiséssås på påse. Etiketten läste rostbiff i skivor. Fest, tänkte jag, som den ironiker jag ändå är. ”Jag köpte entrecôte till oss”, säger då Christian och lyfter på den skivade rostbiffen. Grymt, tänkte jag, och glömmer för en sekund bort att Christian är en notoriskt usel kock som kan förstöra en bit fin entrecôte utan att blinka.

Det gjorde han också.

Vid tolvslaget gick vi ned till Rio – biografen. Personalen hade en privat tillställning och krängde öl under disk. Eller över. Kanske hade de tillåtelse. Jag vet faktiskt inte. Det var inte som att jag pratade med någon. Vi tittade på fyrverkerierna och en halvtimme senare hade alla jag kände försvunnit. Då köpte jag en påse lantchips och satte mig på tunnelbanan hem.

På Twitter skvallrade grannen om fest. Fulla singeltjejer i drivor. Det var bara att komma över. Nyår kanske inte är så dumt ändå, tänkte jag, och hällde upp en enorm rom och cola och knackade på. Inget svar. Hon var inte hemma. Festen visade sig vara på söder, ett stenkast från den biograf jag precis lämnat. Nästa tunnelbana gick om en timme. Taxi Stockholm tutade upptaget. Kurir svarade inte alls. Någon undrade hur det stod till. Jag lät bitterheten flöda. Offentligt.

Med värdigheten utom räckhåll sköt jag sedan iväg ett bootycall till en människa jag inte ens skulle ta i med grytlapp de andra trehundrasextiofyra dagarna av året. Jag kommer över, svarade hon. Whatever, tänkte jag, och vaknade åtta timmar senare med tre missade samtal.

En härlig kille, det är jag det.

En planch på Rios toalett fick av någon anledning stå modell för gårdagens enda förevigande.