Melissa Horn, förbannat varde ditt namn

Postar fyra och en halv minuter ren och skär ångest, mest för att påminna mig själv om att aldrig blanda känslor och musik. Två år må ha gått, men så fort jag hör hennes eländigt ljuvliga stämma så är det som om jag vandrat runt, runt i en ring.

Melissa Horn, förbannat varde ditt namn.

Förbannat varde ditt namn…

En fransk skalle

Alltså, det här med att jag på Cristians fest fick reda att mitt ex numera dejtar en stilig fransos som vänder vax och reser jorden runt, och hon får följa med – Vafan?! Det vill man ju inte höra! Man vill höra att de dejtar Oliver Loftéen. Varken mer eller mindre.

Oliver Loftéen, snart i en trappuppgång nära dig!

Till den det berör

Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Saker jag ville, men inte kunde, förklara. Då. Saker du inte lät mig förklara. Sen. Världsligheter, säkert, men det var mina världsligheter. Världsligheterna som ligger till grund för de belsut jag tog. Den person jag var. Den person jag är.

Jag tycker inte synd om mig själv. Visst är jag ledsen för att det blev som det blev. Visst kan jag fortfarande känna ånger, men det är en ånger jag har mig själv att skylla. Mitt bräckliga, odugliga hjärta. Men jag är inte arg. Inte bitter. Vi försvarade oss bara med olika medel.

I dina ögon gjorde jag två fel. Jag lät dig gå, och jag försökte vinna dig tillbaka. I mina ögon gjorde jag bara ett.

Jag betvivlar att du fortfarande kommer på besök, men om du ser det här: Grattis på födelsedagen. Jag saknar dig ibland när det är mörkt.

I går hittade jag dessa i botten av en kasse med adresserad reklam. Det var en bra dag.

Tre krypterade tankar

Jag gillar nostalgi. Både bra och dålig. Föredrar såklart den godartade, men har en förmåga att fokusera på det som slutade i tårar. Det är tacksamma tankar att vandra bort sig i. Vägskälen är nästintill oändliga. I lyckan har man ju sett och vis redan hittat hem.

Det har gjort mig till en skicklig romantiker. En romantiserare av det förflutna. Jag vet hur man när sin ångest. Är det något jag är bäst så är det just det. Jag borde doktorera. Göra någonting utav det. Slå mynt av min talang.

Turnera. Föreläsa. Tjäna miljoner.

Men vad skulle jag med miljoner till? Köpa ett kråkslott på landet där jag kunde dra runt, jag och min ensamhet? Cykla under äppelträden. Sandpappra på en gammal, flagnad eka. Panga rutor. Skrika mig hes.

Nä.

Jag behåller oket på. För mig själv. I min två, strax utanför stan. Det är ändå när det känns som värst som det blir som bäst, och då syftar jag inte på det solsken som kommer efter regn, utan på den krutdunk som vemodet är på skaparglöden. Det blir liksom inte bättre, och bra saker är än en gång i görningen.

Till dess.

Avslutar med en drygt ett år gammal hyllning till dumheterna vi är medvetna om, men ändå inte riktigt kan rå för. Godkväll.

Jag skyller på hösten

Jag saknar henne fortfarande. Tror jag. Jag saknar i alla fall, och det känns som henne. Men jag kan förstås ha fel. Det vore enklast så. Att bara vara lite ensam liksom. Jag skulle ge vad som helst för att bara känna mig lite ensam istället.

London’s calling

Vaknade upp till ett missat samtal. Ett missat samtal från ett okänt nummer. Okänt därför att jag ombetts ta bort det. Borttaget, men inte bortglömt.

Vi skildes knappast åt som bästa vänner. Jag vill minnas en önskan om att jag borde emigrera till ett varmare klimat. Kanske ringde hon fel, eller så ville hon bara försäkra sig om att jag verkligen gett mig av.

Hon ringde till slut

Jag är tydligen inte alls speciellt gullig, eller romantisk, eller helt underbar. Varför är det ingen som har förklarat det för mig tidigare? Jag har ju inte fått någon information! Tydligen är jag obehaglig, patetisk och klamrar mig fast vid en romantiserad lögn. Nästan lite pinsamt nu när jag tänker på det. Hoppas att ingen såg.

Ah. Just ja.

Ex. Can’t live with ‘em, can’t blog ‘em back into your arms. Min kollega Björn sa någon gång att ingen vill se en dålig repris, och visst, det ligger givetvis någonting i det. Men jag gillade å andra sidan inte Lost in Translation första gången heller, utan det tog just en repris för att jag verkligen skulle uppskatta allt det fina. Allt det vackra. Allt det fyndiga. Jag trodde att vår relation kanske var lite Lost in Translation, men ser nu att den var mer som Excalibur. Eller The Predator. Eller vad som helst med Corey Feldman.

Har nu redigerat bort hennes namn eftersom hon fick storhetsvansinne och kände sig blottad. I wish, kan jag ju säga. Inte vill hon bli bloggad om heller, men det hade varit ett önskemål lättare att lystra till på den tiden jag respekterade henne. Nu undrar jag mest vem det var jag lät sova i en lägenhet full med knivar och vassa verktyg, helt obevakad. Nästan lite skrämmande när man tänker på det. Jag är en sån jävla äventyrare. Walking on the wild side. Vandrar på fel sida av vägen. Vandrar mitt i cykelbanan. Skjutsar på cykel utan hjälm.

Ja, ni förstår.

Nåväl, det är på sätt och vis väldigt skönt att det fick ett så pass ovärdigt avslut, för det gör det så mycket lättare att släppa och gå vidare. Något jag med facit i hand borde gjort för länge sen. Jävla mystic 8-ball. Jag trodde du var cool.

Tyst som i graven

Det är fortfarande tyst. Knäpptyst. Kanske försöker hon tiga mig till döds, för att sedan antasta min livlösa kropp.

Man kan bara hoppas.

Tyst som en musa

Jag skickade henne ett privat Därför att. Ni vet, hon den där, hon som aldrig riktigt gav sig av, fast hon lämnade landet. Jag ville säga någonting viktigt. Något bra, så jag tog en bild på min gylf och skrev ”Därför att allting blev så knäppt”. Jag skickade den däremot aldrig. Jag tog en bild på ett levande ljus istället, och skrev någonting om kyla. Inte fullt så originellt, men jag tror att budskapet gick fram ändå.

Har nu väntat i en vecka. Inte ett ljud. Inte ett knyst. Inte ett svar.

Hennes väninna har däremot hört av dig. Hon skrev att jag inte kommer att få något svar heller, med utropstecken. Det skulle ha tyngt mitt hjärta, om jag inte redan hade frågat min mystic 8-ball om hon och jag kommer att bli lyckliga igen, och fått svaret ”You can count on it”. En av dem snackar alltså en massa smörja, och jag kan väl aldrig tänka mig att de högre makterna skulle ljuga för mig.

Därför att 17