Tonårs-punk och hipster-pizza

Precis hemkommen från Fryshuset där jag och Jonas-Bonas (och Maja) lyssnat på Pennywise och Rise against. Det var trevligt, men finns det bara öl och goda vänner så är ju jag nöjd. Då spelar det egentligen inte så himla stor roll vilka som spelar. Så länge det inte är reggae. Är det reggae börjar jag strypa folk, och då är det ingen som är nöjd. Så spela inte reggae är väl vad jag egentligen försöker säga.

Innan konserten åt vi pizza på Enzos, tre trappor upp i Hornhuset vid Hornstull. Bättre mat än service, men å andra sidan väldigt bra mat.

Å andra sidan väldigt svårt att misslyckas med pizza.

Ensam man i Köpenhamn

I dag tar jag tåget till Köpenhamn. Där ska jag sova på gammalt konstnärshotell, dricka gin och tonic i baren och ta långa promenader längsmed köpmännens kajer.

Axlar dragna upp till öron och händer begravda lång ned skepparkavajen. Halsen skyld bakom uppfälld krage, isolerad från Öresundsvindarnas frostiga bett. Röd sotarmössa lite på sned, som sig bör i främmande städer om hösten.

Innan jag tar tåget tillbaka ska jag även hinna med att träffa någon.

Säger inte mer än så. Men det känns spännande.

Reser naturligtvis i tyst avdelning, eftersom jag inte är en undersåte.

Ersättningsdejt

Det känns ganska skönt att inte ha någonting att säga. Tänker inte så mycket. Tycker inte så mycket. Läser mest bara böcker och dricker drinkar i min Hitch-hörna.

Har heller inte mycket till kärleksliv att deklarera. Har inte ens blivit förnedrad tillräckligt hårt för att det ska vara intressant nog att läsa om.

Ska dock träffa en tjej i kväll. En tjej jag träffade redan i somras på en ersättningsbuss mellan Uppsala och Hedemora. Vi skulle egentligen tagit tåget, och förmodligen separata vagnar, men ett åskväder hade slagit ut signalsystemet, och när bussen väl kom – två timmar senare och utan platsbiljett – gled hon genast över till mitt säte för att lämna plats åt folk som reste parvis.

Försökte till en början gömma mig i en bok som alternativmedicinska myter, men då hon själv blott hann bläddra lite i sin egen deckare innan åksjukan tog vid gjorde jag henne snart sällskap i ett samtal som skulle vara hela vägen upp, gentleman som jag ändå är. Bytte sedan kontaktinformation minuten innan bussen rullade in på stationen. På hennes begäran, ska tilläggas. Även en gentleman har gränser.

Vi har sedan dess pratat om att ses till och från, men någonting har hela tiden kommit i vägen. I fyra månader. Trång och vältrafikerad väg, kan tyckas. Men nu blir det alltså äntligen av.

Lång tid har dock gått sedan vi senast sågs, och jag är för tillfället en smula osäker på vad som intresserar mig mest; hon i all sin prakt, eller historien om hur jag träffade henne.

Jag tycker visserligen att hon är ganska härlig, både att prata med och titta på, men kanske ser och hör jag just nu också vad jag vill se och höra, bländad och dövad av en väldigt bra historia. För det råder ju inget tvivel om att en ödets åskknall och djupa kollektivtrafikssamtal trumfar både nätdejting och krogragg. Det är en berättelse som sätter alla andra jävla par i rummet plats. Och för en så pass bra historia är jag nästan beredd att leva en stund i en lögn.

I bästa fall är det förstås en blandning av både och, men till sådan optimism finns ju föga täckning.

Förhoppningsvis blir allt lite tydligare i kväll. Och sedan lite suddigare. Det är ju ändå halva grejen med att gå ut och ta en öl.

Att vänta ett svar

Har nu i dagarna fem försökt beställa en ny telefon från Comviq >> fått beskedet att den som vill behålla sitt gamla nummer måste bekräfta detta nummer via SMS >> beställt ett nytt SIM-kort för att kunna bekräfta mitt gamla nummer via SMS >> fått beskedet att den iPhone 4 – som jag sparat för nödsituationer likt denna – är låst till min gamla operatör >> uppsökt min lokala 3-butik för att få beskedet att det kan ta upp till en vecka för låsningen att hävas, men att det också kan gå på ett dygn om det görs via iTunes >> betalat 350 kronor >> samt tillbringat en timme med att googla lösningar på hur jag ska få Apples användarvänliga programvara att erkänna deras användarvänliga telefons existens.

Har sedan dess tittat till telefonen med jämna mellanrum. Innan maten. Under maten. Efter maten. Och i går kväll så hände det; skärmens högra hörn, som i dagar hånat mig för min brist på service, påstod nu att den sökte efter detsamma.

Med puls som ett dödsmetall-intro fann jag mig själv nästintill hypnotiserad av de tre reproducerande punkterna som vore de Medusas blick.

Och efter några sekunder pep det till. ”Du har ett nytt meddelande”. Yes! Från Jonas. Fan.

Sen blev det tyst. I ytterligare några sekunder, varpå jag fick 11 notifikationer gällande missade samtal.

Ett av dem var det jag i söndags eftermiddag ringde från hennes telefon.

Den lyckan…

"Du har ett återfunnet samtal"

”Du har ett återfunnet samtal”

… som varar för evigt, säg den.

Nu börjar istället den kanske än värre väntan, nämligen väntan på ett svar.

Mongoliska dödsmaskar

Det absolut obästa med att söka sin inspiration på internet är att man då och då hamnar bland människor som fullkomligt förintar ens självkänsla.

Dagens förgörare är en man vid namn Fernando Reza, som utöver sina semesteraffischer med mytiska bestar också bjuder på ögongodis som Super Mario-krigspropaganda och fascistslaktarmaskiner.

Mongoliska dödsmaskar.

Bevingad djävul.

Ryska giganter.

Högsta betyg för både idé och utförande, och mer briljant skit hittar du HÄR.

Bjud på middag, få en börda

Var i går bortbjuden till makarna Wildenstam för att tillsammans med Ronja slåss om de smulor som ligger kvar efter att Philip tagit för sig.

Till god sed när man bjuds bort hör ju också att man tar med sig någon form av gåva, som för att understryka att man faktiskt uppskattar att folk vill ha med en att göra.

För att toppa tidigare bärkasse gjorde jag denna gång två presenter. Två tavlor, eftersom folk älskar att få saker som de måste plocka fram och hänga upp varje gång man kommer på besök.

Här är de.

Var, som ni ser, fortfarande i något av ett book mode sedan idioternas guide, så arbetade efter hur jag föreställer mig att deras memoarer skulle kunna se ut.

Ett snack med Vice

Rasmus Foltmar på Vice ställde lite frågor angående min lathund till riksdagsvalet (ett inlägg som till dags dato haft lite fler än 5000 besökare, såg jag precis). Kan dock ha överskattat det internationella intresset något då jag lämnade svar långa som Tolstoj-kapitel, varför konversationen har trimmats ned något av ”utrymmesskäl”.

Intervjun i sin helhet tänkte jag posta här på bloggen senare i kväll, men den officiella historien kan du läsa redan nu; HÄR.

Editors' picks yo.

Editors’ picks yo.

Det var bra förr

Tänkte passa på att blåsa lite rök upp i röven på nostalgiföljetongen Retro som finns tillgänglig på SVT Play hela september månad ut.

I Retro rullar Jens von Reis runt i en förbaskat mysig mix av 80- och 90-talsfenomen som Strand-Tv, supermodeller och moralpanik kring hårdrock och videovåld, men tar sig även ann Trackslistan, Twin Peaks samt nystar lite i den röda tråden mellan Seinfeld och Suzanne Vegas låt Tom’s Diner. Bra grejer helt enkelt.

Min enda kritik skulle väl vara att vissa avsnitt med sina dryga 29 minuter känns aningen korta och att de gärna fått gotta sig ännu lite djupare ned i ämnen som obscena hårdrocksband och ungdomsfilmer, men det är ju egentligen en sån där sneaky nackdel som i själva verket bara understryker hur jävla förträffligt detta något egentligen är. Gammalt intervju-trick.

Någonting som däremot sticker mer kännbart i ögonen är att slusken Fredrik Virtanen får minst två minuters sammanlagd screen time, och Virtanen är ju en man vars medieprofil behöver gå på stadig diet, inte frossa ytterligare i den feta uppmärksamheten.

Men utöver Fredrik Fläskinen; utmärkt bakis-Tv (men duger även för dig som behöver en paus från ”supervalåret” och suktar efter något mer genuint och mindre efterblivet än en partiledardebatt).

Bra vinjett också.

Trevlig vinjett får man också.

Brist på romantik i romantisk metropol

Kom i går kväll hem från Prag, ni vet vistelsen jag vann under ett personalmöte på vilket jag inte ens närvarade. Mitt andra besök i staden, men var den här gången bättre förberedd och hann se betydligt mer.

Är vanligen var- och sparsam med superlativen, men Prag är verkligen en underbar stad. Kanske till och med snäppet för underbar. Nästan så att alla vackra byggnader som står vägg i vägg ger något av en slags tårta-på-tårta-effekt. Det blir överrumplande, men det är förstås också ett ganska angenämt problem. Turistträngseln är i så fall en mer verklig plump i protokollet, men det är ju inte som om jag själv är inföding, så det det är bara att bita ihop hoppas att man är lika mycket i vägen för personen bakom som personen framför står i vägen för dig.

Vi hann i stort sett se allting som vi ville hinna med. Karlsbron, Vaclavplatsen, Pragborgen, gamla judiska kyrkogården och alla andra ”måsten” som är svåra att missa om man så ens gav sig fan på det. Det enda som försakades av anledningar som brist på tid och lokalkännedom var den nya judiska kyrkogården, allt Kafka-relaterat och Det dansande huset i Novi Mesto. Samt Tjeckiska kubistmuseet som bara skulle ligga runt knuten, men det var inte så mycket vårt fel som att de hade stängt två år innan vi hann fram.

Bra dagar alltså. Det enda jag skulle göra annorlunda om jag hade makten redigera resan i efterhand vore väl att byta ut mitt resesällskap. Det låter kanske hemskt och hårt, men skälet till att jag väntade så länge med att ta mig till Prag en andra gång var just för att jag under nästa besök ville dela upplevelsen med någon jag tycker om. Alltså mer än som vän, för det finns tillfällen då en vän helt enkelt inte är nog. Prag är en stad för älskare, och mången var stunden då jag önskade att det var en käresta jag hade vid min sida.

Tydligare blev väl aldrig denna önskan än när hotellpersonalen råkade ge vår rumsnyckel till en annan gäst och direkt budade upp en flaska champagne som ursäkt, och vi sekunderna senare upptäckte att de under vår utflykt till Kutná Hora redan hade ställt upp en flaska champagne, för att jag fyllde år. Två flaskor skumpa alltså, till ljudet av pragsorl från öppet fönster på femstjärnigt hotell mitt i Gamla stan, och med en sol på klar himmel som stod riktad likt en 2000W scenstrålkastare rakt in i rummet. Klart man ville hångla liksom.

Men en flaska fick vi i oss i alla fall, och efter det avslutades födelsedagen med en tur upp på Petřínkullen via bergbana där vi även åt middag på restaurang Nebozizek med utsikt över ett centralt Prag i skymning.

Kan rekommendera Prag varmt nog, och skiter du i tjusiga omgivningar så åk för priserna. Blev själv mycket positivt överraskad över hur billigt allting var. Visste faktiskt inte vad jag skulle förvänta mig då även besöket under våren 2008 var en bjudresa där jag inte la ut för mer än en öl ur egen ficka.

Tror inte ens jag gjorde av med två tusen på dessa två dagar, och då är alltså allting inräknat, inklusive flyg. Snålade heller inte med vad jag ville äta eller dricka (även om jag visserligen undvek turistfällor där ölen var dubbelt så dyr som de lokala syltorna). En stor stark kostar sällan mer än tretton kronor, och ett mål mat går i centrum på mellan trettio spänn och en hundring. Servicen lämnar visserligen en hel del att önska, men eftersom allting ändå är så löjligt billigt har man råd att dricksa även den vresigaste kypare och därmed känna sig lite larger than life.

Kikar redan nu på rum och resor för nästa vår/sommar, för ett tredje besök blir det garanterat.

Födelsedagsbarn i motljus mot ett Prag i fullt liv. Med bjud-champagne (andra flaskan).

Födelsedagsbarn i motljus mot ett Prag i fullt liv. Med bjud-champagne (andra flaskan).

Medioker mat till magisk utsikt på restaurang Nebozizek.

Medioker mat till magisk utsikt på restaurang Nebozizek.

Utsikt mot torget i Gamla stan och det Astrologiska klocktornet .

Utsikt mot torget i Gamla stan och det Astrologiska klocktornet .

Utsikt från annat fönster.

Utsikt från annat fönster.

Vackert slitage på Prags centralstation.

Vackert slitage på Prags centralstation.

En av tusen biljoner statyer i Prag. Vet inte vad den heter, men kallar den för "Va saru saru?".

En av tusen biljoner statyer i Prag. Vet inte vad den heter, men jag kallar den för ”Va saru saru?”.

Utsikt från ett bestiget Prag.

Utsikt från ett bestiget Prag.

Pragborgen.

Pragborgen.

Pragborgen, igen.

Pragborgen, igen.

Pragborgen, återigen.

Pragborgen, återigen.

S:ta Barbarakyrkan, utifrån.

S:ta Barbarakyrkan, utifrån.

S:ta Barbarakyrkan, inifrån.

S:ta Barbarakyrkan, inifrån.

Stort jävla fönster.

Stort jävla fönster.

Första måltiden gick på ungefär 40:- med dricks. Det blev någon slags gris med något slags tillbehör.

Första måltiden gick på ungefär 40:- med dricks. Det blev någon slags gris med något slags tillbehör.

Ännu ett maffigt tjeckiskt bygge.

Ännu ett maffigt tjeckiskt bygge.

Enligt sägnen inreddes Skelettkyrkan i Kutna Hora av en blind munk som efter att ha pysslat med de 40 000 liken fick synen åter. I själva verket är det dock bildsnidaren František Rint som ska ha cred då  han 1870 anställdes av ätten Schwarzenberg att inreda det gotiska kapellet.

Enligt sägnen inreddes Skelettkyrkan i Kutná Hora av en blind munk som efter att ha pysslat med de 40 000 liken fick synen åter. I själva verket är det dock bildsnidaren František Rint som ska ha cred då han 1870 anställdes av ätten Schwarzenberg att inreda det gotiska kapellet.

Dödskalle i gott sällskap i Benhuset i Sedlec.

Dödskalle i gott sällskap.

Skelettpyssel i Kutná Hora.

Mer skelettpyssel i Kutná Hora.

Tjeckerna dricker mest öl i världen med 166 liter per man och år. Jag ligger på andraplats.

Tjeckerna dricker mest öl i världen med 166 liter per man och år. Därefter kommer Tyskland. Sen jag.

En liten film om sånt som redan varit och det som ännu inte är

Alternativ rubrik: En liten film om att det inte alls var ”jättelängesen” jag uppdaterade bloggen. Så det så.

Och vad gäller filmens sista uppmaning så var det precis vad jag gjorde.

Nästa tisdag är det dags.