Hjälp till dig i klapp-nöd

Befinner du i akut klapp-knipa? Är det kanske någon i släkten som är extra svår att handla till? Vad ger man till exempel till ett syskon nu när CD-skivan har gjort dronten sällskap? Kör mammas nya kille med skjortan öppen? Önskar sig farsan bara snälla barn? Lägg då dina bekymmer i en liten säck och hala fram portmonnän, ty lösningen är lika simpel som universal, och den stavas – PopDics™!

Vad är PopDics™?
PopDics™ är ungefär som hockeybilder, fast istället för ett par hundra tandlösa ryssar så har PopDics™ samlat sjuttio av modern tids mest dekadenta och sämsta snubbar, något som därför också gör dem till världens absolut bästa diktatorer.

PopDics™ är populärkultur, popkonst och riktigt fula fiskar i en enda fet paketlösning som du nu kan bära med dig vart du än går. 100% coolare, 200% mer allmänbildande och 5,000,000% garanterat hockeyfritt (med möjligt undantag för Lukasjenko som enligt rykten ska vara en fena på skrillor).

Vad kostar det?
Tidigare kunder tvingades punga upp hutlösa 200 SEK (inkl. frakt), men jag har – högtiden till ära – valt att CHOCKSÄNKA min egen lön och erbjuder nu det kompletta 70-packet till det facila priset av 100 SEK (inkl. frakt). Väljer du därefter att själv plussa på några kronor vid betalning så kommer jag att skänka överskottet till WaterAid som förser människor i utvecklingsländer med rent vatten. Faktisk fysisk julklapp OCH ett gott samvete alltså! Kan det bli mycket bättre?

För barn i U-länder? Oh ja. För dig? Tveksamt.

Hur lägger jag rabarber på X antal ex?
Antingen klickar du HÄR och fyller i formuläret, eller så mejlar du mig på hegerius@hotmail.com för vidare instruktioner.

Lägg en beställning senast nu på söndag (19/12/15) och njut av vetskapen att alla dina bekymmer kommer vara lösta* lagom till jul!
* gäller endast PopDics™-relaterade bekymmer.

PopDics

God fortsättning på förhand,
En härlig kille

Från busringning till folkmord

Kvällspressens kultur- och ledarskribenter kan referera till Flashback som ”internets pissränna” hundra gånger om de så önskar, men tråden Busringde :( levererar likväl mer underhållning än Aftonbladet och Expressen gjort tillsammans de senaste femton åren (och förmodligen även fler goda råd).

busring04

Snygg nog för nattbuss 791

Jag gillar hösten. Mycket. Regn och kyla är ju lat mans bästa vän, och endast Riddar Cato skulle finns skäl att muttra över tjocka yllefiltar, mustiga långkok och levande ljus. En rejäl trivselbubblare för säsongen är också att inte mindre än två Twitter-bekantskaper redan har försökt knuffa varsin väninna i min famn. Ytterst sällsynta tilltag, även bland mina närmare vänner. Så pass ytterst att det inte hänt en enda jävla gång. Förrän nu.

Väninna nummer ett visade sig vara en yngre dam av det skrot och korn som gärna presenterar sig med sin politiska övertygelse. En tjugofemåring som gärna talar om jämställdhet och hjärta med ord som snarare påminner om ett barns naivitet och en pensionärs bitterhet. Visserligen en fröjd för blotta ögat och någon jag i min egen ungdom hade tillägnat sånger nog att fylla en Iron Maiden-diskografi, men inte i dag. I dag vill jag bara ha någon som är gammal, full och glad.

Väninna nummer två var något äldre och såldes in med löften om en trevlig, barn- och rökfri suput som både sjunger, spelar gitarr och hatar djur. Tillräckligt många rätt för att garantera miljonvinst med andra ord, men några miljoner är svåra att rymma när tankarna redan upptas av en blond lågstadielärare från Södertälje som bär subtila drag av min ungdomskärlek, Brenda Walsh, och vars rötter hör hemma i samma polska jord som Isabella Scorupco.

Vi sågs förra fredagen på Tweed i Gamla stan. Ett givet val, inte bara för att jag där kunde supa henne omdömeslös med trettio procent på notan, utan också för att jag bland kollegor framstår som mindre av en enstöringarnas konung och mer som ett världsvant salongslejon som med ett handslag omvänder var främling till vän för livet.

På Tweed dracks det drack gin, vin och whiskyshots. De senare på hennes initiativ, vilket kanske inte fick mig på fall, men definitivt i lättare gungning.

Gillar en kvinna som kan hantera ett järn. Äktenskap där såväl man som kvinna och (HBTQ-personlighet) nyttjar alkohol tenderar att hålla längre. Inte nödvändigtvis längre än två absolutister som knutit knuten, men förmodligen längre än det äktenskap där ena parten dagligen blir full och våldsam.

På en skala från ett och tonårshångla-i-varje-portuppgång-från-Odenplan-till-Hornstull så får kvällen en stark åtta. Det talades aldrig om några morgondagar, och trots att hon bar armbandsur så sneglade hon inte på det en enda gång, inte ens när sista pendeln hotade med en halvtimme till avgång. Istället beställde hon in en runda till, och tvingades ta nattbussen hem, något hon på förhand hävdat inte kom på fråga.

Trodde det skulle dröja minst en månad innan vi sågs igen. Inte för att jag personligen kände tvivel, men jobbvecka stundade, och åtskillig lördag och fredag redan uppbokade på annat håll. Men det krävs tydligen mer än så för att stoppa en whiskyshottande grundskolefröken, så hon föreslog en söndagsbrunch redan samma helg. Överraskande, minst sagt, men den bästa sortens överraskning. Inte den där du vaknar upp utan skinnjacka på blå linjens slutstation, utan mer den där du hittar en hundrasjuttio spänn i sommarkavajen.

Solen sken och vi strosade Stockholms holmar runt tills hon utbrast att hon ville äta kött. Då gick vi till Texas Longhorn för varsin entrecote och ett ölstop. Smäckert sällskap, pilsner och blodiga stekar. De tre första punkterna på var rekorderlig mans bucketlist, avbockade på en och samma förmiddag. Inte ens den girigaste knös hade kunnat önska mycket mer.

Att det kändes bra behöver jag väl knappast förtydliga, och när hon dessutom tog notan fick även den lille pessimisten inom mig ett kvitto på att allt inte bara var ett underbart bedrägeri. Inte för att hon skulle haft mycket för att bedra mig. Att solovåra en nattportier vore ju trots allt att lugga en flintskallig. Men ändå.

Sju timmar senare vinkade jag av henne på Stockholm Södra. Är inte den som kysser och tjallar, så låt oss bara kort och gott konstatera att avskedet var till belåtenhet.

Som någon slags garanti är en andra dejt förstås inte mycket värd. Det är givetvis kul att den blir av. Ett erkännande liksom, om än så ytligt. Du är uppenbarligen snygg nog att träffa igen, men säkert går ingenting att säga förrän trilogin är komplett.

Shotta livets vatten i Chesterfield-fåtölj.

Shotta livets vatten i Chesterfield-fåtölj.

Ljuvlig årgångspunk

Har fullkomligt totalförälskat mig i Adolescents senaste platta, La Vendetta. Skivan utsågs av OC Weekly till förra årets bästa punkalbum – och spöade bland annat Dwarves toppenfenomenala The Dwarves Invented Rock and Roll – med motiveringen ”well structured, aggressive and poignant”. Och jag kan inte annat än instämma.

Låtarna A Dish Best Served Cold (tillägnad Kelly Thomas, en hemlös man som 2011 misshandlades till döds av Fullertons finest) och Let it go är förmodligen det bästa som skrivits i punkväg de senaste åren. Om inte årtiondet.

Titta. Lyssna. Köp.

Topplacerad suput

Det är inte bara jag som använder taggen #dagensdrink på Instagram. Jag var inte ens först, och kanske är det just därför det känns lite extra bra att jag just nu placerar mig på sju topplaceringar av nio. Som om det nu betydde någonting.

Jag, jag, jag, inte jag, inte jag, jag, jag jag och jag.

Jag, jag, jag, inte jag, inte jag, jag, jag jag och jag.

Tycker dock att mittenbilden är snyggast. Bra färgkombination.

De dimhöjda bergens förkrök

För den som följer mig på Instagram kommer det knappast som någon nyhet att jag sedan ett par månader tillbaka dricker drygt en drink om dagen.

Nu dricker jag visserligen inte en hel drink om dagen på riktigt. Det vore ju galet. Ibland blir det tre. Ibland ingen alls. Men slår man ut det på en vecka kommer vi nära nog.

Främst blandas klassiker som Daiquiri, Margarita och Alabama Slammer, men har sedan två veckor tillbaka också experimenterat lite själv, och snöade i helgen in på Tiki. Dels eftersom Tiki-drinkar är förbaskat gott, men också därför att det är en ganska förlåtande kategori. Hela grejen med Tiki är ju att bädda in spriten så ömt i juicer, örter och sockerlag att alkoholhalten knappt märks.

Och i dag, åtskilliga dyra centiliter (och mången tung morgon) senare, har jag äntligen hittat en skapelse jag är stolt nog att kalla min egen. Den är döpt till Monkey Bride och innehåller:

• 3 cl lagrad rom (förslagsvis Plantation Grande Reserve)
• 3 cl ljus rom (förslagsvis Bacardi Carta Blanca)
• 1,5 cl Banansockerlag *
• 1,5 cl Monin Caramel Syrup
• 1,5 cl Tropicana apelsinjuice, utan fruktkött (eller föredraget märke)
• 8 myntablad
• Saften från 1 limefrukt (cirka 3 cl)

* Lägg en kanelstång och en skivad banan i 2 dl vatten och låt sjuda i 20 minuter. Sila bort banan/kanel och tillsätt 0,5 dl rörsocker och 0,5 dl vitt socker och värm tills allt smällt samman. Låt svalna och förvara i kylen.

Tillredning: Muddla myntan försiktigt. Fyll sedan på med övriga ingredienser och skaka med is tills du frostskadar fingrarna så illa att hälften måste amputeras. Sila slarvigt i champagnekupa och garnera med citronzest och mynta.

Om så önskas: Bestig Empire State Building och boxa flygplan.

Gör varken apa eller brud besviken.

Monkey Bride – gör varken apa eller brud besviken.

Den frommaste av jättar

Läser i dagens DN om Tove Styrke, en av Idol-deltagarna från 2009 som röstades ut precis innan final.

Tydligen är hon nu tillbaka, och det med ”en feministisk glöd” och kampsånger om att ”bränna” patriarkatet. Och det är inte svårt att förstå varför Tove är arg. Jag hade också varit rasande om något jävla gubbslem kommit här och gjort mig till topplistplacerad och flerfaldigt prisbelönt popstjärna.

Men Tove är med denna ilska knappast unik. Många unga svenskar verkar i dag vara väldigt arga.

Troligen fullt normalt i tonåren och de tidiga tjugo. Det är lätt att irra bort sig i sökandet efter ditt sanna jag, och plötsligt är du så vilsen att den mest självklara lösningen måste vara att du är fullständigt unik och svårt missförstådd. Du känner dig inte längre delaktig i gemenskapen. Att normen är din spegelbild inverterad. Du föraktar andra för att du är annorlunda, eller för att du upplever att andra behandlar dig som om du vore det.

Huruvida detta är skäligt eller ej kan förstås diskuteras, men likväl, i denna av tårar saltstänkta jämmerdal fungerar As you wish – Cary Elwes bok om produktionen av The Princess Bride – som den mest svalkande oas.

I boken skriver han bland annat om André the Giant, den franske fribrottaren som i filmen gestaltar jätten Fezzik. André (född André René Roussimoff) var en gigant, inte bara kroppsligt med sina 223,5 centimeter och 56 i skor, utan även i underhållningsbranschen där han i matchen mot Hulk Hogan slog Rolling Stones gamla publikrekord för ett inomhusevent med sina 78,000 sålda biljetter.

Skulden till hans massiva uppenbarelse bar sjukdomen akromegali som yttrar sig i en onormalt hög insöndring av tillväxthormon i blodet, något som gjorde att André redan som tolvåring reste sig 189 centimeter över marken och där stod stadigt på sina 108 kg. På grund av detta fick han dock inte längre plats i skolbussen, utan skjutsades istället till skolan av den irländska pjäsförfattaren Samuel Beckett, den enda mannen i byn med en cabriolet.

André hoppade trots sin celebra privatchaufför av skolan blott två år senare för att en kort stund arbeta på faderns bondgård innan han beslöt sig för att flytta till Paris där han, efter en vända som flyttgubbe, sadlade om till brottare och sedermera blev branschen bäst betalda. Inte minst i Japan var André en stor succé, och japanerna flockades snabbt runtomkring för att röra och gnida honom i tron om att det skulle ge dem magiska krafter.

Mindre norm än så går knappast att fylla, och ändå beskrivs André gång om varannan som den mest varmhjärtade och generösa människa som gått i ett par kanoter, och av Cary Elwes själv så här:

”I can’t stress strongly enough what an incredibly sweet and wonderful guy André was. Here was a man who had taken the cards that had been dealt him in life instead of wallowing in self-pity, had made the most of every situation. [...] Carrying his 500 pounds, combined with the acromegaly and decades of outrageous physical punishment absorbed in the ring, had left him by the mid-1980s in a state of acute pain, particularly in his back and neck. Yet André never complained. His outlook on life was relentlessly upbeat and his ability to put others at ease a thing of wonder.”

Chris Sarandon, filmens fräcke prins, talar även han varmt om André i en anekdot om hur Chris döttrar skrikit sig hesa av fasa efter ett möte med den milde jätten:

”He just smiled and shrugged. ”Don’t worry. Either they come to me or they run from me.” And that was André. He was very much at home with who he was. And the way people reacted to him was, either they flocked to him or they ran away in terror. And he was okay with it. There was a perfect equanimity about it. He was just the loveliest guy.”

I boken berättar Cary också att André kallade alla han mötte – inte helt olik Michael Clarke Duncan i filmen The Green Mile – för boss, och detta i hopp om att en smula underlägsenhet skulle göra mötet med en best av hans proportioner lite mindre skrämmande.

André, mastering the art of picking up women.

André, mastering the art of picking up women.

André, en hedersman och ett föredöme vars exempel fler borde följa, men som färre lär anamma då det ju alltid är enklare att önska bättring hos andra än att själv göra det bästa av var möjlig situation.

Slacker Ribs

Det här är ingen matblogg. Långt ifrån. Om något har jag de senaste månaderna profilerat mig som precis raka motsatsen. Men, likväl, var precis med om en gastronomisk upplevelse i paritet med att alla himlens änglar kom i min mun på en och samma samma gång. Det var så sagolikt gott att jag bara inte kan hålla mig från att predika denna nyvunna gåva till resten av mänskligheten.

Men först, kort bakgrund: Har länge letat efter ett bra recept på baby back ribs, eller kamben, som det heter på svenska. Har testat några stycken, men resultatet har blivit mediokert som bäst, och många av recepten är mer utstuderade än en Batmanskurkdödsfälla. Köttet ska antingen marineras mellan full- och nymåne, gnidas in med tjugo olika magiska örter eller kokas i ett och ett halvt år innan tillagning.

Min metod är enklare. Vi snackar ungkarlssimpelt. Bortsett från dryga fem timmars framförhållning krävs inte mycket mer jobb än att riva plasten av en fryst lasagne och skicka in i ugnen. Lite mer jobb, men inget galet.

Du behöver:
» 1 kg kamben
» Sweet Baby Ray’s Honey Chipotle Barbecue Sauce (eller föredraget märke)
» Vitlök
» Chipotle Chili Peppar
» Salt

Lägg kambenen i en ugnssäker form. Klicka på en matsked barbecuesås och pressa en klyfta vitlök på vardera stycke och smek jämnt över köttet. Strö över salt och chipotlepulver efter smak (själv slängde jag på en rejäl nypa flingsalt och i stort sett grundmålade ytan med cipotle).

Täck sedan formen med ugnsfolie och grilla i mitten av ugnen på 125°C under fem timmar. När fem timmar gått är köttet så mört att det faller av benen som kristna båtflyktingar från en flotte i Medelhavet. Då tar du bort folien och kör ytterligare tio minuter på 200°C för att få lite yta.

Servera med något najs.

Mört som snus.

Hatten av, Del Shannon

Det är sannerligen inte många artister som koketterar med sin långsint- och småaktighet när de skriver sånger, men av de få som finns så är nog ändå Del Shannons Hats off to Larry en definitiv favorit.

”Hats off to Larry. He broke your heart. Just like you broke mine when you said we must part. He told you lies. Now it’s your turn to cry, cry, cry.”

Den 8:e februari, 1990, sköt sig Del Shannon i huvudet med ett salongsgevär i sitt hem i Kalifornien efter en längre tids depression.

Hyggligt hångel

Dricker nästan bara Judaskyss nu för tiden. En Judaskyss består av Kahlúa och Pepsi Max. Nästan som en riktig drink alltså, fast med det största tänkbara sveket.

Judaskyss: 1 person
- 3 cl Kahlúa
- 35 cl Pepsi Max

Fyll ett glas med is. Häll över Kahlúa och spä ut med Pepsi Max. Servera med en nedvärderande kommentar om din kropp.

Få kalorier. Ännu mindre mening.