Den frommaste av jättar

Läser i dagens DN om Tove Styrke, en av Idol-deltagarna från 2009 som röstades ut precis innan final.

Tydligen är hon nu tillbaka, och det med ”en feministisk glöd” och kampsånger om att ”bränna” patriarkatet. Och det är inte svårt att förstå varför Tove är arg. Jag hade också varit rasande om något jävla gubbslem kommit här och gjort mig till topplistplacerad och flerfaldigt prisbelönt popstjärna.

Men Tove är med denna ilska knappast unik. Många unga svenskar verkar i dag vara väldigt arga.

Troligen fullt normalt i tonåren och de tidiga tjugo. Det är lätt att irra bort sig i sökandet efter ditt sanna jag, och plötsligt är du så vilsen att den mest självklara lösningen måste vara att du är fullständigt unik och svårt missförstådd. Du känner dig inte längre delaktig i gemenskapen. Att normen är din spegelbild inverterad. Du föraktar andra för att du är annorlunda, eller för att du upplever att andra behandlar dig som om du vore det.

Huruvida detta är skäligt eller ej kan förstås diskuteras, men likväl, i denna av tårar saltstänkta jämmerdal fungerar As you wish – Cary Elwes bok om produktionen av The Princess Bride – som den mest svalkande oas.

I boken skriver han bland annat om André the Giant, den franske fribrottaren som i filmen gestaltar jätten Fezzik. André (född André René Roussimoff) var en gigant, inte bara kroppsligt med sina 223,5 centimeter och 56 i skor, utan även i underhållningsbranschen där han i matchen mot Hulk Hogan slog Rolling Stones gamla publikrekord för ett inomhusevent med sina 78,000 sålda biljetter.

Skulden till hans massiva uppenbarelse bar sjukdomen akromegali som yttrar sig i en onormalt hög insöndring av tillväxthormon i blodet, något som gjorde att André redan som tolvåring reste sig 189 centimeter över marken och där stod stadigt på sina 108 kg. På grund av detta fick han dock inte längre plats i skolbussen, utan skjutsades istället till skolan av den irländska pjäsförfattaren Samuel Beckett, den enda mannen i byn med en cabriolet.

André hoppade trots sin celebra privatchaufför av skolan blott två år senare för att en kort stund arbeta på faderns bondgård innan han beslöt sig för att flytta till Paris där han, efter en vända som flyttgubbe, sadlade om till brottare och sedermera blev branschen bäst betalda. Inte minst i Japan var André en stor succé, och japanerna flockades snabbt runtomkring för att röra och gnida honom i tron om att det skulle ge dem magiska krafter.

Mindre norm än så går knappast att fylla, och ändå beskrivs André gång om varannan som den mest varmhjärtade och generösa människa som gått i ett par kanoter, och av Cary Elwes själv så här:

”I can’t stress strongly enough what an incredibly sweet and wonderful guy André was. Here was a man who had taken the cards that had been dealt him in life instead of wallowing in self-pity, had made the most of every situation. [...] Carrying his 500 pounds, combined with the acromegaly and decades of outrageous physical punishment absorbed in the ring, had left him by the mid-1980s in a state of acute pain, particularly in his back and neck. Yet André never complained. His outlook on life was relentlessly upbeat and his ability to put others at ease a thing of wonder.”

Chris Sarandon, filmens fräcke prins, talar även han varmt om André i en anekdot om hur Chris döttrar skrikit sig hesa av fasa efter ett möte med den milde jätten:

”He just smiled and shrugged. ”Don’t worry. Either they come to me or they run from me.” And that was André. He was very much at home with who he was. And the way people reacted to him was, either they flocked to him or they ran away in terror. And he was okay with it. There was a perfect equanimity about it. He was just the loveliest guy.”

I boken berättar Cary också att André kallade alla han mötte – inte helt olik Michael Clarke Duncan i filmen The Green Mile – för boss, och detta i hopp om att en smula underlägsenhet skulle göra mötet med en best av hans proportioner lite mindre skrämmande.

André, mastering the art of picking up women.

André, mastering the art of picking up women.

André, en hedersman och ett föredöme vars exempel fler borde följa, men som färre lär anamma då det ju alltid är enklare att önska bättring hos andra än att själv göra det bästa av var möjlig situation.

Slacker Ribs

Det här är ingen matblogg. Långt ifrån. Om något har jag de senaste månaderna profilerat mig som precis raka motsatsen. Men, likväl, var precis med om en gastronomisk upplevelse i paritet med att alla himlens änglar kom i min mun på en och samma samma gång. Det var så sagolikt gott att jag bara inte kan hålla mig från att predika denna nyvunna gåva till resten av mänskligheten.

Men först, kort bakgrund: Har länge letat efter ett bra recept på baby back ribs, eller kamben, som det heter på svenska. Har testat några stycken, men resultatet har blivit mediokert som bäst, och många av recepten är mer utstuderade än en Batmanskurkdödsfälla. Köttet ska antingen marineras mellan full- och nymåne, gnidas in med tjugo olika magiska örter eller kokas i ett och ett halvt år innan tillagning.

Min metod är enklare. Vi snackar ungkarlssimpelt. Bortsett från dryga fem timmars framförhållning krävs inte mycket mer jobb än att riva plasten av en fryst lasagne och skicka in i ugnen. Lite mer jobb, men inget galet.

Du behöver:
» 1 kg kamben
» Sweet Baby Ray’s Honey Chipotle Barbecue Sauce (eller föredraget märke)
» Vitlök
» Chipotle Chili Peppar
» Salt

Lägg kambenen i en ugnssäker form. Klicka på en matsked barbecuesås och pressa en klyfta vitlök på vardera stycke och smek jämnt över köttet. Strö över salt och chipotlepulver efter smak (själv slängde jag på en rejäl nypa flingsalt och i stort sett grundmålade ytan med cipotle).

Täck sedan formen med ugnsfolie och grilla i mitten av ugnen på 125°C under fem timmar. När fem timmar gått är köttet så mört att det faller av benen som kristna båtflyktingar från en flotte i Medelhavet. Då tar du bort folien och kör ytterligare tio minuter på 200°C för att få lite yta.

Servera med något najs.

Mört som snus.

Hatten av, Del Shannon

Det är sannerligen inte många artister som koketterar med sin långsint- och småaktighet när de skriver sånger, men av de få som finns så är nog ändå Del Shannons Hats off to Larry en definitiv favorit.

”Hats off to Larry. He broke your heart. Just like you broke mine when you said we must part. He told you lies. Now it’s your turn to cry, cry, cry.”

Den 8:e februari, 1990, sköt sig Del Shannon i huvudet med ett salongsgevär i sitt hem i Kalifornien efter en längre tids depression.

Hyggligt hångel

Dricker nästan bara Judaskyss nu för tiden. En Judaskyss består av Kahlúa och Pepsi Max. Nästan som en riktig drink alltså, fast med det största tänkbara sveket.

Judaskyss: 1 person
- 3 cl Kahlúa
- 35 cl Pepsi Max

Fyll ett glas med is. Häll över Kahlúa och spä ut med Pepsi Max. Servera med en nedvärderande kommentar om din kropp.

Få kalorier. Ännu mindre mening.

Pang pang, Tursamme Tony

Finns det någon trudelutt som mer effektivt triggar den där Pavlovska nostalgieffekten som slungar en rakt ned i saftsoppan så som signaturmelodin till Lucky Luke?

Det skulle väl vara DuckTales, möjligen. Och Bumbibjörnarna. Och Puh Björn. Och kanske SF-vinjetten. Men annars tveksamt.

Visste ni förresten att Lucky Luke debuterade i Sverige redan 1953, då under namnet Tursamme Tony? Lyckan varade dock bara ett par år, men 1961 fick han en ny chans i tidningen Lektyr, då som Snabba Ville. Sitt faktiska namn tilläts han bära först 1971 när Bonnier tog över publikationen.

Krubb värdig en högtidsdag

Då och då händer det. Att jag gör saker för andra människor, trots att jag egentligen inte behöver.

Det är kul. Inte alltid. Inte ens särskilt ofta. Men ibland.

Lik & vin.

Plankat från @philipwildenstam

Fem lådor revbensspjäll till två personer kan för övrigt tyckas i överkant, och hade först tänkt nöja mig med fyra. Men sen mindes jag vem det var jag packade för, och räddes snarare att Philips fru skulle bli utan. Därav en låda extra, kvinnodag som det ju ändå är.

Tio år i Sagovärlden

Ser man på, sagovarld.se firar i år tio år. För exakt en månad sedan för att vara exakt. Registrerade domänen den tjugoåttonde januari, 2005.

Att arkivet här inte sträcker sig längre tillbaka än 2008 beror på att det var först då jag skaffade WordPress. Kodade innan dess bloggen och alla separata inlägg för hand. Hade dock inte skillz nog att knacka ihop en gästbok, så den länkades från tredje part. En sån där gräsligt enkel en där det enda som gick att modifiera var typsnitt och bakgrundsfärg, och även där fanns endast ett tiotal alternativ att välja mellan. Tjänsten är sedan länge nedlagd, och kommentarerna därmed förlorade för gott.

Har däremot alla gamla inlägg arkiverade. Har till och med inlägg sparade från ett liv innan det. Osäker på var de kommer ifrån, men troligtvis min Helgon-, Skunk- eller Lunardagbok.

Inte helt smärtfri läsning, ska erkännas. Mycket engelska och svenska blandat huller om buller, någonting jag måste tyckt var tufft. Även mycket ju med H, alltså ”juh”, en ovana jag snappade upp från en gammal kärlek och därför klamrade mig fast vid som om det gällde livet. Ibland blir det också snudd på pretentiöst, och ibland tar jag i så jag spricker. Det händer visserligen fortfarande, men då desto oftare.

Kanske lägger jag ändå ut dem även här tids nog, som någon slags jubileumsbonus. Eventuellt ett projekt för kommande jobbvecka. Görs ju på ett par nätter. Handlar knappt trehundra poster.

Till dess bjuder jag er det första inlägget jag hittade, från tjugoåttonde oktober, 2004. Publicerar det precis som det var skrivit, med undantag för viss korrektur.

Det hade tydligen inte brunnit, och så hade jag beställt TV-spel. Rafflande läsning, så håll i hatten.


[då].
Det brann inte i natt heller. Måste erkänna att jag är lite lättad.

Mina Tv-spel har förresten inte dykt upp än. ”På fredag!, skrev pojkspolingen som skötte webbsupporten, och det var alltså i onsdags förra veckan. Jag tror jag ska skicka en till förfrågan med vanlig post, skrivet på en handgranat.

[nu].
Mitt kök var så smutsigt att till och med bakterierna hade svårt att hålla sig vid liv. Som tur var hittade jag en massa kemikalier i städskåpet som jag sprayade i varje skrymsle och vrå. Nu är det skinande rent och jag tänkte koppla av med ett parti Fia med knuff vid köksbordet med mina nya vänner Tingeling, två ninjor och Apollo Creed. De dök upp efter bara några minuters inandning i köksstöket.

Classic Sagovarld.se

Classic Sagovarld.se

Svält.S03E21

#throwbackthursday, 17/01/14

”De första sex dagarna av svält har gått över förväntan. Visst har jag suktat efter både det ena och det andra, men det är få sug som inte gått att stilla med ett stort glas vatten, eller en Virgin Mary.
Älskar verkligen Virgin Mary. Som att dricka en varmkorv, typ, vilket i sig låter ganska vidrigt, så det är tur att det finns Virgin Mary, så man slipper. Dessutom skulle det förmodligen räknas som fusk. Att dricka varmkorv alltså. Min mixer har för övrigt gått sönder. Förmodligen när jag försökte mixa is till min Virgin Mary.”

Svält.S03E20

Har läst lite om The Minnesota Starvation Experiment som genomfördes på 50-talet i hopp om ökad förståelse för människokroppens hantering av näringsbrist (både fysiskt och psykiskt) och hur man bäst motverkar eventuella svältepidemier efter till exempel krig och naturkatastrofer.

Experimentet gick till så att trettiotvå tappra män i tjugofyra veckor sattes på en minst sagt generös ”svältkost” bestående av rotfrukter, bröd och pasta till ett värde av 1 560 kalorier, kombinerat med daglig motion så som långa promenader. Det fanns även en för- och efter-period, och studien varade allt som allt i lite över ett år.

I den 1 385 sidor långa rapporten, betitlad The Biology of Human Starvation, kom Dr Keys bland annat fram till att den som lever på makaroner och rovor under ett drygt kvartal riskerar att visa signifikanta ökningar i depression, hysteri, hypokondri och i sällsynta fall också en släng av självstympning (en man högg av sig tre fingrar med en yxa),

Försökskaninerna blev även introverta och tappade sexlusten, och försämrad förståelse/bedömningsförmåga upplevdes tillsammans med koncentrationssvårigheter (men testerna som följde visade aldrig några tecken på att så faktiskt var fallet).

Nu är ju min svält endast en bråkdel av tiden, och dessutom fri från rotsaker, så kanske är detta skälet till att jag själv ännu inte visar några utav dessa symptom. Har samtliga lemmar i behåll och är nästan inte alls hysterisk. Känner mig även full av energi och vaknar fullt utvilad långt innan klockan ringer.

Kraftigt reducerad sexlust kan jag däremot skriva under på, men som singel frigör det ju ändå bara typ tre timmar per dygn, så svårt att klaga.

Mer om The Minnesota Starvation Experiment kan du läsa HÄR.

Svält.S03E14

#throwbackthursday, 04/02/14

”Ni som hängt med ett tag är redan sedan tidigare bekanta med mitt intresse för svält. Sommaren 2010 drabbades jag av förmodad salmonella, något som resulterade i att jag under två veckors tid sket ur mig mer än jag fick i mig. Bara en sån sak som att dricka ett glas vatten var en kamp. Jag mest sov och gick på toaletten, och rasade i vikt.
Har sedan dess försökt slå rekordet åtskilliga gånger, men i friskt tillstånd aldrig klarat mer än nio dagar i sträck. Inte särskilt imponerande, även om det förmodligen finns de som skulle hävda att nio dagars svält är galet nog.
Själv tycker jag inte det är mer galet än att ge sig fan på någonting annat. Har ju aldrig riktigt haft några laster. Jag varken röker eller snusar, tycker det är svintrist med spel och dobbel, lever mer eller mindre i celibat, dricker på min höjd en gång i månaden och känner ingen överdriven lust att vare sig lyfta skrot eller jobba över. Mitt enda ”missbruk” är mat.
Martin Kellerman sa någon gång att han kunde ha Trisslotter hemma i dagar utan att skrapa dem, men om han gjorde lasagne för en vecka så åt han lasagne för en vecka redan samma dag. Det hade lika gärna kunnat vara mig han beskrev.”