Unga lirare

Denna video må få mig att känna mig som om jag vore född i en tid då herrcykeln hade framdäck stora som pariserhjul, men den får mig också att må väldigt bra. Och jag hatar nästan ingen av de medverkande, vilket är extra mycket bra. Samt något av ett under, då den ju är pruttfull med ungdomar (lat. Homo Aneurysma).

Glad att YouTube för en gångs skull faktiskt föreslår något som inte väcker vrede. En dag kanske Facebook lyckas med något liknande.

Till dess: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHH!!!!!!

Årets julkalender

Åh, som jag älskar det faktum att Regular Ordinary Swedish Meal Time är tillbaka (VARFÖR HAR INGEN SAGT ATT REGULAR ORDINARY SWEDISH MEAL TIME ÄR TILLBAKA?!?!!)!!

Missa heller inte årets julkalender.

Fri sprit

Inspirerad av Jonas Elfvings Oktoberfest, en årlig tillställning där såväl den fria som hembryggda ölen flödar, lockade jag förra lördagen själv till gemenskap med löften om fri sprit.

Det är något härligt med fri sprit. Gratis är ju ofta gott vad det än gäller, men få saker hägrar så som en öppen bar. Och det är inte bara min egen berusning jag prisar. Hur ogärna jag än romantiserar flaskan så är sanningen den att jag älskar att se människor jag tycker om lite lagom luriga. Fyllan är maraschino-körsbäret på sällskapets topp. Den gör sköna människor lite, lite skönare.

Att däremot se människor jag inte tycker om bli fulla, det är bland det värsta jag vet. Spelar ingen roll hur glada de är, jag vill ändå bara strypa dem med slipsen och dumpa kropparna i ett dike någonstans efter E4:an. Bedrövligt beteende. Ovärdigt vuxna människor jag inte känner.

Nåväl.

Allt som allt var vi arton personer, och det efter att de elva som tackat ja i sin tur bjöd med sig någon de höll kär. Må låta som en klen bekantskapskrets, men arton personer visade sig vara en alldeles lagom mängd för mina femtiotvå kvadrat (eller hur många det nu återstod efter att sovrum och dusch dragits av). Det blev till och med fri sprit över. Av tre lådor öl och fyra liter rom, gin och vodka lämnades nästan hälften. Fast det slinker nog ned det med, tids nog. Förmodligen fortare.

Tilläggas ska dock att en av gästerna hade med sig en egen kasse färdig grogg på burk. Samme man lurade runt ettsnåret dessutom med sig de sista partyoptimisterna till Patricia där han bjöd på både inträde och skumpa för tusenlappar. Den exakta summan är oklar, men jag är hur som helst glad att jag personligen slapp bära det finansiella oket dagen efter.

Nog för att kalaset kostade även mig, men det var en kontrollerad börda. Lasset dagen efter var lätt. Bar inte på någonting annat än en känsla av välbehag. Ingen betongkeps. Inte ens en dråpligt liten tegelfez. Kände mig nästan oförskämt fräsch så fort jag slog upp ögonen. Herr Styvichampagnekorken hade dessutom städat hela lägenheten på grund av sömnlöshet, och skvaller om en viss blondin gav ytterligare dans i redan lätta steg.

Det enda gisslet, om jag nu tvunget ska nämna något, är väl att en lägenhet till bredden fylld med folk man tycker om gör det omöjligt att vara överallt på en och samma gång. När du befinner dig i köket och battlar en av gästerna i kategorin ”mest misslyckade dejt” så går du samtidigt miste om ett rafflande parti ”lista kända hundar” utanför toaletten, eller djupa samtal om penisens överlägsna förmåga att hålla en nödighet.

Det fanns definitivt gäster i vilkas sällskap jag gärna hade tillbringat betydligt mer tid, men någon riktig ångest är ändå svår att erkänna då alternativen var de bästa tänkbara.

Flera gäster kom med gåvor till värden. Vissa bättre än andra.

Flera gäster kom med gåvor till värden. Vissa bättre än andra.

Detta markerar den tredje julfesten i ordningen, och så länge det finns folk som orkar tacka ja (eller mer troligt kanske) så kommer jag ta mig tid att ordna gran, tända spis och duka upp alldeles för mycket fri sprit.

Tonårs-punk och hipster-pizza

Precis hemkommen från Fryshuset där jag och Jonas-Bonas (och Maja) lyssnat på Pennywise och Rise against. Det var trevligt, men finns det bara öl och goda vänner så är ju jag nöjd. Då spelar det egentligen inte så himla stor roll vilka som spelar. Så länge det inte är reggae. Är det reggae börjar jag strypa folk, och då är det ingen som är nöjd. Så spela inte reggae är väl vad jag egentligen försöker säga.

Innan konserten åt vi pizza på Enzos, tre trappor upp i Hornhuset vid Hornstull. Bättre mat än service, men å andra sidan väldigt bra mat.

Å andra sidan väldigt svårt att misslyckas med pizza.

Ensam man i Köpenhamn

I dag tar jag tåget till Köpenhamn. Där ska jag sova på gammalt konstnärshotell, dricka gin och tonic i baren och ta långa promenader längsmed köpmännens kajer.

Axlar dragna upp till öron och händer begravda lång ned skepparkavajen. Halsen skyld bakom uppfälld krage, isolerad från Öresundsvindarnas frostiga bett. Röd sotarmössa lite på sned, som sig bör i främmande städer om hösten.

Innan jag tar tåget tillbaka ska jag även hinna med att träffa någon.

Säger inte mer än så. Men det känns spännande.

Reser naturligtvis i tyst avdelning, eftersom jag inte är en undersåte.

Ersättningsdejt

Det känns ganska skönt att inte ha någonting att säga. Tänker inte så mycket. Tycker inte så mycket. Läser mest bara böcker och dricker drinkar i min Hitch-hörna.

Har heller inte mycket till kärleksliv att deklarera. Har inte ens blivit förnedrad tillräckligt hårt för att det ska vara intressant nog att läsa om.

Ska dock träffa en tjej i kväll. En tjej jag träffade redan i somras på en ersättningsbuss mellan Uppsala och Hedemora. Vi skulle egentligen tagit tåget, och förmodligen separata vagnar, men ett åskväder hade slagit ut signalsystemet, och när bussen väl kom – två timmar senare och utan platsbiljett – gled hon genast över till mitt säte för att lämna plats åt folk som reste parvis.

Försökte till en början gömma mig i en bok som alternativmedicinska myter, men då hon själv blott hann bläddra lite i sin egen deckare innan åksjukan tog vid gjorde jag henne snart sällskap i ett samtal som skulle vara hela vägen upp, gentleman som jag ändå är. Bytte sedan kontaktinformation minuten innan bussen rullade in på stationen. På hennes begäran, ska tilläggas. Även en gentleman har gränser.

Vi har sedan dess pratat om att ses till och från, men någonting har hela tiden kommit i vägen. I fyra månader. Trång och vältrafikerad väg, kan tyckas. Men nu blir det alltså äntligen av.

Lång tid har dock gått sedan vi senast sågs, och jag är för tillfället en smula osäker på vad som intresserar mig mest; hon i all sin prakt, eller historien om hur jag träffade henne.

Jag tycker visserligen att hon är ganska härlig, både att prata med och titta på, men kanske ser och hör jag just nu också vad jag vill se och höra, bländad och dövad av en väldigt bra historia. För det råder ju inget tvivel om att en ödets åskknall och djupa kollektivtrafikssamtal trumfar både nätdejting och krogragg. Det är en berättelse som sätter alla andra jävla par i rummet plats. Och för en så pass bra historia är jag nästan beredd att leva en stund i en lögn.

I bästa fall är det förstås en blandning av både och, men till sådan optimism finns ju föga täckning.

Förhoppningsvis blir allt lite tydligare i kväll. Och sedan lite suddigare. Det är ju ändå halva grejen med att gå ut och ta en öl.

Att vänta ett svar

Har nu i dagarna fem försökt beställa en ny telefon från Comviq >> fått beskedet att den som vill behålla sitt gamla nummer måste bekräfta detta nummer via SMS >> beställt ett nytt SIM-kort för att kunna bekräfta mitt gamla nummer via SMS >> fått beskedet att den iPhone 4 – som jag sparat för nödsituationer likt denna – är låst till min gamla operatör >> uppsökt min lokala 3-butik för att få beskedet att det kan ta upp till en vecka för låsningen att hävas, men att det också kan gå på ett dygn om det görs via iTunes >> betalat 350 kronor >> samt tillbringat en timme med att googla lösningar på hur jag ska få Apples användarvänliga programvara att erkänna deras användarvänliga telefons existens.

Har sedan dess tittat till telefonen med jämna mellanrum. Innan maten. Under maten. Efter maten. Och i går kväll så hände det; skärmens högra hörn, som i dagar hånat mig för min brist på service, påstod nu att den sökte efter detsamma.

Med puls som ett dödsmetall-intro fann jag mig själv nästintill hypnotiserad av de tre reproducerande punkterna som vore de Medusas blick.

Och efter några sekunder pep det till. ”Du har ett nytt meddelande”. Yes! Från Jonas. Fan.

Sen blev det tyst. I ytterligare några sekunder, varpå jag fick 11 notifikationer gällande missade samtal.

Ett av dem var det jag i söndags eftermiddag ringde från hennes telefon.

Den lyckan…

"Du har ett återfunnet samtal"

”Du har ett återfunnet samtal”

… som varar för evigt, säg den.

Nu börjar istället den kanske än värre väntan, nämligen väntan på ett svar.

Mongoliska dödsmaskar

Det absolut obästa med att söka sin inspiration på internet är att man då och då hamnar bland människor som fullkomligt förintar ens självkänsla.

Dagens förgörare är en man vid namn Fernando Reza, som utöver sina semesteraffischer med mytiska bestar också bjuder på ögongodis som Super Mario-krigspropaganda och fascistslaktarmaskiner.

Mongoliska dödsmaskar.

Bevingad djävul.

Ryska giganter.

Högsta betyg för både idé och utförande, och mer briljant skit hittar du HÄR.

Bjud på middag, få en börda

Var i går bortbjuden till makarna Wildenstam för att tillsammans med Ronja slåss om de smulor som ligger kvar efter att Philip tagit för sig.

Till god sed när man bjuds bort hör ju också att man tar med sig någon form av gåva, som för att understryka att man faktiskt uppskattar att folk vill ha med en att göra.

För att toppa tidigare bärkasse gjorde jag denna gång två presenter. Två tavlor, eftersom folk älskar att få saker som de måste plocka fram och hänga upp varje gång man kommer på besök.

Här är de.

Var, som ni ser, fortfarande i något av ett book mode sedan idioternas guide, så arbetade efter hur jag föreställer mig att deras memoarer skulle kunna se ut.

Ett snack med Vice

Rasmus Foltmar på Vice ställde lite frågor angående min lathund till riksdagsvalet (ett inlägg som till dags dato haft lite fler än 5000 besökare, såg jag precis). Kan dock ha överskattat det internationella intresset något då jag lämnade svar långa som Tolstoj-kapitel, varför konversationen har trimmats ned något av ”utrymmesskäl”.

Intervjun i sin helhet tänkte jag posta här på bloggen senare i kväll, men den officiella historien kan du läsa redan nu; HÄR.

Editors' picks yo.

Editors’ picks yo.