Reptilens tårar

Det är synd om Katrin Zytomierska nu. Väldigt synd. I sitt senaste blogginlägg talar hon öppenhjärtligt ut om hur hon fått hela helgen förstörd av den hatstorm som blåst upp kring ett av hennes blogginlägg (nu raderat).

Själv är hon naturligtvis fri från skuld. Allt hon gjort är ju att skriva ned sina innersta och mest intima tankar. För privat bruk, såklart. Sen har +200,000 objudna gäster, med näbbar och klor, tvingat sig in i hennes fristad. Hennes sanctum. Klöst sönder tapeten och bajsat över hennes allra heligaste, och dessutom haft mage att tycka till. Tycka till om hennes åsikter, som om de vore allmän egendom. Provocerats, som om det vore vår sak att döma. Det ska väl vi skita i, liksom. Tycka saker får man göra någon annanstans. Katrins kommentarsfält är till för ja-sägare och okritisk vördnad.

Jag har själv varit en del av denna häxprocess, och för det skäms jag nu. För det vill jag be om ursäkt. Förlåt, det var inte meningen att bry mig om ”vad jag tycker eller känner eller vad du gör för något i ditt liv”. Nu vet jag ju inte om du, Katrin, läser detta. Men oavsett, så vet jag, att du, du om någon, förlåter mig. Är det någon som har ett djup stort nog att rymma all världens förståelse så är det just du. Katrin. Katrin Lejonhjärta.

Sist vill jag även passa på att önska dig en god jul. Hoppas att du och dina nära får allting som generositetens högtid har att erbjuda, och att din föredetta barnflicka krossas likt de judiska upprorsmännen som stod upp för sitt råttlika leverne i Warszawa, våren -43, precis som du önskat. Det har du förtjänat.

Kärlek och respekt.

Sista versen ur Katrins klagosång. En kvart senare hade hon raderat samtliga kommentarer till inlägget.

Fjantiga svenskar som försöker sig på amerikanska

Har nu även ögnat igenom Katrins twitterkonto. Hittade – som förväntat – inte mycket av värde, men ändå tillräckligt med material för att slänga ihop en dråplig jämförelse med ett av Katrins senaste blogginlägg, It’s a robbery.

Håll till ondo.

Den som bäddar säck åt andra faller ofta själv däri.

Polska barnflickor är det nya svarta

Jag har tidigare aldrig riktigt orkat sätta mig in i fallet Katrin Zytomierska. Hon har mest känts som en ganska osäker tjej som blir mörkrädd så fort strålkastarna släcks och därför ständigt, nästan desperat, sökt nya vägar in i det. Men eftersom hon uppenbarligen varken har någonting att säga eller erbjuda mänskligheten av evolutionellt värde så har hon istället valt rollen som provokatör. Och, ja, det går ju hyfsat, får man väl ändå säga.

I går skrev hon till exempel följande inlägg på sin blogg hos finest.se, en studie i narcissistisk personlighetsstörning och en fullkomligt vidrig historia om hur hennes ”hushållsslav” i ett obevakat ögonblick svingat hackan mot sin egen boja och tagit till flykt ut i friheten.

Bloggen har sedan dess blivit polisanmäld, kanske för att den innehöll dödshot (om än skrivna i uppenbar affekt), men mer troligen för att den stred mot personuppgiftslagen, det vill säga publicering av bild och fullständigt namn på en icke offentlig person utan ett giltigt utgivningsbevis. Jag tror i alla fall att det är så lagen lyder, men jag har knappt giltig gymnasieutbildning, så du citerar mig på eget ryktes risk.

Någon som däremot här ännu mindre kunskap i ämnet är Katrin själv, något hon gör klart som korvspad genom att i dag kontra med ännu ett inlägg om sin barnflicka, liksom för att verkligen understryka att hon, trots sina trettiofyra år av teoretisk livserfarenhet, inte förstår bättre.

Det är ganska underhållande läsning, men har du redan fått din dagliga dos av komplett idioti råder jag dig att vänta någon vecka, annars är risken för överdos inte bara en risk, utan en garanti.

Folk med högt blodtryck bör rådfråga läkare innan konsumtion.

”Kiss me, I’m nazi!”

Föråldrat förtryck – inte förbjudet

Jag har flera gånger berättat om mina gymnasieår i Uppsala och hur jag under två och ett halvt, av tre, år bodde på ett elevhem i Svartbäcken under uppsyn av dödspastor Helge Fossmo. Jag har även, en eller två gånger, berättat om fenomenet Anders Breid.

Anders Breid var en stor och luffsig karl med dålig hållning, glasögon, överbett och något slags otyglat gingerfro som inte kunde tämjas på annat sätt än att hållas centimeterkort. En kväll berättade Breid, i förtroende, att det absolut värsta han visste var när någon kallade honom för Brejkert. Det var naturligtvis det dummaste en man som inte ville bli kallad för Brejkert kunde göra i ett sällskap av åtta sjuttonåringar, och Anders Breid var från den stunden, och fram till dags dato, just plain Brejkert med oss alla.

Det var, i runda slängar, precis samma vattenmängd Bienvenu Mbutu Mondondo tog sig över huvudet i samma stund som han försökte förbjuda en kultklassad grafisk novell med dryga åttio år på nacken. Mondondo menar att Hergé i sitt album Tintin i Kongo framställer svarta människor som ”allmänt dumma och kolsvarta afrikaner”, och hänvisar dessutom till en belgisk lag som förbjuder rasistiska bilder i konstnärliga produkter.

Jag kan naturligtvis aldrig sätta mig in i hur en kongoles upplever en belgisk korrespondents äventyr på den afrikanska savannen, men den kongolesiska upplevelsen är i fallet ändå ointressant, eftersom det bara är åskådaren som kan avgöra huruvida han eller hennes bild av någonting har påverkats positivt eller negativt.

Och nej, Tintin i Kongo har inte påverkat mig nämnvärt, och det säger jag som en man som ändå bläddrat sig från pärm till pärm samt lyssnat igenom såväl A- som B-sida fler gånger än 99% av jordens befolkning. Om jag får förmoda, och det får jag ju. Att Tintin betedde sig som en tölp under sin Afrika-visit tyckte jag redan som barn, men att människorna som målades upp skulle varit något annat än just rena seriefigurer föll mig liksom aldrig in, och då har jag ändå växt upp i en tid där Pippis pappa var negerkung. Jag menar, jag, om någon, borde ju vara fördärvad. Eller?

Men, även om Hergé ritade sitt album utifrån allmän och fördomsfull hörsägen, vad är det som svider så i Mondondos ögon? Att afrikanerna är ”kolsvarta”? Det är ju inte som att Tintin själv är av eyedroppat perfekt arisk kulör. Det ”allmänt dumma” känns också som en filmad skada. Visst, om Kongo på 30-talet var någon slags tekniskt överlägsen Atlantis-kultur med luftburna fortskaffningsmedel och kompletta måltider i pillerform, ja, då har Hergé sannerligen framställt Kongo i orättvis dager.

Men, om Kongo på 30-talet var ett land kolonialiserat av Belgien och befolkat av mörkhyade män och kvinnor som bodde i hyddor och färdades längsmed skraltiga järnvägar, nej, då kan Bienvenu Mbutu Mondondo ta sitt kränkta arsle och sätta sig i skamvrån, för det är han, och ingen annan, som bär skulden för att Kongos ära dras genom djungelsmutsen och ut i media för att bevittnas av hela vida världen.

Ooops?

Bienvenu Mbutu Mondondo har dock all rätt att låta sig kränkas av vad han själv anser passar honom bäst, men vill Bienvenu Mbutu Mondondo leva i ett samhälle där vi förbjuder allt som riskerar att kränka en annan människa så får Bienvenu Mbutu Mondondo vara så god att själv hålla käft, för i ett sådant samhälle råder enkom pinsam tystnad.

Allmänt dum och kolsvart afrikan.

Oväsen™

Klockan är just nu 02:07, och störningsjouren har precis varit här. Inte hos mig alltså, utan hos grannen. Vaknade runt 01:30 av allsång och Docklandsbas. Övervägde länge att gå upp och göra honom sällskap eftersom jag ändå inte börjar jobba förrän 07:00, men sen kom jag på att det kunde finnas vassa föremål i lägenheten och att risken (chansen?) för att jag skulle rensa honom likt en fisk låg någonstans mellan ”garanterat” och ”det vet du”.

Nu är han tystare, men vid liv. Lite sött och lite salt.

Så här kul hade de.

Hon vem då?

Om gårdagens SMS var identifieringen av liket så var konversationen som följde spiken i kistan. Det finns ingenting kvar att säga, lustigt nog, eftersom ingenting blev sagt. Det var som att tala med en maskin. En maskin som gjorde sitt bästa för att simulera mänsklighet, och misslyckades. Fatalt.

Det känns tungt. Tyngre än innan. Sommarsentimentaliteten har nu täckts av blöta, döda löv, vilket är tråkigt. Jag önskar att det hade fått ett värdigare avslut, men jag kan i alla fall trösta mig med att jag kan stå för precis allting som jag sagt och gjort, och veta att jag gjorde det med de godaste av avsikter. Hon försöker förmodligen intala sig själv detsamma, men jag betvivlar att hon går på det.

Samtalet var troligen dödsdomen för min kvarglömda rakapparat, men jag sliter hellre håret tuss för tuss än tillbringar ännu en sekund i den prinsessa-på-ärten-fantasi hon lever i. Det är bättre att bara dra. Som ett smutsigt plåster. Risken är större att det infekterar än läker.

Rekommendationen drar jag också tillbaka. Det finns ingenting att rekommendera. Bara en mörk gränd i Enköping att undvika. Att varna dina barn för. Håll er undan.

Stopp.

< /relation >

Under tiden en trappa ned

Med risk för att låta missunnsam så har jag ibland svårt för att unna min granne att vara vid liv.

I kväll är en sådan kväll.

Hägerstensk utsikt

De chanserna som aldrig togs

Det var ett jävla liv utanför min balkong i natt. Två ungdomsgäng stod vid tunnelbaneuppgången och turades om att byta oartighetsfraser. Jag hörde inte vad det gällde, men jag hörde att någon ”skulle dö” om denna någon ”gjorde om det där”. Jag funderade på att ringa polisen. Inte så mycket för min egen hemfrids skull som för deras säkerhet, man hade ju ändå önskat att någon gjort detsamma om rollerna var ombytta.

Men vem var jag att leka Gud? Så jag gick och la mig i sängen med en kopp te och kollade på en hajfilm från -86 istället.

Tio minuter senare hördes upprörda röster i trapphuset. Det visade sig att det var min granne som nyss stått utanför och hotats till livet. Och jag skämdes. Skämdes för min brist på karaktär. Skämdes för att jag bara vänt honom ryggen. Skämdes för att jag inte hejat på medan jag hade chansen. Skämdes för att jag inte hade stake nog att gå ut och hålla fast honom medan hans antagonist lät stiletten dansa över vitala organ likt en oskuld kring midsommarstången.

Jag hade min chans, men istället för att gripa tag i den stod jag som ett fån och såg på hur den sipprade mellan mina fingrar.

Aldrig mer.

Aldrig mer.

Har man ingen stilett kan man med fördel dra gammal häxdoktor-dolk. Passar vid såväl enklare dispyter som vid midnattsblot.

En god nyhet

Så har då, mindre än ett dygn efter att den nya lagen trädde i kraft, den första skräpboten delats ut.

På. Tiden.

Det som hände var alltså att Benjamin, nitton år, sparkade sönder en flaska, och åkte dit. Straffet blev åttahundra spänn. Ett bra belopp som även borde gälla varje fimp som knäpps iväg. Och snus som kastas. Och tuggummi som spottas på gatan.

Att det inte varit straffbart att märka revir med pizzakartonger och engångsgrillar förrän nu är ju ett brott i sig, men på samma gång, och sorgligt nog, föga förvånande i ett land där ingenting får vara nytt och fräscht i längre än en arbetsvecka. Istället för att lämna en plats som man fann den är det snarare kutym att ta några öl efter jobbet och sedan sparka av en bänkplanka i väntan på nattbussen. Rutor ska krossas, ställningar vältas, och allt som inte sitter fastskruvat ska släpas med ett par tre kvarter, minimum.

Aftonblandet kallar Jens Olsson, bötesskribenten, för en nitisk ordningspolis. Nitisk är det lite mer negativt klingande ordet för amitiös, flitig och plikttrogen. Och det gillar jag med Jens Olsson. Jens Olsson är en jävla hjälte. En hjälte som gör drömmen om att en dag få vandra längsmed Stockholms gator en söndagsmorgon utan att behöva vada genom dekadensen möjlig. En man som sätter stopp för slynglar som Benjamin som tvunget ska sparka på allt/alla som ligger. Det ska inte löna sig att vara en idiot. Det ska kosta.

Åttahundra spänn.

Göran Billberg vid Malmöpolisen har däremot en lite mer soft inställning till brott. Göran Billberg är chill. Han kommenterar själv händelsen med den bötfällda vandalen så här:

”Jag kan nöja mig med att säga till och ge en varning och det är ofta så man gör när man får en ny lag. Folk ska hinna vänja sig.”

Ja, för inte kan man väl kräva att folk ska hålla rent och snyggt efter sig? Eller att man ska gå de där femtio metrarna till närmaste papperskorg? Eller att din jävla mamma inte jobbar här?! Har Göran Billing samma avslappnade inställning till hedersvåld också tro? Kanske måste man få lite tid att vänja sig vid en ny kultur. Det är ju alltid lite stressigt precis när man har flyttat liksom. Eller?

Våga vara snut för fan, snutjävel.

Ett stycke rättvisa.

Snygga tjejer som snackar om saker de egentligen aldrig ägnat en tanke

Fröknarna har tydligen svarat på frågor om nätdejting också. Inte på långa vägar lika intressant som att låta dem svettas över kontroverser, men mindre skrämmande, och lite i linje med vad jag har bloggat om de senaste dagarna. Fröken California plockar dessutom ännu ett poäng genom att svara som om det inte stod ett krompläterat plastdiadem på spel.

Hon använder även twitter, men twittrar inget vidare.