Afrikansk matsäck

Jag har packat matsäck i dag. Triangelsmörgås och en frukt. Så jävla matsäck. Förvarar dock maten i väska och inte i säck.

Eller kallas det kanske matlåda när man är 32, oavsett container och vad som läggs däri? Vad är egentligen skillnaden mellan matlåda och matsäck? Existerar ens det sistnämnda? Har fått gott om mat i lådor, men aldrig mat i säck.

När jag gick i lågstadiet fanns det däremot en stor jävla matsäck i skolmatsalen där man kunde kasta sånt man inte orkat äta upp, det vill säga allt som inte var pizza och piroger. Man kunde dock inte bara vräka ned leverbiffar och potatisbullar utan konsekvenser, utan det handlade mer om två-tre tuggor, på sin höjd. Slängde man mer stod det nämligen i skollagen att närmsta klassföreståndare var tvungen att föreläsa om alla Afrikas svältande barn.

En dag när jag stod och kastade köttbullar och fröken än en gång kommenterade detta oansvariga slöseri med barn i nöd så föreslog jag att man kunde knyta ihop säcken och skicka till Kongo vid dagens slut.

Väntar – 25 år senare – fortfarande på replik.

Stor matsäck

Stor matsäck

Bambi på bar gärning

Den här hungriga krabaten stötte jag på under en av mina sena promenader genom Hägerstens villaidyller i natt. Hen stod och betade i en rabatt och fick mig inte helt osökt att tänka på min egen uppväxt i Hägersten och den gång jag själv – endast tre år gammal – anklagades för att ha mumsat i mig grannens alla tulpanknoppar.

Att jag än en gång skulle befinna mig på ”fel plats vid fel tidpunkt” kan såklart tyckas för bra för att vara ett sammanträffande, något som också motiverade mig att ta denna bild så att jag är förberedd när de kommer och tar mig.

20130724-025748.jpg

Bambi på bar gärning

”Våra läppar möttes i mittensängen i ett delat rum för tre under en klassresa till Härjarö samma kväll som vi glömde fönstret öppet och regnet kortslöt Markus bergssprängare med dubbla kassettdäck. Jennie och Markus skulle samma vinter åka snowracer bakom min rygg, men det visste ingen av oss då. Då var allting bara perfekt…”

Saxat ur: Dagens namn, Jenny

Svartskalle rånade oduglig kvinna

I går natt blev en ung kvinna rånad på Stora Nygatan mitt i gamla stan. Jag vet detta därför att jag jobbar på det hotell där hon minuter senare, djupt chockad, irrade in i hopp om att få hjälp att spärra telefon och byta lösenord till mejl och sociala medier, samt givetvis kontakta anhöriga och polis.

Två av de anhöriga som kontaktades var hennes ex och hennes nya flirt, något jag vet eftersom hon berättade detta för mig. Faktum är att hon inte bara berättade det, hon uttryckligen ursäktade att hon inte var självständig nog att hantera situationen utan stöd från männen i sitt liv, ungefär som om jag vore någon jävla praktfitta. Granskade henne därefter från topp till tå och svarade – med ena ögonbrynet höjt strax över det andra – att hon inte bara var en käpp i jämställdhetens hjul, utan en rejäl jävla vev som nu vridit kvinnokampen flera hundra, om inte tusen, år tillbaka i tiden.

Nej, okej, det gjorde jag inte, men jag svarade att det förmodligen inte fanns något korrekt sätt att hantera ett överfall, och att jag mycket väl kände igen den totala hjälplöshet hon kände från den vårnatt då jag själv rånades i Uppsala Stadspark för ganska precis fjorton år sedan. Sista april hade precis blivit första maj, och hög på livet (samt en och annan Egger 3,5%) plockade jag upp plånboken när tre yngre killar vädjade om en tjuga till bussen. Sekunden senare låg plånboken i handen på en av ynglingarna som frikostigt tog sig för av vad som fanns däri, och när jag med gråten illa dold i halsen ifrågasatte taktiken att ge sig på de som ville dem väl svarade de att om jag inte höll käften så skulle de slå ihjäl mig. Och ihjälslagen vill man ju inte bli, så jag höll käft.

Jag kände mig dock aldrig mindre manlig för det. En smula naiv kanske, men det var inte som att hela min värld ställts på ända. De var ju tre mot en. Alternativen var 1). Bli rånad och åka på smörj, eller 2). Bli rånad utan att åka på smörj. Valet föll på det alternativ som erbjöd minimal utdelning av smörj. Inget beslut att ligga sömnlös över direkt, även om jag må ha legat sömnlös av andra orsaker, typ raseri.

När jag under minsta möjliga motstånd låtit mig plundras klart sökte jag dessutom hjälp hos några främlingar som stod en bit bort. Sjukt osjälvständigt, men på något sätt ändå så självklart, och det kändes otroligt skönt när dessa främlingar erbjöd sig att leta upp och ”ta hand” om mina nyvunna banemän, även om jakten skulle visa sig vara fruktlös.

I grund och botten är det ingenting som skiljer vare sig våra situationer eller reaktioner åt, men på grund av att Sveriges kvinnosakskrönikörer de senaste åren tutat i unga kvinnor att de är självständiga übermenschens som inte behöver ta skit från någon så blir också bieffekten att de som inte lever upp till detta amazonideal istället drabbas av känslan att de svikit den kollektiva hedern. Och som om inte sveket vore illa nog tyngdes hon nu även av insikten att hon inte alls besatt den där övernaturlig förmågan att hantera pressade situationer. Hon hade bara skrikit rakt ut och villigt dansat efter knivmannens pipa. Allt hade varit en lögn. Rånad på såväl telefon som identitet under loppet av någon minut.

Ganska usel kväll.

Kanske var det också just därför hon sökte sig till just männen i sitt liv denna natt, och inte till kvinnorna. Inte för att jag tror att hennes väninnor hade behandlat henne sämre, men med tanke på hur hon just uttryckt sig krävdes det förmodligen mindre av henne i manligt sällskap där hon inte behövde upprätthålla fasaden av att vara någon slags hårdkokt feministisk gunslinger à la Valerie Solanas. Inte heller gjorde väl det faktum att dessa ”mansgrisar” nästan slogs om att få komma till hennes undsättning saken mycket sämre. Flirten, som var först på plats, tycktes vara en reko grabb. Exet kom med taxi tjugo minuter senare, men fick snopet vända om. Men hos flirten var hon säker. Där var hennes osjälvständighet inget bekymmer. Hennes väl var essentiell.

Med vetskapen om att denna kvinna nu var i trygga händer var nästa instinkt att ringa mina kollegor som även de jobbar natt i gamla stan. Vi nattreceptionister är måhända inte det mest sociala släkte, men det är ändå kutym att uppmärksamma varandra på knivmän och annat patrask som kan tänkas stryka runt i kvarteren. Jag visste visserligen att de, till skillnad från mig, alltid låser dörrarna om nätterna, men ville ändå försäkra mig om att just denna natt inte var det olyckliga undantaget.

Jag plockade upp luren, men hejdade mig, och la sedan på.

Kvinnan hade lämnat tre signalement till polisen:

  • Gärningsmannen bar grå luvtröja
  • Gärningsmannen var en man
  • Gärningsmannen var mörkhyad

Det var det senare som fick mig att tveka. Kunde jag verkligen säga det, eller skulle mina kollegor då tro att jag är någon slags natt-Himmler som sitter här och filar på en slutgiltig lösning medan gästerna njuter ignoransens ljuva slummer en trappa upp? Dumt att chansa, tänkte jag, och började istället gå igenom alla tänkbara alternativ i hopp om att hitta något mindre stigmatiserande. Invandrare? För diffust. Svartskalle? Värre. Neger? Dödsförbjudet.

Nej, allt lät lika illa eller värre. Så vad göra? Kanske kunde man bara råka nämna det i förbifarten?

”Hej! Du, det går en illdådsman lös i gamla stan. Mmm. Va, hur personen såg ut? Grå luvtröja liksom, typ så. Vadå mer? Vad mer behöver du veta? Homo sapien, världsmedborgare etc. Mer?! Du sätter mig i en jäkligt jobbig sits när du tvingar mig att peka ut halva jordens befolkning som potentiella knivsvingare sådär, men okej, det var en man. Nöjd? Ah. Va, utseende? Vadå utseende? Han har väl kuk antar jag. Mer specifikt? Okej. Ptja, han var väl – jag vet inte – mörk kanske. Hon såg bara ansiktet. Svårt att dra några säkra slutsatser utifrån ett fejs. Han kan lika gärna varit kaukasier, för även vita begår ju brott, det vet även du. Chrille P, Svartenbrandt, Tony Olsson, Olofsson, Nisse Pistol och så vidare. Ska jag fortsätta? Men säg mörk, ändå, eftersom det var det var det signalement hon själv lämnade till polisen.”

Men sanningen är att även hon drog sig för att nämna etnicitet. Av samma anledning som jag kan man nog förmoda. Det var till och med så att polisen fick dra informationen ur henne, ett agerande från polisens sida som glädjer mig då deras uppgift ändå är att serve and protect, inte att vara PK. Trist bara att hon utöver raserad självkänsla nu också skulle behöva känna sig som Eva Braun när hon golade till fascisterna i växeln.

Trist att någon över huvud taget ska behöva känna sig som Eva Braun, och frustrerande att behöva väga varje ord på naziguldvåg av rädsla för att det ska dyka upp någon jävla Martin Aagard-figur med godhetskomplex och börja langa bajs och halmgubbar omkring sig. Mörkhyad är ju ett adjektiv som vilket annat. Inte mer laddat än ”potatisnäsa” och ”skepparkrans”. Om man nu ens ska behöva hålla sig neutral i ett läge som detta. Det ska egentligen bara vara att säga som det är, att det var en jävla svartskalle i hoodie.

Det betyder inte – om det nu ens behöver förtydligas – att alla invandrare är svartskallar, men vad gör en smädelse för nytta om du ändå inte får smäda de som förtjänar det mest? Killarna som rånade mig var också svartskallar. Killarna som sedan hjälpte mig att leta reda på dem, om än utan lycka, var det inte. De var helt vanliga mörkhyade män som illa kvickt återställde mitt förlorade hopp om mänskligheten.

Men likväl så tvekar man, och tragiskt nog inte helt utan grund. Det var ju inte länge sedan Södermalmspolisen efterlyste en man med ”romskt utseende” för väskryckning, något som fick twitterdrevet att gå så hett att man riskerade tredje gradens brännskador om man gav sig in i debatten utan vänstercertifierad skyddsdräkt. Inte långt senare upprepades proceduren än en gång när polisen eftersökte ”tre förvirrade afrikaner”. Och på så sätt är pennan onekligen mäktigare än svärdet/kniven, för få brydde sig lika mycket om brottet som brottslingens beskrivning. Fokus låg inte längre på väskryckningar, utan på vad man får och inte får kalla en väskryckare. En inte nödvändigtvis oviktig debatt, men frågan är om den är så viktig att minskad anmälningsbenägenhet är ett acceptabelt svinn, något som ju ändå är en möjlig konsekvens när offret plötsligt riskerar att bära ett större socialt ok än gärningsmannen.

Om jag kom fram till någonting av värde är tveksamt, men det mest osjälviska tycktes ändå vara att strunta i eventuella konsekvenser, så inspirerad av min egen visdom lyfte jag åter luren, nu utan att lägga på. Läget beskrev jag precis som det var; att de i vanlig ordning kunde släppa in tidningsbud och sopgubbar, men att de skulle vara på sin vakt när det kom till mörka män i luvtröja. Risken att mina kollegor sekunden senare skulle ringa upp varandra och förfasa sig över att det nästlat sig in en brunskjorta i verksamheten (varpå de, för att manifestera sin egen enastående tolerans, ställde dörrarna på vid gavel och bjöd in alla mörkhyade män i luvtröja som gick förbi och nu sitter fastknivade i varsin receptionsdisk av körsbärsträ) var jag villig att ta. Då hade jag i alla fall givit dem möjligheten att själva avgöra sina öden baserat på endera godhet eller sunt förnuft.

Håller tummarna för sunt förnuft.

Håller däremot inte andan.

Härlig kille söker, första dejten

Jag var på dejt i tisdags. Eller jag antar att det var en dejt. Det var i alla fall ett möte mellan två vuxna människor med förutsättningen att lära känna varandra lite bättre och eventuellt ligga lite om tillfälle gavs. Och så bjöds det på öl.

Först bjöd jag, och sen bjöd hon. Sen försökte jag bjuda igen, men då var det ”en dag i morgon också”. Och det är ju inget bra tecken. Tilläggas bör dock att klockan vid det här laget var 23:30 och att hon skulle hämta nationella prov väldigt tidigt på morgonen. Eller något. Jag lyssnade faktiskt inte så noga eftersom jag var fullt upptagen med att känna mig avvisad. Men ändå.

Avskedskramen var lång och hård, och hennes sista ord var ”Det här var trevligt, på riktigt!”, vilket ju osockrat betyder ”Jag understryker här och nu hur trevligt det var eftersom vi aldrig kommer ses igen!”.

Sedan dess har det varit tyst i två och ett halvt dygn, något som naturligtvis inte hindrat mig från att föreslå en ny träff. Är det tyst i ytterligare två och ett halvt dygn kommer jag börja ringa mitt i natten och lägga på. Är det tyst i ytterligare två och ett halvt dygn blir det trenchcoat och Peter Gabriel på en boom box utanför balkongen i X-position. Och så vidare, tills hon ger upp.

Sen lever vi lyckliga i alla våra dagar.

Kan bli en bra sommar.

Blomjord, ett stycke svensk punkhistoria

Från vänster: Anders Ohlsson, Jonas Bernström, Peo Hassel, Fredrik Eriksson och en härlig kille

Från vänster: Anders Ohlsson, Jonas Bernström, Peo Hassel, Fredrik Eriksson och en härlig kille

I mitten av 90-talet ägde vi skolans matsal med låtar som Jävla Mikrofonstativ, Brödrost och Getskägg i Julklapp. Vi var landsbygdens Green Day, skulle man kunna säga. Om än lite sämre, obetydligt framgångsrika och hemskt oknullade. Vi hette Blomjord, och bilden togs under vår allra första spelning på ett regnskogsdisco som anordnats av vår musiklärare med avsikten att höja medvetenheten om regnskog och disco. Det exakta årtalet är oklart, men förmodligen handlar det om ett sent -94 eller tidigt -95, i alla fall av mina slaskvåta Vagabondkängor att döma.

Det var en enklare tid. En friare tid. Vi var blott fjorton fyllda, sockerhöga på back-Pepsi och hade endast tre låtar på vår repertoar. Så vi spelade dem två gånger vardera. En version inplugged, och en version unplugged. Johan Lundberg, en fyra år äldre granne och förebild, skulle senare – längst bak i bussen – kommentera spelningen med en övertygelse om att vi enbart spelat covers, eftersom det var – citat – ”så jävla bra”.

Jag gillar den. Bilden alltså. Kanske inte så mycket för att fotografen Mats-Olov har kapslat in själva essensen av hur det var att växa upp i en svensk småstad för någon som varken var intresserad av att meka med mopeder eller spela handboll (även om fyra av fem unga män på bilden ingick i skolans handbollslag, och alla fem hade mopeder), utan för att den fångat hela bandets medlemshistoria på en enda plåt.

På scenen står originalkonstellationen: Peo Hassel på akustisk gitarr, Fredrik Eriksson på bongotrumma, och en härlig kille på målbrottslig falsksång. Vad ingen visste då var dock att Fredrik bara några veckor senare skulle ”nedgraderas” till bas under en kupp planerad av batteristen Jonas Bernström, mannen i blått (och alltså Fredriks ersättare), trots att vi vid bandets grundande svurit en ed på att aldrig någonsin bevilja Jonas en plats vid vårt hov.

Fredrik, som av förklarliga skäl nu var mycket bitter över den käpp som stuckits in mellan ekrarna på framgångens moped där han susat fram på vägen mot rikedom och berömmelse, vägrade dyka upp på repetitionerna och ersattes så småningom av Anders Ohlsson, pysslingen i svart.

Under denna sammansättning regerade vi sedan på kommunens största scener så som Finska Föreningens samlingslokal och bakom ett redskapsskjul på skolans gårdsfest, tills vi vid årsskiftet 96/97 beslutade oss för att gå skilda vägar. Vi hade vid separationen ett tiotal låtar i vårt bibliotek, spelat in två Maxell-demos med hjälp av Peo Hassels portabla kassettbandspelare och tjänat ungefär fjorton kronor vardera på diverse livegig. Men framför allt, vi gjorde det på egen hand, och vi kompromissade inte med någon om något. Utom möjligtvis våra föräldrar då, för man ville ju ha skjuts och så.

Från vänster: Jonas Bernström, en musikläkare, en härlig kille och Tårtan från Raiders of Hell

Från vänster: Jonas Bernström, en musikläkare, en härlig kille och Tårtan från Raiders of Hell

Dagens namn, Anna

Anna var syster till Erik, eller Fotbolls-Erik, som vi kallade honom. Eftersom han spelade fotboll. Det var i stort sett allt han gjorde. Spela fotboll och vara snygg och dela elevhemsrum med två snygga tjejer, en av vilken min syster senare tog över sin förra lägenhet, och som hon i sin tur hyrde ut i andrahand till ett jon som skambudade på min brors gamla projektor efter att han sabbat den medföljande duken.

Jag hoppas att ni antecknar det här.

Erik utklassade även Uno i tiokronorscheeseburgarätartävling. Priset var svåra kväljningar och ångest, samt notan betald. Uno blev senare hemlös och luffade runt i Spanien där han levde på kasserad fryspizza från containern utanför kvarterts lokala supermercado. Huruvida detta är direkt relaterat till nämna förlust kan man såklart bara spekulera, men jag väljer att tolka det så. Det och en omättlig aptit på hasch.

Grattis på namnsdagen Anna Nicole Smith, nedgrävd guldgrävare!

Lördagsgodis

Mellan 16:55 och 23:00 visar SVT1 i dag sammanlagt femton minuter barnprogram inbakat mellan sju timmar tungt brittiskt kostymdrama, Helgmålsringning, Sportnytt, Rapport, Go’kväll Lördag och Rapport. Annat var det när jag var liten. Då handlade lördagarna om nakna män som hette Gay i förnamn som låg i stora gottepåsar och visade rafflande informationsfilmer om hur man lackerade badkar.

Det, mina vänner, det var tider det.

Nostalgi

Dagens namn, Kristian

Kristian var inte bara min gamla bästis Tobias ersättare, han var även min barndoms mest tillförlitliga måttstock för avstånd. Vi bodde på den tiden lite mer än en mil ifrån varandra, en enhet som i sig inte betydde så mycket, men ändå en sträcka jag färdades så många gånger att jag praktiskt taget kunde den utantill. Så gott som på sekunden. ”Hur långt är det?”, kunde jag fråga, när vi skulle någonstans. ”Som till Kristian”, svarade mamma, och allt var klart som korvspad. Inga konstigheter, så länge sträckan var ungefär ”som till Kristian”. Men säg att vi skulle åka någon annanstans. Kanske till Uppsala. Då blev det klurigare. Till Uppsala var det fyra mil. ”Fyra mil?”, tänker du, ”Vad är det? Jag förstår inte riktigt”. Jo, det är ”Som till Kristian och tillbaka och till Kristian och tillbaka”. Läge = under kontroll.

Men Kristian var inte bara måttstock och god vän, han gav även upphov till uttrycket ”att Kristian Spånga” någonting, det vill säga ta en eller flera saker utan tillåtelse. Stjäla, kort och gott. Händelsen som myntade uttrycket var en filmkväll i mellanstadiet. Jag hade under filmens första hälft bjudit frikostigt ur en påse med salta grodor, men efter halva påsen sagt att ”nu får det vara bra”, eftersom salta grodor i den åldern var pärlor värda, och ingenting man ville kastade åt svin. Trots detta hörde jag hur det prasslades bakom mig med jämna mellanrum under filmens gång, och när Kristians väl åkt hem, och jag inspekterade min påse, så var den mycket riktigt tom.

Kristian Spångad till sista saltkornet.

Jag svor den kvällen en ed vid min faders mördares skalle, och har sedan dess sett de flesta av mina filmer utan Kristian Spång, någonting som fungerat klart över förväntan.

Grattis på namnsdagen Kristian II, tyrann!

Dagens namn, Eugen

Bjuder i dag, namnsdagen till ära, på mina topp tre anekdoter som involverar någon vid namn Eugen.

3). Eugen – som har hyllan längst ned i den gemensamma kylen – får sina varor duschade i 1,5 liter Pepsi då personen som har hyllan högst upp i den gemensamma kylen glömmer att skruva på korken.
2). Eugen hälsar glatt och håller upp dörren åt en man som ska med samma hiss. Mannen vrålar att han inte känner Eugen, kokar sedan av ilska hela vägen upp till våning tre, sparkar upp dörren och stormar ut.
1). Eugen hittar en halv, rutten banan i sitt postfack.

Att samtliga anekdoter involverar en och samma Eugen gör dem inte heller mycket sämre.

Grattis på namnsdagen Eugen Sandow, kroppsbyggarnas gammelfarfar!