Stilig ondskeflagga

Man kan skoja hur mycket man vill om att Hilter var en medioker konstnär som fick varje landskapsakvarell returnerad från konsthögskolan i Wien med en stor fet NEIN-stämpel över duken, men att Nazitysklands fana är den snyggaste av alla flaggor som typ någonsin hissats är likväl ett jävla faktum.

Det bevisar att Addeman hela tiden hade en mycket skicklig grafiker inom sig och bara behövde rätt motivation för att locka honom till ritbordet.

Tråkigt bara att ”rätt motivation” skulle råka vara folkmord, för nu går den ju inte att återanvända på minst tvåhundra år.

Ondskeflagga.

Ondskeflagga.

För den som själv behöver ett par inspirationens ord så finns skapelseprocessen också återgiven i Mein Kampf:

”Efter otaliga försök har jag äntligen kommit fram till den rätta designen: En flagga med röd bakgrund, en vit cirkel och en svart svastika i mitten. I den röda färgen ser vi sociala idén inom rörelsen, i den vita den nationalistiska idén, i svastikan kampens mission för seger för den ariska rasen.”

Det är i alldeles för få flaggor som man ser ”kampens mission för seger för den ariska rasen” nu för tiden.

Sikta mot stjärnorna

Hur hade världen sett ut om Hitler varit den förste mannen på månen?

Reich for die stars

Reich for die stars

Dagens fråga

Skulle du ligga med Hitlers mamma?

Skulle du ligga med Hitlers mamma?

☐ JA
☐ NEJ
☐ BARA UTAN

Pixeldiktatorer

Inspirerad av fantastiska Sword & Sworcery ritade jag för ett par år sedan lite klassiska pixeldiktatorer. Inte för att jag någonsin har spelar Sword & Sworcery, men det ser fantastiskt ut, och saker som ser fantastiska ut vill man ju göra.

Sadam Hussein – the Tom Selleck of dictators

Hitler och hans gitarr

Att Hitler hade en såväl konstnärlig ådra som ett stort intresse för opera är vid det här laget vida känt, och det har till och med spekulerats i att andra världskriget är en indirekt konsekvens av att Adolfs ansökan till konstakademin i Wien refuserats. Med detta i minnet känns det inte alls särskilt långsökt att anta att Hitler under åren i Wien kan ha köpt sig en billig begagnad gitarr för sina murarpengar, och med hjälp av sin vän och rumskamrat, August Kubizek (som studerade vid musikkonservatoriet), också lärt sig hantera detta instrument.

I början blev det förmodligen mest Wagner-covers på rockackord hemma på sängkanten, men i takt med att fingertopparna härdades mjuknade också de stela arbetarlederna, och snart dansade fingrarna lika ledigt över lönnhalsen som en fräulein genom de österrikiska vallmofälten. Med färdigheten kom naturligtvis också självkänslan som ett brev på posten, och snart kan Hitler mycket väl ha livnärt sig som trubadur på heltid bland de lokala ölhallarna, något som även skulle förklara hur han kom i kontakt med det tyska arbetarpartiet.

Med tiden tog dock intresset för politik överhand, och efter ölkällarkuppen och den nio månader långa fängelsevistelsen på Landsberg (där han inte bara skrev Mein Kampf utan förmodligen också flera sånger tillägnade Stefanie, den flicka som stulit såväl Adolfs som August hjärta i Linz), lades dock allt större fokus på partiet, och drömmen om ett skivkontrakt övergick, som i många andra unga mäns liv, till en mer realistisk önskan om världsherravälde (vilket är förståeligt då det i nazistiska kretsar nog ansågs lite gay att ge utlopp för sina känslor genom annat än att panga rutor och grova fascistiska brott mot mänskligheten).

Visst kan det ha förekommit mindre jamsessioner och trumcirklar efter möten och demonstrationer, det är det ingen som säkert vet, men det var förmodligen först när Goebbles anslöt sig till partiet som Hitler upptäckte att han inte bara hade en vän att dela drömmen om ett rasrent rike med, utan även en själsfrände som delade behovet av en kreativ ventil (något som ju knappast blev mindre påtagbart i och med att Adolf, likt Atlas, bar hela världens öde på sina axlar). Goebbles, som ju var en diktare av rang, var till en början antagligen skeptisk till att blanda nytta med nöje, men när Hitler efter en flaska riesling på frihand tonsatt Goebbles första kända text (Der tote Freund) mjuknade han rejält och blev kanske därefter också bandets huvudsakliga textförfattare medan Hitler ägnade sig mer åt melodier och attityd.

Att Himmler (som deltagit i ölkällarkuppen) skulle haft några musikaliska ambitioner finns det föga stöd för, men då han studerat vid 11:e bayerska regementet och länge hyst drömmar om att bli yrkesmilitär kan han också mycket väl haft en naturlig fallenhet för god takthållning, vilket också skulle kunna gett honom rollen som bandets batterist. Troligen var detta först en provisorisk plats, men efter att gång på gång bevisat sig själv när det verkligen gällde, samt dessutom medlat när Adolf och Joseph hamnat i kreativa dispyter, blev han med tiden en såväl uppskattad som erkänd medlem av bandet.

När duon nu utökat till trio ökade också förfrågningarna på uppträdanden, vilket i sin tur ökade behovet av någonting att trycka på affischer och dekaler. Man kan här ha experimenterat med flera olika bandnamn som det härligt självironiserande Ein Schwein Drei eller det lite kaxigare Sieg Heillelujah, men efter att ha fört en mer seriös dialog med fansen beslutat sig för det något värdigare men ändå lekfulla Straight From Berlin Bunker Boys, en plats som Hitler själv ironiskt nog aldrig skulle komma att lämna. Förmodligen var också bunkern bandets sista bokade arenan, och utan att låta fantasin skena iväg fullständigt kan man nog med goda skäl anta att det var en spelning som med folkets bifall pågick i timmar (dagar?), med endast kortare avbrott för toalettbesök och hångel i logen.

Kan inte nog understryka att detta alltså bara är rena spekulationer, men då jag själv delar många drag med denna kontroversiella man (som dragningen till vansinniga fruntimmer, oförverkligade konstnärsdrömmar samt brist på skäggväxt nog att odla en riktig mustasch) ser jag inte detta som bara möjligt, utan som högst troligt. Jag har därför också valt att hedra denna potentiellt överskuggade kvalitet genom att på mitt eget sätt tolka hur det kan ha sett ut när Hitler framförde ett av sina obligatoriska, och säkerligen mycket uppskattade, extranummer på samma begagnade akustiska gitarr på vilken han en gång fann kärleken till musiken.

”Ich habe dich, babe!”

Fotnot: Hitlers eventuella låtförfattande på Landsberg kan även ha inspirerat Thåström att skriva Blå Himlen Blues-plattan då han satt fängslad för vapenvägran någon gång på 80-talet.

Hitler’s Sassy T-shirt Collection #22

Hitler’s Sassy T-shirt Collection var egentligen mer av ett dödfött siamesfoster dinglandes från ett mer seriöst projekt och var aldrig tänkt att vara mer än en veckas tidsfördriv. Tjugoen tröjor, tre om dagen, i en veckas tid. Inget mer. Aldrig mer.

Hade dock en Hitler över, och eftersom bror min hade ett förslag som var för bra för att inte ”tryckas” så fick det bli en måndagsbubblare. Så, än en gång, här är Hitler’s Sassy T-shirt Collection, the lost threds:

Wir mögen unterschiedliche!!

Hitler’s Sassy T-shirt Collection #21

Hitler’s Sassy T-shirt Collection #20

Hitler’s Sassy T-shirt Collection #19

Hitler’s Sassy T-shirt Collection #18