Krubb värdig en högtidsdag

Då och då händer det. Att jag gör saker för andra människor, trots att jag egentligen inte behöver.

Det är kul. Inte alltid. Inte ens särskilt ofta. Men ibland.

Lik & vin.

Plankat från @philipwildenstam

Fem lådor revbensspjäll till två personer kan för övrigt tyckas i överkant, och hade först tänkt nöja mig med fyra. Men sen mindes jag vem det var jag packade för, och räddes snarare att Philips fru skulle bli utan. Därav en låda extra, kvinnodag som det ju ändå är.

Fritera med Philips

Har det senaste dygnet varit något alldeles förfärligt sugen på Kentucky Fried Chicken.

Lite oklart varför. Har endast ätit överstens flottyrkyckling en enda gång, och det var under förra sommarens födelsedagsresa till Prag. Kan heller inte påstå att det gav omedelbar mersmak, vilket väl i och för sig också var tur, för efter floppen på Sveavägen i början av 80-talet har ju KFC förvägrat svenskarna panerade fågelungar i hinkvis.

De öppnar förvisso en restaurang i Malmö under sommaren som kommer, men det är ju till föga nytta för mig här och nu. Eller någonsin, för jag har då inga planer på att åka till Malmö endast för att få det göttaste av mina drumsticks bortskjutet av någon mopedligist under dagens lunch-driveby.

Går istället i tankar om att köpa egen fritös. Har dock aldrig friterat så mycket som en krutong, och det enda jag har att gå på är mina google-skillz, som väl – med undantag för att stalka korthåriga ICA-kassörskor – knappast är någon anledning att brösta sig.

Just nu lutar det ändå åt en Philips HD6161. Verkar vara folkets favorit, och priset är så överkomligt att man bara kan kasta den från balkongen om den inte skulle leverera. Men ville ändå först höra om det är någon av er som har några invändningar, eller kanske rent av andra rekommendationer? Bästa tips kommer belönas med min högst temporära tacksamhet!

Inte så snygg, men varm!

Inte så snygg, men varm!

Biografint som snus

Har under höst och vinter nött mig genom toppen på det berg av biografier som svajat ovanpå min shabby chica äppellåda, käckt ställd på sniskan intill läsfåtöljen i körsbärsträ. Tänkte därför passa på att rekommendera några av dem. Eller typ alla, för att vara exakt, eftersom jag än så länge bara hackat fram idel ädelstenar.


Total Recall, Arnold Schwarzenegger / ★★★★★

Hade inte en aning om att jag älskade Arnold, men det gör jag, tydligen. Total Recall är en bok som bara gör en så jävla glad. 660 sidor muskler och Hollywood-skvaller. Omöjlig att ogilla.

”Jag hade hört många samtal om Vietnam. Men personligen gillade jag att Amerika slog tillbaka mot kommunismen, så om något hade frågat mig skulle jag ha svarat att jag var för kriget. Jag skulle ha sagt: ‘Jag avskyr de där förbannade kommunisterna.’ Jag växte upp med Ungern granngårds, och vi hade alltid känt oss hotade av kommunisterna. Skulle de marschera in i Österrike precis som de hade gjort i Ungern 1956? Skulle vi hamna i ett kärnvapenkrig? Faran var så nära. Och vi såg vilken inverkan kommunismen haft på tjeckerna, polackerna, ungrarna, bulgarerna, jugoslaverna, östtyskarna – överallt omkring oss fann kommunismen. Jag minns när jag var i Västberlin för en bodybuildinguppvisning. Jag tittade över Berlinmuren, över gränsen, och såg hur dystert livet var på andra sidan. Det var verkligen som två olika väder. På min sida sken solen, men när jag såg över muren in i Östberlin regnade det. Det var hemskt. Hemskt.”

”Min osannolikt sanna livshistoria”

Coreyography, Corey Feldman / ★★★★

Bitvis härlig, men mestadels tung läsning. Ibland både och, som när Corey beskriver sin vänskap med Michael Jackson i ordalag man snarare förväntat sig finna i en dagboksanteckning tillhörande en nyförälskad tös i tidiga tonåren. Fungerar till viss del även som en slags postum autobiografi av ”den andre” Corey i tredje person.

Ett måste för alla 70- och 80-talister som växte upp med The Goonies, The Lost Boys och Stand by Me.

”Ralph used to tell us that he’s gotten his big break starring as the little kid in The Jungle Book, the old live-action movie, filmed some years before the animated Disney version, that Bill Kaufman was actually his step-dad, the one who had helped get Ralph into the business. None of that turned out to be true. Bill Kaufman wasn’t Ralph’s step-dad: Bill Kaufman was Ralph’s lover. Together, Ralph and Bill had been working together, coercing young men into their home. I was just the latest in a series of boys to be groomed.
I was shattered, disgusted, devastated. I needed some normalcy in my life. So, I called Michael Jackson.”

”A memoir”

Not Taco Bell Material, Adam Carolla / ★★★

Som biografi betraktad inte mycket att skriva hem om, men precis som Adams författardebut – In 50 years we’ll all be chicks – är var vänt blad ett sant nöje att ta sig ann. I kvävda skratt räknat är Not Taco Bell Material en definitiv fyra (inte i faktiska krävda skratt alltså), men som levnadsöde är det mest en samling anekdoter som inte riktigt leder någon annan vart än till ännu en chans att skoja till det, vilket drar ned slutbetyget. Men likväl starkt rekommenderad läsning för dig som inte hatar att ha kul.

”My mom was a full-blown hippie. Everyone thinks being a hippie is all free love and tambourines. But my mom was the paranoid-bummer version of hippie. There was constant hand-wringing and worry about the atomic bomb and the ozone layer and pollution in the streams and how we’re oppressing the indigenous peoples. Her message was basicly, ”Good luck enjoying your childhood while other people starve, the planet goes to shit, and we nuke each other. Oh, and it’s all our fault because we’re evil greedy white people.” Being a depressed hippie is a lose-lose. It would be like if a rice cake had the caloric content of a MoonPie.”

”From a dump with a dirt lawn, a hero will rise…”

Första måltiden

Har nu ätit mitt första mål mat. Det blev kokta haricots verts med vitlökssmör och salt.

Men det tog emot, märkligt nog. Var inte särskilt hungrig. Tillagade 200 gram och var proppmätt efter hälften.

Hade hellre fastat ännu en dag, men det är väl bara en ny vana som behöver brytas, antar jag.

Verts yo!

Verts yo!

Svält.S03E25

I går var första gången sedan startskottet på fastan som jag fick frågan om jag hade gått ned i vikt. Det var en kollega som undrade, och det tog alltså bara trettio dygn.

På tiden, tycker jag nog, även om skälet till viktnedgången var ett motvilligt erkännande. Det är ju tillräckligt hög kufvarning som det är bara att vara nattportier, en nattportier som dessutom aldrig är med på möten, personalfester eller obligatoriska utbildningar.

Sådde väl i och med detta ett frö som ytterligare lär odla myten om mig som någon sorts makaber enstöring/Dracula-figur, sittandes naken och ensam på huk någonstans i ett nedsläckt rivningsobjekt, som med ett väsande endast rör sig i ett försök att smita undan de passerande bilarnas ljuskäglor när de jagar mig efter väggar och golv.

I och för sig inte jättelångt från sanningen, även om jag nästan alltid bär pyjamasbyxor. Gillar att bada också, om än i ett körsbärsblomsterdoftande berg av skum snarare än jungfrublod.

Svält.S03E24

Som jag nämnde i fredags har den främsta inspirationskällan till min svält varit dokusåpapionjären (och mirakeldieten) Expedition Robinson.

Betvivlar inte att det är en prövning att leva som skeppsbruten på en paradisö, men jag har ändå alltid varit skeptisk till deltagarnas ständiga gnäll om hunger. Jag menar, hur jävla svårt är det egentligen att dricka sig mätt? Tycker nästan det är svårt att låta bli.

Kan komma hem helt jävla vrålhungrig efter en timmeslång promenad där jag inte gjort annat än fantisera om hur jag bestiger ett berg av kokt lax vid hemkomst, men ett stort glas vatten senare och lusten är puts väck. Händer givetvis att jag tvingar i mig ett kokt laxberg ändå, förstås, för kokta laxberg är ju fortfarande gott.

Men visst, det är naturligtvis stor skillnad på att släcka ett par timmars hunger och att tämja en tre veckors kurrande mage, och det var just därför jag ville prova. För att sätta de jävlarna på plats.

Helt rättvis blir dock inte jämförelsen. Dels så lever jag ju endast på vätska medan Robinson-Jerker fick både ris och fisk och någon banan off camera innan tävling. Kan däremot tänka mig att en meny bestående av fisk, ris och banan är svår att hetsa upp sig över när den serveras för sjunde dagen i rad, och där har jag ett klart övertag som kan stilla månget sug med Pepsi Max och mitt välsorterade bibliotek av buljonger.

Men på det hela taget känns det ändå som om för- och nackdelar väger någorlunda jämnt och att jämförelsen därmed ändå är valid.

Och slutsatsen? Förmodligen ingen värd att yttra, men jag är i skrivande stund inne på min sista dag av trettio, och jag har då inte gnällt en enda jävla gång.

Svält.S03E23

Fyra veckors fasta, baby! Det är nästan en månad det. Eller exakt en månad, om månaden är februari. Utan skottår.

Och för er som undrar huruvida den som fastat i tjugoåtta dagar fortfarande behöver besöka toaletten i samtliga ärenden så är svaret – ja, det behöver man. Men betydligt mer sällan, förstås. Kanske var annan eller tredje dag. Har inte fört protokoll, men noterat att det händer.

Tjugoåtta dagar senare.

Ångrar lite att jag aldrig tog några före-bilder. Skälet till att några före-bilder aldrig togs var i sig dessutom grundat i ångest, så med facit i hand borde jag tagit dem i alla fall och på så sätt haft ångesten överstökad. Några före-bilder är dock inte nödvändiga för att slå fast att två veckors ytterligare fasta hade varit totalt jävla luffarcrazy.

Lite hull finns det dock kvar att grabba tag i när stormen river, men det fläsket ska under våren fördrivas medelst den värdelösa vägen. Det vill säga med sund kost och träning, som ju säkert gör susen, men det gör det inte mindre värdelöst.

Som ett tiggarbrev på posten

Skamlösa bettlarmejl av denna karaktär börjar bli allt vanligare i min inkorg, och får jag – som ju driver en pytteliten blogg med typ tvåhundrafemtio läsare – dessa skamliga förslag så lär de matas ut i spam-lika mängder till alla som någon gång lagt upp en bild på dagens lunch.


Det här är därför mitt nya standardsvar:



De enklaste femhundra pix jag någonsin kommer tjäna. Minus kostnaden för falskpass och biljett till Agadir då, förstås.

Tio år i Sagovärlden

Ser man på, sagovarld.se firar i år tio år. För exakt en månad sedan för att vara exakt. Registrerade domänen den tjugoåttonde januari, 2005.

Att arkivet här inte sträcker sig längre tillbaka än 2008 beror på att det var först då jag skaffade WordPress. Kodade innan dess bloggen och alla separata inlägg för hand. Hade dock inte skillz nog att knacka ihop en gästbok, så den länkades från tredje part. En sån där gräsligt enkel en där det enda som gick att modifiera var typsnitt och bakgrundsfärg, och även där fanns endast ett tiotal alternativ att välja mellan. Tjänsten är sedan länge nedlagd, och kommentarerna därmed förlorade för gott.

Har däremot alla gamla inlägg arkiverade. Har till och med inlägg sparade från ett liv innan det. Osäker på var de kommer ifrån, men troligtvis min Helgon-, Skunk- eller Lunardagbok.

Inte helt smärtfri läsning, ska erkännas. Mycket engelska och svenska blandat huller om buller, någonting jag måste tyckt var tufft. Även mycket ju med H, alltså ”juh”, en ovana jag snappade upp från en gammal kärlek och därför klamrade mig fast vid som om det gällde livet. Ibland blir det också snudd på pretentiöst, och ibland tar jag i så jag spricker. Det händer visserligen fortfarande, men då desto oftare.

Kanske lägger jag ändå ut dem även här tids nog, som någon slags jubileumsbonus. Eventuellt ett projekt för kommande jobbvecka. Görs ju på ett par nätter. Handlar knappt trehundra poster.

Till dess bjuder jag er det första inlägget jag hittade, från tjugoåttonde oktober, 2004. Publicerar det precis som det var skrivit, med undantag för viss korrektur.

Det hade tydligen inte brunnit, och så hade jag beställt TV-spel. Rafflande läsning, så håll i hatten.


[då].
Det brann inte i natt heller. Måste erkänna att jag är lite lättad.

Mina Tv-spel har förresten inte dykt upp än. ”På fredag!, skrev pojkspolingen som skötte webbsupporten, och det var alltså i onsdags förra veckan. Jag tror jag ska skicka en till förfrågan med vanlig post, skrivet på en handgranat.

[nu].
Mitt kök var så smutsigt att till och med bakterierna hade svårt att hålla sig vid liv. Som tur var hittade jag en massa kemikalier i städskåpet som jag sprayade i varje skrymsle och vrå. Nu är det skinande rent och jag tänkte koppla av med ett parti Fia med knuff vid köksbordet med mina nya vänner Tingeling, två ninjor och Apollo Creed. De dök upp efter bara några minuters inandning i köksstöket.

Classic Sagovarld.se

Classic Sagovarld.se

Svält.S03E22

Har efter Philips anti-svält-kampanj och rådfrågad läkare beslutat att inte längre jaga världsrekord i välfärdssvält.

Inte för att jag betvivlar att jag skulle klarat det, det vet jag att jag hade. Så här enkelt har det nämligen aldrig varit förut. Viljan har varit av Göran Kroppska proportioner (passande jämförelse på multipla plan). Har heller aldrig betvivlat att kroppen tar stryk, och även om jag tror att farorna är överdrivna så är det bättre att ta det löjligt säkra framför det coolt osäkra, ändå.

Men jag avbryter inte på direkten. Kommer fortfarande hålla ut till dag trettioett, vilket ju var ursprungsmålet och en fixidé jag haft sedan Martin Melin knallade omkring på Tenga och sörplade kokosnötter.

Det innebär att mitt första mål mat är planerat för den fjärde mars. Dock lär det inte bli någon pulled pork till westernrulle som jag tidigare hävdat. Lär istället börja försiktigt. Typ mycket grönsaker. Ångkokta haricots verts, bland annat, som ju är syndigt gott med lite vitlökssmör och salt. Vilken film det blir återstår att se.

Först en dryg vecka senare kommer jag unna mig någonting ”riktigt” att äta. Eventuellt pulled pork. Eller ribs. Har ju fortfarande frysen full.

Hur många kilo som kroppen girigt mumsat i sig vet jag faktiskt inte eftersom jag, som tidigare nämnt, inte äger något våg. Istället hade jag som främsta mått för lyckad svält att får plats i alla mina kläder, vilket jag till min glädje nu upptäckt att jag gör.

Till och med de gamla kostymbyxorna i storlek 48 som impulshandlades för några år sedan under en bra dag då jag kände mig extra slank, en känsla som snabbt skulle visa sig vara obefogad. De satt tidigare som ett ålaskinn, men kan nu bäras utan rädsla för att knapparna ska fara iväg med en pistolkulas hastighet.

Projektet kan alltså härmed stämplas som total succé.

Total.

Total.