La Fable du Monde

Det verkar vansinnigt populärt med nätserier på Gamereactor. Jag har själv tecknat flitigt sedan barnsben och gjorde min första serie om den mustaschprydde, spandexflexande, djungelhjälten Dåren redan långt innan grundskoleålder.

Nu är jag på gång med ett nytt projekt, och kanske bjullar jag på ett parti strippar om andan faller på. Till dess får ni dock hålla till godo med denna flashiga flyer som egentligen inte har ett dyft med serien att göra.

3112997_79.jpg

La Fable du Monde, snart i ett internet nära dig.

Kick it!

I min grundskola gick det en kille som hette Tobias. Tobias stammade, så vi kallade honom för Stam-Tobbe. Då tyckte inte Tobias att det var något roligt i skolan längre så han började skolka. Då kallade vi honom för Skolk-Tobbe istället.

Det är roligt med folk som inte riktigt har en chans.

3108689_30.jpg

Så här behandlade vi annat malligt folk som stammade och trodde att de var något.

Livet är en fest, och jag är inte bjuden

Två bussbloggar på raken må låta som utopi, men inte längre mina damer och herrar. Det är nämligen här som drömmar blir verklighet.

Sist beklagade jag mig över busschaufförer som tror att livet är ett parti partykrock och hur utbrytarkungen Knullruffs-Lasse ska ge en lektion i hur man ålar sig ur en skinnjacka på mindre än trettio minuter. Men sanningen är den att det finns så mycket mycket mer att störa sig på. Ta bara en helt vanlig fredag mitt i månaden till exempel.

Längst bak i bussen sitter partypacket. Fem salta killar som citerar Borat och gamla fotbollstränare, och där orden tar slut så tar allsången vid. Mobiltelefonen fungerar som karaokemaskin, och musikkategorin hulliganbröl och falsksång. Tack Sony Ericsson för mp3-telefonen.

I mitten hittar vi tjejen som förstått telefonens originalfunktion, men glömt bort att var sak har sin tid och plats. 21:45 är inte tiden att ställa sin pojkvän till svars för allt fuffens han har haft för sig, och 804:an mellan Uppsala och Västerås definitivt inte platsen. Hon skriker något som troligtvis är lika besvärligt för honom som för oss, och slänger sedan på luren. Sen blir det tyst. Väldigt, väldigt tyst.

Jag som satt mig lite längre fram för att slippa detta samhällets avskum görs snart sällskap utav en helt annan form av avskum, nämligen två pubertetsluder i neongula refelxvästar som tycker att stoppsignalen på bussen är det roligaste som finns. De härmar den så fort tillfälle ges och fullkomligt exploderar av fnitter under tiden. Jag är själv nära att explodera, men utav en helt annan anledning. De hinner dock precis kliva av innan jag sliter hjärtat ur den enes kropp för att kväva den andra med.

Reflexvästar förresten? Är det någon som underrättat Sofi Fahrman om detta? De har poppat upp lite överallt på senaste tiden, och även om jag kanske inte är någon modeikon själv så skulle jag hellre bli påkörd av femhundra glassbilar än att klä mig som en rullskidåkare.

Nåväl, tillbaka till bussresan och den lycka som sällan varar för evigt. Tre hållplatser efter att reflexvästarna klivit av kliver tre partypinglor på. De svär att det är ho’s before bros som gäller i kväll. Hanna tycker verkligen om sin kille, men han bryr sig inte om hennes astma, vilket gör att hon tvekar på om det verkligen kan vara äkta kärlek. Hannas BFF är också tveksam, speciellt eftersom Stoffes (Hannas ex) flickvän precis har kört ihjäl sig. Vadå ”ment to be”, menar hon.

Hälsa Stoffes flickvän, tänker jag, och ska precis penetrera bröstet på henne då stoppsignalen ljuder och jag upptäcker att nästa hållplats är min slutstation.

Räddad av klockan.

Bussige Bert

Varje morgon. Varje förbannad jävla morgon. Man hinner knappt kliva ombord innan busschauffören sladdar iväg som en kissnödig Kenny Bräck på en bockstyrd moped. Det gäller att köra med blyskor och avancerad kung fu för att ta sig till en ledig plats utan att slungas in i någon vettskrämd pensionär så att löständerna yr över mittgången.

Varför så brått? Du är femtiofem och ditt jobb är att skjutsa andra människor till jobbet. Ditt liv passerade för tjugo år sen och du lär inte hinna ikapp det hur mycket diesel du än bränner. Speciellt inte om du ska stanna vid varje busskur för att vänta in den tidtabell du sladdade ifrån vid det senaste stoppet. Är planen att invalidisera hela Uppsala kommun så att busschaffisarna kan bonga kaffe och skumraketer medan borgarpacket får ta CP-taxi till kneget?

Men som om inte formel1fasonerna vore illa nog så har min gamla mattelärare, Knullruffs-Lasse, börjat åka med min buss på mornarna. Och som om inte det vore illa nog så tar han varje morgon upp precis hela mittgången för att i fem minuter åla sig ur sin ormskinnsjacka som han sandpapprat för en punkig effekt. Tänk dig en epileptisk Houdini efter ett flak Jolt-cola, träffad av blixten. Där har du en syn för synskadade.

Idag tog han dessutom extra lång tid på sig att strippa, som om någon hade betalat för hela timmen. Förmodligen i ett försökte att imponera på den unga bönan längst bak i bussen.

Hon klev av vid nästa station.

2001: A Snooze Odyssey

Det tog mig 26 år att hyra 2001: A Space Odyssey, och vad som kändes som ytterligare 26 år att se den. Stanley ditt jävla vrak, du var inte rastlös du inte. Jag hoppas du led lika mycket på din dödsbädd som jag gjorde under dessa två timmar och sjutton minuters väntan på att ingenting skulle hända.

Men det var vackert, det var det. Varje molekyl var formgiven med en otrolig fingertoppskänsla, och det är precis så här jag hoppas att framtiden kommer att se ut. Retrofuturismen i sitt essä.

3089974_111.jpg

75 surt förvärvade slantar senare

Jag och Jonte var på bio igår. Vi såg National Tresaure – The Book of Secrets, eller Nationalklenoden, som den heter på svenska.

Intressant. Ja, jag vet inte på vilket annat sätt jag ska beskriva den, för bra var den då inte. Jonte jämförde upplevelsen med tysk nazipropaganda från 40-talet. Själv var jag lite mer förlåtande och tyckte mest att det var imponerande hur man kunde klämma in så många missar i ett och samma manus.

Att det handlade om pengar i sjön var dock förväntat. Jag menar, när gjorde Nicolas Bur senast en film värd tiden det tog att ladda ned den? Han hade i och för sig ett bra år 2005 då han var affischnamn för både Lord of War och Weather Man, men efter det..? The Wicker Man? Ghostrider? Next? What the fuck?! Man måste vara bra dum om man fortfarande förväntar mig något av den här gamle tupébärande asiatknullaren.

Han har sex filmer på gång under de kommande två åren, och jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta? Kanske både och, på samma gång, samtidigt som jag slaktar apor på årets talangjakt nere på Ship Hotel.

Videospelsvåld

Jag hamnade i Gamereactor-Sunkens massmordsblogg här om kvällen och passade då på att skumma igenom läsarkommentarerna för att se hur resten av Gamereactor ställde sig i frågan om Tv-spelets ansvar i det hela. Var det alltså bara jag som efter en helnatt i San Andreas vinglade ut i morgonsolen och tänkte ”Undra om det här ludret har mycket cash?” när man passerade en donna på vägen till ICA och inte en polis fanns i sikte?

Jag hade naturligtvis aldrig agerat på känslan, för våld gör ju ont. Men att bara tanken slog mig är lite skrämmande. Film har aldrig haft den effekten, och då har jag ändå frossat i en hel del videovåld. Något som borde gett blodad tand för kroppsdelar som haglar över asfalten är rullen, 300 om någon, men den filmen fick mig snarare att förlåta Frank Miller för att han besudlade Spindelmannen back in the day. Inget jag använde som inspirationskälla för att gå ut och slakta greker i bar överkropp och skinnspeedos.

Lättade mitt hjärta angående detta för en god vän och det visade sig att även han hade tänkt i ungefär samma banor efter lite för mycket GTA och för lite sömn, så även om frågan på sätt och vis är absurd så saknar den ändå inte helt substans.

Det är förstås inte Rockstars fel att någon snorunge som fått ett kalsongryck för mycket plockar upp farsans knallpåk och skjuter prick i skolmatsalen, men det är heller inte orimligt att tro att spelandet har spätt på lusten efter blod. Brist på empati och en lättillgänglig sexskjutare är såklart de värsta bovarna i dramat, men jag blir verkligen inte så pass chockad och bestört som vissa andra tycks bli över Jack Thompsons ”blame the game”-retorik. Jag kan däremot tänka mig att herr Thompson i första hand hyser ett personligt agg mot speltillverkarna, för det är givetvis ett ohållbart argument oavsett vad jag känner när jag stänger av min PS2. Det är lika pinsamt som när feta barn skyller sina förkastliga karaktär på McDonalds och Estrella samtidigt som Leffe Lungcancer förbannar Marlbro-man för sin underbart dödliga last.

Jack var säkert där där killen som spenderade tio liv på sista banan i Super Mario Bros utan att klara det, för att sedan beklaga sig över glapp i spelkontrollen. Men att dela ut gylfkängor på grund av sin egen otillräcklighet sabbar ju bara för alla andra. Det är ju inte Nintendos fel att han suger som rörmokare. I det här fallet är det nästan så att man skulle ordinera en skolmassaker så han fick hatet ur systemet.

Låt ungdomarna spela ifred utan att föräldrarna ska behöva oroa sig över om deras son drillas till en hustrumisshandlare av rang bara för att han äger sina vänner i Tekken Tag. Ut i skogen och dropkicka slätskivlingar så det står härliga till. Men ta med dig mobilen, för säkerhets skull. Bara för att. Man vet aldrig vem som kan behöva skandalrepresentation efter den 29:e April.

Lördagsögongodis

Att censurera sitt liv för offentligheten är ett tråkigt men ibland nödvändigt faktum. Den ärlighet man försummat sina läsare kan dock vägas upp med en rågad skopa dikt och förbannad lögn. Idag skall jag däremot inte fabricera, bara reminera och citera. Möjligtvis att jag senare på kvällen glaserar, hyllmonterar och torterar, men det är inte speciellt troligt.

Jag träffade någon i lördags. Det bjöds på levande ljus och sex (öl alltså). Och en cider. Det hela skulle nästan kunna misstas för en dejt, och det är ju ett ganska välkommet misstag, egentligen.
Hon var betydligt mer nervös än jag, något som i och för sig inte säger mycket då jag saknar förmågan. Den övergav skeppet (mitt vrak till kropp) strax innan hoppet, och hoppet är ju som bekant det absolut sista som överger en människa.

Brist på nervositet är dock inget hinder för att förvänta sig det absolut värsta, en förväntning hon däremot sket högtidligt i att leva upp till. Istället var hon en ljuvlig slickepinne för såväl ögon som öron, och fem timmar flöt förbi på något som kändes som fem minuter. Konversationen rullade på nästan lavinartat, men knappast min förtjänst då jag endast förberett en enda fråga, och den hann jag inte ens ställa.

Som den gentleman jag är varken drogade eller våldtog jag flickan. Jag lämnade dock en lucka öppen för andra våldsverkare då jag istället tog bussen hem fyrtio minuter innan och lämna henne ensam och frysande i väntan på sin egen skjuts. För, ja, sån är jag.

Avskedskramen får fem Hagamannenöverfall av sex möjliga. Lagom hård och lagom lång. Hon sprang dock inte efter bussen när den rullade ut från stationen, något som naturligtvis resulterade i en prick i protokollet, men annars skötte hon sig exemplariskt.

Fortsättning följer.

Listan

Jag var 17 år när kabelkanalerna hittade ut på landet via Boxer, ComHem och de andra skräp-Tv-leverantörerna. Lasse Lindh var aktuell med sin första platta och videon till Hon är Bättre rullade för fullt på ZTV. Tjejen i videon var snygg, så jag köpte skivan (ett köp som skulle visa sig få förnedrande konsekvenser).

En av låtarna bar titeln Kyss 47, något som fick mig att fundera över vilken placering min nästa kyss skulle få. Började numrera gamla hångel i kronologisk ordning och vips, listan vad född.

Tänker inte redogöra några siffror, men gick igenom den härom dagen och insåg att namnen vissa flickor har publicerats under inte är så överdriver smickrande. För att ta några exempel:

- Efterblivna Annelie
- Tjock-Elin
- Skabbiga Lunartjockisen
- Trasiga Mia
- Vitabergs-bitchen
- Tvåbarns-Mona
- Gamla äckliga Lotta
- Svett-Emma

Tankarna kring detta är många, men kanske ingen lika akut som frågan varför jag hånglar överhuvudtaget.

Meny för en adelsman

Det finns två sorters kost. Ätlig kost och husmanskost. Jag gillar att äta, så det tidigare alternativet känns naturligt för mig. Inte en enda gång under mina ungkarlsår åt jag snabbakaroner och ketchup, och då flyttade jag ändå hemifrån redan vid sexton års ålder. Jag var killen som istället svängde ihop en chiligryta, tonfisksås eller fläskkotletter med ris och bearnaisésås. Inte Jamie Oliver kanske, men längre bort från Christer Pettersson än dig, förmodligen. Jag tar hellre till kannibalism är Kungsörnen.

Kom att tänka på detta idag då jag handlade för den kommande veckan. Ett och ett halvt kilo fläskfilé, oliver, coctailtomater, pistagenötter, apelsinjuice och cornichons. Lär behöva backa upp med lite mer fläskfilé, men jag har som tur var frysen full med kyckling, och skulle den ta slut så får man väl plocka någon jävel med harpun från balkongen.