Captain America: Return of the First Avenger (2014) ★ ★
Steve Rogers tar sig ann pirater, slipsnissar och cyborgkommunist i Kurt Cobain-page. Bra action, men inte särskilt engagerande. Några få starka scener räddar dock filmen från den absoluta skammens betyg.


300: Rise of an Empire (2014) ★ ★
Hur svårt kan det vara att göra en 300, tänkte förmodligen Noam Murro och slängde i lite muskler, övervåld och slow motion i denna soppa som du mest sörplar i dig eftersom biljetten redan är betald. Pubertal fluff-action helt utan substans (och Gerard Butler, vilket skiljer den från mer föredömlig pubertal fluff-action helt utan substans).


The Man Without a Face (1993) ★ ★ ★
Vanställd enstöring tar sig ann faderlös vingmutter. Enkel men kompetent berättad historia som bjuder på både drama och några skratt. Smickrande regidebut för Gibson, och barnskådisen Nick Stahl gör ett betydligt bättre jobb än sin myndiga like.


The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001) ★ ★ ★ ★ ★
En förbaskat jäkla vacker film med stort fokus på fantastiska vyer över Nya Zeeländska berg och dalar. Av många därför rankad som den tråkigaste filmen av de tre, men också just därför en personlig favorit. Myspysig mjukstart innan eländet fullständigt brakar lös.


The Lord of the Rings: The Two Towers (2002) ★ ★ ★ ★
När en trilogi styckas upp och bedöms som tre olika verk blir mittdelen oundvikligen lidande då den i sin avsaknad av både början och slut aldrig riktigt känns komplett. På plussidan har dock De två tornen Gollums entré, fett chillade enter och en sjuhelvetes slutbatalj. Gollum’s song och Emiliana Torrinis stämma gör dessutom eftertexterna till trilogins mest sevärda.


The Lord of the Rings: The Return of the King (2003) ★ ★ ★ ★ ★
Peter Jackson tar i ända från tårna när han knockar George Lucas från mina barndoms hjältars piedestal. Episk avslutning på episk saga som fått viss kritik för att den även innehåller episkt många slutscener. Har själv svårt att se hur man skulle kunna avvara ett enda av dessa slut utan att det skulle påverka helhetsupplevelsen negativt, och det faktum att jag alltid drabbas av någon slags post Lord of the Rings depression när äventyret är över torde även det vara ett kvitto på att man uppnått cineastisk perfektion.


Red Planet (2000) ★
Expedition till Mars som går sådär. På IMDB taggad som thriller, men då filmens egna karaktärer tycks ha en tämligen nonchalant inställning till både sitt eget och andras liv blir det svårt att känna vare sig engagemang eller spänning. Var gång jag ser Red Planet så svär jag att denna gång var den sista, men sen går det några år och jag tänker ”Men hur illa kan det egentligen vara?”, och snart sitter jag än en gång där och förundras över dessa rymdens pionjärer som tagit sig sisådär 5,5 miljoner mil genom förrädisk dödsrymd i hopp om att hitta en lösning på jordens stundande undergång och sedan dör med en axelryckning. Helt jävla värdelös.


Made (2001) ★ ★
Favreau försöker göra en Swingers i gangsterimiljö, men gör istället ett nästan brottsligt stycke skit. Att själv spela straight guy medan rappakaljan Vince Vaughn står för comic relief är visserligen ett succékoncept när det finns en intressant historia och sympatiska karaktärer att stödja sig mot, men när man som här tror att Vince Vaughn kan bära en hel film genom att enbart vara Vince Vaughn så blir det bara ett enda stort ”Jaha?” av alltihopa. Det smakar inte illa, det smakar bara inte alls.


The Terminator (1984) ★ ★ ★ ★
Det är inte många regissörer som på andra försöket regisserar ett snudd på tidlöst mästerverk, än mindre skriva manus till detsamma. James Cameron gjorde både och. Historien är visserligen snudd på enfaldigt simpel, men så effektivt berättad att du knappt märker av det. Rollsättningen är ett konststycke i sig, något som även kan sägas om de praktiska effekterna, men kanske är filmen ändå först och främst bara rakt igenom bra jävla action.


Terminator 2: Judgment Day (1991) ★ ★ ★ ★ ★
Att ge sig ut i uppföljar-träsket är nästan alltid en promenad på minerad mark, i alla fall så länge man inte heter Cameron i efternamn. Men det gör James, och därför är också Terminator 2: Judgment Day inte bara en av världens bästa av sitt slag, utan kanske till och med världens bästa actionfilm, punkt. Kan inte komma på en enda brist, men heller inte superlativ nog att beskriva allt värt att hylla.


Terminator 3: Rise of the Machines (2003) ★ ★
Att använda en ”fuckbot” som Terminator är ta mig tusan genialt och borde fått en hormonstinn tonårs-Connor på fall redan i andra filmen. Att än en gång se Arnold i rollen som T-800 är mer av en bitterljuv känsla. Ljuv därför att nostalgin är omedelbar, men bitter därför att ingen vill se en femtiosexårig Terminator. Arnold ska dock ha cred för sin egen skepsis till att reprisera rollen om inte Cameron stod för regin, men att det var Cameron som övertalade honom och tyckte att Arne baskullegöra’t och be om ”en skitstor hög med stålar”. För att vara den sämsta installationen i quadrologin måste man dock ändå lyfta på hatten för det faktum att Rise of the Machines definitivt är den roligaste. Känns stundom nästan som en parodi med sina referenser och pastischer på Camerons originalrepliker, och skrattar alltid högt när Arnold ber folk att lugna ned sig.


Terminator Salvation (2009) ★ ★ ★
Det var tydligen James Cameron själv som rekommenderade Sam Worthington för rollen som Marcus Wright. Ett mysterium för mig då Sam Worthington alltid varit en poor mans Sam Worthington, men Terminator Salvation är ändå den film där jag avskyr honom allra minst. Desto bättre gillar jag Anton Yelchin som en ung Kyle Reese och Christian Bale som growlande John Connor, och efter Nick Stahl hade väl å andra sidan vilken clown som helst kunnat fylla skorna. Bättre än Rise of the Machines, men blek intill originalen. En solid trea.


I, Robot (2004) ★ ★ ★
Att I, Robot börjar som en påkostad Super Bowl-reklam för Converse får mig att höja ett skeptiskt ögonbryn. När Will Smith klär sig i skinnrock och moccasotarmössa höjs även det andra, och när en ettrig Shia LaBeouf gör entré ligger det totala bottenbetyget nära till hands. Men det tar sig. I, Robot är ingen film du ser om och om igen därför att den är fullsmockad av subtila detaljer där varje visning erbjuder en helt ny upplevelse, men det är en film du ser var gång den går på TV eftersom det är en hygglig popcorn-sci-fi för den breda publiken med mycket ös och snygga effekter.


Total Recall (1990) ★ ★ ★ ★
Kult-sci-fi med Arnold i huvudrollen som höll på att inte bli inte-så-kult-sci-fi med Patrick Swayze om det inte vore för en konkurs sänd från ovan. En av de sista filmerna som i stort sett uteslutande använde så avancerade praktiska effekter, något som med New Mexicos nybrutalistiska arkitektur och Paul Verhoevens blodtörst gör Total Recall till en B-film av absolut högsta kvalité.


RoboCop (1987) ★ ★ ★
Dystopisk actionsatir om konstapel Murphy som skjuts till pölsa i tjänst och vars rester skrapas ned i cyborg-form och bakas om till en hårdhudad supersnut med hämnd på menyn. Mycket pangpang och blodvite precis som sig bör i en Verhoeven-rulle, men mer klassiker än en riktigt bra film.


RoboCop II (1990) ★ ★
Verhoeven ville inte gör förhastad uppföljare enbart för att smida medan robotstålet var varmt, så Irvin Kershner gjorde den istället. Innehåller visserligen några roliga scener, men annars känns Frank Millers manus mest ostrukturerat och alldeles för långt. Duger för den som verkligen gillade RoboCop och kräver mer RoboCop omedelbums om det så må kosta vad det kosta vill, men tog du dig nätt och jämnt igenom del ett så finns det ingen anledning att pina dig igenom del två.


Pain & Gain (2013) ★ ★
Att beskriva Pain & Gain med orden ”verklighetsbaserad kriminalkomedi” kräver egentligen dubbla citationstecken då den inte är särskilt roligt samt att ”verklighetsbaserad” – i vanlig ordning – innebär att alla påstått verkliga händelser genomgått en slags viskningslek innan de nått manusförfattarens öra. Det enda som återstår av sanningen är nu små, små fragment, men små fragment som man ändå lyckats sammanfoga till ett helt okej stycke tidsfördriv. Det är classic Bay, helt enkelt. En film som inom kort lär falla i fullkomlig glömska, men här och nu är det en effektivt berättad och visuellt tilltalande historia.


Kick-Ass (2010) ★ ★ ★ ★
Vare sig den enda eller första filmen av sitt slag, men definitivt den bästa när det kommer till att kapsla in en gammal Spindelmannen-prenumerants egna svunna pojkdrömmar. Gillar också att man valt en doldis som Aaron Taylor-Johnson för rollen som Kick-Ass lite bortkomna alterego istället för den tröttsamt typecastade boxofficefavoriten Jesse Eisenberg, och det blir ännu en guldstjärna för musiken som sparkar stjärt. Långt ifrån ett mästerverk, men en film man blir på väldigt bra humör av.


Kick-Ass II (2013) ★ ★ ★
Ett välkommet återseende av både Kick-Ass och Hitgirl, även om det är nykomlingen/kvinnobesten Mother Russia som bjuder på filmens bästa action. På grund av slafsigt manus får dock övriga stjärnskott aldrig riktigt chans eller tid att glänsa (vilket är synd och skam när man har både Jim Carrey och Donald Faison till sitt förfogande), och då flera trådar fortfarande hänger lösa och dinglar när rollistan scrollar förbi blir helhetsupplevelse aldrig mer än okej.


Pathfinder (2007) ★
Visserligen lågt rankad på IMDB, men så är även Marcus Nispels övriga filmer som trots sina låga betyg alltid varit sevärda som sämst. Trodde mig därför kunna förvänta en enkel men kompetent barbarmatinée även i det värsta utav fall, men reaktionen låg snarare närmare den hos Nils Gaup, norrmannen som regisserade originalet (Vägvisaren): ”Twice Hollywood has remade my films, and both times they have managed to make the worst movie ever”. Efter en halvtimme hade jag stängt av filmen, bränt DVD-skivan och allt den vidrört och sett tio minuter av Ghostbusters.


Prisoners (2013) ★ ★ ★ ★
Ett riktigt jävla ångestepos. Två och en halv timme oavbruten olust och barn på villovägar. Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman i Oscar-form. Årets bästa film och en förälders värsta mardröm i ett.


World War Z (2013) ★ ★ ★
Uppbyggd och berättad lite som ett Tv-spel där varje avslutad akt låser upp en ny bana. Innehåller vansinniga jävla lik, hyfsad action och ett par riktigt kusliga scener. Griper dock aldrig riktigt tag, vilket kan bero på Brad Pitt som är distraherande snygg.


The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007) ★ ★ ★ ★ ★

Det är inte svårt att förstå varför Brad Pitt håller detta 160 minuter långa vilda västern-svek som sin egna filmografis mest skattade punkt. Varje scen är ett konstverk värt att rams in, och Nick Caves nästan barnsligt enkla toner både kompletterar såväl som komplementerar filmens långa tysta scener där Hugh Ross inbjudande stämma fyller i det som Pitt och Affleck – med fördel – utelämnar till plats för dröjande blickar och besvärande leenden. Snålt med pang pang för att vara en western, men när kulorna väl viner känns det plågsamt äkta.


jOBS (2013) ★ ★
En biopic om en man som gång om varannan revolutionerade en bransch av vilken man nästan ingenting får se. Klippt som en två timmar lång trailer, fast här med tvisten att man visar mindre än vad som vanligtvis önskas. Ashtons skådespel ger även en känsla av SNL-sketch, den nästintill identiska ytan till trots.


Gravity (2013) ★ ★ ★ ★
Om Steven Spielberg på 70-talet bevisade att det monster man inte ser kan vara bra mycket läbbigare än monstret i sig så demonstrerar Alfonso Cuarón här lika effektfullt att det man inte hör kan vara minst lika skrämmande. Levererar, i kontrast till titeln, den bästa jävla tyngdlöshet du någonsin sett. Dock ingen film jag lär se om med jämna mellanrum, men en solklart fyrstjärnig engångsupplevelse.


Apocalypse Now (1979) ★ ★ ★
Mer roadmovie än krig, och mer flodmovie än roadmovie. Börjar fullständigt briljant, men reduxe-versionen med sina 3,5 timmar är eländigt lång, och när filmen väl når sitt klimax har jag redan mobilsurfat i fyrtiofem minuter.


Full Metal Jacket (1987) ★ ★ ★ ★ ★
Likt Jesus led på korset för våra synders skull så led Kubricks filmteam för våra nöjens. R. Lee Ermey levererar också filmhistorien mest episka improviserade monolog, och (halvspoiler) slutscenen där vuxna män med feta bössor vandrar genom brinnande städer i ruiner, sjungandes signaturmelodin till Disneyklubben, är cinematorisk perfektion. Krig blir inte mycket bättre än så här.


We Were Soldiers (2002) ★ ★ ★
400 amerikaner luras i bakhåll av 2,000 nordvietnameser i vad som senare kommit att kallas dödens dal. Intressant berättelse sett ur ett historiskt perspektiv, men som actionrulle med Mel Gibson är den inte värd att dö för. Innehåller dock några starka scener.


The Killing Fields (1984) ★ ★ ★
Börjar som en kambodjansk Hotel Rwanda men tar en annorlunda vändning vid halvtid. Fin men ganska långtråkig historia som nog kan upplevas en aning förvirrande för den som inte besitter lite grundläggande kunskaper om Pol Pots kulturrevolution.


Spring Breakers (2012) ★ ★ ★
En slags våldsromantisering som samtidigt klär av dess brukare inpå bara kroppen och blottar en samling väldigt patetiska individer. Såväl manus som dess karaktärer är lika platta som pappret de verkar på, men förpackade så pass elegant att det är lätt att förlåta. Blev mycket positivt överraskad.


The Bang Bang Club (2010) ★ ★ ★
Verklighetsbaserad pressaction från 2010 som skildrar fyra pang pang-paparazzis och deras jakt på den perfekta bilden under apartheidåren i Aydafrika. Inte mycke till historiskt dokument, men intressant som en isolerad händelse. Stundtals vit makt-porr.


The Lone Ranger (2013) ★ ★ ★
149 minuter är en ganska lagom längd på ett episkt vilda västernäventyr, men på en ganska enkel popcornsmatiné som detta är det definitivt i längsta laget. Aldrig tråkig, men saknar den charm som det gamla Pirates of the Caribbean-gänget fördmoligen trodde sig kunna garantera. Visuellt lämnas dock inte mycket att önska, och att listan på stuntmän är längre än CGI-programmerare är en mycket glad överraskning.


The Flowers of War (2011) ★ ★ ★ ★
För den som har svårt för en all asian cast fungerar Chrille Bale här som ett utmärkt smörjmedel i detta verklighetsinspirerade drama om ett ockuperat Nanking under andra kinesisk-japanska kriget där en patrull hänsynslösa japs går bananas bland katolska skolflickor och respektabla kinesluder. Smutsigt, vidrigt och en jävla fröjd för ögat.


The Bling Ring (2013) ★ ★
Slynglar som lever rövare i Sofia Coppolas regi. Baserad på verkliga händelser men blir inte mycket mer intressant för det. För slynglar som lever rövare rekommenderas istället Lords of Dogtown Kids och Wassup Rockers.


This is the End (2013) ★ ★ ★
Kul? Inte direkt, men underhållande nog för att det ska vara värt invänta ett av de mest episka sluten i filmhistorien. Även kudos till alla skådisar som bjuder på sig själva, inte minst Magic Mike och Michael Cera.


Get the Gringo (2012) ★ ★ ★
Säsong 3 av Prison Break sammanfattad på 96 minuter med Mel Gibson i huvudrollen. Otippat underhållande.


The Internship (2013) ★ ★
Långfilmsversionen av en Google-annons där Vince Vaughn spelar Vince Vaughn och Owen Wilson spelar Owen Wilson. Intetsägande historia som bjuder på något enstaka leende, men ingenting du bär med dig ut ur salongen.


The Incredible Burt Wonderstone (2013) ★ ★ ★
Inte riktigt trollbindande, men är – till skillnad från till exempel The Internship – inte enbart ett cyniskt försök att roffa åt sig sin del av kakan utan gjord med en publik i åtanke och av människor som känner någon slags yrkesstolthet. Olivia Wild är vacker som alltid och Jim Carrey är nästan rolig igen.


Primer (2004) ★ ★ ★ ★
Lågbudgetrulle som ger valuta för precis vartenda öre. Välskriven, välspelad och lika stilig som stämningsfull i sin enkelhet. En film att gilla, men inte nödvändigtvis förstå.


Runner Runner (2013) ★ ★
Köpte biljett i tron om att få en Rounders i onlinecasinomiljö men fick istället exotisk långfilmssåpa med en handfull pokermetaforer och mycket voiceover till klipp på folk som är på väg. Justin Timberlake ser ut som Topher Grace och Ben Affleck är tjock.


The Conjuring (2013) ★ ★ ★
Verklighetsbaserad spökhistoria om flerbarnsfamilj som köper spökhus och anlitar branschens bästa spökjägare. En nypa Exorcisten, lite Huset som Gud glömde och en gnutta Besökarna med Kjell Bergqvist. Alldeles lagom läbbig, men inget som får en vuxen man att vilja krypa ned mellan mamma och pappa om natten.


Love and Death on Long Island (1997) ★ ★
En annorlunda kärlekshistoria om brittisk författarstöt som efter fruns bortgång går på bio och får balle på amerikanskt stjärnskott. Intressant, men att något är intressant gör det inte nödvändigtvis bra.


The Spanish Prisoner (1997) ★ ★ ★ ★
En film om affärshemligheter. Ju mindre man vet om den, desto bättre. Märklig dialog, men mer fascinerande än distraherande.


Mr. Holland’s Opus (1995) ★ ★ ★
Fiktiv självbiografi om musiker som tar jobb som musiklärare och upptäcker att saker inte alltid blir som man tänkt sig. Tidig Terrence Howard, bra Dreyfuss, snygg Jean Louisa Kelly. Klassisk trea.


Runaway Jury (2003) ★ ★ ★
På 90-talet var det lag på att man skulle göra ett rättssalsdrama baserat på en novell av John Grisham per år. Det här är ett av dem.


Elysium (2013) ★ ★ ★
Mer actionfilm än science fiction. Har likt District 9 ett tydligt politiskt budskap, men mer politiskt korrekt än praktiskt/realistiskt. Har även svårt för påtvingade bossfajter av modellen ”nu är filmen nästan slut så nu ska vi slåss”.


Five Easy Pieces (1970) ★ ★
Rotlös historia som av andra recensioner att döma är en ”komplex studie i mänsklig karaktär”, men som för mig mest känns som ett lättare arbetspass. Nicholson imponerar dock, och Karen Black är så fulsnygg att jag får stora dåndimpen.


Just Cause (1995) ★ ★
En i grunden intressant historia som börjar bra med snabbt slarvas bort och senare urartar till en parodi på sig själv. Innehåller dock Ed Harris, men på tok för lite Ed Harris för en film som har tillgång till Ed Harris.


Brubaker (1980) ★ ★ ★
Dels baserad på Thomas O. Murtons försök att städa upp i en av Arkansas korrupta fångvårdsanstalter i slutet av 60-talet och dels på en helt annan Thomas (Mott Osborne) som infiltrerade Sing Sing-fängelset 1913. Halva rollistan består av ex cons för autencitet. Morgan Freeman i tidig roll som ursinnig crackneger.


Adrift (2006) ★ ★ ★
Även känd som Open Water 2, även om filmerna inte har mer gemensamt än att de båda berättar historier om kniviga situationer på öppet hav. Ren och skär ångest the movie.


The Big Year (2011) ★
En film om fågelskådning som någon felmärkt som komedi. Ingenting för dig som saknar svart bälte i fältbiologi.


Real Steel (2011) ★ ★ ★
Två Sylvester-klassiker (Rocky och Over det Top) i ett, fast med robotar. Sevärd, men det är på gränsen.


Manic ★ ★
På 90-talet uppostod ett fenomen som bestod av att ta populära Tv-serier och göra bäbisar av dem. Muppet Babies, Disney Babies, Sesame Street Babies, Baby Looney Tunes etc. Det här är One Flew Over the Cuckoo’s Nest Babies.


50/50 (2011) ★ ★
Joseph Gordon Levitt är en torr kille som får cancer och Seth Rogen spelar Seth Rogen. Inte så roligt, men ganska ångestframkallande.


Fast & Furious (2009) ★
Paul Walker och Vin Diesel lyssnar på brasiliansk discomusik och kör snabba bilar och har hjärtan av guld. Igen.


Mama (2013) ★
Ännu en ”kinesish” rysare om lealösa spökbrudar med svallande lockar och otydlig agenda, komplett med BU!-effekter och hundra frågor som aldrig besvaras. Inte så bra. Inte så läskigt. Inte så sevärt.


Dead Poets Society (1993) ★ ★ ★ ★
En film om att bejaka liv, jaga drömmar och fånga dagar. Man luras att tro att Ethan Hawke spelar huvudrollen, men det gör han inte. Myspretentiöst.


Witness (1985) ★ ★
Harrison Ford spelar good cop som flyr stan med mordhotat vittne och blir Dansar med amish. Mer romantisk komedi än thriller.


Rounders (1998) ★ ★ ★ ★
Jurudikstuderande pokerhaj hamnar i pokerrelaterad knipa och försöker pokerspela allt till rätta igen. Matt Damon är lysande, Edward Norton är bra och John Malkovich levererar en så krystad rysk accent att han skiter ned sig i samtliga scener. Tål att ses om vart fjärde år.


The Jerk (1979) ★ ★ ★
34-årig Steve Martin spelar 18-årig idiot som liftar till St. Louis i hopp om att finna sig själv. Har – till skillnad från många andra filmer med Steves gamla Saturday Night Live-kollegor – åldrats med värdighet. Inte hejdlöst roligt, men väldigt underhållande.


The Last Detail (1973) ★ ★ ★ ★
Två salta sjöbjörnar forslar en yngre till Portsmouth där denne ska avtjäna åtta år för stöld. Planen är att likt en plåsterryckning får eländet avklarat så fort som möjligt, men på vägen beslutar man sig för att att ge den unge matrosen ett värdigt avsked till friheten. Nicholson i Gökbo-klass.


Body Heat (1981) ★ ★ ★ ★
Svettigt läge i Florida när tjejtjusande småstadsadvokat faller för syndig troféfru. Stilig noir-flirt och mästerigt skådespel. William Hurt var som ung dessutom ett perfekt kollae av Ryan Gosling och John Hamm och mustascher.


Dead Calm (1989) ★ ★ ★
Dålig stämning till havs när Sam Neil och Nicole Kidman plockar upp en halvnaken Billy Zane mitt i Stilla Havet. Spännande nog för en stark tvåa. Så stark att den blir en trea.


The Border (1982) ★ ★
En mustaschprydd Jack Nicholson patrullerar mexikanska gränsen i uniform och pilotglasögon. Någonstans i mixen finns även en historia om korrumption och människohandel. Mänskligt i såväl berättande som skådespel, men jag zonar likväl ständigt ut vilket sänker betyget från tre scheriffer till två av fem möjliga.


Professione: reporter (1975) ★ ★
Dokumentärfilmare på jakt efter scoop i Afrika ser sin chans att fejka sin egen död och tar den. Låtsasdöd genererar dock inga +70 oskulder och chill i paradiset, något vår protagonist snart blir varse. Börjar bra, men jag tappar intresset efter en dryg tredjedel och mobilsurfar sista hälften.


The Wolverine (2013) ★ ★
Filmen börjar med att Logan chillar i Nagasaki där han får fejset bortspolat av en atombombsexplosion för att sedan på tio sekunder läka ihop till nyskick, komplett med kycklingklubbor och raggarfrisyr. Sedan går det i stort sett bara utför. Märklig historia från början till slut som aldrig riktigt griper tag. Hugh Jackman är dock i fysisk muskedunderform, vilket är det enda som räddar The Wolverine från den totala skammens betyg.


Invasion of the Body Snatchers (1978) ★ ★ ★
Mångkultur på galaxnivå. Snygga praktiska effekter som ställer många av dagens CGI quick fixes i skamvrån + en allmänt obehaglig stämning. Bra, men av alla adaptioner av Jack Finneys novell så föredrar jag Tv-serien från 2005 (som om jag någonsin läst någonting av Jack Finney).


Sharknado (2013) ★
Sharknado är en titel inte helt olik Snakes on a plane i den mening att man levererar precis vad som utlovas – det vill säga hajar och tornados (eller än mer exakt – hajar i tornados). Till detta tillkommer även en sprithärjad Tara Reid och Steve Sanders som låtsassurfar mot en green screen. Hajattackuselt.


Kon-Tiki (2012) ★ ★ ★ ★
Sex stiliga nordbor i skägg och bar överkropp på en flotte i Stilla Havet. Den första halvtimmen i land känns aningen för lång, men från och med att de glider ut till havs är det spännande, välspelat och förbannat jävla vackert. En sån där film man inte riktigt vill ska ta slut.


Man of Steel (2013) ★ ★
Tunga smockor och tätt med kändisar i denna svintrista actionrulle om en föräldralös rymdhunk som räddar dagen och jorden undan obligatorisk ”jättestor rymdmodul” med kraft nog att smula sönder storstäder och utrota mänsklighet (enligt Transformers III och Avengers-modellen). Allt du redan sett i såväl action som Stålmannen-väg görs här än en gång, fast lite sämre. Absolut bottenbetyg undviks endast tack vare Zack Snyders känsla för ljud och bild. Det är inte bra, men det är i alla fall visuellt tilltalande uselt.


Before Sunrise (1995) ★ ★ ★ ★ ★
Rejält med romantik på räls och skinnjackor nonchalant slängda över axlar i denna dramakomedi där pojke möter flicka och tillbringar natten i Wien. 105 minuter dialog, och romantiskt så in i helvete.


Before Sunset (2004) ★ ★ ★ ★
Mindre skinnpaj och mer kavaj i denna uppföljare till ovannämnda film där man möter kvinna och tillbringar dagen i Paris. Bara 80 minuter dialog denna gång, men plus för vals på nylonsträngad gitarr. Snudd på lika lysande som originalet.


2 Days in Paris (2007) ★ ★ ★ ★
Neurotisk jänkare dejtar synskadad europe. Lika franskt som amerikanskt och med charm i tusenfalt. Ett måste för alla hjärtans dag, men även ett måste oavsett kommersiell högtid.


The Rum Diary (2011) ★ ★ ★
Ibland beskrivs ett stycke kultur som ett annat stycke kultur, fast på LSD. Det här är precis tvärtom. Det här är Fear and Loathing in Las Vegas, fast på avtändning. Det är Fear and Loathing in Puerto Rico. Nedtonat och behagligt, med en tvekönad sopgubbe, och Giovanni Ribisi spelar en nedknarkad journalist som heter Moberg.

Sevärd? Johnny Depp är alltid sevärd, men ingenting jag kommer se om.

Regi: Bruce Robinson Skådespelare: Johnny Depp, Giovanni Ribisi och Aaron Eckhart


Survival of the Dead (2009) ★
Ö&B-gerillan från Diary of the Dead har fått en egen spin off. Fokus tycks här ligger på coola achievement kills och handling/dialog verkar ha improviserats allt eftersom. Hjärtliga gratulationer till George – Land of the Dead är inte längre ditt lågvattenmärke.

Sevärd? Nej, det här är så uselt som det blir. Om det beror på att den är filmad i Kanada med enbart kanadensiska skådespelare låter jag dock vara osagt, men insinueringen torde vara uppenbar.

Regi: George A. Romero Skådespelare: Alan Van Sprang, Kenneth Welsh och Kathleen Munroe


30 Minutes or Less (2011) ★ ★
30 Minutes or Less är en ”komedi” löst baserad på en sann historia om ett pizzabud som tvingades råna en bank under bombhot. Den sanna historien är dock roligare än filmen, och då sprängdes ändå pizzabudet till boeuf bourguignon i verkligheten.

Sevärd? Nej, det här är det tråkigaste jag har sett sedan jag såg mig själv i spegeln.

Regi: Ruben Fleischer Skådespelare: Jessie Eisenberg, Danny McBride och Nick Swardson


Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides (2011) ★ ★
Snabbfix för folk i akut behov av mer karibiska pirater. Bitvis riktigt långtråkig, men Penélope Cruz. Och ja, jag anser att hon är ett argument starkt nog att stå på helt egna ben.

Sevärd? Ja, om så bara för att få höra Klaus Badelts och Hollywood Studio Symphonys pampiga stråkar än en gång.

Regi: Rob Marshall Skådespelare: Johnny Depp, Penélope Cruz och Ian McShane


Melancholia (2011) ★ ★ ★
Gryningstung film om planeter på kollisionskurs och folk som mår dåligt. Von Trierskt vackert.

Sevärd? Ja, men inget för den rastlöse.

Regi: Lars von Trier Skådespelare: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg och Kiefer Sutherland


The Adventures of Tintin (2011) ★ ★ ★
Spielberg har tagit sig grova kronologiska friheter, men resultatet är likväl ett mysigt, datoranimerat actionäventyr som celebrerar svår alkoholism och det ovårdade språket.

Sevärd? Ja, detta är vad Indiana Jones and the Crystal Skull borde ha varit.

Regi: Steven Spielberg Skådespelare: Jamie Bell, Andy Serkis och Daniel Craig


Another Earth (2011) ★ ★ ★ ★
En sci-fi-drama om mänsklig sårbarhet, sorg och dåligt samvete. Den innehåller även en man som spelar såg.

Sevärd? Ja, den innehåller ju även en man som spelar såg sa jag.

Regi: Mike Cahill Skådespelare: Brit Marling, William Mapother och Matthew-Lee Erlbach


In Time (2011) ★ ★
Tidsrelaterad actionthriller satt i framtiden med 1500 ordvitsar på ämnet tid. Ironiskt nog de sämst spenderade timmarna på hela veckan.

Sevärd? Nej, detta är 109 minuter av klyschor du klara dig bra utan.

Regi: Andrew Niccol Skådespelare: Justin Timberlake, Amanda Seyfried och Cillian Murphy