Träpanel och öl på tapp drar nämligen inte alls till sig några högklassfnask eller rippade hunkar i Hugo Boss-kostym. Träpanel och öl på tapp drar till sig drägg. Drägg i drivor. Drägg som kommunicerar med djungelvrål och hamnar i skrymslen där de inte hör hemma och däckar på handikappstoaletter och skojar om exakt samma detaljer i inredningen som dräggen från kvällen innan. Inga egenskaper många skulle lägga i förslagslådan när chefen efterlyste tips på åtgärder för en behagligare arbetsmiljö direkt.

Barpersonal är även de ett släkte avskum för sig. Dock har barpersonal ofta genomgått någon slags civiliseringsprocess innan de ställts bakom disk, något som väl är en nödvändighet om man ska anförtros kassaansvar och hantering av sprit för miljoner. Detta har också haft den positiva bieffekt att många bartenders lärt sig att festa med vad som skulle kunna kallas för stil. De går inte alls lika ofta in i hissar när de ska ut, och de är nästan oförskämt bra på att supa. Länge. I går dröjde barpersonalen kvar fram till sexsnåret på morgonen, vilket ändå måste vara något slags världsrekord i after work. Själv satt jag en våning ned och slog världsrekord i missunnsamhet.

Tack och lov är detta en sälta som kommer med en rejäl skopa snask, och fördelen framför alla – och det som gör eländet väl värt att härda ut – är att restaurangen där vår egen bar huserar klassas som en av Stockholms bästa köttkrogar. Faktum är att vi talar köttkrog topp tre. Toppkött, med andra ord.

En annan fördel, eller rättare sagt den egentliga, är att restaurangpersonalen lämnar ganska mycket käk efter sig när de packar ihop för kvällen. Alltså massor av käk. Schysst käk. Käk som annars skulle kastas, men som jag nu får kasta i mig. I går plockade jag till exempel med mig åtta hamburgare gjorde på mald entrecôte hem, och i måndags lämnades en hel häxkittel full av kycklinggryta som jag lunchat på veckan lång. En och annan dessert har även det slunkit ned.

Ibland lämnas det till och med mer käk än vad en nattportier klarar av att hantera. Då händer det att jag gör små matlådor och ger till luffarna som sover i gångtunneln mellan Riddarholmen och Gamla Stan. Tyvärr har ordningsvakterna ofta jobbat flitigt under natten och tunneln är på mornarna nästan alltid helt tömd, något som resulterat i att mycket av maten har fått slängas i alla fall. Men i går låg det – äntligen – en liten avtuppad filipin på ett skamfilat liggunderlag och bara väntade på att serveras.

Han sov dock tungt, precis som de flesta andra människor klockan sju en söndagsmorgon. Ingen såg med andra ord när jag smög fram. Inte ens luffaren. Han visade åtminstone inga tecken på att han noterat min gest.

Snäll helt förgäves.

Men kanske var det ändå bäst så. Min egen illusion av mannens tacksamhet var förmodligen mer tilltalande än något verkligheten någonsin kunnat erbjuda. Risken är ju att han istället för glädjens tårar svurit så att munnen fradgades över bristen på matsilver och kolsyrat bordsvatten, eller så krälade han en halvtimme senare omkring i en pöl av piss och blod efter att ha fått lårpulsådern snittad med en avslagen flaskhals av en ännu hungrigare luffare.

Då inbillar jag mig hellre att han dinerade likt greve och baron. Hoppas han inte var allergisk mot ”fancy lapskojs”.

En mer ödmjuk människa hade förmodligen hävdat att detta i första hand skrevs med viljan att inspirera. Själv vill jag mest bara bli beundrad.

Det första som slog mig var en känsla av lättnad. Vad som än hänt så var det inte mitt ansvar. Det kanske är svårt att tro, men att kasta luffare omkring sig är inte ens är hälften så kul som det låter. Det andra som slog mig var dock frustrationen över just detta. Inte bristen på luffarkast alltså, utan att det trots allt inte var mitt ansvar. Att jag som privatperson ingenting kunna göra. Att informationen jag satt på, om än så knapp, aldrig skulle få kastas i ansiktet på den skyldige. Och det var först nu, tredje gången gillt, jag insåg att jag kanske borde ringa polisen.

Svensk som man ändå är ville jag naturligtvis inte vara till besvär, så trots uppenbart akutfall undvek jag 112 och slog istället numret till polisens tipstelefon. Där togs jag emot av konstapel Bengtsson, ett befäl som förtjänar ett helt blomsterarrangemang för att väga upp det fång av ris som ordningsmakten dagligen får motta i såväl gamla som sociala medier. Hon fick mig att känna mig välkommen. Ja, nästan efterlängtad, och tipset som lämnades resulterade i omedelbar morot i form av beröm.

Kanske råder det brist på angivare (golare har inga polare och så vidare) och att de därför så tacksamt tar emot de få tips som kommer in. Vilket skälet än må vara så är resultatet detsamma, och att få höra att man ”är till stor hjälp” och ”gör skillnad” känns ju förbaskat bra oavsett anledning. Lilla jag liksom, till så stor hjälp. Det trodde ni inte va? Nästa gång du märker skillnad så är det förmodligen på grund av mig.

Funderar nu på att börja gillra fällor och plantera bevis så att jag dagligen kan ringa konstapel Bengtsson och mumsa mig än mer fet och belåten på superlativ. Det borde du också göra. Faktum är att jag uppmanar varenda spanare som läser detta att genast ringa 11414 och gola ned alla ni ser och känner.

Att det kommer vara väl värt besväret kan jag garantera, och det är dessutom gratis!

Två av de anhöriga som kontaktades var hennes ex och hennes nya flirt, något jag vet eftersom hon berättade detta för mig. Faktum är att hon inte bara berättade det, hon uttryckligen ursäktade att hon inte var självständig nog att hantera situationen utan stöd från männen i sitt liv, ungefär som om jag vore någon jävla praktfitta. Granskade henne därefter från topp till tå och svarade – med ena ögonbrynet höjt strax över det andra – att hon inte bara var en käpp i jämställdhetens hjul, utan en rejäl jävla vev som nu vridit kvinnokampen flera hundra, om inte tusen, år tillbaka i tiden.

Nej, okej, det gjorde jag inte, men jag svarade att det förmodligen inte fanns något korrekt sätt att hantera ett överfall, och att jag mycket väl kände igen den totala hjälplöshet hon kände från den vårnatt då jag själv rånades i Uppsala Stadspark för ganska precis fjorton år sedan. Sista april hade precis blivit första maj, och hög på livet (samt en och annan Egger 3,5%) plockade jag upp plånboken när tre yngre killar vädjade om en tjuga till bussen. Sekunden senare låg plånboken i handen på en av ynglingarna som frikostigt tog sig för av vad som fanns däri, och när jag med gråten illa dold i halsen ifrågasatte taktiken att ge sig på de som ville dem väl svarade de att om jag inte höll käften så skulle de slå ihjäl mig. Och ihjälslagen vill man ju inte bli, så jag höll käft.

Jag kände mig dock aldrig mindre manlig för det. En smula naiv kanske, men set var inte som att hela min värld ställts på ända. De var ju tre mot en. Alternativen var 1). Bli rånad och åka på smörj, eller 2). Bli rånad utan att åka på smörj. Valet föll på det alternativ som erbjöd minimal utdelning av smörj. Inget beslut att ligga sömnlös över direkt, även om jag må ha legat sömnlös av andra orsaker, typ raseri.

När jag under minsta möjliga motstånd låtit mig plundras klart sökte jag dessutom hjälp hos några främlingar som stod en bit bort. Sjukt osjälvständigt, men på något sätt ändå så självklart, och det kändes otroligt skönt när dessa främlingar erbjöd sig att leta upp och ”ta hand” om mina nyvunna banemän, även om jakten skulle visa sig vara fruktlös.

I grund och botten är det ingenting som skiljer vare sig våra situationer eller reaktioner åt, men på grund av att Sveriges kvinnosakskrönikörer de senaste åren tutat i unga kvinnor att de är självständiga übermenschens som inte behöver ta skit från någon så blir också bieffekten att de som inte lever upp till detta amazonideal istället drabbas av känslan att de svikit den kollektiva hedern. Och som om inte sveket vore illa nog tyngdes hon nu även av insikten att hon inte alls besatt den där övernaturlig förmågan att hantera pressade situationer. Hon hade bara skrikit rakt ut och villigt dansat efter knivmannens pipa. Allt hade varit en lögn. Rånad på såväl telefon som identitet under loppet av någon minut.

Ganska usel kväll.

Kanske var det också just därför hon sökte sig till just männen i sitt liv denna natt, och inte till kvinnorna. Inte för att jag tror att hennes väninnor hade behandlat henne sämre, men med tanke på hur hon just uttryckt sig krävdes det förmodligen mindre av henne i manligt sällskap där hon inte behövde upprätthålla fasaden av att vara någon slags hårdkokt feministisk gunslinger à la Valerie Solanas. Inte heller gjorde väl det faktum att dessa ”mansgrisar” nästan slogs om att få komma till hennes undsättning saken mycket sämre. Flirten, som var först på plats, tycktes vara en reko grabb. Exet kom med taxi tjugo minuter senare, men fick snopet vända om. Men hos flirten var hon säker. Där var hennes osjälvständighet inget bekymmer. Hennes väl var essentiell.

Med vetskapen om att denna kvinna nu var i trygga händer var nästa instinkt att ringa mina kollegor som även de jobbar natt i gamla stan. Vi nattreceptionister är måhända inte det mest sociala släkte, men det är ändå kutym att uppmärksamma varandra på knivmän och annat patrask som kan tänkas stryka runt i kvarteren. Jag visste visserligen att de, till skillnad från mig, alltid låser dörrarna om nätterna, men ville ändå försäkra mig om att just denna natt inte var det olyckliga undantaget.

Jag plockade upp luren, men hejdade mig, och la sedan på.

Kvinnan hade lämnat tre signalement till polisen:

• Gärningsmannen bar grå luvtröja
• Gärningsmannen var en man
• Gärningsmannen var mörkhyad

Det var det senare som fick mig att tveka. Kunde jag verkligen säga det, eller skulle mina kollegor då tro att jag är någon slags natt-Himmler som sitter här och filar på en slutgiltig lösning medan gästerna njuter ignoransens ljuva slummer en trappa upp? Dumt att chansa, tänkte jag, och började istället gå igenom alla tänkbara alternativ i hopp om att hitta något mindre stigmatiserande. Invandrare? För diffust. Svartskalle? Värre. Neger? Dödsförbjudet.

Nej, allt lät lika illa eller värre. Så vad göra? Kanske kunde man bara råka nämna det i förbifarten?

”Hej! Du, det går en illdådsman lös i gamla stan. Mmm. Va, hur personen såg ut? Grå luvtröja liksom, typ så. Vadå mer? Vad mer behöver du veta? Homo sapien, världsmedborgare etc. Mer?! Du sätter mig i en jäkligt jobbig sits när du tvingar mig att peka ut halva jordens befolkning som potentiella knivsvingare sådär, men okej, det var en man. Nöjd? Ah. Va, utseende? Vadå utseende? Han har väl kuk antar jag. Mer specifikt? Okej. Ptja, han var väl – jag vet inte – mörk kanske. Hon såg bara ansiktet. Svårt att dra några säkra slutsatser utifrån ett fejs. Han kan lika gärna varit kaukasier, för även vita begår ju brott, det vet även du. Chrille P, Svartenbrandt, Tony Olsson, Olofsson, Nisse Pistol och så vidare. Ska jag fortsätta? Men säg mörk, ändå, eftersom det var det var det signalement hon själv lämnade till polisen.”

Men sanningen är att även hon drog sig för att nämna etnicitet. Av samma anledning som jag kan man nog förmoda. Det var till och med så att polisen fick dra informationen ur henne, ett agerande från polisens sida som glädjer mig då deras uppgift ändå är att serve and protect, inte att vara PK. Trist bara att hon utöver raserad självkänsla nu också skulle behöva känna sig som Eva Braun när hon golade till fascisterna i växeln.

Trist att någon över huvud taget ska behöva känna sig som Eva Braun, och frustrerande att behöva väga varje ord på naziguldvåg av rädsla för att det ska dyka upp någon jävla Martin Aagard-figur med godhetskomplex och börja langa bajs och halmgubbar omkring sig. Mörkhyad är ju ett adjektiv som vilket annat. Inte mer laddat än ”potatisnäsa” och ”skepparkrans”. Om man nu ens ska behöva hålla sig neutral i ett läge som detta. Det ska egentligen bara vara att säga som det är, att det var en jävla svartskalle i hoodie.

Det betyder – om det nu ens behöver förtydligas – inte att alla invandrare är svartskallar, men vad gör en smädelse för nytta om du ändå inte får smäda de som förtjänar det mest? Killarna som rånade mig var också svartskallar. Killarna som sedan hjälpte mig att leta reda på dem, om än utan lycka, var det inte. De var helt vanliga mörkhyade män som illa kvickt återställde mitt förlorade hopp om mänskligheten.

Men likväl så tvekar man, och tragiskt nog inte helt utan grund. Det var ju inte länge sedan Södermalmspolisen efterlyste en man med ”romskt utseende” för väskryckning, något som fick twitterdrevet att gå så hett att man riskerade tredje gradens brännskador om man gav sig in i debatten utan vänstercertifierad skyddsdräkt. Inte långt senare upprepades proceduren än en gång när polisen eftersökte ”tre förvirrade afrikaner”. Och på så sätt är pennan onekligen mäktigare än svärdet/kniven, för få brydde sig lika mycket om brottet som brottslingens beskrivning. Fokus låg inte längre på väskryckningar, utan på vad man får och inte får kalla en väskryckare. En inte nödvändigtvis oviktig debatt, men frågan är om den är så viktig att minskad anmälningsbenägenhet är ett acceptabelt svinn, något som ju ändå är en möjlig konsekvens när offret plötsligt riskerar att bära ett större socialt ok än gärningsmannen.

Om jag kom fram till någonting av värde är tveksamt, men det mest osjälviska tycktes ändå vara att strunta i eventuella konsekvenser, så inspirerad av min egen visdom lyfte jag åter luren, nu utan att lägga på. Läget beskrev jag precis som det var; att de i vanlig ordning kunde släppa in tidningsbud och sopgubbar, men att de skulle vara på sin vakt när det kom till mörka män i luvtröja. Risken att mina kollegor sekunden senare skulle ringa upp varandra och förfasa sig över att det nästlat sig in en brunskjorta i verksamheten (varpå de, för att manifestera sin egen enastående tolerans, ställde dörrarna på vid gavel och bjöd in alla mörkhyade män i luvtröja som gick förbi och nu sitter fastknivade i varsin receptionsdisk av körsbärsträ) var jag villig att ta. Då hade jag i alla fall givit dem möjligheten att själva avgöra sina öden baserat på endera godhet eller sunt förnuft.

Håller tummarna för sunt förnuft.

Håller däremot inte andan.

Då det tar minst tjugo minuter för störningsjouren att infinna sig är det i det senare exemplet helt meningslöst att ens ge dem chansen eftersom jag kan inte tänka mig att denna man utfört mer än en kvarts hederligt arbete i hela sitt liv. Inte heller rycker de ut innan 22:00 (i alla fall inte utan en intensivkurs i riskerna med att bo i flerfamiljshus), så även i det tidigare exemplet är man lämnad åt sitt eget, såväl som andras, öde.

Kvar återstår då alternativet att ta saken i egna händer, något jag ju fantiserat om mången gång förut, och lusten att trycka delar av dessa så djupt i denna människas dödskalle att glaskroppen brister och innanmätet stänker svalkande över min bara överkropp har ju inte direkt minskat sedan dess. Tänk dig själv att du inte dricker någonting på hela dagen, tror du då att du är mer eller mindre törstig dag två? Tänk dig sedan dag 1473. Då förstår du ungefär hur jag känner. Jämt.

Föreslår därför att regeringen istället för friår nu börjar erbjuda möjligheten att begå ett frimord, samt RUT-avdrag för städhjälp och bortforsling av kropp. Tror att detta skulle uppskattas av många (grannar exkluderat), speciellt så här i semestertider då många gärna kopplar av och bara vill hata så lite så möjligt.

Alternativet som erbjuds i dag, det vill säga att begå ett vanligt mord och plocka ut fjorton friår, är i och för sig inte heller så dumt.

Vem skulle du frimörda, och varför?

Some Kind of Monster är verkligen egonas kamp. Lars Ulrich och James Hetfield framstår som två riktiga snorungar som springer ut ur rum och smäller i dörrar så fort de inte får som de vill, och under tiden sitter Kirk Hammett i bakgrunden och mest är glad över att få vara med. Hög dokusåpavarning, vilket ju såklart är ett toppbetyg då jag själv är väldigt svag för skräp- och förnedrings-Tv.

Se den. Och det är definitivt inte fans only om det är detta orosmoment som hindrat dig fram till i dag. Jag har själv aldrig varit mycket för Metallica (annat än svarta plattan, precis som resten av mänskligheten), men jag uppskattade den ändå. Speciellt Kirk, som nästan framstår som lite svagbegåvad. Man får även följa med Kirk på en privat resa i fåfänga där den glesa hjässa pluggas igen hårstrå för hårstrå, för att i slutet av filmen vara ett full head of hair. Detta kommenteras dock aldrig och är något man bjussar på högst oavsiktligt, får man förmoda.

Men det var egentligen inte dokumentären jag skulle skriva om, utan MajorScaledTVs myspysiga remix av Nothing Else Matters i dur. Gammal nyhet vid de här laget, men fortfarande lika fantastisk. Jag har nu kört den på repeat med ett präktigt fånigt leende på läpparna, vilket ju är en ganska uppiggande kontrast till vad man är van vid.

Hade i och med denna hedersbetygelse givetvis de högsta av förväntningar när jag sekunder senare klistrade in Lisas namn i sökfältet och med ett enkelt musklick gled iväg på superinformationens motorväg, så döm om min förvåning när färden snabbt tog en obehaglig vändning och jag istället smällde rakt in i ett skräckinjagande bergsmassiv format av lager på lager av tung och ocensurerad dödsnazism.

Varför inte bara hänga ett hakkors på väggen? Eller lägga en afrohud med gapande mun och ihålig blick framför öppna spisen? Budskapet är ju detsamma, och det är plågsamt klart och tydligt.

Känner Kitimbwa Sabuni till detta? Afrosvenskarnas Riksförbund borde ha en tipstelefon dit man kan ringa och lämna förslag på människor för Kitimbwa att ta heder och ära av. Och inte nog med att denna Lisa roar sig med att rita nidbilder av samhällets kanske mest utsatta grupp, hon livnär sig dessutom på eländet och säljer dessa verk under festliga tillställningar för tiotusentals kronor! Varför inte bara resa ned till Afrikas horn och medelst hästrygg över savannen fånga negrer med lasso som man sedan snör ihop och säljer i klasar på närmsta marknad till högstbjudande? Gränsen är hårfin.

Nej, usch. Blev så kränkt att jag var tvungen att lägga mig ned på golvet och vila en stund. Förstår inte hur det kan få gå till så här. Djupt beklagligt.

Djupt.

Resor överhuvudtaget är något av en dealbreaker. Vem fan orkar dejta någon som far och flänger hela tiden? Ständig jetlag och kryllar av smittor. Värre ändå är dock användandet av resan som något slags exotiskt personlighetsdrag. Det är ju nu mer eller mindre standard att folk på Happy Pancake står rakt upp och ned på någon gata i Pakistan med kommentaren ”Här är jag i Pakistan :)”, som om Pakistan i sig vore någon jävla identitetshandling.

Hela grejen känns som något man läst i en artikel om hur man nätdejtar som ett proffs; ”Med en semesterbild i galleriet framstår du med enkla medel som en aktiv och härlig sökare som älskar främmande kulturer och möten mellan människor”. Man ska liksom känna att här händer det grejer. Ska man ha en chans måste man bjuda på Bachelor-dejt med elefantjakt och femrättersmiddag med levande ljus i Tutankhamuns grav. Allt ska vara ett jävla äventyr helt enkelt. Blir utmattad av bara tanken.

Att intyga hur mycket man älskar träning är ett annat klassiskt förvillarknep. Skriver man att man inte kan leva utan träning ger man nämligen intryck av att vara en människa som behandlar både kropp och knopp som ett tempel, oavsett hur verkligheten ser ut. Har själv gått på bluffen och bara ”Oj, den här tjejen va fit, det ser ju jag det! Både skriver om träning och har bockat för kroppstyp ‘atletisk’ i faktarutan”, trots att personen ser ut att bära magväska under kläderna på samtliga bilder. Sen finns det givetvis människor som faktiskt uppskattar träning utan att ha för avsikt att bluffa någon, men inte fan blir man mer intressant för det.

Kanske finns även möjligheten att alla talar sanning, och att jag är den enda i hela världen som inte är Jules Verne med ett sexpack. Det skulle trots allt förklara en del, som att det inte är så himla märkligt att välfärden krackelerar när varenda människa i arbetsför ålder är upptagen med att lyfta skrot och luffa runt. Tro fan att varannan svensk går på antidepressiva dessutom när de måste träna fem dar i veckan och resa jorden runt för att må bra.

Fast nu är jag kanske väl hård. Att beskriva sig själv är svårt. Hur etablerar man liksom bilden av sig själv som både ansvarsfull och äventyrlig, seriös men inte pretentiös, feminist och alfahane, självsäker men inte påträngande, god lyssnare med också vältalig och socialt geni, kropp som en sportfåne och en nörds intellekt, och allt detta samtidigt som man förväntas hålla det hela kort och fyndigt? En tuff nöt att knäcka, även för någon som uppskattar utmaningen.

Jag har själv en och annan tavla i bagaget och anser mig varken vara någon expert eller veta vad som fungerar för alla, men personligen föredrar jag ju en tjej som på halvkass svenska skildrar något med sådan glöd och engagemang att passionen tränger igenom både särskrivningar och brist på interpunktion framför någon som målar upp en anonym men genomarbetad schablon bestående av sol- och skidresor, discogympa och evigt långa kvällar på dansgolvet.

Man måste våga bjuda på lite lidande, eller i alla fall lite lidelse, annars riskerar du att spilla själva essensen av vad som gör just dig till den du är. Man vill ju ha limited edition, ingen jävla massproducerad dussinkavaljer. Jag menar, varför skulle någon lägga just dig på minnet när man vet att det inom några musklick strax dyker upp en ny likadan? Inte konstigt att det dejtas med en sådan slit-och-släng-attityd när ledet utav till synes identiska kloner sträcker sig längre än vad ögat når. Vid minsta lilla defekt är det ju bara att kasta skiten och plocka ned nästa modell från rullbandet tills man får tag i en som inte strular.

Men även om den perfekta presentationen kan te sig vara den mest komplexa utav gåtor är det egentligen inget märkligare fenomen än vilken konstform som helst. Den konstnär som lagt ned lite tid och omsorg i en skapelse vill naturligtvis ha så god avkastning som möjligt, men ju bredare publik man försöker tilltala desto mer urvattnat och karaktärslöst blir innehållet. En riktigt jävla smal rulle som The man from Earth gör ju till ett exempel betydligt starkare intryck, gott som dåligt, än någon fet popcornaction i 3D som prånglats ut med profit som högsta prioritet.

Jag kan tänka mig att många börjar skriva på något ganska ärlig och utlämnande men sedan hejdar sig och tänker; ”Kan jag verkligen skriva ett helt stycke om flaskskepp? Då kanske någon som flyger stridshelikopter inte vill ha mig. Äsch, jag skriver att jag har skinn på näsan och fötterna på jorden istället, det är mer universalt!”. Brett som sjutton, men helt jävla värdelöst. Då är det ju bättre att göra sin egen indiegrej och tilltala ett fåtal potentiella själsfränder istället för att att sikta på kvantitet och resultatet att ingen blir riktigt nöjd.

Det ska vara ärligt och naket, inte lager på lager med täckstift och krimskrams.

Bara några saker att tänka på, tänkte jag, så att jag själv slipper tänka på dem i fortsättningen. Var gärna så snygg som möjligt också, för att vara ful är även det något av en dealbreaker.

Missnöjet verkar jag för övrigt dela med majoriteten av de som tagit sig tid att kommentera på 3s Facebooksida. Men så är det väl alltid. Nöjda människor sitter inte inne i timmar och filar på finurliga klagomål när det är molnfri himmel och 19°C i solen.

Ja, jag vet inte.

Vad man istället valt att skicka är en kopia på mitt gamla avtal, där det i och för sig mycket riktigt står att jag har tre månaders uppsägningstid, men det å andra sidan inte står ett ord om att de har rätt att ljuga näsan lång per telefon. Detta gör brevet tämligen ointressant, även om det såklart alltid är kul att få post.

Fräscht att de fortsätter kalla mig Mathias också.

Listigt.

Håkan nya singel, Här kommer hotta spättor från Feskekörka, släpps 25:e maj på Spotify och DVD.

Det var med viss ånger jag ingick avtal med 3. Inte för att jag betvivlade deras kompetens. Tvärtom. Rådfrågade både vänner och bekanta innan avtal skrevs för att försäkra mig om att inget misstag var på väg att begås, och ingen av de tillfrågade hade något ont att säga. Nej, det var mer det att jag fram till denna sommar varit Comviq-abonnent i över tio år. Jag ringde till och med fortfarande med samma nummer jag haft sedan tonåren. Bortsett från att täckningen kunde dala mitt ute på landet i slutet av 90-talet fanns ingenting att klaga på. De var ett säkert kort helt enkelt.

Så varför då byta? Ja, dels kändes det en smula pubertalt att vid tjugonio års ålder rocka Comviq Kompis, men det avgörande skälet stavades iPhone 4. Visst hade även Comviq abonnemang som gav dig iPhone på köpet, men erbjudandet hos 3 var bättre, åtminstone på pappret.

Och de första dagarna var toppen. För någon som tillbringade så patetiskt mycket tid på nätet som jag var det en fröjd att nu även kunna surfa på såväl buss som tunnelbana och toalett. Med Mötesplatsen-appen var det dessutom möjligt att att bli dissad var som helst, när som helst, och hade det inte varit för Twitter-appen hade jag förmodligen heller aldrig börjat twittra och då också gått miste om kontakt med massa härliga människor. Men, säg den lycka som varar…

När nyhetens behag väl lagt sig blottades de skavanker man i nyförälskelsens dimma ursäktat som olyckliga omständigheter. Täckningen visade sig vara sådär. Försvann lite här och var, även när jag befann mig mitt i centrala Stockholm. På landstället i Dalarna kunde jag glömma all kontakt med omvärlden. Hade visserligen en bar om jag besteg ortens högsta punkt, men detta medan resten av familjen streamade YouTube-klipp på altanen med sina Comviq-abonnemang. På min arbetsplats, då belägen mitt på Kungsholmen, var det lika tyst och stilla.

När avtalstiden gick ut var det med andra ord en no brainer att byta tillbaka. Den iPhone jag fått av 3 gick dessutom sönder bara någon månad efter att garantin gått ut. Bara sådär. En dag gick den inte längre att prata i. Ljudet försvann. Mikrofonen fungerade alltså, men bara nån sekund per samtal (vilket blir ett dyrt sätt att kommunicera på då uppkopplingsavgiften ändå ligger på 0,69 SEK).

Skulden ligger här inte hos 3 utan hos Apple, men att 3 ville fakturera 3000 SEK för ett uppenbart (?) mjukvarufel blev för mig droppen. Problemet var bara att för att säga upp abonnemanget kunde jag inte använda tre.se. Jag kunde göra allting annat där, som att byta abonnemang med ett enkelt musklick eller titta på gamla fakturasspecifikationer, men för att avsluta ett abonnemang var du tvungen att ringa under kontorstid, något som är nog så svårt för den som jobbar natt, men stört omöjligt utan fungerande telefon. Solklart fall av moment 22.

Hemsidan tillhandahöll dock fortfarande viss information. Där stod bland annat att uppsägningstiden var tre månader. Då jag inte ville dubbelmackas utav både 3 och Comviq samtidigt bad jag min mor att säga upp abonnemanget i mitt ställe så att jag kunde vänta ut mina tre månader och sedan teckna nytt avtal med Comviq.

Hos 3 lät man meddelade att då inget nytt avtal skrivits då det gamla gick ut så kunde abonnemanget sägas upp med omedelbar verkan. Jag var dock tvungen att ringa personligen eller säga upp abonnemanget via brev. Goda nyheter, tänkte jag, och klickade hem en iPhone 5 med planen att ringa 3 så fort den nya telefonen anlänt. Numret tog jag givetvis med mig. En sådan trotjänare lämnar man inte i klorna hos fienden.

Två veckor senare, 11:e mars, var nummerbytet klart. Jag ringde 3 samma dag som SIM-kortet seglade ned genom brevinkastet. Något abonnemang hittade man dock inte, och det visade sig då att alla abonnemang automatiskt sägs upp när nummerbyte genomförs. Smidigt, tänkte jag, och önskade att detta påtalats redan när mor min ringde, men tackade ändå för mig och lade på. Att jag senare fakturerades för hela månaden tyckte jag inte var mycket att knussla om. Det var till och med vad jag hade förväntat mig.

Vad jag däremot inte hade förväntat mig var e-fakturan på 660 SEK som låg redo att godkännas månaden därefter. Då jag inte längre kom åt mitt konto på 3 kunde jag heller inte se specifikationen, men eftersom min abonnemangsform var en slags pott med över 1000 SEK kvar i vid uppsägningen visste jag att det inte kunde handla om några överskridna samtalsminuter. Ej heller SMS.

Apparna jag köpt kan dessutom räknas på ena handen, och ingen dyrare än 22 SEK. Någon bindningstid existerade ju inte enligt min mors kontakt på kundtjänsten, så någon sådan kunde det inte heller handla om. Solklar galenskap med andra ord, något jag påpekade i ett mejl till 3, vilket också var startskottet på den redan nämnda mejlkonversationen:

Såg efter detta mejl inga skäl att fortsätta konversationen då det inte var så mycket ett samtal som en uppmaning att ”betala rå, hörru. Betala rå. Öh! Betala sa jag!”, vilket ju är ett ganska otacksamt tidsfördriv. Hela samtalet känns faktiskt ganska otacksamt då Christian först talade om fakturering för tolv dagar och sedan ändrade historien till slutfakturering för tre månader, som om han inte ens brytt sig om att kolla upp vad fallet faktiskt gällde.

Och jag förstår att 660 SEK kan tyckas vara en struntsumma att bråka om, men den torde ju vara än mindre för knösarna på 3, vilket gör dem till Optimus Lame.

Fortsättning följer, i värsta fall.

Deppade dock inte för detta utan kastade mig istället tillbaka i sadeln och kontaktade samma dag en jämnårig blondin med hakgrop:

”Är väldigt svag för hakgrop, av någon anledning. Antar att det är för att det ger utseendet lite karaktär. Fast det får inte gå till överdrift, som i fallet Kirk Douglas. Hans hakgrop är ju nästintill bottenlös, och håller man sig inte på avstånd faller man lätt däri. Men din är alldeles lagom, och det gillar man ju, svensk som man ändå är.

Är du i din tur svag för ganska mediokra skallstrukturer utan några direkt utstickande kvalitéer så kan vi ha någonting på gång här.”

Hon svarade att hon hatade sin ”hakstjärt”.

Tolkar det som att ingenting är ”på gång här”.

I fredags ljöd det första böneutropet på svensk mark. Vad jag tycker om saken har jag redan gjort gällande och ser ingen anledning att ytterligare förtydliga, men vill ändå säga ett par saker om samtalen runtomkring.

Jag förstår att många muslimer känner att detta är en seger, och jag förstår att många andra tar det som förlust. Jag kan till och med förstå de som inte orkar bry sig. Vad jag däremot inte förstår mig på är de som sjunger böneutropets lovsång, trots att de egentligen inte bryr sig.

För bryr sig gör de inte. Oisín Cantwell bryr sig inte, inte ett smack. Det handlar inte om vad Oisín vill, utan om vad Oisín inte vill, vilket är att vara ”rasisterna” till lags. Även om det visade sig att Sverigedemokraterna presenterade ett partiprogram som var en diplomatisk dunderhit och gagnade precis alla så skulle Oisín ändå ta parti emot, eftersom han av princip inte förhandlar med ”rasister”.

Skulle välfärdssamhället rasa samman av den ökade påfrestningen skulle Oisín bara se det som en välkommen omstrukturering då Sverige i Oisíns tycke är en grumlig soppa utav strukturell rasism som måste bekämpas till varje pris, oavsett medel. Ändamålet helgar allt.

På samma sätt resonerar många andra svenska journalister, de som på Flashback sorterats under etiketten ”tyckareliten”. Aftonbladets ledarkrönikör Anders Lindberg är en av dem som med huvud högt sällar sig till denna trygga skara. Anders öronmärker alla som betvivlar Islams förträfflighet med islamofobi. Det finns inget annat svar i Anders bok. Vänder du den upp och ned så står det längst bak, klart och tydligt. Islamofobi. Det är Anders universalfacit. Att han själv i och med detta gör sig skyldig till precis samma förenkling får man väl ha överseende med, antar jag. Blir ju fett jobbigt att skriva ledarkrönikor om man måste bedriva lite faktiskt journalistik.

Givetvis finns det en väldigt onyanserad sida även hos islamkritikerna. Jag kan själv villigt erkänna att jag inte ser en enda vinst med en växande muslimsk befolkning. Det betyder inte att jag vill repatriera varenda kvinna i huckle eller man med yvig skepparkrans, det betyder bara att jag har svårt att uttyda vad den muslimsk befolkningen har att erbjuda Sverige. Vad i denna kultur är det som gynnar den enskilde individen? Islam har ju ingenting som gagnar oss ur ett jämställdhetsperspektiv. Om något är det snarare en rejäl jävla U-sväng med handbromsen för att sedan dra iväg i motsatt riktning med gasen i botten.

För en 80-talist som undertecknad var temadagar om andra världskriget lika självklart som allemansrätt och cykelkörkort, och de flesta svenska grundskolor förärades någon gång under 90-talet med finbesök från en eller flera av förintelsens få överlevare. Själv gick jag i sexan när lotten föll på min, ett möte som slutade med att till och med klassens mest inavlade bondnazister satt i tårar när numret på underarmen blottades. Det värsta brottet i modern tid, sades det, och alla höll med. Att det samtidigt slaktades en miljon tutsier i Rwanda talades det egendomligt nog tyst om, men detta inlägg kommer bli långt nog utan att vi byter kontinent, så vi håller oss till Israels folk för stunden.

Om skolor fortfarande bjuder in föreläsare från de tyska koncentrationslägren har jag inte en aning, men vad man nu däremot kan läsa om är högstadieelever som står i korridorerna och skanderar ”Jävla jude! Jävla jude!” åt sina egna lärare. Sofia, fröken för en mellanstadieklass i Malmö, berättar också om hur hennes elever betvivlat hennes judiska ursprung eftersom ”hon var snäll”. Avslöjandet kom efter att hon hört elever varna varandra för att inte dricka Coca Cola då judarna påståtts hällt blod från palestinska spädbarn däri. Förskräckt bad hon då barnen rita bilder av judar, varpå de lämnade in teckningar föreställande skräckinjagande varelser med ondskefulla ögon. En elev sa till och med ”vi vill döda alla judar”.

Samma elever som uttryckt sitt judeförakt slutade efter bekännelsen att komma på Sofias lektioner. När hon konfronterade en av dem, en pojke på nio år, fick hon svaret att han inte fick närvara för mamma och pappa. När hon undrade varför blev svaret, ”Du är jude”. Och för den som tror att det är unga, arga, lågutbildade svenska män som står för trakasserierna förtydligar Fredrik Sieradzki att så inte är fallet. Intressant och relaterat är även att den arabiska översättningen av Mein Kampf är en riktigt bästsäljare. Dock inte i Sverige, kan tilläggas för ärlighetens skull.

Men det är inte bara judar som stöter på patrull i de nysvenska skolorna. Även homosexuella får sig en släng av den mångkulturella sleven, och i höstas nekades Joakim Håkansson-Leo anställning som dramapedagog på en skola i Hässleholm eftersom arbetsgivaren var orolig över hur invandrarna skulle bemöta en bög. Hans säkerhet kunde helt enkelt inte garanteras, och jobbet gick istället till en kvinna med lägre kvalifikationer, men med förmodad mer respektabel sexuell läggning.

Dessa fall har i sig ingenting med böneutrop att göra, men är ändå intressanta om man ska utvärdera huruvida olika religioner och dess utövare förtjänar exakt samma behandling. Det ger också kritiska röster viss legitimitet och blir svåra att avskriva som ren främlingsfientlighet.

Visst finns det naturligtvis kritiker som är rasister, märkligt vore väl annars då främlingsfientlighet är en relativt vanligt företeelse inom alla kulturer. Önskvärt här vore dock att de lärda gick in och mästrade de som drar alla muslimer över en kam genom att visa dem att myntet har två sidor, inte att själva vända på myntet och lika envist hävda att inga problem existerar.

För det är på just denna barnslig nivå den offentliga debatten förs. Ont eller gott, det är alternativen. Antingen är islam en härligt regnbågsgrann färgklick i det betonggrå landet lagom, eller så kommer islamiseringen leda till västvärldens förfall. Det tycks inte existera några mellanting. Att den vanlige arbetaren inte har tid eller ork att studera ämnet ur alla dess tänkbara vinklar får man väl ha förståelse för, men att den så kallade tredje statsmakten inte anser sig bära ansvar att vara mer nyanserad är minst sagt olustigt.

Än mer önskvärt vore såklart att regeringen tog strid för det sunda förnuftet. Bara en ynka smula ödmjukhet skulle göra så mycket. Men nej, inte heller på Rosenbad existerar några gråskalor. Där spelas varje politisk fråga som ett schackparti. Svart mot vitt. Vi mot dem (även om det gärna deklareras att något ”vi mot dem”-samhälle vill man minsann inte ha). Högst oroande, naturligtvis, då only a sith deals in absolutes.

Att få saker i historien visat sig vara så oproblematiskt att det enkelt kan sorteras i en hög för antingen bra eller dåligt skiter man högtidligt i. Mångkulturen är bäst, ingen protest. Det spelar ingen roll att det ena landet efter det andra offentliggör mångkulturens misslyckande. David Cameron säger nej. Angela Merkel säger nej. Nicolas Sarkozy säger nej. Men vi säger ja, för i Sverige är vi bättre än så. Vi är undantaget. Här är så härligt att det vore helt otänkbart att någon skulle komma hit och inte vilja vara en del av härligheten.

Men om det nu är så, att Sverigedemokraterna har fel i precis allt de säger, hur kommer det sig då att den muslimska överhetens män och kvinnor gång på gång fastnar med islamistskägget i brevlådan? Vet till exempel svenska folket om att ordföranden för det största muslimska samfundet (Sveriges muslimska råd), Helena Benaouda, är svärmor till Munir Awad som nyligen dömdes till tolv års fängelse för planering av terrorattentat? För mig kom det nämligen som en överraskning, och inte den sorten som firas med färgglada girlanger och heliumballonger.

Svårt kränkt av Muhammed-karikatyrerna åkte Awad i slutet av 2010 till Danmark för att skjuta så många av Jyllands-Postens anställda som bara möjligt och sedan hugga huvudet av de ansvariga. Ovanpå detta har Munir Awad dessutom två gånger tidigare suttit häktad misstänkt för samröre med terrorister, och ändå förnekade Benaouda bara dagar innan gripandet att hon inte märkt av någon extremism i Sverige. Detta trots att hennes egen dotter tidigare gripits tillsammans med Awad, misstänkt för detsamma.

Munir är dock inte den enda ”svensk” som drömmer om de västerländska hundarnas blod på sin sabel. SÄPO bedömer att de i dagsläget finns cirka 200 våldsbejakande islamister som planerar attentat på svensk mark, och borträknat självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, som sprängde sig själv mitt i julruschen 2010, påstår man sig även ha stoppat attentat som svenska folket inte ens känner till.

Redan 2005 talades det om att Stockholm var en viktig terrorbas för GIA och GSPC, som tillsammans gjort sig skyldiga till massmord som kostat många tusentals människor livet. När Paris tunnelbana bombades 1995 var det GIA som stod bakom, och attacken finansierades från svensk mark.

Och detta är alltså bara de heliga krigare som vi redan släppt in. Fler står på kö, och mellan 2001 och 2006 nekades sammanlagt 242 personer uppehållstillstånd eftersom de bedömdes vara en säkerhetsrisk, och antalet ärenden bara ökar för vart år som går. Nämnas kan även att 40 av de 65 terrormisstänkta individer som nekades uppehållstillstånd 2006 var asylsökande, eller ”papperslösa”, som de kallas i svensk press. Värt att ha i åtanke nästa gång Jonas Gardell twittrar om det inhumana Migrationsverket som vägrat fristad åt ett oskuldens folk på flykt.

Men kanske kan då denna historia glädja herr Gardell, för då och då segrar nämligen godheten och härliga killar som Fuad Mohamed Qalaf kniper sig ett permanent uppehållstillstånd och alla dess tillhörande privilegier. Med detta lämnade han sedan landet och sätter nu Sverige på kartan genom att rocka titeln al-Qaida-shejk i Somalia där han med kalashnikovs och sharialagar paralyserar folket och bland annat har roat sig med att stena den trettonåriga Asho Duhalow till döds för att hon inte hade råd med heltäckande klädsel.

Good riddance, skulle man kunna säga, även om det såklart inte utesluter att shejk Qalaf återvänder när hög ålder och reumatism gör det svårt att terrorträna i liggande ribbstol, och istället väljer att chilla i Västerort där han kan lyfta lite lagstadgad pension. Då får han även tid att gjuta nytt liv i den gamla Rinkebymoskén där han tidigare var ledare, och återigen ”trollbinda sina lyssnare” med tal om jihad och utplåningen av alla judar och amerikaner.

Att den svenska förorten är attraktiv jaktmark för den som söker explosiva lärljungar skriver även Nalin Pekgul, tidigare ordförande i Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, under på. Hon hävdar till och med att det är mycket lättare att rekrytera en självmordsbombare i den svenska förorten än det är att hitta en i Istanbul eller Kairo, och oroas själv över hur religiösa fundamentalister är på frammarsch i Sverige.

Och Nalin borde veta vad hon pratar om. Den egna hemorten Tensta beskriver hon som en plats där den som tror på demokrati och jämställdhet har en tuff match att vänta och där extrema religiösa grupperingar bara blir allt starkare. Som nyanländ trettonåring var hon till och med själv beredd att spränga sig i luften för kurdernas sak, och ta en militär byggnad eller bro med sig i smällen. ”Vi fostrades alla så, i den kurdiska kampen kan man mörda eller mördas och det var självklart”. Hon har också anklagat det egna partiet för att de inte delar folks oro och verklighet, något hon också tror kan ha kostat Socialdemokraterna valet.

Att Nalin Pekgul kom på bättre tankar är naturligtvis glädjande, men en islamist blir inte nödvändigtvis mindre islamist för att hen byter dynamitbältet mot en Dressmann-kostym (aw yeah I did!), och på detta är den konservativa muslimen Abdirizak Waberi ett exempel gott som något. Waberi sitter sedan 2010 i riksdagen som suppleant i försvarsutskottet och var tidigare ordförande i Islamiska förbundet i Sverige samt rektor för den muslimska friskolan Rörmosseskolan i Göteborg, varav den senare under Waberis styre fick skarp kritik rörande ”lärare som är fysiskt hårdhänta mot elever”, samt att de blundat för pojkars kränkande beteende mot flickorna på skolan. Skolans arbetsplan har även inslag som strider mot skollagen, så som obligatorisk bön i moskén och att betygssättningen är godtycklig och förefaller gynna pojkarna på skolan.

Waberi missgynnar dock inte bara sina kvinnliga elever, han tycker heller inte att kvinnor och män bör ta varandra i hand, och på tu man hand helst inte ens vistas i samma rum över huvud taget. Fler av Waberis ”greatest hits” har klippts ihop i videokollaget nedan, och även om jag hade föredragit oredigerat material så sägs det tillräckligt mycket dumheter för att denne man ska sticka ut som en kännbart udda karaktär i jämställdhetens land.

Inte konstigt att Fredrik Reinfeldt vägrar kalla sig feminist när han omger sig med en sådan patriark av rang. Mycket bättre går det heller inte för Socialdemokraterna som nyligen skulle bevisa sig sådär skönt mångkulturella och välja in en muslim i partiledningen. Valet föll ju, som ni säkert minns, på Omar Mustafa, som efter mindre än en vecka avgick och därmed också slog Håkan Juholts rekord om kortast möjliga ämbetstid med hela 297 dagar.

Gnuhjorden som fick Mustafa på fall bestod till största delen av de gästtalare som bjudits in till Islamistiska Förbundet under hans tid som ordförande, där bland andra klassiska antisemiter som Salah Sultan och Ragheb al-Serjany stått på gästlistan. Bara veckor innan Mustafa valdes in i partistyrelsen bjöd man dessutom in den osköna vänsteraktivisten Yvonne Ridley, samt den palistinske författaren Azzam Tamimi som beskrivit Israel som ”en cancer” och dessutom försvarat terrorattentat mot civila israeler.

Är det bara jag som tycker att det känns lite obehagligt att dessa människor ändå på något sätt utgör det muslimska samhällets grädda? Någon som tagit sig in i regeringen, om så bara för sex dagar, kan inte ju ha stött på förödande mycket strukturell rasism tänker jag. Och jag tar för givet att vi endast låter the cream of the crop styra landet, eller? Waberi och Mustafa borde således tillhöra två av de mest välintegrerade representanter som svenska muslimer har att erbjuda. Visst, de företräder naturligtvis inte varje enskild muslim, precis som att ingen lär tror att jag är ett arrogant rövhål bara för att Fredrik Reinfeldts för sig på det viset. Men, om en politiker uttalar sig olämpligt så får det med rätta konsekvenser för partiet, och hamnar tillräckligt mången minister i klister så döms till slut hela partiet ut som fara för allmänheten.

Färskt exempel på detta är givetvis tidigare nämnda Sverigedemokrater. Behandlade man Islam på samma premisser skulle svenska folket vid det här laget stå enade i kampen mot Islam och kräva förbättring eller dess representanters omedelbara avgång. Men så fungerar det inte. Trots allt som hänt gläds istället människor som Oisín Cantwell över böneutropen och tycker att en alldeles för lång väntan äntligen är över, och medan prisandet av Guds storhet ljuder över Coop Forums parkering i Botkyrka får en statusuppdatering där någon gått ur Svenska Kyrkan 22 likes.

Och det är här som millimeterrättvisans inkonsekvens kommer in i bilden, för att jämföra Islam med Svenska Kyrkan är helt befängt, såklart, eftersom Svenska Kyrkan under decennier genomgått ett grundligt stålbad och fortsätter att tvagas årligen i takt med samhällets utveckling. Kvinnliga präster är numera vardagsmat, och sedan 2009 är det även grönt ljus för samkönade äktenskap (även om ingen enskild präst har skyldighet att förrätta vigseln).

Hur vanligt är det då med samkönade äktenskap inom Islam tro? Tja, enligt Ayoub Chibli, vigselförrättare vid Islamic Center i Malmö, skulle den imam som sa sig vara villig tvingas löpa gatlopp och få ordentligt med stryk på kuppen. När han själv i en intervju själv gissade att frågan kanske kunde komma att tal upp först om 500 år fick han hundratals arga brev från människor som tyckte att 500 år låg alldeles för nära i tiden. Även Mahmoud Aldebe, ordförande för Sveriges Muslimska Förbund, bekräftar att det inte blir tal om några samkönade äktenskap i Sverige. ”Islam förbjuder samkönade äktenskap. Det är något som Gud har bestämt”, helt enkelt.

Kvinnliga imamer kan vi nog också glömma då detta är haram, det vill säga tabu. En kvinna skulle visserligen kunna leda bönen för andra kvinnor, men en kvinna kan aldrig leda bön inför män då män inte kan behärska sig och ”smutsiga och okyska blickar” riskerar att solka hennes oskuld. För att undvika detta får kvinnorna inte ens vistas i samma rum som männen och sträng könssegregation råder under bönen. Är man extra oren, det vill säga menstruerar, får man hålla till i hallen.

Det känns väl modernt och fräscht, eller? Ponera att Svenska Kyrkan skulle införa ett liknande regelverk i dag. ”Ut med Always-packet i vapenhuset, här vill vi inte ha något smuts!”. Lika för alla, ska det ju vara. Skulle då den som uppmärksammade detta och undrade vad fan Svenska Kyrkan höll på med hängas ut av Anders Lindberg som kristofob? Ja, kanske, men jag betvivlar det. Mer troligt är att den som kom med förslaget skulle twitterdrevas bort från sin tjänst, och helst ut ur landet.

Behöver jag ens dra upp Uppdrag Granskning wallraff-reportage Imamernas Råd? 6 av 10 imamer/familjerådgivare uppmanade kvinnor i behov av vägledning att en kvinna måste ha sex med sin man mot sin vilja, och lika många svarade att kvinnan inte bör anmäla mannen för misshandel. Själv har jag inte varit i kyrkan sedan brorsan gifte sig, men kan inte minns något i vigselförrättningen som gav honom rätten att disponera sin frus kropp efter behag. Lyssnade dock inte så noga, så det är möjligt att han med Guds välsignelse smockar till sig en kopp te i detta nu.

Tämligen unik torde även Svenska Kyrka vara i det avseendet att man för kyrkans pengar anställer imamer samt bjuder in muslimer för att läsa högt ur suror och Koranen. För att göra det lite sådär extra härligt rosenskimrande mys-PK har man även valt att stryka delar av den egna trosbekännelsen för att ingen muslim ska behöva känna sig kränkt.

När Malmöprästen Helena Edlund ifrågasatte detta kallades hon nazist och omplacerades. Kollegor slutade hälsa, för en nazist vill man ju inte heja på, då kanske man själv blir nazist. Kyrkans Tidning ringde till och med upp för att göra en intervju angående vilket parti Helena röstade på, och en ledarskribent för samma tidning krävde att människor som Helena skulle sluta prästvigas. Kyrkans Tidning tycker alltså att människor som ställer sig frågande till om spridning av Islam är Svenska kyrkans uppgift inte har någonting i Svenska Kyrkan att göra? Mind = blown.

Denna medaljörvärdiga uppvisning i komplett idioti till trots förtjänar ändå Svenska Kyrkan en eloge för sin flexibilitet och framåtanda. En parodisk sådan, förvisso, men till skillnad från Islam bevisar man i alla fall sin samarbetsvillighet gång på gång och har förtjänt sina privilegier. Detsamma kan inte sägas om Islam, hur öppen och skön man än vill vara. Faktum är att jag inte hört ett enda argument för Islams förträfflighet. Det enda som upprepas är samma ihåliga eko bestående av ”religionsfrihet” och ”islamofobi”. Och är det grund god att stödja sig mot så betyder det, hårdraget, att allt är tillåtet så länge du kan backa upp det med en uråldrig skrift, och den som inte gillar läget är en fördomsfull foliehatt.

Att kräva millimeterrättvisa och behandla Svenska Kyrkan och Islam som om de vore en och samma är som att ge två kollegor samma löneförhöjning baserat på den enes goda arbetsmoral trots att den andre ständigt försover sig, nyper praktikanter i stjärten och tar två timmar lunch. För det första är det grovt demoraliserande, och för det andra ger det goda skäl att betvivla att Islam någonsin kommer låta sig assimileras med tiden. Varför skulle den som får allting gratis plötsligt ställa sig upp och säga ”Nej, nu får det vara nog med denna frikostighet! I fortsättningen vill jag göra rätt för mig!”?

Att håll tummarna är ingen lösning, ej heller att peka ut den som tvivlar som problemet, eller märka honom med okvädesord. Inte för att jag längre bryr mig. Anders Lindberg får gärna kalla mig för islamofob om det känns bättre. Han får kalla mig precis vad han vill. Att gästa Anders fantasivärld är liksom inget problem. Där kan man komma och gå lite som man själv bäst vill. Det är däremot svårare att fly en verkligheten där man erkänt en hierarki baserad på kön och sexualitet. För med det har jag ett jävla problem. Jag går inte med på det, inte för en sekund.

Krav måste ställas, och efterlevs inte kraven så bör det vara tack och hej till fler bygglov för moskéer och böneutrop från minareterna. Tycker att Den obekväma sanningen formulerar det hela perfekt i sin blogg En uppmaning till Sveriges muslimer. Inlägget (och bloggen) rekommenderas i sin helhet, men tar mig avslutningsvis ändå friheten att citera dess själva kärna:

”Nu hävdar svenska muslimer och deras företrädare, både muslimer och icke-muslimer, att de visst delar svenska värderingar och är de mest progressiva bland progressiva muslimer i världen. Bra. Men det går förstås inte att tro ett ord av detta om inte samtliga islamska föreningar och förbund öppet går ut och tydligt deklarerar följande:

Enligt sin egen argumentation skulle detta motas med stor glädje av svenska muslimer som helhjärtat ställer sig bakom just dessa värderingar, antalet medlemmar skulle förväntas skjuta i höjden, då även de som tidigare känt sig utestängda nu skulle inkluderas på ett annat sätt. Det lilla tapp man skulle göra när fåtalet islamistiska extremister lämnade organisationerna skulle rimligen kompenseras flera gånger om. Eller?”

Finklädd, parfymerad och redo att ge mig av ställde sig emellertid livet i vägen och bara ”Jaha ja, och vart tror du att du är på väg då, lille vän?”, och alla som någon gång haft med livet att göra vet att det knappt är lönt att tjafsa emot när hen är på det humöret. Backade istället och gestikulerade med höjda händer underlägsenhet, för att sedan motvilligt vända mig om och med näve knuten hård nog att producera diamant somna på soffan, utmattad av motgång.

Dagens försök gick däremot bättre, vilket väl kanske inte säger så mycket då jag lika gärna hade kunnat trillat utför ett stup och det fortfarande hade räknats om succé i jämförelse. Livet syntes inte till, men när jag väl hittat fram till rätt adress låg födelsedagsbarnet däckad i någon slags körtelfeberkoma och svarade varken på samtal eller SMS, och när jag väl släpptes in i porten av en misstänksam men vänlig herre visade det sig att hon bodde i den enda lägenheten som saknade namn på ytterdörren (!).

Gubben som släppte in mig lär väl sedan stått som limmad vid kikhålet och med lätt ångerfull blick följt mig där jag smög trappa upp och trappa ned och kollade dörrar, med elvan slagen och tummen redo på tvåan om det skulle bli trubbel. Men det blev det inte, för jag lyckades slutligen lokalisera rätt lägenhet med hjälp av uteslutningsmetoden, och lutade då paketet mot väggen och begav mig.

En mindre man hade såklart plingat på på och väckt sjuklingen för att gotta sig i den tacksamhet en gåva ofta genererar, men inte jag. Jag skickade istället ytterligare ett SMS där jag förklarade att hon antingen hade en present som väntade utanför dörren när hon vaknade, eller att jag precis gjort en total främling väldigt glad. Jag tar mig i alla fall friheten att tro att främlingen hade blivit glad, även om denne inte direkt haft någon användning av presenten. Det är ju ändå tanken som räknas och sådär menar jag, även för främlingar. Men bodde där gjorde hon, och uppskattat var det, vilket kändes skönt, eftersom jag annars förmodligen hade slutat göra saker för folk helt och hållet. En tung börda att bära för någon som redan är sjuk.

Så vad var det då jag hade köpt? Ingenting, egentligen, men jag hade målat en tavla. Lite dagisvarning på gör-det-själv-presenter, men så länge man lagt minst en arbetsdag på skapandet så har man ju i alla fall gått back på kuppen, vilket måste räknas med i värderingen. Och nu när gåvan är levererad och jag inte längre äventyrar överraskningsmomentet så tänkte jag bjuda även er som inte fyller år på resultatet. Jag kallar den; Förträfflighet i fyrfärg.

(Vill man överösa mig med komplimanger går det såklart bra, men kom ihåg att hålla det på en anständig nivå.)

Blockar dock aldrig utan anledning, och kriterierna för att svartlistas är som följer:

1). Säkerhetsskäl. Personen ter sig närmast besatt. Mejl, flirtar och löften om att ”bli min till varje pris” fortsätter ösa in trots nekande eller uteblivet svar. Personens affektion utgör helt enkelt en fara för såväl sin egen som för min och andras säkerhet.

2). Diss. Personen har inte svarat på tilltal eller demonstrerat sitt ointresse klart och tydligt. Blocken fungerar här också som en slags personlig säkerhetsspärr för att själv slippa uppfylla kriteriet ovan.

3). Platsbrist. Personen tar helt enkelt upp onödig plats bland sökresultat då denne saknar en eller flera av de kvalitéer jag söker i en kvinna. Har skulle man kunna tro att det är rena troll som dominerar skräphögen, men gallringen baseras mer på fula ovanor så som rökning, andlighet, veganism, absolutism, ”fötter på jorden”, föräldraskap, dödlig fetma, skäggromantik, känslovänster, träning som intresse, ”skinn på näsan”, politiskt orakad, benprotes, absurd livsglädje, genusgrisyr, husdjur i plural och övrigt mög. Ja, kort och gott egenskaper som ingen söker i vare sig kvinna eller medmänniska.

Majoriteten av platserna på listan berör dock punk två. Tredje stycket.

Att personen dessutom bor i Trosa måste ju klassas som sexuellt ofredande.

Bo själv däremot ser naturligtvis inga som helst problem med det han har gjort, för så länge man är politiskt korrekt kan man ju inte ha/göra fel.

Hon hade heller inga bilder. Eller hon hade en bild, en profilbild, men den var både suddig och märkligt skuren. Svår att dra några slutsatser utifrån, även om jag gillade hennes leende. Det fick henne att framstå som söt men vansinnig. Det var allt. Ingen övrig fakta fanns att tillgå. Inga mått. Ingen vikt. Ingen längd. Inga ledtrådar om politisk hemvist, husdjurspreferenser eller rastillhörighet. Ingenting. Men det är ju alltid kul att bli kontaktad, tänkte jag, så jag slog till.

Vi hade bestämt att vi skulle ses klockan sju på Folkbaren, en trappa upp. Eller jag hade bestämt det. Inte så mycket för att jag gillar Folkbaren som för att jag ombads välja plats och i panik tog första bästa ställe för att framstå som en man som vet vart man tar vägen. Ironiskt nog, eftersom jag aldrig hittar dit. Trenne gånger jag vart där, och trenne gånger jag gått fel. Denna gång var givetvis inget undantag, men just därför var jag också ute i mycket god tid och dök således upp precis på klockslaget, likt en kavaljer av rang.

Själv kom hon trettiofem minuter för sent. Då vi inte bytt nummer innan hade jag gett upp efter femton. Enda skälet till att jag dröjde kvar var för att andra människor inte skulle förstå att jag precis blivit bedragen. För att vilseleda eventuella tvivlare hade jag till och med tagit med en bok. Med en bok ser man nämligen lite mindre ”tragiskt ensam” ut och uppfattas istället som en kille som gör ett evenemang av de enklaste nöjen och ser liv och rörelse som sitt rätta element. Nackdelen med detta är förstås att ingen gillar människor som ser liv och rörelse som sitt rätta element, något som också kan förklara många av de onda blickar jag mottog där jag och min bok tog upp ett bord för fyra medan de sällskap som kom in fick tvinga sig in i de skrymslen det fanns plats.

Men, så kom hon. Ja, nästan stormade in. Sötare och vansinnigare än jag någonsin vågat hoppas. Kanske rent utav vacker. En sån där kvinna som inte har någonting i ett sällskap som mitt att göra utan hör hemma bredvid en medvetet orakad Dressmann-modell som skrattar högt åt allt som sägs som det vore det roligaste han någonsin hört. Men likväl, här var hon. Min för stunden att förföra efter bästa förmåga.

Hon slog sig ned mitt emot men låtsades höra dåligt och bytte plats till stolen intill. Classy move. Hon beställde ett glas vitt och smädade sedan hovmästaren bakom hans rygg och undrade vad jag var för stjärntecken. Jungfru, svarade jag, och passade samtidigt på att smyga ned det sista uns av värdighet i bröstfickan. Tydligen passar dock jungfru och vädur bra ihop. ”Intressant”, ljög jag, och gjorde samtidigt en mental anteckning om att gåtan om varför så få kvinnor sitter i bolagsstyrelser var löst.

Tydligen var väduren duktig på att starta projekt, men mindre bra på att avsluta dem. Kanske var det därför hon heller aldrig lagade mat. Man kan ju inte koka ris hur länge som helst. Istället åt hon ute så ofta det fanns en ursäkt. Jag började genast fantisera om hur vi i tusen stearinljus sken åt döner kebab i armkrok. ”Var serverar de Stockholms bästa burgare?”, avbröt hon, medan jag kom på mig själv i full färd att ta en tugga ur tomma luften. ”Hemma hos mig”, svarade jag, och menade det. ”Hahaha!”, svarade hon, och tvivlade.

Sen var dejten slut. Inte för att på grund av något som sagts, utan snarare tvärtom. Faktum är att det varit så trevligt att de två timmar vi haft passerat i ett ögonblick. Till och med så fort att hon helt glömde bort tiden och blev ytterligare en halvtimme försenad till det födelsedagskalas dit hon nu skulle fortsätta. Något av ett tema för kvällen, tydligen.

”Trevligt att träffas!”, sa hon, och reste sig upp. Trevligt att träffas betyder i dejtingsvängen att det inte varit tillräckligt trevligt för att träffas igen. ”HORA!”, tänkte jag, tills hon kompletterade med ett ”Jag måste få ge dig en kram” och ett ”Vi hörs!”. Och höras vill man ju. Ofta direkt, eftersom man ju inte direkt blir yngre och orkar längre. Planen var dock att vänta in i det sista för att framstå som en kille som är för snygg för att bry sig. Och det gick bra, tills jag några timmar senare hetsades av en god vän att skicka ett meddelande redan samma kväll.

Jag skrev att jag trivdes i hennes sällskap men att jag inte ens fått svar på hälften av de frågor jag hade. Hon svarade med att inte uppmärksamma någonting av det jag precis skrivit och istället önska mig en trevlig dag, en önskan man skulle kunna säga hade en nästan aggressivt motsatt effekt.

Detta var förra helgen. Har inte haft en enda trevlig dag sedan dess. Tji fick hon.

Halalslakt innebär att slakten utförs av en muslim i en halalgodkänd byggnad. Där skär slaktaren, på sant Dexter-manér, halsen av djuret samtidigt som denne viskar ljuva böner i djurets öra under tiden djuret förblöder.

Att djur ”lönnmördas” är dock för mig inget problem. Det må låta grymt, men vad jag menar är att den som äter kött inte direkt befinner sig i position att moralisera över hur steken hamnat på bordet. Att slaktas är ju knappast någon fest bara för att lidandet blir kort. Utförs halalslakten på svensk mark har dessutom el-bedövning förekommit då slakt utan bedövning är förbjuden i Sverige.

Vill du äta halaltacos efter fredagsbönen eller festa till det med en halalbiff med bearnaise så frossa tills du storknar. Ser heller ingen anledning att bojkotta butiker som tillhandahåller denna produkt, ett spår många andra ”islamofober” tycks vara inne på. Däremot ska halalslaktat kött inte vara ett krav som tillgodoses i den konfessionsfria skolan. Där borde Charlotte Hanssons lösning vara den omvända, alltså att den som på religiösa grunder inte kan äta det som serveras får välja ett vegetariskt alternativ. Eller att densamme, som Landskronas Praktiska Gymnasiums rektor uttryckte det; ”helt enkelt låter bli att äta”.

Nu hävdar visserligen fru Hansson att slaktmetoden inte varit ett kriterium då man bytte leverantör från Hotell Öresund till en ”libanesisk entreprenör”, utan att man istället gått efter kriterier som fetthalt, kötthalt, sockerhalt, salthalt etc., något som bekräftas av Thomas Lehrecke, chef för teknik- och serviceförvaltningen. Och det är såklart mycket möjligt, eftersom det är lag och sådär. Men de får samtidigt ursäkta en gammal skeptiker i tider då den påstått sekulära staten tillåter patriarkala förtryckarsymboler i klassrummen och ställer olika krav på barn baserat på religiös tillhörighet.

Om det nu fortfarande finns några svenska journalister som inte ”vågar vägra ta debatter” borde en av dessa kolla upp vad som, utöver slaktmetod, skiljer dessa två leverantörer åt. Stämmer det som Charlotte och Thomas påstår så får saken anses utagerad och alla köttätare får helt enkelt finna sig i att äta kött av högsta kvalité. Visar det sig däremot att detta bara är ännu en lögn och etapp i Alliansens evighetskampanj Rädda mångkulturen, död eller levande råder jag samtliga landskronabor som värnar om det sekulära samhället att göra sin röst hörd, antingen detta år eller nästa.

Är det dessutom så att köttkvalitén är det primära skälet till leverantörsbytet kanske någon även borde ta sig en titt i kylen på Hotell Öresund då det känns som om det ska till ganska grava skillnader i standarden för att den process ett byte kräver ska bli aktuell. Det kan knappast handla om några få procent, utan lär snarare vara skillnader av kalibern ”kråk- och paddfötter i kalopsen”. Om det nu är kötthalt man verkligen går efter vill säga. Pris känns troligare, inte minst med tanke på att skolan redan går på knäna och Helsingborgs Dagblad rapporterar att halalkött många gånger är det billigare alternativet. Intressant även detta då halalslakt känns som den mer resurskrävande metoden, vilket väcker andra oroande frågor. Just dessa är dock ett helt annat inlägg.

Eller, det gjorde det tydligen, för i går beslutade man nämligen att moskén i Fittja blir den första moské i Sverige som tillåts basunera ut budskapet om Guds odiskutabla förträfflighet från sitt bönetorn. En gång i veckan, tre till fem minuter mellan tolv och ett.

Inte hela världen, tycks många resonera, och kanske stannar det också där. Men, kanske kan det också vara så att någon som först beklagat sig över att inte ha någon moské alls – för att sedan gå från den källarlokal man tilldelats till riktig moské, och sedan gå från riktig moske till riktig moské med minaret, och sedan gå från riktig moské med minaret till riktig moské med minaret och böneutrop – inte kommer nöja sig förrän denna riktiga moské med minaret och böneutrop tillåts sända böneutrop fem gånger om dagen, precis som en riktig moské med minaret bör.

Men jag kan ju såklart ha fel.

Det är dock inte muslimernas önskemål som stör mig. Klart att de, precis som alla andra, har rätt att testa gränserna. Vem hade i deras situation inte gjort detsamma i ett land där ”antirasisterna” tycks falla över varandra i sin iver att vara dess minoriteter till lags? Nej, det är våra politiker som stör mig. Dessa lömska råttor som ena dagen står otåligt stampandes i kö för att inför pressfotografens blixtar svära den feministiska trosbekännelsen och med klump i halsen tala om kvoteringar för att lösa Riddar Patriarcatos fasta järngrepp, för att nästa dag plötsligt vända på en femöring och lydigt dansa efter imamernas pipa, trots att islam är det närmsta vi kommer den patriarkala mardrömmen förkroppsligad. Logiken är..? Någon? Ingen? Okej.

Jag vet inte vad mer jag ska säga. Eller det där är inte sant. Jag vet precis vad jag vill säga, men det passar sig inte riktigt på en blogg titulerad En Härlig Kille.

I början blev det förmodligen mest Wagner-covers på rockackord hemma på sängkanten, men i takt med att fingertopparna härdades mjuknade också de stela arbetarlederna, och snart dansade fingrarna lika ledigt över lönnhalsen som en fräulein genom de österrikiska vallmofälten. Med färdigheten kom naturligtvis också självkänslan som ett brev på posten, och snart kan Hitler mycket väl ha livnärt sig som trubadur på heltid bland de lokala ölhallarna, något som även skulle förklara hur han kom i kontakt med det tyska arbetarpartiet.

Med tiden tog dock intresset för politik överhand, och efter ölkällarkuppen och den nio månader långa fängelsevistelsen på Landsberg (där han inte bara skrev Mein Kampf utan förmodligen också flera sånger tillägnade Stefanie, den flicka som stulit såväl Adolfs som August hjärta i Linz), lades dock allt större fokus på partiet, och drömmen om ett skivkontrakt övergick, som i många andra unga mäns liv, till en mer realistisk önskan om världsherravälde (vilket är förståeligt då det i nazistiska kretsar nog ansågs lite gay att ge utlopp för sina känslor genom annat än att panga rutor och grova fascistiska brott mot mänskligheten).

Visst kan det ha förekommit mindre jamsessioner och trumcirklar efter möten och demonstrationer, det är det ingen som säkert vet, men det var förmodligen först när Goebbles anslöt sig till partiet som Hitler upptäckte att han inte bara hade en vän att dela drömmen om ett rasrent rike med, utan även en själsfrände som delade behovet av en kreativ ventil (något som ju knappast blev mindre påtagbart i och med att Adolf, likt Atlas, bar hela världens öde på sina axlar). Goebbles, som ju var en diktare av rang, var till en början antagligen skeptisk till att blanda nytta med nöje, men när Hitler efter en flaska riesling på frihand tonsatt Goebbles första kända text (Der tote Freund) mjuknade han rejält och blev kanske därefter också bandets huvudsakliga textförfattare medan Hitler ägnade sig mer åt melodier och attityd.

Att Himmler (som deltagit i ölkällarkuppen) skulle haft några musikaliska ambitioner finns det föga stöd för, men då han studerat vid 11:e bayerska regementet och länge hyst drömmar om att bli yrkesmilitär kan han också mycket väl haft en naturlig fallenhet för god takthållning, vilket också skulle kunna gett honom rollen som bandets batterist. Troligen var detta först en provisorisk plats, men efter att gång på gång bevisat sig själv när det verkligen gällde, samt dessutom medlat när Adolf och Joseph hamnat i kreativa dispyter, blev han med tiden en såväl uppskattad som erkänd medlem av bandet.

När duon nu utökat till trio ökade också förfrågningarna på uppträdanden, vilket i sin tur ökade behovet av någonting att trycka på affischer och dekaler. Man kan här ha experimenterat med flera olika bandnamn som det härligt självironiserande Ein Schwein Drei eller det lite kaxigare Sieg Heillelujah, men efter att ha fört en mer seriös dialog med fansen beslutat sig för det något värdigare men ändå lekfulla Straight From Berlin Bunker Boys, en plats som Hitler själv ironiskt nog aldrig skulle komma att lämna. Förmodligen var också bunkern bandets sista bokade arenan, och utan att låta fantasin skena iväg fullständigt kan man nog med goda skäl anta att det var en spelning som med folkets bifall pågick i timmar (dagar?), med endast kortare avbrott för toalettbesök och hångel i logen.

Kan inte nog understryka att detta alltså bara är rena spekulationer, men då jag själv delar många drag med denna kontroversiella man (som dragningen till vansinniga fruntimmer, oförverkligade konstnärsdrömmar samt brist på skäggväxt nog att odla en riktig mustasch) ser jag inte detta som bara möjligt, utan som högst troligt. Jag har därför också valt att hedra denna potentiellt överskuggade kvalitet genom att på mitt eget sätt tolka hur det kan ha sett ut när Hitler framförde ett av sina obligatoriska, och säkerligen mycket uppskattade, extranummer på samma begagnade akustiska gitarr på vilken han en gång fann kärleken till musiken.

Fotnot: Hitlers eventuella låtförfattande på Landsberg kan även ha inspirerat Thåström att skriva Blå Himlen Blues-plattan då han satt fängslad för vapenvägran någon gång på 80-talet.

Men om nu någon skulle ha mage att bjuda in Maria till diskussion innan de byråkratiska kvarnarna malt klart, postar jag här nedan en video som kanske kan fungera som en slags plan B. Den som ogärna rör sig i folkmassor där man när som helst kan få sina värderingar (som man bara vräkt ur sig i samtliga forum så fort man fått chansen) ifrågasatta, som om man levde i en jävla kommunistdiktatur (!), kan förstås lika gärna ringa in ett bombhot hemifrån secondhandsoffan, något som ju spar både tid och busspollett. Det är vilket som egentligen. Feminismen helgar alla medel.

Ekonomiskt oberoende är meriterande, men inget krav.

Skälen till det kan i och för sig vara många. Kanske saknade hon grundläggande läs- och skrivkunnigheter? Var ”stadens jon”, så att säga. Hon hade ju ingen presentation, vilket många som inte är gravt förståndshandikappade ändå gärna unnar sig. Något annat som tycktes märkligt var att samtliga bilder var av mugshot-karaktär. Inte ett enda foto i helfigur alltså, vilket göder misstankar om att hon kan vara ett avhugget huvud kopplat till ett bilbatteri. Sånt tycker jag att man ska gå ut och vara ärlig med direkt i såna fall. Svårt att svara på mejl då ju. Eller göra någonting över huvud taget. Jävla slacker. Kanske var det menat att det skulle sluta så här trots allt. Hade nog blivit ganska ansträngande i längden. En sån där grej som verkligen testar elasticiteten på bandet mellan två människor. Ingenting för en skön kätting som mig.

Men det gör inget. Jag har gått vidare, och fort dessutom. Hittade redan i natt en 180 centimeter lång exmodell med fäbless för kläder och kaffe som sökte en man mellan 25 och 36, och man mellan 25 och 36 som man ändå är knåpade jag givetvis ihop ett mejl:

”Bär nästan alltid kläder eftersom jag är väldigt känslig mot kyla. Går jag naken i snön blir jag snuvig direkt. Är dock ingen storkonsument av kaffe, men tar igen det jag förlorar i latte genom att dricka 1,5 liter te per dygn. Helst ur gigantiska koppar som kräver tvåhandsfattning för att ens rubba ur fläcken (men inte så stora att man kan krypa in i dem, eftersom det vore mer opraktiskt än funktionellt). Är heller ingen exmodell, så sträcker mig inte mer än 182 centimeter upp mot skyn. Är dock öppen för det mesta, inklusive hinkstyltor.”

Jag känner redan draget av förändringens vindar svepa längs min kind. Amor, är det du?

Skäggkittlande spänning när vinster inom välfärden diskuterades i torsdagens SVT Debatt. Utöver ovårdade Daniel Suhonen var även Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt där och rasade över den oansvariga hanteringen utav vår offentliga sektor. Han talade bland annat om att Sverige blivit ett extremt land, ”en sorts experimentverkstad”, som han uttryckte det. Han tyckte att vi istället borde se till våra grannländer och ta lärdom därifrån, samt gav exempel på var man testat andra modeller och där framtiden nu såg ljus ut till skillnad från i Sverige.

Det är ju nästan, men bara nästa, så man skulle kunna tro att Jonas var där för att debattera ett helt annat ämne.

Fruktansvärt pubertalt, naturligtvis, vilket inte alls är fallet med min nuvarande ”skolkatalogsförälskelse”. Det här är en betydligt mer vuxen variant. Mer av en kärlek-vid-första-ögonkastet-känsla, baserad på en bild av en människa jag aldrig någonsin träffat. Det låter kanske tre gånger så ömkligt, men är i själva verket bra coolt.

Denna kvinna är så vacker att man bara vill gröpa ögonen ur sina hålor och förvara dem i en burk formalin märkt Kära Minnen. Men det kan man ju förstås inte säga till henne utan att framstå som en fullkomlig dåre, så jag ritade istället av henne och skickade en länk på konstverket. Att tillbringa timmar med att rita av någon är ju ändå helt normalt och osar inte alls samma desperation och besatta fönstergluttarmentalitet.

Hur pass väl detta tecken på affektion mottas återstår dock att se, men förhoppningsvis sticker gesten i alla fall ut i den mängd av enradiga komplimanger av kalibern ”du är sötare än en back med läsk” som ju är mer eller mindre praxis vid nätdejting. Men bara just därför är det väl också någon jävla Michelangelo som mejslat fram en fullskalig staty av henne ur ett 2 x 1 x 1 meter tjockt marmorblock, där hon dessutom dräper mig med svärd.

Det hade varit sjukt typiskt.

I artikeln beskrivs snusmumriken som en man med mycket fritid, ofta pensionärer eller asylsökande som utnyttjas av kriminella nätverk. I snitt reser 10-15 snussmugglare två gånger om dagen där det görs inköp för cirka 10 000 kronor per person, vilket blir 35 stockar snus. En gång förra vintern var 217 (!) av 250 passagerare ombord på Viking Rosella snusmumrikar, berättar tulltjänstemannen Mikael Lindgren, men tillägger också att den resan var ett extremfall.

För att undvika igenkänning i kassan byter snusmumrikarna jackor eller hattar mellan köptillfällena, eller så ber de andra passagerare handla snus i deras ställe. Blir de nekade eller märker att snuset håller på att ta slut blir de aggressiva, och hot har förekommit mot både taxfreepersonal och resenärer, något som ju styrker busschauffören Bengts berättelse om resenärer som känt sig utsatta och ofredade.

I artikeln tas även upp att snus till skillnad från cigaretter klassas som livsmedel istället för tobak, vilket är en av orsakerna till att privatpersoner får handla fem stockar skattefritt snus, men bra en limpa cigg. Snus klassas dock fortfarande inte som rasism, vilket kan vara ett av skälen till att media ännu inte hittat plats för denna nyansering av historien om Dr Bengt Mengeles Rasrena Rasresor.

Men, allt har nu visat sig vara blott en fasad. En skickligt snidad Dr. Jekyll-mask applicerad på ett ohyggligt monster. Synar man Bengts leende närmare så ser man nämligen rovdjurets egentliga huggtänder, och gräver man djupare stöter man snart på ett hjärta av sten. Ty i Bengts bröst gror hatet likt en elakartad cancersvulst, och i ådrorna pressar sig den tyska depressionens värderingar trögt fram.

Det är den 21:a December, strax efter lunch. I morgonsoffor och debattartiklar diskuterar man lucia-rap, pepparkaksgubbar och PK-friseringen av Kalle Ankas julafton. Nära i minnet ligger även Tintin-debaclet, negertårtan och järnrörsskandalen. Att slå till nu vore förmodligen förenat med såväl socialt som yrkesmässigt självmord, men Bengt chansar. Han kör en rövare. Går det så går det. Han har ingenting att vinna, men han gör det ändå, bara för att. För sin egen skull. En tidigt julklapp till sig själv. Bengts Apartheidbuss. Håren reser sig i nacken när han formar orden med läpparna. Drömmen han burit på i så många år är nu äntligen på väg att slå in.

Han plockar fram två listor ur jackfickan och stryker ut dem över låret. En gång, två gånger, tre gånger, tills de är släta nog att själva hålla formen. Den ena har han jobbat på i timmar. Experimenterat med olika färger och typsnitt samt sorterar i två olika staplar, en sorterad efter för- och en efter efternamn. Bra namn. Starka namn. Hederliga namn. Mycket -gren, -blom, -berg och -son. En ren lista. Visst, den innehåller en och annan svartskalle för syns skull. Inte ens Bengt har stake nog att köra 100% rasrent. Men det är schyssta blattar, nästan som riktiga människor. Han skulle kanske inte umgås med dem privat, men de sitter still på sätet och luktar rent. Den andra listan innehåller ”resten”. Vad som är för- och efternamn är svårt att säga. Allt låter som abla-dabla eller hola-bandola i Bengts öron. Den listan gick lite fortare att få fram. Times New Roman, tolv punkter, ctrl + p.

Bengt vinklar ned backspegeln och drar en hand genom håret. Borde han kanske rakat av allt? Eller kanske burit några av sina krigsmedaljer? Järnkorset från sin samling av WWII-memorabilia? Fan, varför tänkte han inte på det i morse? Montern står ju i sovrummet precis intill byrån med kalsonger och strumpor. Nu kommer det ligga och skava i bakhuvudet och ta udden av det göttaste med hela grejen. Borde han kanske skjuta upp det till i morgon? Nej, skärpning Bengt. Det här är ingen tid för fåfänga.

Bengt böjer huvudet bakåt och knycker med nacken. Sen öppnar han bussdörren, reser sig upp, och tar ett djupt andetag. Showtime.

Låter detta som ett troligt scenario? Ja, i så fall kan du sluta läsa redan nu, för det är den historia svensk press bedömt som mest trovärdig när man rapporterat om bussar som delats upp efter hudfärg, och förmodligen den enda sida av myntet du över huvud taget lär få bevittna. People Travel Groups egen ledning tyckte inte heller att det lät som några konstigheter, får man förmoda, för de hade inte ens talat med anmälaren innan de valde att plocka bort Bengt från sin tjänst. Allt de hade att gå på var vad de läst i tidningen, och det svalde man, med hull och hår, utan att tugga.

På Flashback har man dock (i vanlig ordning) gjort det jobb som journalisterna ansett sig för fina för att utföra, nämligen att ge en så bred bild av situationen som möjligt så att läsaren själv kan bilda sig sin egen uppfattning. Där har det bland annat framkommit att Eckerölinjens klientel, utöver pendlande ålänningar, till stor del utgörs av nöjes- och affärsresenärer. Nöjesresenärerna är i regel Billströms blonda och blåögda pensionärer som reser med upplevelsen som första prioritering, medan affärsresenärerna tar båten av en helt annan.

Billigt. Jävla. Snus.

Dessa individer är välkända bland såväl resenärer som personal och kallas inofficiellt för ”snusmumrikar”. Snusmumrikar är inte sällan kioskägare, och varorna som fyndats säljs alltså sedan vidare till fullpris i land. En god affär, kan man förmoda. Du får dock bara köpa 5 stockar snus per person/biljett, något som resulterat i att nöjesresenärerna antastas på bussen av snusimportörer som jagar ”extra ransoner”. Enligt Expressen, den enda tidning som lät Bengt själv komma till tals, så skedde uppdelningen just för att skona de som ville ha trevligt från detta mindre trevliga beteende.

Men vad har då snus med hudfärg att göra, kanske du då undrar och samtidigt drar den rasistiska slutsatsen att invandrare bara röker vattenpipa. Eller alla kanske inte röker vattenpipa, men snusar gör de i alla fall inte! Och det stämmer förmodligen, eftersom en riktigt fuktig prilla känns som en typisk etniskt svensk ovana. Men när vi ändå har märkpennan framme så tänkte jag passa på att göra ännu en svepande generalisering, så håller i er nu. Är ni beredda? Okej – de flesta kiosker/minilivs drivs inte av trevliga blonda, blåögda damer i 50-60-årsåldern.

Wha-wha-whaaaat?! D:

Chockad? Jag förstår det. Det är ett oacceptabelt och rent rasistiskt uttalande som förmodligen gör mig förtjänt av en kula i huvudet, men jag kan likväl inte minnas ett enda kioskbesök de senaste fem åren (som inte varit hos Pressbyrån eller 7Eleven) där kassan frontats av en ståtlig arier med gyllene lockar och stålblå blick. Att anta att många kioskägare är av utländsk härkomst är inte ett mycket mer rasistiskt antagande än att lejonparten av alla pizzakontrakt inte signerats av en Andersson.

Förstår ni var jag vill komma? Bra, för intressantare blir det.

Av alla Sveriges minilivsbutiker så äger familjen Chatila två, Chatila Livs och Vedevåg Minilivs. De inriktar sig på två saker, försäljning av livsmedel och försäljning av tobak. Sonen i familjen, Samer Chatila (som pluggar till maskintekniker på Åland), är en av de som anmält händelsen om aphartheidbussarna till media. Tilläggas ska dock, för tydlighetens skull, att Samer på sin egen Facebooksida skriver att han själv inte vill svartmåla vare sig Bengt eller bussbolaget, utan att han bara vill belysa vad han ser som ett problem. Tilläggas kan dock även, när vi ändå håller på, att familjeföretaget City Automobil i Örebro AB tycks vara inblandade i en del tveksamma affärer.

Att Samer skulle vara en så kallad ”snusmumrik” har jag naturligtvis inga belägg för, men det är en teori som inte ter sig mycket mer långsökt än Bengts patenterade nazibuss. Att Bengt hade allt att förlora medan Samer har tiotusentals kronor att vinna gör heller inte det historien mindre märklig. Och att anmälan görs först nu, tre månader senare, och efter att DO överklagat ett annat fall av bussdiskriminering där man vill höja ersättningen från 20,000 SEK till 100,000 SEK ger även det skäl att höja på ögonbrynen.

Vad som hänt vet bara de som var med, och av vilken anledning vet bara Bengt, men precis som i fallet Billström tycks oklarhet inte vara skäl nog att stoppa offerceremonin av ännu en vit medelålders man på lösnumrets altare. Och oavsett vad som skett så kan jag inte se på vilket sätt någon skulle ha diskriminerats, för även om man sorterat människor efter ras så är behandlingen densamma vilken kulör du än har på huden. Varför skulle det vara mer traumatiskt för svart man att åka egen buss än för vit man? Är bussarna identiska så är det ingen som förfördelats. Eller var den ”vita bussen” något slags lyxåk med gratis triangelsmörgåsar och massagefåtöljer i getskinn medan man i den andra bussen kedjades fast vid träbänkar inuti en stor stålbur med beväpnade vakter? Tills bevis på det senare florerar så förbehåller jag mig rätten till skepsis.

Men, för att understryka – segregation är naturligtvis inte att föredra, men någon diskriminering är det inte. Så sorry Samer, det ser ut att bli CSN-lån även nästa termin.

Om detta faktiskt stämmer har jag inte en aning. Förmodligen är det bara vegetariska scare tacticts, men det är likväl en finfin analogi att inleda med då samma symptom nu dyker upp allt oftare i den svenska debatten då människor som länge levt på mental svältkost plötsligt serveras en saftig skiva verklighet och som resultat spyr ur sig den ena märkligheten efter den andra.

Malin Ullgren gör sig själv till ett praktexempel på en sådan delikat varelse när hon i en krönika i DN anklagar Moderaternas migrationsminister Tobias Billström för att ha ”uttalat fientligheter gentemot invandrare och flyktingar”. LOs förste vice ordförande, Tobias Baudin, är även han inne på samma spår och kallar Billström för ”skrämmande”. ”Oacceptabelt”, säger Moderaternas oppositionsråd i Västerås, och Kristianstadsbladets Mattias Karlsson ödslar ingen tid vid guldvågen utan vräker istället på med att Billström är rasist. ”Att dela upp människor utifrån utseende är rasism.”. För detta är döden ett passande straff tycker Ung Vänsters (numera före detta) ordförande, Christoffer Hurtig.

Dödshotet får väl anses en smula tillspetsat, men i övrigt är majoriteten av de som spridit artikeln som åsyftas inne på precis samma spår. Billström är korkad, Billström måste avgå, vädra ut Cyklon Billström. Och så vidare.

Men vad är det då egentligen för oförträffligheter Billström har hängivit sig åt i veckan? Att döma av reaktionerna får man ju intrycket av att han har stått och svingat en 2×3 meter stor nazifana mitt på Forserum torg till tonerna av Vit Aggression, eller i alla fall åkt ut till Alby och våldtagit någon med ett hakkors. Men nej, kritiken gäller naturligtvis den intervju i DN där Billström gjorde misstaget att tala om invandringen som något annat än en framgångssaga där alla lever lyckliga i alla sina dagar, och framförallt kardinalfelet att tala om svenskar som någonting annat än ett väloljat urverk bestående av kugghjul och fjädrar i alla regnbågens kulörer där samtliga komponenter drar ett ovärderligt lass.

Speciellt ett citat har väckt extra ont blod, och det var givetvis också det som DN valde att sätta som rubrik:

”Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.”

Huruvida detta stämmer har jag inte en aning, och jag har inte heller brytt mig om att ta reda på det, för själva sakfrågan skiter ju PK-Svensson i. Det som upprör är inte skojarna som skor sig på människor i ett utsatt läge eller att folk som uttryck en vilja över att vara en del av det svenska samhället inte respekterar det svenska samhällets regler. Det man bekymras över är istället att Billström målat upp bilden av svensken som någon slags go och gla’ Kalles Kaviar-logotyp, ett resonemanget som tidigt tyskt 40-tal har ringt och bett om att få skickat mot postförskott, som en bekant beskrev det.

Och ja, det är mycket möjligt att Billström började denna lördagsmorgon med att i bar överkropp och hängslen skjuta papperslösa barn från balkongen efter att han älskat med sin unga judeslav. Jag känner honom inte, så det är svårt att säga. Jävligt svårt om man bara har tidigare nämna artikel att gå efter, för uttalandet är knappast något glasklart hatbrott som bör kosta en man sitt liv eller karriär. Ändå är det i just detta som ilskan tycks bottna. Illusionen av att Billström insinuerar att du måste vara blond och blåögd för att vara svensk. Och jag skriver ”illusion” eftersom Billström inte insinuerar annat än att att etniska svenskar är sällsynt förekommande i fall där illegala flyktingar hålls gömda. Att detta inte görs av människor som tycker att en generös migrationspolitik är de lyckligt lottades skyldighet, utan av människor som ser andra människors lidande som en affärsmöjlighet. Människor som i många fall visat sig kommer från samma land/kultur som den asylsökande. Vad han gör är alltså att ge ett exempel. Inget lysande exempel, men han har ju heller inte fel i det han säger. Det är bara ett mediokert exempel. Ett försök att ge språket en gnutta färg och liv.

Vad Billström (med facit i hand) borde ha gjort är att ge alla exempel. Att den som gömmer flyktingar inte är en blond äldre dam, eller utbytesstudent från Moldavien, eller transsexuell eskimå med tillfälligt uppehållstillstånd, eller enbent och mustaschprydd, eller rödlätt dvärg i jeanskjorta och halsplånbok, eller ett datanätverk som utvecklat medvetande och samlar på nyckelringar. Och så vidare.

Gud förbjude att någon skulle känna sig utpekad liksom, eller ännu värre, att någon känner sig utanför. Sker detta så har ju Westerbergs miljoner varit pengar i sjön. Tusentals temadagar förgäves. Våra barn måste lära sig att så fort någon/något inte passar in så måste pusslet skäras om, och finns inte tid att göra ett ordentligt jobb så ska biten tingas in ändå, även om så sker på bekostnad av att bitarna runtomkring blir kantstötta och bilden ser lite märklig ut. Din komfort får aldrig hindra andra människor från att känna sig bekväma. Alla har tolkningsföreträde, utom du.

För det är ju detta det än en gång handlar om; tolkningsföreträde. En makabert lång förlängning av den gamla negerbollsdebatten. En påminnelse om vilka beskrivningar som PK-stämplats OK för bruk i det publika rummet. Det heter ju till exempel inte längre socialbidrag utan försörjningsstöd, eftersom socialbidrag anses socialt stigmatiserande. Och den som på kirurgisk väg bytt kön har inte längre genomgått ett könsbyte, utan en könskorrigering. Du är heller inte illegal invandrare, utan papperslös. Du är inte ens invandrare längre, utan svensk medborgare. Neger blir färgad, zigenare rom och du och jag är numera varsin hen. Minsta antydan om att människor inte skulle vara färglösa, könsneutrala kloner med precis samma förutsättningar behandlas som om det vore ett brott mot Genèvekonventionerna, för i Genus-Sverige gillar vi olika trots att olika inte existerar. Olikheter ska dock främjas till varje pris. Såvida det inte handlar om olikheter mellan man och kvinna, förstås.

Bäst vore kanske att stryka adjektiven ur svensk grammatik helt och hållet så att vi slipper pinsamma misstag från poliser som beskriver brottslingar med annat än skostorlek och färg på kepsen. Tack och lov har de alla än så länge satts på plats av det allsmäktiga twitterdrevet innan någon kränkts så svårt att dennes liv inte gått att rädda. I bästa fall kan den förnedrande istället skratta hela vägen till banken där det kvitteras ut en tung säck skattepengar medan den före detta konstapeln skriver in sig på arbetsförmedlingen i huset bredvid, och i allra bästa fall slås det samtidigt rekord i långt fackeltåg mot främlingsfientliga krafter på gatan utanför. Och sedan levde alla lyckliga i alla sina dagar.

Någon som inte bott i Sverige på ett par år skulle förmodligen tro att jag raljerade, men det här är förmodligen bland det minst raljanta jag någonsin författat, inkluderat mina akustiska ballader från tonårsångestens allra intensivaste mörker. Jag är bara trött. Så evinnerligt trött. trött på dessa välviljans charlataner. Trött på denna aldrig sinande ström av mänskliga offergåvor på självgodhetens altare. Tror ni (Mattias, Malin, Christoffer och Tobias) att ni framstår som något slags superbussigt Bamse-gäng som står upp för den lille mot stora stygga vargen? Att ni sätter ert eget väl på spel i egenskap av de svagas beskyddare? Att den som lever gömd undan lagens långa arm finner någon som helst tröst och tacksamhet i att ni ifrågasätter deras nuvarande fångvaktares etnicitet? För det gör de inte, och det gör ni inte. Ni framstår bara som en skock pöbelbönder som utan att tveka slänger ännu en åsiktsmotståndare på bålet i hopp om att tillräckligt många från det egna skrået ska gilla/dela/retweeta för att ett bokkontrakt ska komma på tal.

För det måste ju vara det det handlar om. Ett strikt karriärdrag, eller är ni verkligen så efterblivet nervösa och hänsynslösa? Jag vet i och för sig inte om det ena alternativet är att föredra framför det andra, jag vet bara att om detta är den rasism man med skälvande röst talat om de senaste åren så kan vi nu behandla Sverigedemokraterna med samma respekt som riksdagens övriga sju partier, för ”rasist” har uppenbarligen helt tappat sin ursprungliga innebörd och bär nu ungefär samma slagkraft som ett ”hej”.

God kvalité på såväl plagg som musikalitet med andra ord, med ett (!) stort (!!) undantag. Ty någon gång under Seans Banans tonartshöjning tycks det ha utbrutit ett högst lokalt inbördeskrig bakom kulisserna, och i skydd av den totala anarki som råder har unge herr Stjernberg dragit på sig en ökenfärgad gåbortkostym med en halv väst limmad (!) utanpå kavajen! Och i detta går han sedan skamlöst rakt upp i direktsändning och lattjar sig till vinst som om det vore en karaokekväll på Golden Hits. Högst oortodoxt. Och som om inte detta vore illa nog bär han dessutom T-shirt under spektaklet enligt väktarmodell, vilket väcker misstankar om att Robin kan knäcka extra som svartfot vid insläppet för att få ekonomin att gå ihop. Mycket pinsamt för alla inblandade, och extra tråkigt för de artister som faktiskt tagit uppdraget att representera det svenska folket på den internationella arenan på allvar.

Notera även tjejen på första raden som viftar men en uppblåst gul kondom, någonting som inte kan tolkas på annat sätt än att Robin är ett ”blåst” mansluder som inte borde oroa sitt lilla huvud med annat än att tillfredsställa matriarkatet. Färgen gul symboliserar dessutom brådskefyllda förflyttningar (tänk mittersta lyktan av trafikljusen), vilket är en klar och tydlig blinking om att Robin bör förflytta sig från scenen till sovrummet där han hör hemma, och det illa kvickt innan det sker en så kallad ”olycka”.

Fruktansvärt obehagligt.

Vi som gillar olika ser nämligen världen med lite mer progressiva och toleranta glasögon än du, och var blicken än landar synar vi ständigt nya kränkningar som för intoleransens väktare kan te sig som rena hjärnspöken. Barnböcker, godis, leksaker, bakverk, glass och serietidningar – de oskyldigaste av nöjen tänker du, men i själva verket blott trojanska hästar för nazistiska härskarkonster. Ibland ligger dock de patriarkala/främlingsfientliga strukturerna så skickligt inflätade att inte ens den mest hårdhomosexuella queerfeminist med hy svartare än helvetets dunklaste vrår kan greppa förtrycket, men skam den som ger sig, och krävs det så att vi vänder och vrider på saken tills fingertopparna hänger i blodiga slamsor från benen så är det det vi kommer göra tills vi hittat det vi söker. Intoleransen får aldrig segra. Aldrig.

Och det är med stöd av denna gränslösa tolerans jag själv har tagit mig friheten att döpa om Tolkiens unket gubbiga och kulturellt homogena härskarringstrilogi för att passa in i dagens mer mångkulturella och jämställda samhälle.

Förvaltarna av Tolkiens arv är naturligtvis fria att göra precis som de behagar, men vägrar de sammarbete kommer de att hängas ut i dag- och kvällspress tills de med Twitterdrevets hjälp nått samma nivå av fördomsfrihet som vi andra. Det är det minsta vi kan göra för de som inte vet bättre.

Jag har dock inga planer på att föra denna hatets stafettpinne vidare utan passar istället på att önska kvinnorna i mitt liv en god morgon, middag och kväll, samt hoppas att de unnar sig allt som gör livet värt att leva, typ mobilsmycken och hårspännen med nyckelpigor. Eller en dockvagn. Eller vad det nu kan tänkas vara. Bara fantasin (och färgkoder) sätter egentligen gränserna.

Vill även tillägna ett special shout-out till mamma Annkristin som gav mig den största gåvan av dem alla, en riktigt fet rymdlegobana i julklapp vintern -87. Men också livet, vilket ju är A och O om man vill leka med en riktigt fet rymdlegobana. Den skänkte mig många år av glädje, fram till den dag vi bytte hus med en familj från Danmark (en nästan gulligt naiv semesterfluga från det ljuva 90-talet) vars klåfingriga danskungar stal LEGO-tågets strömförsörjning med tillhörande 9V-batteri. När det sedan uppdagades ångrade jag inte alls att jag i min tur hade plundrat deras LEGO-låda på en gallerdörr, ett par papegojor och något slags ekfat från piratkollektionen.

Läran om stöld i förebyggande syfte förväntas nu gå i arv i generationer.

Sälformad kan vara det bästa användarnamnet jag sett sedan dinlillaponny. Synd bara att sälformad tycks ha god självdistans och faktiskt är sälformad, något som i kontrast till användarnamnet är ganska långt ifrån bäst. Kanske raka motsatsen till och med. Men likväl, som användarnamn betraktat – lysande.

Ett steg ned på prispallen hittar vi Vasadusaru, och bronsmedaljen går till Notarobot (vars distinkta amorbåge får henne att se läckert harmynt ut. 4reelz).

Uppskattar dock sanningshalten som mycket låg, vilket i och för sig är minst lika illa då jag heller inte ligger med lögnare (såvida de inte ljugit om sin övervikt och istället visat sig vara underklädesmodeller, i vilket fall jag är beredd att göra undantag då alla som inte är tjocka förtjänar en andra chans).

Lilla Adolf Fredriks Musikskola (filial till Adolf Fredriks Musikskola) tycks dessutom ha som huvudsaklig uppgift att sätta käppar hjulet för den som vill googla saken.

Grattis på födelsedagen önskar vi här på en härlig kille (som förvisso endast består av en enda person, men det låter ju mycket mysigare om man låtsas vara fler), och ja må de leva uti ytterligare hundra år.

PS. Glöm aldrig bort att Uffe was a nazi!

Exakt hur man resonerade i Botkyrka kommunhus kan jag bara sia, men bland gemene man verkar argumenten för böneutrop fortfarande vara desamma, och de är i huvudsak tre: Religionsfrihet, kyrkornas klockspel och ”varförbryrdudiglåtfolkgöravadfandevill!!”.

Varför religionsfrihet inte är ett giltigt argument till att vara flamboyant religiös har jag redan avhandlat HÄR, men för er som inte orkar plöja igenom ett bibeltjockt inlägg av bitterhet kan det summeras med; att få någon annans religion slängd i ansiktet är inte frihet från religion. Praktisera den gärna, men håll praktiken bakom lykta dörrar där vi som anser oss vara lite intellektuellt förmer slipper bevittna eländet.

När religionsfriheten avhandlats ligger dock klockspelsargumentet redan matat i kammaren redo att fyras av, och även det sågades i inlägget jag länkade tidigare, men om man bortser från att kyrkklockorna är informationsfria och dessutom varit en del av svensk kultur och ljudbild i tusen år (vilket man inte behöver, men för ytterligare argumentations skull) så blir facit inte rätt bara för att man fortsätter att addera fel. Det är (om jag får raljera, vilket jag får) som att istället för att förbjuda barnaga hade lagstadgat kvinnomisshandel med ursäkten ”men vi svenskar slår ju våra barn, varför kan då inte muslimska män få ge sin kärring en skön smäll så hon förstår att hon gjort fel?”.

Att avtacka kyrkklockan för lång och trogen tjänst torde vara nästa punkt att stryka på det sekulära samhällets agenda, inte köpa in ännu en jingel för okunskap.

Men värst av alla tyckare är ändå dessa öppna och fräscha människor som tycker att alla borde få göra precis som de vill och att ingen annan har anledning att bry sig (förmodligen eftersom de själva inte har någon). Jag begick själv samma misstag när jag försvarade lusserappen. Det var fel av mig. Jag borde inte uttalat mig i frågan eftersom mitt intresse för Lucia är nästintill obefintligt. Det är en fråga som endast rör luciatågens konnässörer och konsumenter, inte de som intebryrsiggörvadfanduvill. Att inte bry sig är ett ickeargument som inte ens förtjänar ett bemötande, men för den som tvunget ska ha sista ordet är det bara att servera den klassiska fuckyouspegeln; om nu en åsikt är ett sådant gissel, varför bryr sig då denna obrydda person om att folk bryr sig? Schack och matt! Eller schack i alla fall. Luffarschack.

Jag har även hört det mumlas om att förändringar av detta slag är en naturlig del av samhällets utveckling, och det är ju inte så att jag hatar utveckling, så varför bryr jag mig då? Låt folk gör vad fan de vill. Frågan är dock vad som egentligen menas med utveckling. Jag försökte googla fram en bra definition, men då jag ingen hittade gjorde jag istället en sökning av synonymer, och här är några av resultaten: Förbättring, tillväxt, framväxt, mognande, framåtskridande, framsteg, förkovran, progress, progression, evolution och uppsving.

Utveckling är med andra ord något som berikar samhället, något som för det framåt, är dess medborgare till gagn. Att människor inte längre bränns på bål för misstänkt samröre med Hin Håle är utveckling. Att svenska medborgare inte är bundna till ett trossamfund enligt lag är utveckling. Att skolan numera är konfessionsfri är utveckling. Religion kan visserligen utvecklas, men är i sig inget redskap för att så, odla och skörda den. Böneutrop är, om något, ett motsattsord. Det är konservativt. Stagnerande. Ett budskap om att den som har Gud inte behöver någon jävla utveckling. Kanon för den som gillar läget, men kliv framåt för mänskligheten är det inte. Inte ens ett litet steg.

Men men, oavsett vilket beslut man från polisens håll fattar (och det kan gå precis hur som, jag har inte en aning om hur de resonerar) så kommer jag i väntan på besked att tjäna grova pengar på dessa knappar/godhetsmedaljer. Snart på var olikgillande man och kvinnas rockslag.

Finns att beställa HÄR

Tack och block.

Nej, jag bekänner mig fortfarande inte till någon feminism. Skälet är enkelt, och detsamma som till varför jag inte kallar mig nazist, eller kapitalist, eller gitarrist. Jag behöver ingen titel för att känna gemenskap. Titlar är för osäkra människor som tror att man måste vara ”något” för att hitta sin plats i samhället. Förståeligt för den socialt inkompetente, som han som rakar huvudet och kan tänka sig att ropa ”Lakritstomtar!” för att slippa gå hem själv efter skolan, eller för hon som konverterar till första bästa religion som erbjuder ett lyssnande öra då de andra tjejerna på jobbet bara viskar och pekar bakom ryggen. Det är najs att tillhöra liksom, speciellt som ung, men när vuxna människor bär sina ismer som om de vore medaljer känns det mest pinsamt och desperat.

Men vad är det då som gör dessa titlar så problematiska? Gitarrister och nazister är ju självklarheter. Ser något ut som en anka, låter som en anka och går som en anka så är det ju förmodligen en anka, eller? Ja, förmodligen, men Linné pryder inte hundralappen för att han nöjde sig med ankor. Precis som myskankan* skiljer sig från den danska lantankan* (*uppenbart googlade ankraser) så kan skillnaden mellan två gitarrister vara precis lika svindlande. En gitarrist kan ju vara allt mellan Jimi Hendrix och Arnthor Axelsson i 3B, klassisk skolad eller ren rockackordsloser. Lika religiös kan också den som tar en halv busslust med sig i döden vara som expediten i kiosken på hörnet. Nazist är den som värderar nationen högre än den enskilda individen, men sedan andra världskriget är det även synonymt med antisemitism. Samma ”art”, olika ”raser”.

Att man kallar sig för feminist är naturligtvis inget jätteproblem, men när man som en bekant på Twitter känner behovet av att idiotförklarade någon i sin närhet som istället för feminist kallade sig humanist blir det onekligen dråpligt, som om det överhuvudtaget spelade någon roll vad man kallar sig när man delar människosyn. I-landsproblematik i sitt esse – ”eftersom vi är överens om allting annat så slåss vi om vad vi ska kalla överenskommelsen”. Än mer dråpligt blev det när jag påpekade att det vore bättre om folk lät bli att kalla sig saker och lämnde ismerna åt galningarna, och hon kontrade med att hon var queerfeminist. Bara feminist dög nämligen inte. Och då undrar man ju såklart, vad har queerfeminismen som inte feminismen har? Är alla feminister anti-queerfeminister och vice versa? Med den gamla ”är du inte feminist så är du anti-feminist”-retoriken tycks det ju så, och kanske är då inte feminismen någon vidare kvalitetsstämpel för jämlikhet, för ett universalt godhetssigill har såklart inget behov av underkategorier.

Därför väljer jag att göra det betydligt enklare för mig själv, för (varning för flottig moralkaka) i min bok är alla som inte är uttalat annorlunda för alla medmänniskors lika värde, samt stolta anhängare av den gyllene regeln. Sen får du själv applicera de ismer som skiljer dig från mängden och sålla bort de goda egenskaper du inte tycker dig besitta, som fascist, rasist, basist etc. Vill du däremot tvunget kalla mig för något så lystrar jag fortfarande till mitt tilltalsnamn samt dess olika former, så som Mattias, Matte, Mattis, Guds Gåva och så vidare.

Känns inte detta alltför komplicerat så kan vi säkert bli goda vänner.

(PS. Du måste vara numismatiker)

Hursomhelst. Det bodde häromnatten ett ryskt par på tredje våningen, vilket i och för sig inte tillhör ovanligheten. Faktum är att vi inhyser en hel hjord av ryssar här för tillfället. Det beror på att ryssar gillar att resa runt i världen eftersom det är enda gången de får chansen att förtrycka andra nationaliteter med sina rubler och postkommunism, något som blir svårt i Ryssland då ingen (förutom folk som störtar på väg till Japan) åker dit.

Men i alla fall.

Nämnda par började denna kväll med att låtsas att de inte hade glömt nyckeln på rummet trots att de så uppenbart hade glömt nyckeln på rummet, en bluff som också synades så fort jag låste upp och hittade nyckeln på rummet. Detta är dock inget exklusivt beteende för just ryssar, utan hotellgäster i allmänhet förvarar gärna nycklarna på rummet som om de vore värdesaker, och vi receptionister får sedan ränna i skytteltrafik mellan lobby och våningsplan för att öppna dessa walk in-nyckelskåp med minibar och möjlighet till övernattning.

Meeen – i alla fall.

Bara nyckelaffären i sig var egentligen skäl nog att trycka ned dem i varsin karbinväska och rulla ut dem på gatan (egentligen inte), men för att verkligen trycka ned mig i finskorna så ringde de bara minuter senare till växeln och ville saker. Exakt vad var dock till en början lite oklart.

- Front desk, how can I be of service?
- Hello. Could you bring me cup?
- A cup? Coffe? Tea? Which type of cup?
- Yes.
- No, I ment which type of cup do you want?
- That will be fine.
- I’m sorry but I don’t understand what you mean.
- Cup.
- ma’am ..?
- Cup.
- I’m sorry ma’am, but I can’t understand you want.
- Could you bring a cup of green tea to my room?
- Well of course, I’ll be right up at once.

När jag tre minuter senare gick upp och knackade på så öppnade mannen i sällskapet spritt språngande naken. Klassisk rysk koppkupp, och jag = svårt ägd.

PS: Kan i avskriften av samtalet ha framställt mig själv i mer service minded dager.

Kanske får Superstålmannen en ny chans (och makeover) i framtiden, men till dess får såväl ni som han hålla tillgodo med denna kortare introduktion/bruksanvisning.