Missade du hatkören? Ingen fara, jag har nämligen saxat några blygsamma stenkast från de som helt saknar synd, alternativt självkännedom:

Unni ­Drougge: ”Problemet är att det var därför de sög in äcklet. För att han skulle ställa till en skandal.”
Cissi Wallin: ”Rösta inte på sexistisk gubbjävul. Det är som att okej:a tafs, som de facto är ett lagbrott. Fuck Thorsten.”
Soran ­Ismail: ”Vill vara övertydlig med att jag tycker det var vidrigt gjort och inte kan försvaras på något sätt.”

Trist stämning? Absolut, men feminister som ropar varg har på mig redan utlöst det vi känner som ”sagans sensmoral”, så jag lät det bara vara.

Men så läste jag i morse Thorstens ursäkt i Aftonbladet. I alla fall så gott det gick. Han är ju inte Jan Guillou direkt, om man säger så. Thorsten försvarar sig med att han aldrig gjort skillnad på kön eller sexualitet, samt mumlar någonting om hög puls och ångest. Det känns helt klart framtvingat. Han skriver att han led av behagsjuka och lojalitetskänsla, men istället för att lära av de misstag han begick i direktsändning så kliver han här rakt i samma klaver. Jag hade haft mer respekt för gubbfan om han inte sagt någonting överhuvudtaget, eller bara stått för vad han gjort. Sagt att han inte tyckte att det var någon stor grej, för det var ju ingen stor grej. Ana Gina har själv sagt att det inte var någon stor grej, och då får man ändå förmoda att det inte var någon stor grej.

Och som sagt, jag tyckte inte att det var någon stor grej, så jag lät det bara vara.

Men så fortsatte jag läsa, tills jag läste Alex Schulmans krönika om mediestorm och skamgrepp. Och när Alex Schulman skriver ”En man tar en ung kvinna som inte alls bett om det på rumpan. Det går inte att komma ifrån att det faktiskt ÄR sexistiskt” så måste jag ändå, med ett finger i luften och med slutna ögon, harkla mig och med ett Karl-Bertil Jonssonskt tonfall citera Wikipedias definition av sexism:

”Sexism (från engelskan sex, kön, och -ism, ideologisk riktning) eller mindre korrekt könsrasism, innebär fördomsladdad diskriminering, förtryck och utnyttjande av människor enbart på grund av könstillhörighet.”

Alla som jobbat i hotellsvängen vet att Thorsten Flinck är barnsligt förtjust i lammkött. Han är ingen ädel man. Glad i allt som anses okristligt. Ett kräk på många sätt. Men, jag tvivlar inte en sekund på att Thorsten hade gjort precis samma sak om det varit, låt säga, Björn Gustavsson som befunnit sig i Ana Ginas ställe. För sån är han, bus-Thorsten. Det var inte nödvändigtvis roligt, faktiskt inte alls, men det var garanterat ett skämt, och med samma garanti vågar jag lova att det heller inte var ett fördomsladdat utnyttjande baserat på könstillhörighet och förtryck. Den som tror det, på allvar, sitter troligtvis ihopkurad i ett mycket, mycket litet glashus, där det dessutom lär dra ganska kallt.

Men jag har inga problem med att den existerar. Gör den folk på bättre humör så kanon.

Jag tror däremot inte att allting som tagits upp är så homorelaterat som de själva tror. Ett exempel är familjemedlemmar som bett människor i samkönade relationer att inte hångla offentligt. Det är såklart mycket möjligt att det skett på grund av homofobi, men både jag och min syster har till exempel bett vår bror att hålla sitt och sin frus snugglande för sig själva, och han är, som redan antytt, gift med en kvinna.

Och det har ingenting att göra med att vi hatar kärlek. Vi tycker att kärlek är the shit. Vad det handlar om är att det känns respektlöst med förspel vid matbordet. Jag är vanligtvis inte speciellt pryd, men det där ljudet av hångel och pussar ger mig kullerstenshud och får ryggraden att krusa sig av obehag. Lika lite som jag vill komma på mina föräldrar med att ha sex vill jag se övriga familjemedlemmar som sexuella varelser, och jag tror nog ändå att det är en hyfsat vanlig reaktion, på alla former av sexualitet.

Sen tycker jag faktiskt att det är helt okej att bli äcklad av ”böghångel”. Jag blir det inte personligen, men jag kan förstå mekanismen bakom det. Det handlar om sexuella preferenser. De flesta av oss känner avsmak när vi tänker på pedo- och zoofili, men det är ingen som hängs ut som pedofob för det, och inte bör de bli det heller.

Viktigt att påpeka är dock att jag inte jämför etik och moral här, utan bara rena kroppsliga reflexer. Och jag tycker att det ska vara fritt fram för homosexuella par att hångla offentligt. Go nuts! Men kräver man att alla ska chilla med den friheten så bör man också ha förståelse för att det finns människor som blir obekväma av situationen, och att dessa människor har valt dessa känslor lika lite som någon valt sin sexualitet.

Jag förhåller mig även tveksam till tweets som ger sig på heteronormen. Är det en antydan till att homonormen skulle vara bättre? Och vad är i så fall homonormen? En norm är väl det beteende som definierar majoriteten av befolkningen, eller? Heterosexualitet är biologi och ingenting som medelålders, vita män har tvingat fram på någon konferens för borgerliga förtryckarlögner för 10,000 år sedan. Det är statistik, kort och gott.

Lika lite som du kan tvinga någon till heterosexualitet kan du tvinga på en annan människa dina drömmar, och att fördöma människor som inte delar din syn på hur samhället bör se ut är inte att vara för ett öppet samhälle där folk tillåts vara sig själva. Men det här är ju egentligen bara genustrams som i grunden är homofientligt då det antyder att homosexualitet är någonting som skulle kunna ”avgiftas”, och jag tror inte att attityden delas av fler än några enstaka galningar, så nog om det.

En annan typ av tweets jag stör mig på är dessa:

”Glädjen när två killar/två tjejer håller varandra i handen på stan. Sen sorgen över att man ser det så sällan.”

Suck. Det dyker alltid upp ett par-tre stycken skräddarsydda åsikter av det här slaget för varje manifestation som en minoritet håller. Det är samma ”Titta på mig, jag har verkligen inga problem med det här! Jag önskar att jag själv vore som ni så att jag kunde bära er smärta, om så bara för en dag! Hurra för mig! Jag är en del av något!” varje gång. Ber om ursäkt för cynismen, men för mig känns det inte speciellt äkta, även om det säkert finns genuina fall.

Varför bryr sig denna människa om vem som håller vem i handen? I ena sekunden så skallar flödet av arga röster som tycker att en persons sexualitet är var man och kvinnas ensak och man hytter med näven och ber om att inte sorteras i fack, men i nästa så är det i alla fall någon som står och räknar bögar på stan. Blir, i mina ögon, väldigt märkligt.

Och om man nu ska analysera denna spaning: Inte ens 10% av befolkningen klassar sig själva som homosexuella. Av dessa 10% är förmodligen en god andel singlar, och av de som faktiskt är i ett förhållande är kanske hälften fortfarande nykära, och av de som faktiskt är i ett förhållande och fortfarande är nykära så håller kanske hälften av dem hand på stan, om ens det. För varför skulle man? Det ser gulligt ut, men alla som försökt sig på konststycket vet också hur onaturligt det känns och hur opraktiskt det är, speciellt när man befinner sig i folktäta utrymmen. Så noll glädje för min del, och lika delar sorg.

Men om jag avslutningsvis ska säga någonting positivt om det hela så har det varit en hyfsat god variation på det jag läst, även om jag bara skummat ett drygt hundratal inlägg i debatten. Mycket besvikelse på samhället, såklart, men också en tydlig individualitet och sårbarhet. En del visdom, en del idioti. Det förtydligar det faktum att alla är människor. Det handlar om enskilda individer. Twitter ger oss möjligheten att öppna upp denna ”homoapparat” och syna varje bult och fjäder för sig, och det är en hedersutmärkelse som sociala medier förtjänar på sin sköld.

Men som jag skrev tidigare, de som faktiskt skulle behöva en lektion i människors lika värde och läsa det här lär knappast tränga sig före i kön. Därför känns detta, om än fina initiativ, som ett relativt slutet forum, och jag har fortfarande svårt att se varför #homoriot skulle göra mer för homosexuella än till exempel #bytutvadsomhelstmotleifgwperson gjort för Leif GW Persson.

Lite mer än 140 tecken, men det var mina två cent i frågan.

Carl Gustav Sidenqvist, barn- och elevombudets skolexpert, har kommenterat händelsen med att den ”könsstereotypa” behandlingen av tjejer som lammkött strider mot skolans värdegrund, samt lovat att ”skolan ska se till att dessa elever förstår att detta inte är en kul sak, utan någonting som med största sannolikhet utvecklas till något mer kränkande och nedsättande”.

Och jag undrar, på vilket sätt kommer detta att ”sannolikt utvecklas till något mer kränkande och nedsättande”? Menar Carl Gustav att sidan i sig kommer att urarta till någon slags sexauktion där kvinnorna packas och skeppas till våldtäktskonferenser, eller är det det här att pojkar i tonåren beter sig som sexuella varelser som ogillas? För det senare tror jag blir svårt att få bukt med. När jag gick i skolan behövde vi inga sociala medier för att objektifiera tjejerna. Det gjordes så fort den nya skolkatalogen kom, och jag vet att det var/är ett rikstäckande fenomen.

Uppskattning av skönhet är ingenting som slussar unga män vidare ned i det moraliska fördärvet. Att beundra det vackra är ingen inkörsport till våldtäkt eller satanistiska riter. Hade de varit rektorn själv som låg bakom gruppen så skulle jag hålla med om att det var betydligt obehagligare och ett klart oprofessionellt beteende, men boys will be boys, hur ogärna genusvetarna än vill erkänna testosteronet som orsak till handling. Dessutom finns det ingenting som säger att inte även bilder på unga pojkar skulle kunna komma att dyka upp på sidan. Termen ”lammkött” är inte könsbestämd.

Tycker tjejerna som listas att det känns obehagligt så bör dock gruppens administratör respektera detta och plocka bort dem från sidan. Skolan själv kan däremot inte göra så mycket mer än att rapportera gruppen till Facebook och hoppas att den på något sätt strider mot Facebooks egna regler, men med tanke på i vilken Harvard-skandal som Facebook har sitt eget ursprung så vore det duktigt ohederligt av Zuckerberg Inc. att göra något annat än att be gruppens skapare att själv respektera skolans vilja.

Ps. Att Katedralskolans lammkött är ett rent skämt torde dock vara uppenbart då termen ”lammkött” aldrig någonsin använts av en man under femtiofem annat än i parodiskt syfte.

Det var dessutom oförståndet jag ville åt, och efter någon minuts skrollande i Atladottirs flöde får jag precis vad jag ber om.

Nej, Atladottir förstår inte. Vilken överraskning. Hon kommer bara fortsätta hata tills den dagen hon dör. Inga konstigheter. Kanske är det heller inte så underligt att hon hittat till mitt inlägg om just hennes hatkampanj. Har ju ändå någon föreställning om att någon som hatar så mycket som denna människa måste kompensera allt detta hat med ett bottendjupt ego som ständigt måste fyllas med självgodhet och googlingar av eget namn.

För mitt eget egos skull gör dock rapporteringen av fyndet inga under. Det är till och med tveksamt om hon överhuvudtaget läst. Något. Alls.

De tre sista citaten var dock inte mina, kan jag ju understryka. Men det är ju inte som om hon bryr sig, eller ens tycks ha mer än skummat brödtexten. Och jag som delat upp så fint med bilder för att det skulle bli enklare att läsa. Men Atladottir bemöter trots det inte en enda av de frågeställningar som jag presenterar i bloggen. Istället skiter hon ur sig följande ljumma hög:

Nej, Atladottir, jag förstår inte. På vilket sätt reflekterar det jag skrivit ett ”stort, utbrett och starkt hat mot människor som vågar stå upp för minoriteter”? Och på vilket sätt anser du dig ”bilda folk” och ”visa solidaritet gentemot minoriteter”? Den enda som sjuder av hat här är fortfarande du, och det är klart oroande att en så förvirrad dam som du börjar mumla om Anders Behring Breiviks vansinnesdåd i Utøya. Personlig förebild månne?

Men vill du så gärna ha en minoritet att stå upp för, vad sägs om vita, sekulariserade män? Varsågod. Sett i förhållande till övriga världens befolkning så är vi i rejält underläge. Och vill du ha en ännu mindre grupp? Vita, sekulariserade män som hatar kvinnor. Den är typ minimal. Nazisterna däremot är snäppet fler, men i förhållande till invandrarna, som är en bra bit över miljonen, ter sig inte Sverigedemokraternas 340,000 röster som någon majoritet. Faktiskt inte. Alls.

Och oavsett, sedan när sågs främlingsfientlighet på med blida ögon i det här landet? Eller våld överhuvudtaget för den delen? Och våld mot kvinnor? Är det någonting som präntas in i var mans huvud sedan han varit liten grabb så är det hur fel det är att slå en kvinna. Jag har själv hört det sedan barnsben. Betydligt fler gånger än det kortare och klart catchigare ”Våld är fel!”. Punkt.

Så tron om att man här står upp för något när alla andra bara står tysta och ser på är ett självförhärligande och en vanföreställning utav löjeväckande proportioner. Men å andra sidan, varför propagerar jag för ett samhälle fritt från våld? Det är ju inte som om jag och Atladottir möts på någon gemensam mark i och med detta ärende:

Ja, vad är det man brukar säga? Där förståndet tar slut så tar nävarna vid? Sånt här bemöts enligt Atladottir-modellen vanligtvis med en örfil eller något i stil med ”hahahahha lulz skiljetecken kan suga mina feta frkrtngr!!!11″, men själv saknar jag ord. Att säga något mer om saken vore dessutom att upprepa mig. Allt som behöver sägas har redan sagts HÄR, och förtydligats ytterligare HÄR.

Ja, det var allt. Jag är en härlig kille, och du har precis blivit härligt killad.

Och med det sagt så känner jag att den här och nästa vecka får bli någon slags sista rond för mitt grepp om genuspaniken och den feministiska främlingsfientligheten. Alternativt för mitt bloggande helt och hållet. Vill inte bli En härlig kille – jämställdhetsbloggare, och just nu är det ett ämne som tar upp mycket av min tid. Behöver dock få det ur mig, och då är det enharligkille.se som får agera ventil.

Vad som händer om två veckor tar vi dock då, när det är dags. I morgon – mer dråpligheter.

Men i kväll var jag med! #Skolminnen lyder taggen, och här följer några av de ollon som jag sått i minnenas allé:

Mest ett minne, som sagt. Vill du läsa in någonting mer i det så är du välkommen, men jag väljer att stå över. Dock inte alls helt omöjligt att just dessa tjejer drillats till att bli nationalsocialismens fanbärare. Det var ju trots allt något av en samhällsnorm på 90-talet. Något som gick i arv från mor till dotter. De bar rosa klänning och knivade svarta på stan. Typ. Eller?

Det kan förstås vara mitt minne som är lite luddigt, det var trots allt sexton år sedan nu. Sägas ska också att tjejerna i 8B inte delade denna inställning till segregation, men så är det ju också vida känt att B-klasser alltid varit lite svårare att styra och ”hålla i ledet”.

Som rubriken antyder.

Exakt vad ACTA innebär är lite oklart, men enligt de källor jag hänvisats till så verkar det handla om en global SOPA/PIPA-historia som dessutom kan komma att ge tullpersonalen fria händer till din tekniska utrustning.

Att avtalet är påskrivet innebär dock inte att detta är verklighet riktigt än. Först ska det röstas igenom av EU-parlamentet, något som sker i sommar, och sedan av Sveriges riksdag. Vad du döljer i din hårddisk är alltså fortfarande din ensak, men vad du gömmer i stjärten är fortfarande up for grabs, så att säga.

Mer om ACTA finner du HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och här:

Passade även på att googla Isaac Graham för att se om han fått det erkännande han förtjänat, och killen visade sig till och med ha en egen Wikipedia-sida. Där beskrivs Isaac som en pälshandlare och en bergsman som i mitten av 1800-talet drog sig tillbaka till Santa Cruz där han startade ett brännvinsberänneri och ett sågverk efter att ha hjälpt tullinspektören Juan Bautista Alvarado i en statskupp mot dåvarande guvernör Nicolás Gutiérrez, en ynkrygg som gav sig efter att ett enda skott hade avlossats. Svinpälsen Alvarado vände sig dock senare emot Graham och fängslade honom tillsammans med ett hundratal andra immigranter som hjälpt honom till makten, något som startade en diplomatisk kris och involverade såväl Mexiko som U.S.A. och Storbritannien och numera är känd som The Graham Affair.

Det är förstås möjligt att det kan ha handlat om en helt annan Isaac Graham, men ganska punkrock, oavsett. Och här är två andra finfina covers:

Nathalie skrev:

”Härliga kille, tar du illa upp när hon skriver att hon hatar män som uppfattar hennes kropp som allmän egendom? För om du inte själv tar dig den oförrätten gentemot kvinnor behöver du inte ta åt dig. Tänk dig, härliga kille att du har en dotter, kanske rentav redan har en, eller syster, eller mamma, eller flickvän eller tjejkompis. Hon kommer till dig en dag och säger ”härliga kille, jag är så trött på att bli tafsad på i skolan/på krogen/på arbetsplatsen/på offentlig plats av män, jag HATAR DEM, jag deklarerar mig själv feminist!”. Blir då ditt svar ”men kvinna, så får du inte säga, då kan du uppfattas som misandrogyn feminist, du blir arg på fel personer och hjälper ingen med att uttrycka din ilska eller yttra dina tankar. Tänk dig för istället, säg att du är humansist så ska du se att vi mäktiga män ställer oss vid din sida! Men en kvinna som visar ilska över orättvisor och pekar ut de ansvariga hon rör bara till lite onödigt i grytan! Var istället snäll mot de männen, klappa dem medhårs för om du kallar dig feminist så skrämmer du dem bara!” Du har ju då samma rätt att fläkta dina åsikter i debatten precis som Atladottir gör. Men istället för att hata du också, för det gör ju tydligen bara saken värre, kanske du skulle tänka på saken en stund till och inte vara så snabb att döma ilskan, orättvisan och ordet feminism innan du uttalar dig ifrågan!”

Svar:

Jag betvivlar inte att det finns gott om kvinnor som haft med avskum att göra. Jag har själv stött på min beskärda del, men jag har träffat än fler människor som gett mig glädje, och onändligt många fler som inte gjort mig någonting överhuvudtaget, varken ont eller gott. Och detta kan sägas om såväl kvinnor som män, invandrare som infödd.

Hade Atladottir istället för att skandera ”JAG HATAR MÄN!!” uttryckt sitt hat mot människohandel och andra etiska tveksamheter så hade det varit betydligt lättare att relatera och ta parti, men det är inte det hon säger, hon säger att hon ”HATAR MÄN!!”, som att just män skulle vara synonymt med allt det onda. Du kanske förstår att hon menar något annat, och hon kanske förstår att hon menar något annat, men människor som inte är insatta i frågan, eller barn som är väldigt okritiska i vilken information de tar in, förstår det kanske inte.

Ditt exempel med en hypotetisk dotter känns irrelevant eftersom det inte var så som Atladottir uttryckte sig. Hur hon uttryckte sig finns ord för ord angivet i mitt förra inlägg, och svaret jag hade givit ”en av mina egna” hade varit i precis samma andra. Men låt mig istället ge dig ett exempel. Tänk dig att du har en vän som en dag kommer hem till dig och uttrycker sin avsky för människor med ursprung utanför Sveriges gränser. De är ju trots allt överrepresenterade inom brottsstatistiken, plus att han försökte sälja en platt-Tv på Blocket, men det var bara fem personer som ringde på annonsen, och alla fem hette Bogdan och lämnade riktigt fräcka skambud. Skulle ditt svar då bli ”JAG HATAR INVANDRARE!!”?

Och på samma grund, borde alla kvinnor ställas till svars för att människor och djur far illa i alternativmedicinens bakvatten? Kvinnor är ju trots allt överrepresenterade i tron på rent hokus pokus. Eller borde alla pedofiler tjäras och fjädras eftersom människor med pedofil läggning är överrepresenterade inom sexuella övergrepp på barn? Är det kanske bögarnas fel att tvåbarnsmamman Karin smittades med HIV?

Att man själv fallit offer för ”något” på grund av ”någon” är ingen ursäkt att vara så pass onyanserad som Atladottir faktiskt är, speciellt inte när hon som chefredaktör för en relativt välkänd tidning har en möjlighet att göra sig hörd på ett sätt som är många andra få förunnad. Är hon verkligen för ett samhälle där folk behandlar varandra med respekt så är det till och med hennes förbannade jävla skyldighet att vara bättre än så.

Ja, det var väl det. Har dock även tagit mig friheten att googla uttrycken ”hata” och ”kritisera” åt dig, eftersom du tycks ha svårt att skilja på begreppen. Resultaten finner du HÄR och HÄR.

Jag är en härlig kille, och du har precis blivit härligt killad.

Margret Atladottir, chefredaktör på Nöjesguiden, är den senaste av dessa ”människor” som slängts på högen. Här är några av skälen (varje bild bör läsas nedifrån och upp):

Ett synnerligen destruktivt sätt att rå om en hjärtefråga på, kan jag tycka. Margret tror förmodligen att hon sparkar uppåt, men de hon siktar på är inte bara i minoritet, de känner inte ens vittring av hennes trasiga skor. De bryr sig heller inte, alls. Den lilla skillnad hon gör är att stöta bort oss andra, vi som förmodligen hade fungerat som en mäktig allians men nu mest ser henne som ännu en ”misandrogen” feminist, vad det ordet nu betyder. För varje Atladottir framstår ju feminismen allt mindre som en seriös jämställdhetsrörelse och allt mer som ett samlingsord för allt manligt förakt, mycket utav det dessutom byggt på rena missuppfattningar samt dikt och förbannad lögn.

Och även om Atladottir och hennes lakejer är en samling ”ensamma galningar” och inte en organiserad terrorcell så ser jag aldrig någon uttalad humanist som dryper av så mycket självutnämnd överlägsenhet och hat, något som gör det än mer tydligt att humanist är den enda stämpel värd att sätta på sig själv, om man nu tvunget ska kategorisera sin kamp för en värld där alla har det bättre, oavsett kön, sexualitet, klass och ras.

Hade det inte varit för att Nöjesguiden redan är en sån där tidning som folk mest plockar på sig i tron om att de inte har något att läsa men sedan lägger ifrån sig på tunnelbanan/bussen/tåget när de inser att de kan läsa Aftonbladet på sin iPhone istället så hade jag föreslagit en bojkott av detta SCUM-manifest i finkostym, men det vore antagligen lika verkningslöst som att jobba för jämställdhet genom att skriva att man hatar män, i versaler. Typ.

Du gör som du vill. Själv fortsätter jag att vaccinera mig själv mot komplett idioti. Tack och block.

Ps. Sedan tillslaget mot Megaupload har även fildelarsajten Filesonic valt att stänga av sina fildelningsmöjligheter, och sidor som Uploaded.to, Videobb, Videozer, Filejungle, Uploadstation, Uploadbox, X7.to, 4shared och Filepost har antingen valt att följa Filesonics exempel eller släcka ned helt och hållet.

SOPA is dead, fuck you we can dowhateverwewant. Whatever. Fuck you.
- Sincerely yours, F.B.I.

Twitter-pastor @RevRunWisdom har även twittrat visdomsord som ”You might not be perfect but Jesus thinks you’re to die for”, ”2 blessed 2 b stressed” och ”So fresh and so CLEAN CLEAN”.

Bland de avföljda fanns bland annat människor som följde DE HÄR två unga, arga damerna. De har ungefär samma sköna inställning till livet som Hitler hade, även om de både saknar hans karisma och good mustache looks.

Den homeopatiska teorin om att det som orsakar ont även läker det onda är lika verkningslös inom såväl sjukvård som politik. Ont kan inte med ont fördrivas. Våld och hat föder ingenting annat än mer hat och våld. Att uttrycka sig som dessa två kvinnor vittnar om ett hämndbegär och att de inte har det minsta intresse i jämställdhetsfrågor, något som gör dem till lika goda kålsupare som det patriarkat de påstår sig kuvas under. Och om nu detta patriarkat existerade, varför skulle de reagera med annat än ytterligare förtryck på detta? En ”trojansk häst”-metodik vore förmodligen att föredra.

Bara ett tips i all välmening, om man nu känner sig förtryckt alltså. Ett annat tips är att inte bunta ihop alla män i en och samma kategori av ondska, speciellt inte samtidigt som man påstår sig besitta bred genuskunskap. För vi var väl alla lika skuldfria och könsrollslösa innan samhället rev upp och infekterat oss med sina smutsiga klor, eller? Hur var det nu igen..?

Läsvärt? Antagligen inte, men nu slipper jag i alla fall solka ned flödet med den ovärdigaste formen av journalistik jag vet, nämligen recensioner. Det borde dessutom generera i några raders läsning, även när jag inte gjort något annat än att ligga på soffan en hel dag och räckt lång näsa åt Hollywood-apparaten och dess hyllförvarade lagförslag.

Jag skulle däremot välkomna ett alternativ för de gånger man inte är könsspecifik men ändå talar om en eller flera människor, och då gärna ett förslag som lagts fram av någon som drivs av en kärlek för det svenska språket och inte av någon med en politisk agenda. Hen fyller inte det kriteriet då det är ett språkligt missfall som smakar artificiellt och nästan stukar gomseglet vid bruk i mening.

Det har istället i debatten dykt upp förslag som den och det, men för mig låter det då som om man refererar till en pryl. Hin är en gammeldags variant som ursprungligen fyllde just detta syfte men som i dag snarare förknippas med Hin Håle, alltså Djävulen. Djävulen finns ju dock förmodligen inte, så vi skulle med gott samvete kunna återerövra ordet om hin nu vann någon slags omröstning. Kanske skulle man bara kunna byta hin mot hen, rakt av? Hen Håle. Ja, varför inte.

Hur det än går så har jag själv inga planer på att könsneutralisera mitt språk då det känns både asexuellt och kärlekslöst (plus att jag gillar nyanser), och har artikelförfattarna svårt att se den självständiga individen vid tal i tredje person så bör man kanske se över de krav som ligger till grund för den vetenskaplig kompetensmarkeringen ”docent” som Karin Milles påstår sig ha i svenska.

Känns bra, såklart, men också lite bekvämt och kanske som något av ett valårsjippo. Hade hellre sett att man tagit en tydligare ståndpunkt och röstat ned lagförslagen helt och hållet. Men å andra sidan, varför göra saker när man blir rikligt belönad bara genom att ”tända ett framtidshopp”?

Tar det för lång tid att ladda klippet, eller skulle spelaren inte fungera, så kan du lyssna på krönikan HÄR.

Jämställdhetsteoretikern Ingemar Gems dyker även här upp och kommenterar artikeln, och då inbjuden som någon slags expert med tolkningsföreträde, en vinkel som tycks ha gått hem hos alla som varit med och dragit upp artikeln till ytan.

Lite märkligt, kan jag ändå tycka. Men först, de flesta av oss är förmodligen med på att det är hjärnan som avgör huruvida vi tänder på män eller kvinnor. Det är ingenting vi lärt oss, något man enkelt konstaterar via samhällets intolerans mot sexuella avarter som pedofili, nekrofili och zoofili. Det är ingen som lärt dessa människor vad de ska fantisera om när de onanerar. Det är hjärnan som avgör dina sexuella preferenser helt enkelt, och eftersom män i regel tänder på kvinnor kan vi klassa det som en typisk manlig egenskap. Det är hårdvara. Ingenting som kan programmeras.

Och om nu hjärnan kan göra en sådan uppdelning, varför skulle det då inte kunna finnas andra könsbestämda egenskaper? Det betyder inte att det är könsmonopol på just den egenskapen, för precis som det finns män som älskar kvinnor finns det några få undantag (ungefär 10%) som älskar män, och på samma sätt finns det givetvis undantag för alla dessa drag.

Att förneka de biologiska skillnaderna bara för att man inte vill att det ska vara på det viset hjälper inte, heller inte att hävda att allting beror på sociala normer eftersom man vill att dessa saker ska gå att ändra på. Det här tog jag upp redan i inlägget om Tittmyrans jämställdhetsdagis, men det tål att upprepas, för ren vilja är inte nog. Då hade betydligt fler homosexuella män varit heterosexuella i dag. Alternativt hade alla män homosexuella eftersom homosexuella män kan ha (om än i extrema fall) upp till tusen olika sexpartners under en livstid. Men vi väljer inte. Vi är.

Att förstå en sån sak har mest fördelar. Jag har visserligen sett människor häva ur sig saker som att uppdelning av människor var precis vad Hitler sysslade med, vilket förvisso stämmer, men lär då av Hitlers misstag. Hade vi försakat alla olyckor (tänk penicillin och telefonen) hade världen varit en betydligt mindre plats än den är i dag. Att jämföra biologi med förintelsen är lite som att förbanna den kluvna atomen för vad den ställde till med i Nagasaki utan att reflektera över att kärnkraften hindrar stora delar av Sveriges befolkning från att frysa ihjäl lagom till jul.

Att förstå hur människan fungerar ger oss ovärderliga möjligheter att förstå varför vi handlar som vi gör och hur vi ska kunna förebygga handlingarna i de fall där det behövs. Att sopa problemen under mattan kommer inte leda till någonting annat än att vi fortsätter snava över dem gång om varannan.

Huruvida pappaledigheten är skadliga för spädbarn vill jag dock inte uttala mig om eftersom jag inte vet någonting om saken. Jag reagerade också starkt på uttalanden som att män inte förstår hur sköra barn är och låter barnens tunga huvud ”hänga och slänga så att de får hjärnskador”, och jag hoppas naturligtvis att jag kommer vara den bästa jävla farsan som världen någonsin skådat när och om det nu blir av. Men att känna sig kränkt är inget motargumen.

Annica påpekar dessutom, trots Björns fiskande efter manshat, att det också beror på individen och naturligtvis finns undantag. Hon saknar dock statistik på om det är mamman eller pappan som varit vårdnadshavare vid barns dokumenterade olyckstillfällen, men hon säger sig ha pratat med många barnkirurger och läkare som i sin tur understryker hennes uppfattning om mäns vårdslöshet. Det här är förstås mer anekdotisk bevisföring än seriös forskning, men att bara sura eftersom ”sanningen” inte passar är en ännu svagare grund. Antingen får man presentera fakta som stryker Annicas påståenden, och finns nu inte det så bör man ta en noggrannare titt på hur det egentligen står till. Allt annat är ett fåfängt roulettespel med våra barns välbefinnande.

Men som sagt, jag tar själv inte ställning riktigt än, och det finns mycket däri som låter ytterst märkligt. Jag tycker dock att du ska läsa artikeln (en gång till om du redan läst den) och försöka se bortom Björns sårade känslor. Märkligt känns också att Annica Dahlström vid publikation av en liknande artikel om hjärnornas olikheter fick hotbrev och telefonsamtal av arten ”Du är en förrädare mot alla kvinnor!”, samt ett samtal från en professorkollega vid Göteborgs Universitet som inte brydde sig om huruvida det låg någon sanning i det Annica skrev eller inte, utan hon ville bara göra klart att Annica sabbade för alla andra. Säger en hel del om vad som pågår på genussidan av debatten.

HÄR är för övrigt ännu en artikel på ämnet ”könshjärna”.

Och en åsikt måste man ju få ha, såklart, men det hade varit intressant om Gabriel utvecklat varför han vill se en kvinna eller en immigrant på ledande poster inom partiet. Att vi måste ”använda oss av deras kompetenser” är lite för luddigt för min smak. Och betyder det att den manliga medelålderskompetensen inte är god nog om den är vit?

Kan man anta att Gabriel menar att det är mångfalden som är det viktiga? Fler infallsvinklar helt enkelt. Bra grejer. Men, Gabriel gillar ju inte mångfald? Han vill alltså helst ha människor omkring sig som tycker likadant. Och om alla tycker likadant, spelat det då roll om den som tycker till är en man lika blek som tomtefars vaxade bringa eller en kvinna så mörk som gjutjärnslocket över en puttrande gryta Boeuf Bourguignon?

Det skulle ju inte göra någonting om de fanns fler unga kvinnor och personer med invandrarbakgrund på ledande poster i partiet, det tycker nog ingen, men ett behov? Behovet Gabriel talar om känns snarare som Gabriels egna behov. En vilja att följa ett etiskt modet. Det är så här man ska tycka just nu helt enkelt, och så länge man menar väl så behöver man inga belägg för det man säger.

Läs dock inte in alltför mycket i det jag skriver, ville mest bara ha en ursäkt att använda liknelsen av ett gjutjärnslock som puttrar över en gryta Boeuf Bourguignon, samt följande undertext:

Bilden är länkad för allas trevnad.

Mina damer och herrar (och alternativt Oscar Sundell), jag bjuder er, The life (and death) of Anna Nicole:

Jag vill inte hata alltför mycket på Magnus för han verkar ändå vara en hygglig kille, men hans material består som vanligt av att bygga halmdockor som han sedan tänder på och dansar i skenet av lågorna likt en häxdoktor till publikens vrål.

Alltså, vem uppfostrar sina barn så här? Exemplet med att pojkar skulle uppfostras som man tuktar hundar måste väl ändå vara en skröna? Jag hade (nästan) köpt den teorin om det var så att män och kvinnor levde skilda åt i varsitt samhälle där män fostrade pojkar och kvinnor fostrade flickor varpå man sedan föste in dem i en gemensam hage någon gång efter puberteten, men så är det ju inte. Alla pojkar har en mamma, och om denna mamma enligt samhällets norm stöpts i form av vårdare så borde pojken få 50% vårdande egenskaper, om man nu är det vita ark som samhället målar som genusvetarna påstår. Eller?

Sen förstår väl även jag att Magnus överdriver för komisk effekt, men jag hör argumentet lika ofta utanför stand up-scenen. Sen att det säkert råder viss skillnad i uppfostran mellan könen tvivlar jag inte på. Galet vore väl annars då viss skillnad trots allt råder, men det förklarar inte varför det finns män som tar till nävarna när argumenten tryter eller startar WW2½ för att få en schysst deal på råolja, för (det svenska) samhället ser inte med blida ögon på detta.

Jag tror snarare att detta handlar om kognitiv dissonans (dagens ord) och ett försök att hitta en bekväm förklaringsmodell på varför dessa hemska saker händer. Skyller vi på samhället finns det ju någonting vi kan göra. Skyller vi på biologin så är vi däremot fucked for life och kan lika gärna begå kollektivt självmord med cyanid och saft. Ja, så tycks man resonera alltså. Men så är det ju inte, såklart. Att erkänna den biologiska aspekten ger oss snarare ännu en vinkel att angripa problemet ifrån. Vi kan aldrig lära oss för mycket om människan, eller någonting, egentligen. Sen är det möjligt att sanningen är tuff att hantera, men likt cancer går problemen inte upp i rök bara för att man sluter ögonen, håller för öronen och skriker högst.

Men det där är en annan blogg. Ville som sagt mest förtydliga att inget dagisbarn ska förvägras ett par blåjeans eller en Lady Lovely Locks på grund av sitt kön, men att det också är lika viktigt att låta flickor få vara flickor och pojkar pojkar, om det är det de vill. Inte försöka lura dem att bryta könsnormer. Detta slängande av ”norm” som någonting negativt är dessutom otroligt tröttsamt. En annan ”patriarkal samhällsnorm” är att man inte får skjuta folk efter behag. De är liksom inte alla av ondo.

Nåväl, det finns fortfarande mycket att jobba på, men personligen tycker jag inte att prio ligger på varesig ”män” eller ”kvinnor”, utan på integration av invandrare och flyktingar. Det är en klyfta som måste skottas igen ögonabums om vi vill se någon verkligen förändring.

Ingemar Gens (enligt Wikipedia, en svensk debattör i ämnet jämställdhet och författare av boken Myten om det motsatta könet, en bok med undertiteln Det maskulina samhällets undergång där Ingemar hävdar att makten inom tjugo år (femton kvar då boken gavs ut 2007) tillhör kvinnan eftersom ”kvinnorna vidgat sitt rörelseutrymme och gör allting rätt i det nya kommunikationssamhället medan männen står och stampar i en mansroll som blivit trång och dysfunktionell”) var nämligen med och drog igång jämställdhetsförskolan Tittmyran redan 1995!

Kajsa Wahlström som också var med och startade förskolan beskriver den som en plats där barnen ges möjlighet att se ”en större värld”, och där ”flickor ska tillåtas att vara hjälpsamma och empatiska, samtidigt som de ska uppmuntras att ta plats, och pojkar ska inte få beröm bara när de är starka och snabba, utan också när de pratar om känslor”.

Och det låter ju fine and dandy, men hur gick det då för de barn som skolades in via Tittmyran på 90-talet? Svenska Dagbladet publicerade faktiskt en artikel för några år sedan där man intervjuat två av ungdomarna, Elin Gerdin och Niklas Knutsson, som var med från starten, och jag tänkte jämföra deras upplevelser med de förberedelser för livet jag själv plockade med mig från 88:ans ”ojämställdhetsdagis” i Hägersten.

Först ut är Elin:

”Jag tror att jag har blivit lite mer självständig. På högstadiet kändes det som att vi tjejer som hade gått på jämställdhetsdagis kunde ta för oss mer och vågade säga emot killarna om någon exempelvis blev mobbad. Många av de andra tjejerna satt mest tysta om någon kille gjorde något dumt.”

Tjejerna i min klass var allt annat än timida, och jag vågar med 99% säkerhet (för riktigt säker kan man ju aldrig vara, födda -81 som vi ändå var) säga att ingen av dem gått på jämställdhetsdagis. Om något var det snarare de som körde över pojkarna. De var dock i numerärt överläge, så det kan ju bara berott på klassisk mobbmentalitet. Sen fanns det givetvis även en och annan knäpptyst joker blandad i leken, men de var mer undantag än regel.

Niklas Knutsson har däremot svårare att svara på vilken påverkan jämställdhetspedagogiken haft:

”Det är ju så många saker som formar ens personlighet. Ett av målen på Tittmyran var till exempel att ge pojkarna tillgång till ett rikt språk. Jag är känd bland kompisarna för att snacka mycket. Å andra sidan gör min mamma det också. Så kanske har jag fått det därifrån.”

Poäng till Niklas och Tittmyran för rationellt tänkande! Jag är själv inte speciellt vältalig, men båda mina syskon har gåvan, och min syster gick inte ens på förskola utan tillbringade sina första år hos antingen dagmamma eller sjukskriven hemmafru/biologisk mamma. Inte nödvändigtvis ett argument för jämställdhetsdagis med andra ord.

Niklas har dock problem med att stanna när han ligger på plus och tillägger:

”Men en sak som nog kommer från jämställdhetsdagiset är att jag inte fördömer folk som bryter mot könsmönstren. Jag skulle till exempel aldrig döma en kille som ville bli dagislärare.”

Ditt självgoda lilla svin. Så alla som inte gått på jämställdhetsdagis fördömer killar och tjejer som ”bryter mot könsmönstren”? Jag har killkompisar som utbildat sig till sjuksystrar och tjejkompisar som jobbat på lager, och jag kunde inte bry mig mindre om deras titel så länge de trivs med det liv de valt att leva. Jag jobbar själv som hotellreceptionist, ett klart kvinnodominerat yrke. Låter snarare som om det är Tittmyran som lär barn att folk som inte gått på jämställdhetsdagis växer upp till förtryckare. Lurkigt.

För att bredda barnens könsroller använde Tittmyran också så kallad kompensatorisk jämställdhetspolitik som innebar att flickor och pojkar delades upp i olika grupper och fick specialträning på färdigheter som traditionellt anses tillhöra det andra könet. Niklas kommenterar:

”Nej, vi märkte aldrig att vi blev behandlade på något särskilt sätt – vilket väl i och för sig är poängen med jämställdhetsdagis. Det handlar inte så mycket om vad man lär sig, utan om vad man inte lär sig. Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna.”

Vet du vad jag tror, Niklas? Jag tror att det var Tittmyran som lärde dig att det överhuvudtaget fanns ”könsstereotyper”, någonting vi slapp på 88:ans ojämställdhetsdagis där vi istället bara var barn som lekte med varandra. Killar jagade tjejer och tvärtom. Låter cray-Z, jag vet, men så var det.

Tittmyran är också noga med att använda lek i sin jämställdhetspolitik. Både Niklas och Elin minns kuddrummet med värme, men Niklas nämner även miniatyrköket i dockvrån där han och fler av de andra killarna spenderade mången god stund. Elin tillägger:

”Men även om jag gillade kuddrummet, lekte jag med dockor också. Bara för att det var ett jämställdhetsdagis försökte de ju inte göra om oss flickor till pojkar och tvärtom. Det fanns inget som helst tvång, utan alla skulle få prova allt.”

Har inga minnen av någon dockhörna, men så hängde jag ju i stort sett bara vid ritbordet där jag redan i tidig ålder bröt mot lagen om upphovsrättighet och kopierade allt som min bästis Tobias ritade. Minns dock att det bildades någon form mimorkester som var unisex, och i pjäsen om den skönsjungande koltrasten som sattes upp för artigt uthärdande föräldrar var det jämn könsfördelning mellan huvudrollerna. Alla sög dock, utom jag.

Artikelförfattaren berättar även för Elin och Niklas att det dragits igång liknande jämställdhetsprojekt och frågar vad de anser om att vissa föräldrar (?) oroar sig för att deras söner ska bli för tjejiga – eller homosexuella – om de leker mycket med dockor och bejakar sina feminina sidor. Då ilsknar Elin till:

”Det är ju bara töntigt! Jag känner många killar som har lekt med dockor och de har inte blivit bögar för det. Det är ju inte det man leker med som gör en till den man är. Och en tjej blir ju inte lebb bara för att hon leker med lego.”

Här hade Elin chansen att verkligen glänsa med sin jämställdhet och förklara att det är egenskaperna som gör individen och inte sexualiteten, men väljer istället att förtydliga att man inte blir muffdiver av att bygga med LEGO. Niklas vädrar dock röken och räddar situationen:

”Dessutom skulle jag inte tycka att det var någon katastrof om min son blev bög. Visst skulle det vara lite trist om man inte fick några barnbarn, men annars är det här med bög ingen stor grej för oss som är lite yngre. Vi bryr oss faktiskt inte.”

Och det är väl först här som jag verkligen känner att jag skiljer mig från Niklas och Elin, för i högstadiet var det mer eller mindre kutym att fånga bögar med lasso och släpa efter mopeden. Eller? Nä, förlåt, jag blandar så lätt ihop det där med att jag har både vänner och bekanta som är såväl bi- som homosexuella. Eller enkelt misstag att begå för oss som inte gått på jämställdhetsdagis. Men det är bara att plugga sina glosor så sitter det tillslut. Ge inte upp hoppet på mig riktigt än!

Att Niklas och Elin gick på en förskola där man aktivt arbetade för att bredda könsrollerna har dock inte inneburit att de stått helt fria från förväntningar på hur man bör vara som tjej och kille. Särskilt tufft var det på högstadiet konstaterar Niklas och skissar snabbt upp bilden av idealtjejen och idealkillen.

”Han ska vara vältränad och fräsch, typ en fotbollskille. Tjejerna ska vara glada hela tiden och samtidigt lite halvdumma så att killarna kan få känna sig överlägsna och omhändertagande. En del verkar ju tro att vi som gick på jämställdhetsdagis blev hjärntvättade, men kolla på de sjuka ideal som pumpas ut dagligen genom medierna. Snacka om hjärntvätt!”

Vore det att göra en halmgubbe om man här antar att Niklas och Elin avskärmats helt från Tv, radio och det trycka ordet då de inte alls tycks ha ”hjärntvättats” av mediernas ”sjuka ideal”? Låter som ett spännande experiment, men samtidigt ser Niklas själv ut som en typisk vältränad och fräsch fotbollskille, om än med ett hårsvall som en jävla lejonman, och Elin ser ut som tjejer gör mest. Kanske slank det in lite medial hjärntvätt genom gluggarna ändå..?

Elin bjuder även hon på sin analys av könsstereotyperna:

”En kille i rosa tröja och lite smink blir ju oftast betraktad som bög. Men jag kan komma i säckiga byxor och en hängig tröja utan att någon skulle bry sig. Samma sak med rösten: En kille som pratar lite feminint och släpar på orden blir genast stämplad som bög, men om en tjej har hes och lite mörk röst skulle det nästan kunna ses som lite coolt.”

Var inte 2007 den laxfärgade skjortans år? Niklas stämmer dock in:

”Jag vet, det är helt sjukt! Att vara en pojkflicka kan ju vara lite tufft, men flickpojke finns ju inte ens som begrepp (jo, fjolla, reds. anm.). Tjejiga killar är riktigt illa ute. Så får man inte vara. I grunden handlar det ju om att tjejer har lägre status i samhället. Det är inget som man går omkring och tänker på, men så är det.”

Och här har Niklas helt rätt, för det här är ingenting som någon går omkring och tänker på. I grunden handlar det nämligen om att män har högre halter av testosteron och per definition beter sig som just ”män”. Att män blir lite obekväma kring en ”flickpojke” har ingenting med kvinnans status i samhället att göra, det har att göra med att de har problem att hantera det som de inte förstår, alternativt är osäkra i sin egen sexualitet. Gammal klyscha, men stämmer säkert i många fall.

Att det skulle ha med kvinnans status i samhället att göra är mindblowingly barockt av Curt Kobainska proportioner. Om det är det här en tes som kommer från Ingemar Gens jämställdhetspedagogik så får det stå för honom. Själv tror jag inte att någon annan man tänker i de banorna, inte ens de som smäller till sin fru med jämna mellanrum. Har här ingen forskning, så sticker ut hakan lite, men jag skulle sätta min heder på att de som misshandlar sina fruar också är inblandade i slagsmål med det egna köner med jämna mellanrum. Kolla gärna upp och rätta mig om jag har fel. Vore själv intresserad av statistik om den finns.

Så, avslutningsvis, vad är då Elin och Niklas slutgiltiga dom? Skulle de själva rekommendera Tittmyran till dagens föräldrar? Elin svarar:

”Jag skulle absolut sätta mitt barn på ett jämställdhetsdagis. Flickor behöver lära sig att stå på sig och många pojkar behöver faktiskt lugna ner sig lite.”

Niklas är också positiv till jämställdhetsdagis, men har också svårt att förstå varför det snackas så mycket om jämställdhet 2007:

”Om inte jämställdhetsdagis är en självklarhet när jag får barn så kommer jag faktiskt att bli förbannad. I sådana fall har vi ju snackat i minst 20 år utan att det har hänt något.”

Niklas får även sista ordet:

”Samtidigt tar det förstås tid. En del äldre är så fundamentalistiska och vill hålla fast vid de gamla könsrollerna. De kanske helt enkelt måste dö innan det kan bli någon riktig förändring, säger Niklas.”

Ah, den öppna och fördomsfria ”först måste de helt enkelt dö”-mentaliteten. Alltid lika uppfriskande.

Men ja, bortsett från Niklas ickefundamentalistiska groda och med ungdomen i betraktande (Elin är femton och Niklas sjutton) så verkar det ju blivit relativt hyggligt folk av dem båda två. Anar vissa besserwisser-tendenser hos Niklas, men det existerar ju i samhället oavsett vilken förskola man gått på.

Så eftersom det varken verkar göra till eller från så har jag naturligtvis ingen anledning att propagera emot ett jämställdhetsdagis. Sätt dina barn där om du tror att det kommer ge dem en fördelaktig start i livet, men om du tror att världen kommer förändras radikalt bara för att vi spränger könsbarriären så tror jag att du kommer att leva ett långt och bittert liv, samt dö lätt knäppt på näsan.

En vinglande Dagobert-macka bestående av vartannat lager odemokratiska fascistmetoder och vartannat lager bakåtsträvande internet-censur med andra ord, mest troligen knådad av rika svin i höga hattar som fortfarande kräver högre skatt på tomma VHS-kassetter och inte varit uppkopplade sedan 28.8-modemet låg i bräschen för vad som ansågs vara topptrimmade färdmedel för att ta sig ut på informationens supermotorväg.

SOPA och PIPA har alltså ingenting med ”rent mjöl i påsen” att göra utan handlar enbart om stora klumpiga elefanter som agerar i panik över små flinka möss som tar sig fram där de själva inte har vett att ta plats. Röstas dessa lagförslag igenom kan det vara slutet för internet som vi känner det i dag.

Bland motståndarna till lagförslaget finner vi några av de största internetprofilerna som Google, Yahoo!, YouTube, Facebook, Twitter, AOL, Linkedin, Ebay, Mozilla och Reddit, medan ”den mörka sidan” består av företag som Nike, L’Oréal, Viacom, NBC Universal, Pfizer, Ford och NBA (?!), samt flera stora toppolitiker.

Så på vilket sätt påverkar det här dig som bor utanför staterna? Ja, förutom att du riskerar att få eventuella hemsidor blockerade för amerikanska besökare så kan dina konton på sajter som huserar i USA stängas av för en sån bagatell som att du videobloggar med ett Lars Ulrich-trumsolo i bakgrunden eller länkar till Pirate Bay, även om det så blott må vara en torrent du själv lagt ut och äger rättigheterna till. Ganska jävla onajs alltså.

Omröstningen för PIPA planeras äga rum den 24 januari. När SOPA ska röstas igenom (vilket det enligt Ny Teknik lutar åt) är dock ännu oklart.

Kjell var visserligen folkvald president, men valet i sig var kantat av våld och bedrägerier, och när man blir bedragen och misshandlad så gör man en del irrationella val som man kanske inte kan stå för dagen efter.

Kjell har namnsdag den åttonde juli.

En mer kallhamrad kidnappare hade ju förmodligen laddat hem filmen via bittorrents eller BBS, alternativt bara plockat ned den från hyllan i en multimediabutik och huggit av alla vittnen på mitten med en kroksabel, även om jag nu såklart bara speklulerar. Men inte 23-åringen. Hon väljer istället att nyttja den nationella bibliotekslagen som garanterar alla invånare i Sverige avgiftsfri tillgång till information. Det ger hopp om framtiden, helt klart.

Att i dag hyra en film, och dessutom på ett bibliotek, är ju nästan mer chockerande än själva människorovet i sig. Faktum är att det är lättare att relatera till det senare. Men jag gillar det. Det innebär att paret inte helt saknar moral. De hade i och för sig inte lämnat tillbaka filmen, trots tre påminnelser, plus kidnappat en kille. Men ändå. Ingen är perfekt.

Kan för övrigt varmt rekommendera The disapearance of Alice Creed, oavsett om du planerar människohandel eller bara bullar upp för en hemmakväll. Nittio minuter god underhållning.

Nu råder det i och för sig viss oenighet i fallet Jesus och Maria Magdalena, och man är osäker på huruvida Maria verkligen var prostituerad, eller om hon och Jesus hade en sexuell relation, eller om jorden skapades på sju dagar och att dess nuvarande befolkning härstammar från att Kain hans lillebror avlade på sina egna tvillingsystrar och att deras avkomma sedan äktade söner och döttrar sinsemellan i 6000 år.

Men ändå. Personligen skulle jag ju kräva 100% garanti på att blodet jag dricker är 100% torskfritt. En princip jag haft sedan i alla fall tre år tillbaka.

2). - Jag mår k-pist.
3). - Det känns spjutkasst.
4). - Svärd!

”Svärd” behöver dock inte vara ett kraftuttryck utan kan också vara en glädjeyttring, eftersom det är så jävla coolt med svärd.

Upplägget är ungefär som ”Lordi/bajs/neger i filmtitlar”, fast anything goes, så att säga. Och för er som inte hänger med i twittersvängarna bjuder jag här på (nästan) hela listan över mina egna Leifigaste tweets.

• My name is Leif GW Persson. James Leif GW Persson.”
• Inte utan Leif GW Persson.
• Att vara med Leif GW Persson är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.
• Like a Leif!
• En Leif GW Persson on the beach tack!
• Tyvärr lilla gumman, du måste vara så här Leif GW Persson för att få åka!
• Jo, häng med nu! Var inte så jävla Leif!
• iLeif 3G Persson
• En kraftig Leifbävning skakade i morse en rad städer runt Chiles huvudstad Santiago!
• Nytt våldsamt Leifutbrott på Island försenar flyget!
• Allsång på Leif GW Persson.
• - Vad är klockan? – Leif GW Persson.
• Lätt-Leif, Mellan-Leif och Standard-Leif.
• Efter Leif GW Persson är det alltid gott med en cigg.
• Better Leif than never!
• Allt är inte Leif GW Persson som glimmar.
• Leif GW Persson och granater!
• Fantomen har Leif GW Perssons styrka.
• Den som ser Leif GW Perssons ansikte dör en fasansfull död.
• Alla som inte dansar är Leif GW Persson.
• Leif GW Perssons orkester.
• När Leif GW Persson byter batterier står klockan stilla.
• Leif Luthor.
• Leif eller kolera.
• Snoop Leify Leif.
• Ska vi älska, så ska vi älska till Leif GW Persson.
• Långt ned i Leif GW Persson 2.
• Leif Hard 3: With a Vengeance.
• All your Leif are belong to us!
• Tänk om det istället för personnummer hetter Leif GW Perssonnummer.
• Vi är som Leif och långhalm.
• Jag är en Leffe på kärlek! Jag är en Leffe på att kyssa flickorna!
• Ace of Leif.
• Leiftallica.
• Den där Leif.

Barnsligt? Oja, fruktansvärt. Roligt? Mycket.