Livet har sina överraskningar, och hjärtat sina mörka hemligheter. Jag ville ge henne hela världen, det ville jag verkligen. Hade jag varit lite mer som Stålmannen hade jag slagit in den i en stor röd rosett. Men jag är mer som Clark Kent, så jag gjorde slut.
Nu vill jag ha min miljon.
Illusionen om att det ska vara lättare att vinna med den nya lotten är väl inte fullständigt, men så plötsligt hände det!
Tonight we’ll feast like the kings of yore.
Alltså, vad är det för jävla autister som sitter och spelar Bejewled Blitz på Facebook hela nätterna?
Visst händer att jag själv unnar mig ett parti då och då, absolut. Men det är en himla skillnad, för jag är inget super-CP. Jag är bara en drömmare, som med ögon tindrande av förväntan knuffar runt lite juveler i hopp om att lite hårt och ärligt arbete en dag ska resultera i en smula respekt och ett rykte som etablerad Bejewledhaj.
Men säg den dröm som inte nöts av tidens tand. Så fort man klättrat ett steg på highscore-listan så dundrar någon jävla Rainman förbi som förmodligen inte ens kan knäppa gylfen. Killen förstår väl inte ens vad som pågår. Han bara sitter där och visslar med munnen full av kalaspuffar medan Arlas jordgubbsfil stänker mot husnycklarna som han fäst vid en laminerad stadskarta runt halsen.
Jag tycker det är tråkigt när föräldrar inte kan ta sitt ansvar. Sånna här idioter borde låsas in med elchoksbehandling tills de lärt sig att ta i hand. Eller åtminstonde tappat kordinationsförmågan.
Toleransnivån mot poliskårens ruttnaste ägg har kokats ned till en buljong så besk att inte ens den mest fingerfärdiga internutredaren kan krydda bort de rättsliga övergreppens bittra eftersmak. Svensken knyter inte längre näven i fickan utan hytter dem numera i samlad här vid stupstocken.
Typ.
Ja, anmälningar mot kränkande poliser har ökat, och förra året dömdes till och med en polis i Göteborg för att han kallat en bilist för idiot.
Det tycker jag är lite hårt. Många bilister är trots allt idioter. Många göteborgare också.
Men det beror naturligtvis på hur smädelsen har levererats. Att säga till en rattfyllerist på skarpen känns ändå legitimt, men att däremot stanna Nelson Mandela och fråga ”Är du neger din jävla idiot?” tycker jag är att gå för långt.
Jag funderar på att börja dejta en tjej med bara en arm. Inte för att jag har någon krympling på gång, det är bara en sån där sak som jag skulle kunna tänka mig. Då är en man objektivt sett en jävligt bra kille, och det kan man casha in på vid ett framtida partnerbyte.
Visst, man kan inte spela fyrhändigt eller köra radiostyrd bil tillsammans, men det finns många andra fördelar. Som parkeringsplats nära ingång, och alla pengar man spar på udda vantar.
Men hon måste ha krok, eller vifta med stumpen i vädret. Protes fungerar inte. Huden nästan kokar av obehag när jag tänker på protes. Brr. Den där vaxartade skyltdockskänslan. Lite Playmobil, och rigor mortis. Nej, usch. Jagad med Harrison ford är typ den läskigaste filmen jag vet!
Men bara armlöst går bra. Eller någon som saknar en fot. Jag skulle även kunna tänka mig att dejta en tjej helt utan överkropp.
En tjugosexårig man från Karlstad har åtalats för misshandel efter att i höstas ha kastat två chokladbitar i bröstet på en kvinna. Åklagaren yrkar på dödsstraff.
Okej, rätta mig om jag har fel.
Gud skapar alltså Vintergata med omnejd på lite mindre än en vecka och chillar sedan hela söndagen, bra nöjd med allt gott som han knåpat ihop. Kräldjur, frukt, nakna brudar, universum. En bra vecka liksom.
Sen vaknar han på måndagen, en måndag kanske inte helt olik denna. Lite morgontrött och orakad, men ändå redo för en ny kreativ vecka. Han plockar upp en skitig smörkniv ur vasken, sköljer av den, brer sig en leverpastejsmacka och går ut på balkongen. Och vad får han se. Yo, någon har pallat!
Han följer spåret av äppelskrutt och hittar till slut Adam och Eva, utslagna i skuggan av en daddelpalm med svårmagknip, klädda i fikonlöv. Skamsna, inte bara av detta missbruk av allemansrätten, utan även över sina orakade och blottade underliv. Resten är historia. Gud lackade satan och rev plåtarna till paradiset, en portning som skulle komma att gå i arv från gren till gren genom hela släkträdet, i all evighet.
I korta drag. Skapelseberättelsen är egentligen några sidor längre, men ganska av det är ren utfyllnad.
Men! Om nu Gud var så mån om att alla skulle springa nakna med blommor i håret, var kommer muslimernas besatthet av burkor och andra heltäckande ytterplagg ifrån? Det får juh ärligt talat talibanerna att framstå som ett gäng bögar i garderoben, inte Guds bästa barn.
Att vika ut sig borde vara det mest gudabehagande en kvinna kan göra. Visa pattarna liksom! Det är dags att vi ger kyrkan en välbehövlig extreme home makeover. Ut med predikstolar och in med en stippstång. Det är någonting som garanterat skulle sätta lite fart på kollekten i alla fall.
Ledig lördag, ensam i en tremannasoffa. Ingen kväll man baserar en film på direkt, men efter en motvindspromenad till det lokala snabbköpet kändes det ändå ganska varmt och bekvämt i den sociala dvalan.
Då hörde plötsligt Christian av sig. Han undrade om det hände något. Det gjorde det juh inte, men det behövde inte han få veta, så jag klädde mig för fest, grep en flaska vodka och satte mig på tuben. Resten av kvällen är något av ett parti Jeopardy.
Vem, vad, hur?
Klocka trasig, halsduk borta, byxor på golvet, slips över en stol, men skjortan hängde av någon anledning prydligt i garderoben.
Jag minns dock att jag dansade som en demon. Man får förmoda att jag vann någon form av pokal, men den glömde jag nog i taxin.
Jag undrar om jag borde ha mer ångest? Förmodligen, om jag inte hade supit bort den också.
Värdighet är ändå bara ballast.
Visst händer det att jag unnar mig ett mål mat ibland. Inte bara för ren överlevnad, utan även för nöjes skull.
Igår kväll åt jag en dubbel QP. Den kostade femtiofyra kronor. Bara burgaren, utan meny.
- Eh, ursäkta, jag skulle ha en dubbel QP, inte filé mignon serverad i den heliga graalen.
Femtiofyra spänn?! Är den designad av Sigvard Bernadotte eller? Och varför går inte staten in och gör något? Eller polisen? Inte ens det tjockaste stekos kan dränka stanken av ekonomisk brottslighet.
Nej, tack för maten, clownjävel, men det är bra nu, jag vill inte ha mer. Det är en sak när ni försöker våldta min hälsa, men mitt kapital? This time it’s personal. Det var sista gången jag satte mina bruna galoscher under de gyllene valvbågarna, i alla fall utan en dynamitstav pyrandes i näven.
När jag var nio hade vi en polsk hantverkare sovandes på soffan. Han hette Blåbert.
Nej, jag skojade bara, han hette Wojtek. Wojtek hjälpte farsan med lite snickerier.
Jag gillade inte Wojtek. Han kom hit med en attityd som stank av polsk överlägsenhet och bara ”jag har det så bra ställt att jag kan jobba för minimal ersättning. Sug på den karamellen”. Typ. Fast han kunde varken svenska eller engelska, så han sa det aldrig högt, i alla fall inte på svenska eller engelska.
Jag lärde mig dock lite polska under tiden. Spelade hans vän, så att jag skulle kunna knäcka honom på hans egen domän. Idag, tjugo år senare, minns jag dock bara ett enda ord. Mleko. Mjölk, vilket inte är så jäkla illa om man semestrar i Polen och vaknar upp i ett isfyllt badkar utan ryggrad och är akut behov av lite kalcium.
