Att vara sjuk är i stort sett helt värdelöst, men det finns två saker som blir lite lite bättre när man mår riktigt riktigt dåligt, och det är storfilmer man redan sett, och skräp-Tv. Nu äger juh inte jag något digital-tv-abonnemang, men tack vare genidraget att tillverka datorer för soffpotatisar och web-tv on demand har jag kunnat vräka i mig både ”kändisar” i regnskog, ”komiker” och framtida flickidoler som kompensation för min förlorade aptit.
Här är min dom.
Kändidjungeln
En grisbonde från Säffle vinner, nuff said? Fulaste vinjetten på länge dessutom. Också kan vi ta det där med kändisar i djungel igen. För det första, man är inte mycket till kändis om man behöver sitt namn tryckt på en T-shirt, och ändå behövs det, för jag känner inte ens igen hälften av dem. Jag menar, Bonde Söker Fru-Karl Petter.. okej..? Ann Söderlund.. uhuh? Bengt Frithiofsson.. jaha mhmm? Catarina Hurtig.. mi scuzi?
Det här borde väl en gång för alla ta död på klyschan om att det var bättre förr, för om det här var den svenska kändiseliten för något decenie sedan så är det inte konstigt att vårt sjukskrivna folkslag är som mest känt för att käka smorgasboard.
Men Jannike Björling, vilken pudding! Hon ser ut lite som den där blonda bäbisdoktorn i Lost, och det skulle jag nog säga är ett av de allra finaste betygen man kan få på sitt nylle. Stjärtfett i läpparna kan verkligen vara så jäkla snyggt om inramningen är rätt. Kan även passa på att säga att Karl Petter verkar vara en alldeles helhygglo snubbe utan ett ont ben i kroppen, men att han tog hem segern måste verkligen kännas som en riktigt kletig baksnus i ansiktet på de mer celebra gästerna. Undrar om det blir någon säsong två? Man kanske skulle göra sig en förmögenhet redan nu och satsa en årslön på Färjan-Håkan som nästa års djungelkung.
Idol
Jag gjorde det. Ja, jag gjorde det faktiskt. I fem år har jag vägrat, envist och ovillkorligt. Inte för att jag ogillar underhållningsformen. Faktum är att jag älskar konceptet ”rikstäckande mobbing rakt in i vardagsrummet”. Människor som inte kunde få nog med stryk på skolgården skämmer ut sig i Tv och får sin sista pyrande gnista av självkänsla fimpad under klacken på en komersiell expert med högt hårfäste, ibland så till den milda grad att det verkligen skär i hjärtat.
Och det är såklart denna beröring som säljer. Folk som gör bort sig för fulla muggar blandat med sköna lirare man bara älskar från första sekunden. Det är bra Tv, punkt slut. Det jag inte klarade av var de fyra självutnämnda halvgudarna.
Jag visste att de bytt jury, och det var lite av ett krav för att jag ens skulle ge det en chans. Det kunde verkligen bara blir bättre, men att de fått ihop ett sådant jäkla kalasgäng var sannerligen en extra posiativ överraskning. som att gå från att palla rabarber till att råna ett casino a la Ocean’s Eleven. Jag menar, Gary Sinice, nån av snubbarna från After Dark och någonting som påminner om Globen dekorerad med en midsommarkrans. Me love, long long time. Okej, ”älskar” kanske var att ta i, men jag gillar dem. De känns som proffsiga människor som är lätta att tycka om.
Och även om tidigare länkade Jon verkar vara en lovable rascal så är det ändå Erik Grönwall som stjäl förstaplatsen på min första favoritlita i Idol-historien. Han charmerar verkligen varenda gång han kliver på scen och ser bara ut som en jävla reko kille. Varken för ful eller irriterande snygg. Bara hygglo. Sen finnns det förstås en himla massa finfina tjejer också, men många av dem låter likadant och jag har svårt att särskilja dem bortom det yttre. Eller jo, after ski-Camilla känns rätt härlig, men någon idol är hon nog inte.
Roast på Berns
Först blir jag lite osäker på om det verkligen är Roast på Berns jag slagit på eller politiskt korrekt inkvoteringsmiddag för Killinggänget, och det är inget vidare intryck med tanke på att jag alltid hållt Killinggänget så underlägsna orättvist underskattade Varanteatern. De är såklart fortfarande riktigt roliga när de väl får till det, men oftast blir det dock mycket fillers mellan skratten, och när Robert ska till att rostas ploppar brödet alltför många gånger upp lite sådär halvtinat och fuktigt.
Avsnittet med Robert Gustafsson är dock det enda jag har sett, och även om jag må ha låtit lite hård i stycket ovan så måste jag ändå säga att jag är positivt överraskad. En gammal regel brukar vara att använda det roligaste till trailern, men eftersom trailern var så ohyggligt genomrutten så hade jag förväntat mig något av ett magplask i en tom betongasäng.
Det blev det inte, men det blev heller aldrig roligare än David Batras inledningsrost. Robert höll dock god min och betalade tillbaka med några väldigt underhållande käftsmällar som fick en att minnas varför han en gång i tiden ansågs vara sveriges roligaste man, men det var också de få skratten som programet lyckades locka fram. Resten var mer.. lustigt, eller kanske trevligt i goda vänners lag. Och vad gjorde Petra Mede och Sissela Kyle där liksom? De är inte komiker. De är kvinnor.
Av dessa tre program så krävs det nog en riktigt dunderfökylning för att jag skulle fortsätta följa två av dem, men Idol har tamigtusan fått mig på kroken. Det är nästan lite pinsamt, men jag är nästan lite pinsam, so I’m gonna wolf that shit!
Förlorat: 800:- Vunnet: 350:-
