Min flatcap är försvunnen. Den försvann i lördags, i garderoben på 54:an. Hur man som garderobiär lyckas förlora ett plagg som ligger undangömt inuti ett annat plagg är imponerande, och då använder jag ordet imponerande med en bitter och sarkastisk ton, som jag skulle kommenterat det tredje rikets slarviga skötsel av cirka sex miljoner judar.
Jag känner mig som en butelj utan sin kapsyl.
Avslagen.
Det är inte lätt att handla presenter, speciellt inte till någon som fyllt trettio. Vad köper man till någon som redan har råd att köpa allt (ja, allt inom en vettig prislappsradie alltså), och vad skulle man själv önska dig?
Det ska väl helst vara sånt som man behöver men inte vill lägga egna pengar på, som sex. Eller finporslin, grillbestick och ugnsrengöring.
Jag hade däremot inte heller någon lust att lägga pengar på ugnsrengöring, så i sista sekunden slank jag in på snabbköpet vid Götgatsbackens tunnelbaneuppgång och köpte en kruka, gurka, en knippe tandpetare och en påse chokladkola och geléhallon. Jag känner helt klart att det här är året för gurkkaktusens comeback.
Det kommer bli en jävla skräll.
Man märker att man inte är arton längre när man tycker att det är en jävla fest att dammsuga med ny dammsugarpåse.
Någon annan som inte heller är arton längre är Nicklas Ernström, och honom ska vi fira på ikväll. Eller han har väl egentligen ordnat med själva firandet alldeles själv, men jag tänkte hjälpa till med partajandet.
Hipp hipp!
Alltså, jag vill verkligen inte skryta, men jag börjar bli rätt jäkla nöjd med mig själv, och min lägenhet. Det ser nästan ut som om det är en vuxen som bor här. Nattduksbord, hallspegel och köksredskapsmagnet liksom. Inrett med livserfarenhet.
Det här är en sån där lägenhet där man ser att ägaren får ligga mycket. Eller att han skulle få det, om inte ägaren vore jag. Men det ser man juh inte om jag gömmer mig någonstans.
Kanske bakom en gardin.
Jag vaknade ganska sent idag. Långt efter lunch. Då vill man helst av allt bara ligga kvar i sängen. Dagen är juh ändå förstörd liksom.
Men ändå klär man på sig. Ett par mjukisbyxor och en stentvättat band-T-shirt. Tillräckligt presentabel för att öppna dörren om någon skulle ringa på, men tillräckligt sunkigt för att personen som ringde på skulle förstå varför man höll sig hemma.
Men jag hade bestämt mig, jag skulle till Ikea. Jag behövde väggfasta hyllor och ett vinställ, på en gång. Så jag klädde på mig, knöt skorna och halkade ned till tunnelbanan.
Folk överallt. Och det här ska vara årstiden då alla sitter hemma och tar livet av sig. Det märka inte kan jag säga. Så jävla värdelöst!
Trängsel, oskottade trottoarer och feta människor i armkrok som gled fram i samma takt som inlandsisar. Men då, plötsligt, mellan textiler och husgeråd, Kjell Bergqvist! Orakad, men ändå proper, på ett ovårdat vis. Så jävla mäktigt. Dagen räddad. Livet gött att leva. Jag log. Inombords. Utombords. Hela vägen hem.
Vägghyllorna sitter förövrigt som berget. Jag har borrat så hårt att jag fick skägg över hela kroppen.
Det var Jackie och Patrik som vann. Japp, det var nyheten som mötte mig på Tv6 Play när jag skulle se de sista fyra avsnitten av Paradise Hotel.
Att snittdeltagaren skulle vara en kalsongmodell med lika låg fettprocent som IQ hade man liksom förväntat sig, men att du inte ens får jobba med produktionen om du inte märker ansökan ”komplett idiot” kom lite som en överraskning.
Det dryftas kvinnligt mindervärde och grava Facebook-konsekvenser i Debatt.
Den nätta flinga som satte snöbollen i rullning var uppsägningen av en barnskötare som poserat halvnaken i Porn Star-mössa i ett av sina fotoalbum. En självklarhet enligt vissa, ett justitiemord enligt andra, kanske inte minst den manliga (och något partiska) halvan av singelsverige. Själv står jag och velar någonstans i mitten. En Porn Star-mössa gör honom inte till en olämplig barnskötare, det gör honom till en olämplig modebloggare.
Gubben är juh uppenbarligen harmlös. Bara en man som helt saknar attityd skulle låta smulan sköta snacket. Men man kan också fråga sig om man vill att en man med så tveksam sinne för stil ska influera våra barn? Mardrömsscenariot man ser framför sig är en förälder som lämnar in sin vattenkammade gosse på dagis och plockar ut ett halstatuerat skinnhuvud med ett ankare dinglandes från ollonet. Jag har själv inga barn, men jag har svårt att tro att könsmodifikation ligger speciellt högt på listan över ens mors drömmar och visioner. Ja, såvida man inte döpt barnet till Benny förstås.
Men jag tycker å andra sidan att var och en har rätt att separera på privat- och arbetsliv. Att man bokar en C-hytt för att supa och slåss och kölhala finska fruntimmer tills någon släpper till ska inte påverka ens jobb så länge man inte super och slåss och kölhalar sin chef. Man skiter inte där man äter helt enkelt, men då gäller givetvis också det omvända, det vill säga att din chef inte ska äta där du skiter. Det blir en så tråkig stämning då.
En jävla massa stålar, det är ungefär vad Avatar har spelat in under en dryg månad. I 3D, dessutom. Två miljarder, dollar! Det är en hel pengabinge i svenska mynt, grovt räknat. Och summan bara stiger. Inom kort når den den hissnande höjden av två miljarder dollar och hundrafemtio svenska kronor. Mina kronor.
Nej, jag har fortfarande inte sett den. Inte så mycket som en trailer. Det är en skandal som i alla högsta grad skulle kunna äventyra mitt anseende som en kille i svängen, men jag har väntat och väntat, och har man väntat i tolv år så impulshandlar man inte en nickel och laddar hem en CAM med sin iPhone att somna till på tuben på väg hem från jobbet. Det krävs något alldeles extra. En speciellt känsla. Allting måste vara perfekt.
Hypen är skör.
Jag minns när jag såg Avgrunden för första gången. Jag var elva, kanske yngre, och trots att jag hängde som en billig kostym på min bror och hans polare Pekka så fick jag ändå sitta med när de mörklade vardagsrummet med filtar för att skapa en fiktiv filmkväll med flimrig VHS-kassett som Johan Lundbergs kusin hade spelat in från Canal +, mitt på blanka förmiddagen. Allting bara kändes så rätt. Det var första gången jag förstod att filmens värld hade så mycket mer än Janne Loffe Carlsson att erbjuda. Det var en underbar känsla. Bättre än att cykla BMX och knäcka fram en dödskallering ur plastgloben från leksaksautomaten inne på ICA.
Sedan dess har Avgrunden toppat listan över mina absoluta favoritfilmer, och där ligger den fortfarande, som en käck kontrast. Det är mer än sexton år nu (även om jag de senaste tio åren refererat till den som sin originaltitel, The Abyss, som sig bör när man är riktigt cool). Att samma man regisserat både Terminator 2 och Aliens gör inte heller hans namn mindre vörnadsfullt. Världens bästa actionrulle och min favorit i Alien-quadologin. Sen får vi naturligtvis inte heller glömma Camerons kronjuvel, den elvafaldigt Oscar-vinnaren med det mångdubbla platina-soundtracket, Titanic.
Bara en gång tidigare har jag sett en sådan kö utanför en biograf, och det var när jag som sjuåring skulle se Micke & Molle. Det blev ingen bio den dan. Det var innan man kunde boka via nätet med blott ett mobilnummer, och långt innan jag var gammal nog att inse att en inställd Disney-film inte var hela världen. Jag fick den senare på kassettband, och grät i smyg.
Kanske är det därför jag frossar i film nu på äldre dar, för jag ser mycket film. Så mycket att jag väldigt sällan ser om en rulle, än mindre på bio. Titanic är den enda filmen som bryter det mönstret. Jag såg den först med Peo Hassel, och helgen efter med min dåvarande flickvän, Anna Lord. Anna var lite rädd för att jag skulle hångla sönder hela filmen, men hon tänkte inte på att jag ogärna betalar sjuttio spänn (en förmögenhet på den tiden) för att hångla i en biosalong när jag hade fått knulla hemma, gratis.
Jag inser förstås att jag nu har sabbat alla chanser på kroppskontakt både före och efter Avatar, även om jag bjuder. Men det är det värt. Eller det måste det vara värt. Det är juh James Cameron för tusan! Han tog min cineastiska oskuld, brutalt. Snudd på våldtäkt. Men jag bara svansar efter, som en blåslagen kvinna. Och snart möts vi igen, och jag längtar.
Och Cameron, har du googlat dig själv så är detta min hatt, och den tar jag av. Jag är inte värdig. Vi är inte värdiga. Du är en helgd.
Freeedooom!
Ljuva fredom. För några få sekunder i alla fall, sen satte sig skrattet som en stor, slö gjurjärnsyxa i halsen och jag fick med hängande huvud betala tillbaka den seger jag tagit ut i förskott.
Viruset satt som Dax-vax i maskineriet. Vi snackar röda burken liksom, den absolut värsta sorten. Helt jävla omöjligt att bli av med. Det är bara att formatera hela frisyren.
Okej, det var en dålig liknelse, men formatera var precis vad jag fick göra. Formatera och börja om. Göra om och göra rätt. Och skrika fitta och välta möbler. Och bränna mig själv med cigaretter, bara för att känna något. Och utveckla en ätstörning. Och driva runt i Hägersten om nätterna och knivmörda tidningsbud. Och gråta ut på Heta Linjen. Och ligga med HIV-läkaren.
Annars har jag tagit det hela ganska bra.
Men nu, nu, är det över. Det är jag säker på. Om inte två fatala misslyckanden kan ge en man självförtroendet att ta ut ännu en förskottsseger så vet jag inte vad som skulle göra susen.
Freeedooom!
Om Ronald McDonald läser det här så – hahaa! Jag har gjort egna El Macos!
Vill du också göra egna El Macos, så gör det. Det är inte alls så klurigt som man kanske tror. El Maco är trots allt vanlig mexikansk husmanskost.
