Hjälp till dig i klapp-nöd

Befinner du i akut klapp-knipa? Är det kanske någon i släkten som är extra svår att handla till? Vad ger man till exempel till ett syskon nu när CD-skivan har gjort dronten sällskap? Kör mammas nya kille med skjortan öppen? Önskar sig farsan bara snälla barn? Lägg då dina bekymmer i en liten säck och hala fram portmonnän, ty lösningen är lika simpel som universal, och den stavas – PopDics™!

Vad är PopDics™?
PopDics™ är ungefär som hockeybilder, fast istället för ett par hundra tandlösa ryssar så har PopDics™ samlat sjuttio av modern tids mest dekadenta och sämsta snubbar, något som därför också gör dem till världens absolut bästa diktatorer.

PopDics™ är populärkultur, popkonst och riktigt fula fiskar i en enda fet paketlösning som du nu kan bära med dig vart du än går. 100% coolare, 200% mer allmänbildande och 5,000,000% garanterat hockeyfritt (med möjligt undantag för Lukasjenko som enligt rykten ska vara en fena på skrillor).

Vad kostar det?
Tidigare kunder tvingades punga upp hutlösa 200 SEK (inkl. frakt), men jag har – högtiden till ära – valt att CHOCKSÄNKA min egen lön och erbjuder nu det kompletta 70-packet till det facila priset av 100 SEK (inkl. frakt). Väljer du därefter att själv plussa på några kronor vid betalning så kommer jag att skänka överskottet till WaterAid som förser människor i utvecklingsländer med rent vatten. Faktisk fysisk julklapp OCH ett gott samvete alltså! Kan det bli mycket bättre?

För barn i U-länder? Oh ja. För dig? Tveksamt.

Hur lägger jag rabarber på X antal ex?
Antingen klickar du HÄR och fyller i formuläret, eller så mejlar du mig på hegerius@hotmail.com för vidare instruktioner.

Lägg en beställning senast nu på söndag (19/12/15) och njut av vetskapen att alla dina bekymmer kommer vara lösta* lagom till jul!
* gäller endast PopDics™-relaterade bekymmer.

PopDics

God fortsättning på förhand,
En härlig kille

Slacker Ribs

Det här är ingen matblogg. Långt ifrån. Om något har jag de senaste månaderna profilerat mig som precis raka motsatsen. Men, likväl, var precis med om en gastronomisk upplevelse i paritet med att alla himlens änglar kom i min mun på en och samma samma gång. Det var så sagolikt gott att jag bara inte kan hålla mig från att predika denna nyvunna gåva till resten av mänskligheten.

Men först, kort bakgrund: Har länge letat efter ett bra recept på baby back ribs, eller kamben, som det heter på svenska. Har testat några stycken, men resultatet har blivit mediokert som bäst, och många av recepten är mer utstuderade än en Batmanskurkdödsfälla. Köttet ska antingen marineras mellan full- och nymåne, gnidas in med tjugo olika magiska örter eller kokas i ett och ett halvt år innan tillagning.

Min metod är enklare. Vi snackar ungkarlssimpelt. Bortsett från dryga fem timmars framförhållning krävs inte mycket mer jobb än att riva plasten av en fryst lasagne och skicka in i ugnen. Lite mer jobb, men inget galet.

Du behöver:
» 1 kg kamben
» Sweet Baby Ray’s Honey Chipotle Barbecue Sauce (eller föredraget märke)
» Vitlök
» Chipotle Chili Peppar
» Salt

Lägg kambenen i en ugnssäker form. Klicka på en matsked barbecuesås och pressa en klyfta vitlök på vardera stycke och smek jämnt över köttet. Strö över salt och chipotlepulver efter smak (själv slängde jag på en rejäl nypa flingsalt och i stort sett grundmålade ytan med cipotle).

Täck sedan formen med ugnsfolie och grilla i mitten av ugnen på 125°C under fem timmar. När fem timmar gått är köttet så mört att det faller av benen som kristna båtflyktingar från en flotte i Medelhavet. Då tar du bort folien och kör ytterligare tio minuter på 200°C för att få lite yta.

Servera med något najs.

Mört som snus.

Undergångens bringare

Masters of Doom: How Two Guys Created an Empire and Transformed Pop Culture, David Kushner / ★★★★★

Masters of Doom är historien om ett gäng unga drömmare och entreprenörer – två i synnerhet, John Carmack och John Romero, mer kända som the Two Johns – som under 90-talet lämnade ett avtryck stort som en pumphagel-krater i bröstet på den populärkulturella historien. David Kushner har under sex års tid lusläst artiklar, utvärderat skvaller och utfört hundratals intervjuer med de iblandade parterna, och frukten av mödan är så utsökt att du varken kan eller vill lägga den ifrån dig, och som du sörjer likt en bortgången vän när det sista bladet vänts.

Lika delar gripande som ångestframkallande och bitvis hysteriskt rolig, något som torde göra boken till en fröjd för alla som inte är döda inombords. Högsta betyget förtjänas dock förmodligen först om du, likt jag, växte upp i en tid då 486:an var den mäktigaste maskin en människa kunde ha i sin ägo, och en trave disketter med en piratad version av Doom den obligatoriska accessoaren.

A few thousand miles away, Nine Inch Nails’ rock star Trent Reznor sauntered off a concert stage as the crowd roared. Security guards rushed to his side. Screaming groupies pushed backstage. Trent nodded and waved, heading back though the crowd. He didn’t have time for this. There were more important things waiting. He stepped onto his tour bus, forsaking the drugs, the beer, the women, for the computer awaiting him. It was time again for Doom.

Tre fröjder.

Om hakor kunde döda

Trots att jag gång om varannan svär att avsluta alla de böcker jag redan har liggandes innan jag handlar nya så har jag nu beställt If Chins Could Kill: Confessions of a B Movie Actor.

Men det får man, och är just nu så jävla superdupermegapeppad.

Bruce.

Bruce will be Bruce.

Fritera med Philips

Har det senaste dygnet varit något alldeles förfärligt sugen på Kentucky Fried Chicken.

Lite oklart varför. Har endast ätit överstens flottyrkyckling en enda gång, och det var under förra sommarens födelsedagsresa till Prag. Kan heller inte påstå att det gav omedelbar mersmak, vilket väl i och för sig också var tur, för efter floppen på Sveavägen i början av 80-talet har ju KFC förvägrat svenskarna panerade fågelungar i hinkvis.

De öppnar förvisso en restaurang i Malmö under sommaren som kommer, men det är ju till föga nytta för mig här och nu. Eller någonsin, för jag har då inga planer på att åka till Malmö endast för att få det göttaste av mina drumsticks bortskjutet av någon mopedligist under dagens lunch-driveby.

Går istället i tankar om att köpa egen fritös. Har dock aldrig friterat så mycket som en krutong, och det enda jag har att gå på är mina google-skillz, som väl – med undantag för att stalka korthåriga ICA-kassörskor – knappast är någon anledning att brösta sig.

Just nu lutar det ändå åt en Philips HD6161. Verkar vara folkets favorit, och priset är så överkomligt att man bara kan kasta den från balkongen om den inte skulle leverera. Men ville ändå först höra om det är någon av er som har några invändningar, eller kanske rent av andra rekommendationer? Bästa tips kommer belönas med min högst temporära tacksamhet!

Inte så snygg, men varm!

Inte så snygg, men varm!

Biografint som snus

Har under höst och vinter nött mig genom toppen på det berg av biografier som svajat ovanpå min shabby chica äppellåda, käckt ställd på sniskan intill läsfåtöljen i körsbärsträ. Tänkte därför passa på att rekommendera några av dem. Eller typ alla, för att vara exakt, eftersom jag än så länge bara hackat fram idel ädelstenar.


Total Recall, Arnold Schwarzenegger / ★★★★★

Hade inte en aning om att jag älskade Arnold, men det gör jag, tydligen. Total Recall är en bok som bara gör en så jävla glad. 660 sidor muskler och Hollywood-skvaller. Omöjlig att ogilla.

”Jag hade hört många samtal om Vietnam. Men personligen gillade jag att Amerika slog tillbaka mot kommunismen, så om något hade frågat mig skulle jag ha svarat att jag var för kriget. Jag skulle ha sagt: ‘Jag avskyr de där förbannade kommunisterna.’ Jag växte upp med Ungern granngårds, och vi hade alltid känt oss hotade av kommunisterna. Skulle de marschera in i Österrike precis som de hade gjort i Ungern 1956? Skulle vi hamna i ett kärnvapenkrig? Faran var så nära. Och vi såg vilken inverkan kommunismen haft på tjeckerna, polackerna, ungrarna, bulgarerna, jugoslaverna, östtyskarna – överallt omkring oss fann kommunismen. Jag minns när jag var i Västberlin för en bodybuildinguppvisning. Jag tittade över Berlinmuren, över gränsen, och såg hur dystert livet var på andra sidan. Det var verkligen som två olika väder. På min sida sken solen, men när jag såg över muren in i Östberlin regnade det. Det var hemskt. Hemskt.”

”Min osannolikt sanna livshistoria”

Coreyography, Corey Feldman / ★★★★

Bitvis härlig, men mestadels tung läsning. Ibland både och, som när Corey beskriver sin vänskap med Michael Jackson i ordalag man snarare förväntat sig finna i en dagboksanteckning tillhörande en nyförälskad tös i tidiga tonåren. Fungerar till viss del även som en slags postum autobiografi av ”den andre” Corey i tredje person.

Ett måste för alla 70- och 80-talister som växte upp med The Goonies, The Lost Boys och Stand by Me.

”Ralph used to tell us that he’s gotten his big break starring as the little kid in The Jungle Book, the old live-action movie, filmed some years before the animated Disney version, that Bill Kaufman was actually his step-dad, the one who had helped get Ralph into the business. None of that turned out to be true. Bill Kaufman wasn’t Ralph’s step-dad: Bill Kaufman was Ralph’s lover. Together, Ralph and Bill had been working together, coercing young men into their home. I was just the latest in a series of boys to be groomed.
I was shattered, disgusted, devastated. I needed some normalcy in my life. So, I called Michael Jackson.”

”A memoir”

Not Taco Bell Material, Adam Carolla / ★★★

Som biografi betraktad inte mycket att skriva hem om, men precis som Adams författardebut – In 50 years we’ll all be chicks – är var vänt blad ett sant nöje att ta sig ann. I kvävda skratt räknat är Not Taco Bell Material en definitiv fyra (inte i faktiska krävda skratt alltså), men som levnadsöde är det mest en samling anekdoter som inte riktigt leder någon annan vart än till ännu en chans att skoja till det, vilket drar ned slutbetyget. Men likväl starkt rekommenderad läsning för dig som inte hatar att ha kul.

”My mom was a full-blown hippie. Everyone thinks being a hippie is all free love and tambourines. But my mom was the paranoid-bummer version of hippie. There was constant hand-wringing and worry about the atomic bomb and the ozone layer and pollution in the streams and how we’re oppressing the indigenous peoples. Her message was basicly, ”Good luck enjoying your childhood while other people starve, the planet goes to shit, and we nuke each other. Oh, and it’s all our fault because we’re evil greedy white people.” Being a depressed hippie is a lose-lose. It would be like if a rice cake had the caloric content of a MoonPie.”

”From a dump with a dirt lawn, a hero will rise…”

Behaglig besvikelse

Har nu spelat lite mer än halva första akten av Broken Age, och…

… det är inte så jävla bra.

Ogillar främst bristen på valmöjligheter. Ogillade det redan i min ungdom när man gick från Day of the Tentacles nio kommandon till fyra i Full Throttle. Kan tyckas konservativt, men tycker ändå att upptäckarglädjen och tillfredsställelsen av att lösa ett problem förtas lite av att man gör det enda som spelet tillåter. Att ha femton kommandon som i Maniac Mansion var såklart i tjockaste laget, men att som i Day of the Tentacle tvingas klura ut att du var tvungen att knuffa omkull en högtalare för att vibrera loss Buttericks-spyan som satt fast i taket en våning under gav dig en känsla av att du var ett jävla geni. Den känslan hade jag inte fått om jag bara klickade på högtalaren, och jag fick den heller inte en enda gång när jag spelade Broken Age.

Däremot är det otroligt välgjort i övrigt. En spelbar tavla. Var ju tidigare skeptisk till Bagels roll som lead designer. Inte för att jag inte uppskattar Bagels stil, tvärtom, men den kändes bara inte som någonting jag ville klicka runt i. Säkert även det en nostalgisk ryggmärgsreaktion när peka & klicka är så synonymt med pixelgrafik, men oron var likväl äkta.

Och det fick jag ju äta upp, men det utan minsta grimasch. Atmosfären är fantastisk, inte minst ombord på rymdskeppet. Bagels konst gör såklart sitt, men utan Peter McConnell musik och Elijah Woods röstskådespel hade mycket av magin företagits. Låtsasvargen Marek är även det en karaktär jag känner att jag vill ha mer av. Det jag såg var visserligen inte briljant, men han hade definitivt en enorm potential.

Och även om jag må låta skeptisk så ångrar jag inte att jag var med och finansierade projektet. Bara vetskapen om att Tim Schafer skulle producera ett nytt äventyrsspel och hoppet det ingav var profit i min bok, och dokumentären som följt Double Fine under spelets utveckling är något av det mest underhållande och fascinerande jag sett i dokumentärväg.

Sammanfattningsvis: Ett mysigt spel som omöjligen kunde leva upp till förväntningarna, men som tack vare 2 Player Productions och Tim Schafers blotta varande har gett all önskvärd valuta för kronorna.

Solglasögon för utomhusbruk

Blev i helgen av med mina solglasögon, ett par Ray-Ban Outdoorsman II, en slags kombination mellan Outdoorsman-originalet och den klassiska Top Gun-modellen.

Tokfyndade dem för sex år sedan på eBay för en femhundring, men slängde dem efter leverans i en skokartong full av H&M-brillor och Wayfarer-kopior eftersom jag då tyckte att de var en aning för gubbiga för en ung hipp härlig kille som mig. Och där låg de sedan på en hylla i garderoben tills jag supit bort alla andra par i min ägo. Märkligt, så här i efterhand, för nu när kon är borta har båset aldrig känts så tomt.

Glömde kvar dem i baren på Patricia efter en middag som blev en utgång. Fast själva middagen åt jag på Pelikan och inte på Patricia. Någon hejd på dekadensen får det ändå lov att vara.

Unnade mig därefter tre dagars sorg, men började den fjärde leta nya.

Förmodligen blir det den här gången ett par klassiska 3025-bågar med guldram och gröna linser, precis som pappa brukade bära. Frågan är bara om det är värt att lägga den där extra trehundringen på polariserade glas? Är inte ens säker på vad polariserade glas är för något, eller vad de ska vara bra för.

Eller rättare sagt, jag var osäker, för en googling senare hade LensWay gett svaret:

”Polariserande solglasögon innebär att solglasögonen tar bort störande reflexer som till exempel blänk från vatten, blöt asfalt, snö och andra plana reflekterande ytor. Därför är polariserande solglasögon det perfekta valet vid aktiviteter som, fiske, bilkörning, skidåkning och andra utomhusaktiviteter.”

Polariserade solglasögon är alltså solglasögon som är tänkta att bäras utomhus. Bra att veta, men ingenting för mig som ju endast bär mina på nätdejtingprofilbilder och nattklubb.

Sista kända bilden på mig i solglasögon.

Stilig ondskeflagga

Man kan skoja hur mycket man vill om att Hilter var en medioker konstnär som fick varje landskapsakvarell returnerad från konsthögskolan i Wien med en stor fet NEIN-stämpel över duken, men att Nazitysklands fana är den snyggaste av alla flaggor som typ någonsin hissats är likväl ett jävla faktum.

Det bevisar att Addeman hela tiden hade en mycket skicklig grafiker inom sig och bara behövde rätt motivation för att locka honom till ritbordet.

Tråkigt bara att ”rätt motivation” skulle råka vara folkmord, för nu går den ju inte att återanvända på minst tvåhundra år.

Ondskeflagga.

Ondskeflagga.

För den som själv behöver ett par inspirationens ord så finns skapelseprocessen också återgiven i Mein Kampf:

”Efter otaliga försök har jag äntligen kommit fram till den rätta designen: En flagga med röd bakgrund, en vit cirkel och en svart svastika i mitten. I den röda färgen ser vi sociala idén inom rörelsen, i den vita den nationalistiska idén, i svastikan kampens mission för seger för den ariska rasen.”

Det är i alldeles för få flaggor som man ser ”kampens mission för seger för den ariska rasen” nu för tiden.

Céline Dion med extra dist och baskagge

Har köpt skivor för första gången på säkert två år. Dock inte den pressade varianten i akryl och hårdplast med jewel case och häfte, för vem har plats för sån skit nu för tiden?

Som saltstänkt pirat känns det bra att för en gångs skull få ge tillbaka lite, även om NOFX faktiskt är det band jag sett live absolut flest gånger (samt första livekonsert, någonsin, Mora Träsk, lokal- och gatufestband exkluderade) och vars diskografi jag har i mer eller mindre komplett fysisk upplaga.

Mest pepp är jag dock på Me First and the Gimme Gimmes – coverband bestående av Fat Wreck Chords finest som för varje ny platta tar sig ann ett nytt tema så som musikaler, country, folkmusik etc – som den här gången gett sig i kast med de stora divorna. Bland annat så tolkas Barbra Streisand, Dolly Parton och Céline Dion, och bara tanken på att höra Spike sjunga My heart will go on får mig ju att applicera nipple clamps och gunga knullgunga så kedjorna rasslar.

Are We Not Men? We Are Diva! och Mad Caddies Dirty Rice släpps dock inte förrän i mitten av maj, inte ens för oss som köpt dem för nedladdning. Men den som väntar på något riktigt trallvänligt väntar aldrig för länge, i alla fall inte så länge All out of love håller för ännu en omlyssning.