Blygsamt skryt

Mitt stoltaste ögonblick den här våren är nog när jag tog en socialt handikappad kille i försvar när han gjordes till åtlöje på Twitter.

Och inte ett enda lajk fick man :( #socialtcepe

Mannen bortom deadline

Det är nu snart ett år sedan jag uppdaterade bloggen precis som Rurt Beynolds påpekat i kommentarerna. Han slår även huvudet på spiken vad gäller sysselsättning under frånvaron, men jag har inte bara druckit drinkar, jag har skrivit bok också!

Eller skriver, i presens, för den är långt från klar. Eller de är långt från klara. Skriver på två, något som inte direkt skyndar på processen.

Hade först satt våren som deadline, men vintern måste varit jäkligt sugen på resultat eftersom den sprang ifrån mig fortare än ett barn med sin sax.

Hoppas bli klar med i alla fall den ena innan semestern, men det beror på om jag lyckas hålla fokus. I ”värsta fall” blir de klara samtidigt, till årsskiftet.

Har tidigare varit väldigt hemlighetsfull kring projekten. Kryptiskt kallat dem för en ”postapokalyptisk samtidsanalys” och ”modern saga”, men känner mig äntligen redo att ge er som hungrat lite mer kött på benen!

Det här är vad som väntar.


Vacker död stad

Ett möte i postapokalypsens Prag

Efter att ha vandrat den öde jorden når Karolus Frank ett Prag i ruiner. Respektfullt vakar förstenade helgon över den öde staden. Sörjer arbetarens klapprande träsko och turistens beundran. Tyst som i graven. Men vem är det som tiger?


Mannen bortom molnen

Genom årstider och Örnhamns snäva gator släpar Pål Edman en sagolik börda

Ett mystiskt familjedrama om bröderna Edmans uppväxt i en döende bruksort. Pål har drömmar större än vad en svensk småstad rymmer, men brodern Loke sätter käppar i lyckans hjul.

Snart i en papperskorg nära förläggarens skrivbord!

Snart i en papperskorg nära förläggarens skrivbord!

Ta nu inte detta som ett tecken på att jag är tillbaka. Det är jag inte. Skriver mest för att ge mig själv ytterligare en kvart där jag slipper ta tag i saker. Kommer däremot att posta ännu ett inlägg inom kort – två presenter som jag gjorde åt vän och syster som gifte sig i våras/somras. Inte med varandra alltså, även om jag skulle klassa systers karl som vän.

Hjälp till dig i klapp-nöd

Befinner du i akut klapp-knipa? Är det kanske någon i släkten som är extra svår att handla till? Vad ger man till exempel till ett syskon nu när CD-skivan har gjort dronten sällskap? Kör mammas nya kille med skjortan öppen? Önskar sig farsan bara snälla barn? Lägg då dina bekymmer i en liten säck och hala fram portmonnän, ty lösningen är lika simpel som universal, och den stavas – PopDics™!

Vad är PopDics™?
PopDics™ är ungefär som hockeybilder, fast istället för ett par hundra tandlösa ryssar så har PopDics™ samlat sjuttio av modern tids mest dekadenta och sämsta snubbar, något som därför också gör dem till världens absolut bästa diktatorer.

PopDics™ är populärkultur, popkonst och riktigt fula fiskar i en enda fet paketlösning som du nu kan bära med dig vart du än går. 100% coolare, 200% mer allmänbildande och 5,000,000% garanterat hockeyfritt (med möjligt undantag för Lukasjenko som enligt rykten ska vara en fena på skrillor).

Vad kostar det?
Tidigare kunder tvingades punga upp hutlösa 200 SEK (inkl. frakt), men jag har – högtiden till ära – valt att CHOCKSÄNKA min egen lön och erbjuder nu det kompletta 70-packet till det facila priset av 100 SEK (inkl. frakt). Väljer du därefter att själv plussa på några kronor vid betalning så kommer jag att skänka överskottet till WaterAid som förser människor i utvecklingsländer med rent vatten. Faktisk fysisk julklapp OCH ett gott samvete alltså! Kan det bli mycket bättre?

För barn i U-länder? Oh ja. För dig? Tveksamt.

Hur lägger jag rabarber på X antal ex?
Antingen klickar du HÄR och fyller i formuläret, eller så mejlar du mig på hegerius@hotmail.com för vidare instruktioner.

Lägg en beställning senast nu på söndag (19/12/15) och njut av vetskapen att alla dina bekymmer kommer vara lösta* lagom till jul!
* gäller endast PopDics™-relaterade bekymmer.

PopDics

God fortsättning på förhand,
En härlig kille

Snygg nog för nattbuss 791

Jag gillar hösten. Mycket. Regn och kyla är ju lat mans bästa vän, och endast Riddar Cato skulle finns skäl att muttra över tjocka yllefiltar, mustiga långkok och levande ljus. En rejäl trivselbubblare för säsongen är också att inte mindre än två Twitter-bekantskaper redan har försökt knuffa varsin väninna i min famn. Ytterst sällsynta tilltag, även bland mina närmare vänner. Så pass ytterst att det inte hänt en enda jävla gång. Förrän nu.

Väninna nummer ett visade sig vara en yngre dam av det skrot och korn som gärna presenterar sig med sin politiska övertygelse. En tjugofemåring som gärna talar om jämställdhet och hjärta med ord som snarare påminner om ett barns naivitet och en pensionärs bitterhet. Visserligen en fröjd för blotta ögat och någon jag i min egen ungdom hade tillägnat sånger nog att fylla en Iron Maiden-diskografi, men inte i dag. I dag vill jag bara ha någon som är gammal, full och glad.

Väninna nummer två var något äldre och såldes in med löften om en trevlig, barn- och rökfri suput som både sjunger, spelar gitarr och hatar djur. Tillräckligt många rätt för att garantera miljonvinst med andra ord, men några miljoner är svåra att rymma när tankarna redan upptas av en blond lågstadielärare från Södertälje som bär subtila drag av min ungdomskärlek, Brenda Walsh, och vars rötter hör hemma i samma polska jord som Isabella Scorupco.

Vi sågs förra fredagen på Tweed i Gamla stan. Ett givet val, inte bara för att jag där kunde supa henne omdömeslös med trettio procent på notan, utan också för att jag bland kollegor framstår som mindre av en enstöringarnas konung och mer som ett världsvant salongslejon som med ett handslag omvänder var främling till vän för livet.

På Tweed dracks det drack gin, vin och whiskyshots. De senare på hennes initiativ, vilket kanske inte fick mig på fall, men definitivt i lättare gungning.

Gillar en kvinna som kan hantera ett järn. Äktenskap där såväl man som kvinna och (HBTQ-personlighet) nyttjar alkohol tenderar att hålla längre. Inte nödvändigtvis längre än två absolutister som knutit knuten, men förmodligen längre än det äktenskap där ena parten dagligen blir full och våldsam.

På en skala från ett och tonårshångla-i-varje-portuppgång-från-Odenplan-till-Hornstull så får kvällen en stark åtta. Det talades aldrig om några morgondagar, och trots att hon bar armbandsur så sneglade hon inte på det en enda gång, inte ens när sista pendeln hotade med en halvtimme till avgång. Istället beställde hon in en runda till, och tvingades ta nattbussen hem, något hon på förhand hävdat inte kom på fråga.

Trodde det skulle dröja minst en månad innan vi sågs igen. Inte för att jag personligen kände tvivel, men jobbvecka stundade, och åtskillig lördag och fredag redan uppbokade på annat håll. Men det krävs tydligen mer än så för att stoppa en whiskyshottande grundskolefröken, så hon föreslog en söndagsbrunch redan samma helg. Överraskande, minst sagt, men den bästa sortens överraskning. Inte den där du vaknar upp utan skinnjacka på blå linjens slutstation, utan mer den där du hittar en hundrasjuttio spänn i sommarkavajen.

Solen sken och vi strosade Stockholms holmar runt tills hon utbrast att hon ville äta kött. Då gick vi till Texas Longhorn för varsin entrecote och ett ölstop. Smäckert sällskap, pilsner och blodiga stekar. De tre första punkterna på var rekorderlig mans bucketlist, avbockade på en och samma förmiddag. Inte ens den girigaste knös hade kunnat önska mycket mer.

Att det kändes bra behöver jag väl knappast förtydliga, och när hon dessutom tog notan fick även den lille pessimisten inom mig ett kvitto på att allt inte bara var ett underbart bedrägeri. Inte för att hon skulle haft mycket för att bedra mig. Att solovåra en nattportier vore ju trots allt att lugga en flintskallig. Men ändå.

Sju timmar senare vinkade jag av henne på Stockholm Södra. Är inte den som kysser och tjallar, så låt oss bara kort och gott konstatera att avskedet var till belåtenhet.

Som någon slags garanti är en andra dejt förstås inte mycket värd. Det är givetvis kul att den blir av. Ett erkännande liksom, om än så ytligt. Du är uppenbarligen snygg nog att träffa igen, men säkert går ingenting att säga förrän trilogin är komplett.

Shotta livets vatten i Chesterfield-fåtölj.

Shotta livets vatten i Chesterfield-fåtölj.

Trettiofyra år och sju dagar

Det har i dag gått fem dagar sedan jag återvände från Prag. En vecka jämnt sedan min trettiofjärde födelsedag. Med väldigt få undantag var det ganska precis så här…

Vad har 1,5 meter tjocktarm och styr kosan mot Prag för tre dagar av kokt gris och skummande krus? #this #guy

Vad har 1,5 meter tjocktarm och styr kosan mot Prag för tre dagar av kokt gris och skummande krus? #this #guy

Första ölen i Prag, serverad på Stoleti, lokalbefolkningens påstådda favorit. Såg tydligen lokalt bekväm ut själv, för fick inom loppet av tvenne Krušovice och en gulasch agera turistinformation inte mindre än två gånger (och visste dessutom svaret på första förfrågan!). Väderleksrapporten spådde för övrigt mulet, men här skiner solen som vore den Christer Sjögrens nyborstade leende.

Första ölen i Prag, serverad på Stoleti, lokalbefolkningens påstådda favorit. Såg tydligen lokalt bekväm ut själv, för fick inom loppet av tvenne Krušovice och en gulasch agera turistinformation inte mindre än två gånger (och visste dessutom svaret på första förfrågan!). Väderleksrapporten spådde för övrigt mulet, men här skiner solen som vore den Christer Sjögrens nyborstade leende.

Bondbrännornas grande royale. Vittnar förvisso om mina många, långa sommarpromenader, men vad är det för vits att vara fit när man ser ut som en Imperial Guard i bar överkropp?!

Bondbrännornas grande royale. Vittnar förvisso om mina många, långa sommarpromenader, men vad är det för vits att vara fit när man ser ut som en Imperial Guard i bar överkropp?!

Har i kväll ätit middag till jazztoner på floden Moldau. En teoretisk fullträff som i praktiken träffar rakt i solar plexus. Musiken var okej. Kanske. Svårt att säga säkert då bandet spelade på nedre däck och de få högtalare som fungerade på övre låg i tryggt förvar bakom en massiv ljudvägg där kit och stenar bestod av skrattet och sorlet från konferensgänget som var i Prag för att dryfta de senaste rönen i nutritionslära för gris och kyckling. Och maten? Ptja. Så här illa har jag inte ätit sedan jag bodde i studentkorridor och stal Findus färdiga rätter ur den gemensamma frysen. Hade i förväg bockat för den vegetariska menyn eftersom man då fick chokladkaka till efterrätt istället för sorbet, och jag hade seriösa munchies vid bokningstillfället. Därför något snopet när kakan visade sig vara i torraste laget. Att kalla den skorpa vore att smickra. Varje tugga var som ett spadtag i öknen. Gav upp efter två, men var ändå inte särskilt hungrig eftersom den degiga lasagnen redan låg tung som en silverskatt i kistan. Och de vegetariska pergamentrullarna man kallade förrätt ska inte ens nämnas närmare. Men månen sken över Karlsbron. Alltid något.

Har i kväll ätit middag till jazztoner på floden Moldau. En teoretisk fullträff som i praktiken träffar rakt i solar plexus.
Musiken var okej. Kanske. Svårt att säga säkert då bandet spelade på nedre däck och de få högtalare som fungerade på övre låg i tryggt förvar bakom en massiv ljudvägg där kit och stenar bestod av skrattet och sorlet från konferensgänget som var i Prag för att dryfta de senaste rönen i nutritionslära för gris och kyckling.
Och maten? Ptja. Så här illa har jag inte ätit sedan jag bodde i studentkorridor och stal Findus färdiga rätter ur den gemensamma frysen.
Hade i förväg bockat för den vegetariska menyn eftersom man då fick chokladkaka till efterrätt istället för sorbet, och jag hade seriösa munchies vid bokningstillfället. Därför något snopet när kakan visade sig vara i torraste laget. Att kalla den skorpa vore att smickra. Varje tugga var som ett spadtag i öknen. Gav upp efter två, men var ändå inte särskilt hungrig eftersom den degiga lasagnen redan låg tung som en silverskatt i kistan. Och de vegetariska pergamentrullarna man kallade förrätt ska inte ens nämnas närmare.
Men månen sken över Karlsbron. Alltid något.

Födelsedags-Budvar på Coda, hotell Arias takterrass med utsikt över gamla stans takåsar. Livet har varit sämre. Bättre också, förvisso. Tusen gånger. Men inte lider jag i alla fall.

Födelsedags-Budvar på Coda, hotell Arias takterrass med utsikt över gamla stans takåsar. Livet har varit sämre. Bättre också, förvisso. Tusen gånger. Men inte lider jag i alla fall.

Och så födelsedagsbarnet själv, sekunden innan han blev påkommen av servitrisen med att ta födelsedagsselfies. Hon sa dock att det var okej, och att jag fick göra "whatever you like", så jag gick utan att betala.

Och så födelsedagsbarnet själv, sekunden innan han blev påkommen av servitrisen med att ta födelsedagsselfies. Hon sa dock att det var okej, och att jag fick göra ”whatever you like”. Så jag gick utan att betala.

Det ser förstås inte mycket ut för världen på bild, men när man efter femton minuters promenad i - vad som åtminstone känns som - fyrtiofem graders uppförsbacke och kommer till en glänta där du ser nästan hela jävla Prag i ett fönster av grönska, och detta på sekunden tajmat med crescendot i Ulf Lundells Connemara; då mår man.

Det ser förstås inte mycket ut för världen på bild, men när man efter femton minuters promenad i – vad som åtminstone känns som – fyrtiofem graders uppförsbacke och kommer till en glänta där du ser nästan hela jävla Prag i ett fönster av grönska, och detta på sekunden tajmat med crescendot i Ulf Lundells Connemara; då mår man.

Gin & Tonic på Prags topp, inte långt ifrån "grönskans fönster", och - skulle det visa sig - precis intill Sveriges ambassad. Sveriges ambassadör kom dock inte ut och gratulerade. Jävla stropp.

Gin & Tonic på Prags topp, inte långt ifrån ”grönskans fönster”, och – skulle det visa sig – precis intill Sveriges ambassad. Sveriges ambassadör kom dock inte ut och gratulerade. Jävla stropp.

Klädd för enorma biffar och tjeckisk Tinder-dejt.

Klädd för enorma biffar och tjeckisk Tinder-dejt.

Eftersom jag inte är @philipwildenstam bär jag heller inte med mig tre olika kameraobjektiv och paraplystrålkastare när jag går på restaurang, men Prag-resans födelsedagsmiddag på George Prime Steak är ändå värd ett om omnämnande. 400 g ljuvligt bråd död. Borde dock hoppat över förrätten, en Nova Scotia Lobster Bisque. God i sin enskildhet, men bortglömd så fort köttet gjort entré. Priset - 400 CZK - var dessutom i saltaste laget (för att vara Prag) med tanke på att soppan innehöll hummer motsvarande en normalstor kräftstjärt.

Eftersom jag inte är @philipwildenstam bär jag heller inte med mig tre olika kameraobjektiv och paraplystrålkastare när jag går på restaurang, men Prag-resans födelsedagsmiddag på George Prime Steak är ändå värd ett omnämnande. 400 g ljuvligt bråd död. Borde dock hoppat över förrätten, en Nova Scotia Lobster Bisque. God i sin enskildhet, men bortglömd så fort köttet gjort entré. Priset – 400 CZK – var dessutom i saltaste laget (för att vara Prag) med tanke på att soppan innehöll hummer motsvarande en normalstor kräftstjärt.

Och som sig bör på ett stekhus väljer du själv vilka tillbehör du önskar till köttet. Musen i mig var nära att spela säkert med någon-slags-potatis och sås, men med ena handen på kuken kapade jag i sista sekund alla livlinor och tog in en potta mac & cheese med svart tryffel. Jackpot, bingo och finns i sjön.

Och som sig bör på ett stekhus väljer du själv vilka tillbehör du önskar till köttet. Musen i mig var nära att spela säkert med någon-slags-potatis och sås, men med ena handen på kuken kapade jag i sista sekund alla livlinor och tog in en potta mac & cheese med svart tryffel. Jackpot, bingo och finns i sjön.

Hade i förväg ställt in mig på en trerätters brakmåltid med något slags fördärv i choklad till dessert, men tycks fortfarande ha magsäck som en fågelunge efter vårens fastemånad (fick med hängande huvud skicka tillbaka en fjärdedels entrecote och petade mest i makaronerna). En Mai Tai slank dock ned, och gjordes snart sällskap av ytterligare sex-sju drinkar på Black Angel's Bar, ett litet, muggigt hak med förbudstidstema och jazzpianist (där fotoförbud dessvärre råder).

Hade i förväg ställt in mig på en trerätters brakmåltid med något slags fördärv i choklad till dessert, men tycks fortfarande ha magsäck som en fågelunge efter vårens fastemånad (fick med hängande huvud skicka tillbaka en fjärdedels entrecote och petade mest i makaronerna). En Mai Tai slank dock ned, och gjordes snart sällskap av ytterligare sex-sju drinkar på Black Angel’s Bar, ett litet, muggigt hak med förbudstidstema och jazzpianist (där fotoförbud dessvärre råder).

Mötte efter middagen upp Olga, en – enligt egen Tinder-utsago – smart, najs och easygoing mjukvaruutvecklare på trettiotre bast. Hon drack två Gin & Tonic. Jag drack sex. Det sista jag minns är att jag inte fick hångla.

Jazzgung och fläskmedaljonger

Snart bär det av.

Till Prag.

Igen.

Deluxe living.

Deluxe living.

Hotellet bokade jag redan i vintras. Valde ett dubbelrum. Ett deluxe-dubbelrum, för ”hur svårt kan det vara att hitta någon som vill hänga med till Prag?”, tänkte jag, och hade efter ett halvår inte hittat en enda. Bestämde mig därför att avboka, varpå jag drack fem Daiquruis, och istället köpte en icke avbokningsbar flygstol för att mitt nyktrare jag inte skulle vara en sån jäkla party pooper och försöka sabba allt igen.

Mitt nyktrare, och lätt bakfulla, jag, var måttligt road.

Känslorna har sedan dess sjungit skalor. Att hävda ånger vore att ta i, men nivån av entusiasm följer samma mönster som hissen på ett hotell där rummen hyrs per timme. Ibland känns det fantastiskt kul. Inte sällan i samband med att jag ibland är lite full. Andra gånger känns det lite mer ensamt, vilket kan tyckas märkligt då herr Soloqvist ju är en mycket god vän. Ingens mans sällskap är något jag värderar högt. Jag jobbar ensam. Bor ensam. Äter ensam. Gråter mig till sömns ensam. Att vara ensam har aldrig varit ett problem.

Men ändå.

Med den impulsiva hungern efter sällskap knåpade jag ihop ett Facebook-evenemang där det agnades med löften om fritt boende och sprit i dekadenta mängder.

VIP

VIP

Ingen ”kunde”.

Tråkigt, förstås, men ingen anledning att kasta sig ned på knä och med nävarna knutna mot mot himlen förbanna Gud för den dagen du föddes. Kan du inget göra är det bara att gå vidare, eller i det här fallet, flyga till Prag. Göra det bästa bästa av situationen. Och det är precis vad jag nu har gjort.

I dagarna tre har jag googlat restauranger, barer och tortyrmuseer för att planera min resa i ”sann” #tjockmester-anda. Och faktiskt, det hela känns med ens så mycket roligare.

Inte så att jag går och längtar eller så, jag är ju ingen jävla Disney-prinsessa, men nog har jag brustit ut i en och annan spontan sång medan jag gjort piruetter på fält och ängar med öppen famn.


Torsdag: Anländer till Prag strax innan lunch. Håller dagen öppen och enkel. Vill bara knalla runt och ta in stadens arkitekturella prakt med Lundells bästa i lurarna. Förkovra mig i västslavisk skönhet. Äta gulasch ur en skål gjord av bröd. Försöka uttala Pilsner Urquell. Men det blir en tidig kväll. Senast midnatt.

Lunchar eventuellt på The Tavern, ett hamburgerhak beläget en kort (fyrtio minuter) promenad från centrum. Vad mer finns att säga? Kött på bröd. Det är vad det är. Gott och – enligt personlig preferens – okomplicerat. Men det beror lite på lusten. Min relation till hamburgaren är svajig. Lite av en fetisch. Ibland är den en fresterska som möter föga motstånd, men lika många gånger en främling i mängden efter vilken jag inte ens ids vända mig. Alternativt blir det Kentucky Fried Chicken, eftersom det är gott och en bristvara i hemkommun.

På kvällen cruisar jag Moldau medelst jazzbåt där det tjeckiska köket bjuder på för-, varm- och efterrätt. Hade egentligen velat äta på George Prime Steak, men för samma slant får jag en riktigt bra köttbit även i Stockholm, så prioriterar denna gång upplevelsen framför en medium rare Rib Eye Steak med Black Truffle Mac & Cheese.

Båten kastar loss 20:30, och festen spås vara i två och en halv timme. Borde vara nog för en sensommartorsdag.

Jazzgung och fläskmedaljonger.

Jazzgung och fläskmedaljonger.

Fredag: Försöker komma upp innan lunch, eftersom jag garanterat inte kom i säng innan midnatt.

Lite sightseeing hade varit trevligt, men bor precis vid Karlsbron och har redan sett Astrologiska Klocktornet, Pragborgen, Skelettkyrkan i Sedlec, Vaclavplatsen och den judiska kyrkogården.

Gick länge i tankarna att ta mig en redig Kafka-promenad bland allehanda barndomshem, gravplatser och stammisboredeller, men sen läste jag en tredjedel av Processen, och nu känns allt som involverar Frazze K inte längre lika viktigt.

Något som torde vara ungefär lika muntert som en promenad i Kafkas fotspår hade varit att åka till Theresienstadt som under andra världskriget fungerade som getto/koncentrationsläger. Har också övervägt att besöka ett medeltida tortyrmuseum. Eller så kanske jag bara slår mig ned på ett café och skriver. Vad fan som helst. Så länge man har skrivit i Prag så har man levat, det är sedan gammalt.

Lunchar på antingen U Kroka eller Lokál för traditionellt tjeckkäk för korvören. Slösar sedan bort varenda sparad krona genom att skämma bort mig med en födelsedagsmiddag på Codas takterrass där det serveras marulkskind till utsikt över Prags terrakottafärgade takåsar. Marulkskinden ingår visserligen bara i den ”ordinarie” provsmakningsmenyn. Vill man äta tjeckiskt blir det svampsoppa, ugnsstekt anka och jordgubbs-dumplings. Kan dock tänka mig få saker som låter mindre fest än jordgubbs-dumplings, så beställer eventuellt en ”riktig” dessert på sidan om och kastar dumplingarna på fattighjonen nedanför.

Prags takåsar.

Prags takåsar.

Efter middagen styrs hur som helst kosan mot Black Angel’s Bar, en källarpub med förbudstidstema där cigarröken ligger tjock som ett artificiellt tomteskägg och du får din Sidecar serverad i champagnekupa av män i tredelad kostym. Hög maskeradvarning med andra ord, men hyllningarna är flerfaldiga, och kitsch behöver inte vara synonymt med pajigt, något som ”min egen” hotellbar, Tweed, vittnar om.

Tjeckiskt gangsterkrök.

Tjeckiskt gangsterkrök.

Om Black Angel’s blir slutdestination återstår att se, men utanför hotellentrén måste jag stå senast 11:00 dagen efter, och det vore besvärligt att kånka runt på både bagage och en alltför stor betongkeps. Planet hem lyfter dessutom inte förrän 19:30, så har åtta timmar kul att lösa in även på söndag.

Kanske investerar jag tiden och mina kvarvarande tjeckpengar på ett café med gratis WiFi så att jag kan svepa mig igenom de tusen sjöarnas land på Tinder, för det visade sig nämligen att den returbiljett jag fyllehandlat lämnar utrymme för ytterligare åtta timmar kul i Helsingfors på vägen hem.

Yay.

Och jag vet. Det är inte jättecoolt att leva som ett gäng samhällstjejer som precis har tagit studenten när din trettiofjärde födelsedag ligger en knapp vecka bort i tiden. Det är befogad kritik. Ingen är mer medveten än mitt nyktra jag. Men när skammens smolk väl har singlat ned och lagt sig likt ett ytterligare lager dy på botten, då måste det ändå erkännas: Det är ganska spännande att vara full, ändå.

Topplacerad suput

Det är inte bara jag som använder taggen #dagensdrink på Instagram. Jag var inte ens först, och kanske är det just därför det känns lite extra bra att jag just nu placerar mig på sju topplaceringar av nio. Som om det nu betydde någonting.

Jag, jag, jag, inte jag, inte jag, jag, jag jag och jag.

Jag, jag, jag, inte jag, inte jag, jag, jag jag och jag.

Tycker dock att mittenbilden är snyggast. Bra färgkombination.

De dimhöjda bergens förkrök

För den som följer mig på Instagram kommer det knappast som någon nyhet att jag sedan ett par månader tillbaka dricker drygt en drink om dagen.

Nu dricker jag visserligen inte en hel drink om dagen på riktigt. Det vore ju galet. Ibland blir det tre. Ibland ingen alls. Men slår man ut det på en vecka kommer vi nära nog.

Främst blandas klassiker som Daiquiri, Margarita och Alabama Slammer, men har sedan två veckor tillbaka också experimenterat lite själv, och snöade i helgen in på Tiki. Dels eftersom Tiki-drinkar är förbaskat gott, men också därför att det är en ganska förlåtande kategori. Hela grejen med Tiki är ju att bädda in spriten så ömt i juicer, örter och sockerlag att alkoholhalten knappt märks.

Och i dag, åtskilliga dyra centiliter (och mången tung morgon) senare, har jag äntligen hittat en skapelse jag är stolt nog att kalla min egen. Den är döpt till Monkey Bride och innehåller:

• 3 cl lagrad rom (förslagsvis Plantation Grande Reserve)
• 3 cl ljus rom (förslagsvis Bacardi Carta Blanca)
• 1,5 cl Banansockerlag *
• 1,5 cl Monin Caramel Syrup
• 1,5 cl Tropicana apelsinjuice, utan fruktkött (eller föredraget märke)
• 8 myntablad
• Saften från 1 limefrukt (cirka 3 cl)

* Lägg en kanelstång och en skivad banan i 2 dl vatten och låt sjuda i 20 minuter. Sila bort banan/kanel och tillsätt 0,5 dl rörsocker och 0,5 dl vitt socker och värm tills allt smällt samman. Låt svalna och förvara i kylen.

Tillredning: Muddla myntan försiktigt. Fyll sedan på med övriga ingredienser och skaka med is tills du frostskadar fingrarna så illa att hälften måste amputeras. Sila slarvigt i champagnekupa och garnera med citronzest och mynta.

Om så önskas: Bestig Empire State Building och boxa flygplan.

Gör varken apa eller brud besviken.

Monkey Bride – gör varken apa eller brud besviken.

Komfort och service värdig en WWII-bunker

Kom i onsdags hem från Rhodos där jag och min syster tillbringat sju dagar och nätter vid Ixias kust.

Försökte redan samma kväll posta min tankar om resan på TripAdvisor, men har man inte bara pussar och kramar att ösa över platser som besökts så tar behandlingen några extra dagar, och fick nyligen veta att mina något skeptiska synpunkter refuserats på grund av en (eller flera) av följande anledningar:

*Family-friendly
No profanity, threats, prejudiced comments, hate speech, sexually explicit language or other content that is not appropriate for our community.
NOTE: We do not publish explicit or implied profanity. This includes acronyms which contain intended profanity and profanity that has been masked using symbols.

Det betyder att jag nu måste dumma ned min recension till en mer barnvänlig version, och därmed också troligen kapa de partier jag själv gillade bäst (läs threats och hate speech).

Kommer på grund av detta istället att posta originalversionen här, så att min sanna bitterhet finns för evigt bevarad, plus att jag slipper skriva ett separat inlägg om resan.

Så, varsågoda, här har ni +6000 tecken svordomar, hot, fördomar, hets mot folkgrupp, sex och annat innehåll som inte är lämpligt för folk som ska åka på semester.


”The comfort and service of a WWII bunker”

I’m sure there’s plenty of people who’ve had a great time at the Area Blue Beach Apartments in Ixia, Rhodes. Most likely because they’ve kept a safe distance to the room where we had the great misfortune to lodge.

To be frank, we got a shit deal. The size of the room wasn’t that bad, but the beds were as comfortable as a sack of potatoes (although an unfair comparison according to our Danish neighbor, as he pointed out that if you slept on a sack of potatoes long enough, at least the potatoes goes soft), and the balcony was submerged halfway underground, and had the same cosy feeling I’d imagine Hitler’s bunker must have had that lovely spring day in -45 when he decided to put a Luger to his temple and pull the trigger.

Our reservation said ”sea view”, but the only view possible was that of the many asses currently seated at the pool side bar. Oh, I didn’t mention that the room is located right next to the pool side bar? Well, great news, because the room is located right next to the pool side bar! And I mean literally. It’s like a two step walk. You could easily poke out one of the eyes of the bartender with the sharpened tip of a broomstick, should one feel the urge.

Sure, having a bar at a broomstick poking distance is pretty easy to forgive at happy hour when all watered down cocktails are half price. However, less so when you’re shaken out of bed by the bassline from some mediterranean pop song (turned up to eleven) in the morning, and cradled to sleep by the very same.

Sadly, this isn’t even the worst part. Like a couple of suckers we kindly asked to be moved to another floor. The problem (well, add it to the pile) was that, according to the staff at the font desk, the only one allowed to change or assign rooms was the manager, and he was only at the office for a few hours each day. And while he was there, he was like a master ninja, always keeping out of sight. We asked to be informed whenever he entered the vicinity, but apparently they’d all sworn a vow of silence, so we had to pretty much stake out the reception if we wanted our complaints to be heard.

The incompetence and inefficiency of this establishment is just mind boggling.

To add insult to injury, the manager – when finally backed into a windowless corner – turned out to be a massive tool. Neither did he great us, nor did he find me worthy of shaking his hand. He just gave us a look as if he’d just found two turds floating around in his jacucci. He was quite a storyteller though. Could very well be a descendant of the great ancient authors, as he was able to deliver a fresh batch of excuses on the spot every time we addressed him.

At first he told us that the hotel was fully booked (which turned out to be a lie as we later learned that he was keeping two far superior rooms for his sister and her nephews, who actually lived in that same town). He then changed his story, now claiming that the fault laid with us as we had booked one of their cheaper categories. True as that may be, we were still promised a view of the ocean, not that of a Free Willy size lady doing cheese burgers at the bar as if they were tequila shots. This we had in ink, and when faced with this fact, the manager finally manned up. Or, well, sort of, anyway. He at least made the grand gesture of freeing us from guilt and put the blame on the travel agency. Such a pro. And just to mix it up once again, he later told me that he as well hated our room, and that he’d rather just board it up completely.

So, to sum it up: We paid for a room with a sea view, were put in Fritzl’s basement, a room not even the manager himself deemed fit to live in, just so the manager’s relatives wouldn’t have to walk home after a day by the pool. Awesome.

And it’a not like we were unreasonable. We even offered to pay for an upgrade, just so we wouldn’t have to stay another second in the Area Blue chamber of torture. But the hotel was either fully booked or the rooms ”very expensive”. One would think it’s either the one or the other, but I guess that Area Blue Beach Apartments is such a hyper advanced establishment that it exists in multiple universes at once, giving you almost endless possibilities (except, of course, that outerworldly task of getting what you’re promissed).

This horrible experience bled over to the vacation as a whole, and pretty much ruined the entire week. I wouldn’t come back even if I got a free weekend as compensation. Not that I’ll be holding my breath waiting for that curse to take effect, as I doubt the Area Blue management ever offered anyone anything other than a massive headache.

The night porter who greated us upon arrival was very nice though, and so was the young bartender working the graveyard shift, as well as the older lady at the front desk. But that’s it. Then again, like I said, there’s probably plenty of people who’ve stayed at the Area Blue and had a really great time. But be warned: it’s a gamble. Don’t gamble. Not on your vacation. That should be a sure thing. A time to relax, not to repeatedly shake your fist in anger.

I know it’s easy to imagine yourself by the pool without a care in the world when you’re at home making plans, like the pure fact that you’re on vacation will make you cool as a cucumber and untouchable to any grievances. But when you’re actually there, lying on that sack of potatoes in your WWII style bunker, you’ll be kicking yourself repeatedly for not forking up those extra 50 bucks to stay somewhere else where you’re less likely to be treated like a leper.

I should also warn you that the ”free WiFi” got to be a misspelling. It should probably read ”WiFi free” since the WiFi was hardly accessible. And if you’re lucky enough – and that’s a huge if (and a questionable definition of luck) – to get it working, it’ll be painfully slow. We’re talking early modem days. 14.4 Kbit/s. That slow. Should not be used unless you have a few minutes to spare, on every single webpage.

Oh, and the pool is open to the public, so good luck getting a sunbed after 10:00 AM. But if you enjoy local kids (later identified as the manager’s nephews) doing cannonballs and knocking you unconscious by smashing beach toys in your face, you’d guaranteed to have the best damn time of your life.

PS. As I’m a strong believer in the courtesy of giving credit where credit i due, I should probably mention that we actually were moved to a lovely room on the fourth floor on our very last night (thanks to our travel agent, who only needed three angry e-mails to react).

However, not only was it a little too late, the move mostly served a bitter reminder that this was what our vacation was supposed to be like all along. And it didn’t take long for that sudden spike in the service chart to make a turn sharp enought for you to be able to cut a hard boiled greek steak with it. All we had to do was request a late check out. Not an outlandish proposal, given the suffering they’d put us through.

”No problem”, they said, ”that will be 40 euros”.

Från vänster: Tripp, Trapp, Niko och Trull.

Från vänster: Tripp, Trapp, Niko och Trull.

Springarens sista vila

Jag har nu, efter dryga åtta års medlemskap (med skiftande grad av framgång), avslutat mitt konto på Happy Pancake. Jag kommer troligtvis återvända, i sinom tid, men för mitt gamla alias och trogne följeslagare, vitspringare, är detta slutstation.

Åtta år är en lång tid. I nätdejting-år en evighet. Springaren var gammal. Gammal och trött. En sliten krake, sedan länge redo för limfabriken.

Istället för gravöl tänkte jag bjuda er ett axplock av de mejl som skickats det senaste halvåret, komplett med grammatiska missar och osmickrande inställsamhet. Kan inte påstå att jag är särskilt stolt över det som bjuds, men skäms å andra sidan inte heller. Vissa mejl är mer kreativa än andra. Vissa uppenbart skickade under påverkan. Andra bara författade som rent tidsfördriv.

Mottagarna har varit kvinnor av varierande etnicitet, skönhet, längd, vikt, befattning, hårfärg och intresse för skidor och alpint. Bland annat…

hon som älskade Sydafrika.

hon som jobbade som narkossköterska.

hon med fäbless för killar i snickarbyxor.

hon som gillade långa killar.

hon som fyllt i samtliga personuppgifter, utom längd.

hon från Helsingborg, som uppskattade ärlighet och humor bland mycket annat.

hon som älskade långa promenader, musikalitet och konstnärskap.

hon som ansåg sig vara söt.

hon som var söt på riktigt.

hon vars profilbild jag råkade gilla.

Är, som ni ser, ingen förföringskonstens Albert Einstein. Vad det nu betyder. Men, heller inte dum nog att göra samma misstag om och om igen med förhoppning om att resultatet ska bli ett annat. Har ingen färdigskriven mall. Jag klipper inte och klistrar. Fyrar inte av hagelskur efter hagelskur i hopp om att träffa i alla fall någon.

För det tycker jag ändå att jag förtjänar en smula cred, även om nu resultatet – det vill säga att ingen vill ha mig – varit just precis detsamma.