Dagens Movie Post-it: Nebraska

Glest knullruffs i motljus.

Nebraska

Originalet

Etiketter: ,

Som Einstein brukade säga

Med undantag för Mark Twain är det förmodligen få människor som citeras lika flitigt som professor Einstein. Inte sällan kloka ord, och därför har jag här nedan tagit mig friheten att illustrera några av Alberts mest berömda sägningar:

Einstein didn't say shit

If it ain’t E=mc², it’s probably not an Einstein quote.

Epilog

Vill börja med att tacka alla som delat eller på annat sätt återkopplat till ”Varför skulle någon vilja ha en fet halvflint som mig?”. På mindre än tolv timmar var jag uppe i över 2,900 besökare. Om hur och var och varför kan jag bara sia, och rena besök säger såklart ingenting om mottagandet. Kan lika gärna innebära att ~2,000 människor just nu sitter och rasar över att jag inte köpte starkare tabletter. Men då får det väl vara så. Tänker att i värsta fall hjälper den ingen. I bästa fall någon.

Vill också räta ut några eventuella frågetecken, och gör det för enkelhetens skull i någon slags Q&A i tredje person.

Vad exakt är du tänkt att föreställa?
- Jag vet faktiskt inte. Tanken var att göra en Arne Anka-aktig pastisch på Musse Pigg, vilket väl för de flesta är uppenbart, men nu när jag ser slutprodukten är jag inte ens längre säker på att det är en mus. Kanske någon form av björn. Musbjörn, i världens glesaste skäggstubb och H&M-tischa för 79,90:-

Varför röker du i serien? Du röker ju inte!
- Skälen till cigaretten är två; För det första så ville jag göra en ganska enkel serie. Inte enbart på grund av lättja, utan även på grund av att historien som sådan är ganska avskalad och naken. Ville att bilderna skulle spegla just detta, men en karaktär som bara står rakt upp och ned och berättar en historia är inte så jäkla spännande att vare sig läsa om eller rita, så en cigarett gav bilderna lite liv, men samtidigt också ett extra lager av ”dödlighet” och dekadens. Detta hade inte blivit lika tydligt/poetiskt om jag stått och mumsat på en påse chips, vilket hade kunnat vara ett annat alternativ. Att alla vet att det är fett bad ass att röka, speciellt i tidig ålder, är bara ytterligare ett plus.

Hur kommer det sig att du valde detta ämne?
- Jag valde att skriva om självförakt och hopplöshet med förhoppningarna om att nå ut till alla eventuella tvillingsjälar som i detta nu funderar på att skölja ned fyra kartor värktabletter med en halvliter posörwhiskey. Att gripa tag i någon annan som mår dåligt och – ja, kanske inte nödvändigtvis säga att det blir bättre, men för att belysa livet från en sida mer ofta höljd i dunkel.

Idén är nästan lika gammal som tiden som passerat, men ett av skälen till att jag tog tag i det var frånfället av en barndomsvän (i själva verket mer bekant, men inte som att han kan lägga in sitt veto i frågan). Omständigheterna till bortgången var/är luddiga, men till en början såg det ut att kunna vara självförvållat, och som den seminarcissist jag är tog jag givetvis på mig en del av skulden. Inte på riktigt, men känslan av att saker kanske hade slutat annorlunda om jag fått ge min syn på saken fanns där. Men även om vi tagit den där ölen som jag veckan tidigare ställt in fanns det såklart inga garantier för att samtalet ens tagit den vändningen, och hade han levt i dag hade jag aldrig ens tänkt tanken.

Därför, helt enkelt. För att den som själv mår dåligt i många (?) fall inte söker egen hjälp, och vars depression går de som vill hjälpa under radarn. I mitt eget fall var det enda tydliga tecknet på ångest att jag la mig i det där badkaret med förhoppningen att slippa kliva upp, och det är ändå en hemlighet jag lyckats bevara i tio år.

Vem är den där jävla Tony?
- Tony har fått agera något av en berättelsens ärkeskurk. Det är olyckligt eftersom han väger upp detta enskilda snedsteg med tusen väl valda. Han är en av mina favoritmänniskor på denna jord och en man som vanligtvis lever för att göra andra människor glada. Ingen skugga och skuld bör falla över honom. Livet hade varit märkbart mindre värt att leva utan denna man, och jag rekommenderar honom varmt till alla som har förmånen att passera hans väg (såvida du inte är fet och halvflint, naturligtvis).

Inte heller skuldbelägger jag ”media” för min dåliga självkänsla. Det är min egen börda att bära, även om jag rår över den lika lite jag. Att tala om osunda kroppsideal och tro att idealen hade sett annorlunda ut om även feta män i combover poserat halvnakna i Ellos-katalogen på regelbunden basis finner jag naivt. Rolf Lassgård ansågs en gång i tiden vara Sveriges sexigaste man, men hade Rolf Lassgård stått halvnaken och svettig i ett par Calvin-boxers så hade jag ändå inte velat vara fet och svettig. Säger inte att det är fel att vara fet och svettig, lägger ingen värdering i det, men jag finner personligen ingenting attraktivt i en degig kropp. Särskilt inte min egen. Hur detta kommer sig? Kanske för att en rippad manskropp gör sig bättre på bild på grund av de skuggor som definierade muskler erbjuder medan ljuset bara faller platt på en rund figur. Men det är bara en gissning på rak arm, och ämnet ett helt annat inlägg för en annan dag.

Jag nämner även i ett stycke att jag föredrar insomningstabletter före antidepressiva. Vill förtydliga att detta på intet sätt är en attack mot folk som medicinerar. To each his own. Alla måste välja det alternativ som passar hen bäst, men för mig var/är det inte ett alternativ av samma skäl som jag inte kan ha plastblommor eller bära tupé. Det skulle bara inte kännas äkta. Ett hyckleri kan tyckas då jag inte har några problem att förstärka känslor med andra droger, men det bor nog en liten hycklare i oss alla, och detta är min.

Ett annat skäl att hitta egna lösningar på problemen är att slippa förlita sig på en vårdapparat som gång om varannan havererar och just nu urholkas av idel nedskärningar.

Ja, det var nog allt.

Har du fler frågor är det bara att ställa dem i gästboken eller via kontaktformuläret så ska jag besvara dem så gott jag kan. Och avslutningsvis vill jag än en gång bara säga tack till alla som läst, gillat, delat och hört av sig. Ni är fantastiska hela högen.

Skål och tack.

Skål och tack.

”Varför skulle någon vilja ha en fet halvflint som mig?”

Tio år och två veckor senare, här är den – serien om den absolut sämsta dagen i mitt då tjugotvååriga liv.

Läs den här nedan eller ladda hem som PDF.

Sida01

Sida02

Sida03

Sida04

Sida05

Sida06

Sida07

Sida08

Sida09

Sida10

Epilog kommer i morgon.

Magnum opus: Uppdatering

Den uppmärksamme har redan noterat att det varken blivit några ägda damer eller populärdiktatorer denna vecka. Detta beror på att jag lagt all energi på att få klart mitt magnum opus, och tanken är att bli helt klar någon gång i morgon och därför kunna utlova publikation nu på söndag. Men det lovade jag ju även förra söndagen, och söndagen före det, så vem skulle tro mig.

Vad jag däremot kan lova är att jag i skrivande stund är klar med allt grovjobb som att författa manus, måtta rutor, rita bubblor och texta (så jävla trist att texta. Älskar att skriva, hatar att texta). Har de senaste dagarna ägnat detta projekt nästan all ledig tid, med undantag för i tisdags då jag upptäckte att jag ritat hälften av rutorna i fel format och var och ute och ströp luffare hela natten i affekt.

Men när det inte blir jävligt fel så blir det ganska bra. Är – som alltid när det närmar sig deadline – i fasen då man tvivlar som mest. Har levt lite för länge mitt i det för att kunna uttala mig med någon större självsäkerhet än så.

Extra svårt är det att bilda sig en uppfattning när det heller inte är tänkt att vara roligt, utan väldigt seriöst. Rent utav pretentiöst, för vilket varning redan utfärdats. Men det är pretto för en god saks skull.

På snarast möjliga återseende.

Magnum oreda.

Magnum oreda.

Etiketter:

Tack Steve

Man kanske skulle lyssna på lite musik, tänkte jag, och förde över 83 lugna favoriter till min telefon. Öppnade sedan iTunes-appen, och – inga låtar. Vafalls? Öppnade Podcaster, men – inga låtar. Öppnade YouTube, Badoo och TaxiKurir, men – inga låtar. Jag laddade till och med hem ett par program som påstod sig vara kapabla att spela just ”medhavd musik” i hopp om att det skulle lösa mysteriet med de försvunna mp3-filerna, men – inga låtar.

Eftersom en simpel överföring alltid gått smärtfritt på tidigare iPhone-modeller trodde jag till en början att det var mig det var fel på, och det var först en halvtimme senare när jag googlat problemet och hulksmashat mig igenom en bärande vägg som jag förstod att det är fixarsorkarna på Apple som skojat till det och än en gång ändrat i villkoren och att man nu inte längre bara kan föra över sin musik mellan dator och telefon via iTunes utan måste använda en separat app från tredjepartsutvecklare för att göra iTunes jobb åt iTunes.

Så jävla supersmidigt.

Missödet gav mig dock inspiration/frustration att rita följande lilla diss:

iTuneing

Kommer i november

Bjuder i dag – i brist på faktiskt underhållning – på en liten tease av underhållning som komma skall. Eller det är väl egentligen inte så mycket en tease som ett så kallat ”kladdpapper”, men eftersom skräp är det enda jag i nuläget har att kittla er nyfikenhet med så får det duga som sätesfyllare.

Går just nu inte närmare inpå exakt vad det är, men kan avslöja så mycket som att det är någonting jag väldigt länge velat göra och ett projekt som kanske just därför dragit ut på tiden och ändrat form väldigt många gånger under årens lopp. Bearbetats. Begrundats. Omarbetats. Plundrats på allt av värde. Kastats. Pånyttfötts. Bearbetats. Omarbetats. Och så vidare. På sätt och vis är det en process som pågått ända sedan hösten 2003, om än inte aktivt.

Rena rama Chinese Democracy-fasonerna med andra ord, vilket är en ganska passande liknelse då det kommer bli ett av mina mest pretentiösa alster någonsin, med tidig Varg som enda egentliga konkurrent.

Publikation beräknas här på sagovarld.se den 30:e november.

Var god börja peppa.

Leffe

Cigg = coolt

Tala inte illa om de döda

General Edition

Snacka inte skit

Cambodian Edition

Snacka inte skit om kineser

American Edition

Snacka inte skit om svåra killar

Russian Edition

Snacka inte skit om dina kamrater

German Edition

Snacka inte skit om känsliga konstnärer

Chinese Edition

Snacka inte skit om Zedongs

Dagens Movie Post-it: Man of Steel

Snabbare än en gevärskula. Starkare än ett lokomotiv. Prickigare än Morgan Freeman.

Man of Steel

Dagens Movie Post-it: Oblivion

Porträtt av Tom Cruise i naturlig storlek.

Oblivion

Etiketter: ,