Låt inte verklig smärta bli det redskap med vilket galningar cementerar sina hjärnspöken

Dagens Nyheter lyfter i morgonens kulturbilaga fram Svart Kvinna, en samling vittnesmål från Sveriges etniska minoriteter och den rasism de påstås uppleva.

Boken är sammanställd av Fanna Ndow Norrby som driver Instagram-kontot med samma namn, och i förordet skriver Fanna själv att boken ”visar på kontinuiteten i den vardagliga och strukturella rasismen mot svarta kvinnor i Sverige”, en struktur som DNs kulturskribent, Anna Hallberg, tydligen känner sig tillräckligt träffad av för att bekräfta.

I artikeln ges även ett stickprov på de hemskheter som bokens vittnen tvingats erfara. Det är tragisk läsning. Och pinsam. Där finns biblioteksbesökare som tror att svarta endast kan hantera bilderböcker, och kunder i internationella budgetklädbutiker som tycker det är olustigt att en ”neger” har rört vid plaggen. Människor vars kranium uppenbarligen är det enda som rymmer mindre än deras världsbild. Kompletta idioter, kort och gott.

Det stör mig verkligen inte att dessa historier skildras. Var människas upplevelser är var människas egen verklighet, och om denna måste man få berätta. Vad som stör mig är däremot slutsatsen, att ett helt land skulle genomsyras av rasistiska strukturer. Och vad jag finner än värre är att landets egna självhatande kultur- och ledarskribenter eldar på denna villfarelse.

Att tala om strukturell rasism som en sanning är att riktigt klämma åt pungkulan på de 87 procent som ständigt lyfts fram som stolta olikgillare. Men mellan tumme och pekfinger ryms även alla de småstadsbor som välkomnar asylsökande med öppna armar, och alla de privatpersoner som skramlar ihop pengar och skänker kläder och lagar mat. Så också de familjer som tar in ensamkommande flyktingbarn i sina egna hem, och alla de som tågar runt på gatorna och med största övertygelse skanderar ”upp till kamp mot fascism och stöveltramp”. På alla.

Och då menar jag alla, inte bara vikingaättlingar med hy så vit som torskblocket. Boken sår också ett oroets frö i alla mörkhyade män och kvinnor som riskerar att ta varje motgång i livet som en bekräftelse på att ”normaliseringen” av rasismen faktiskt pågår. När kassörskan inte hälsar. När sätet bredvid på bussen förblir tomt. En irriterad omkörning på E4:an. Sånt som är vardag för oss alla. För om andra som upplever samma sak säger att det är rasism, och tredje statsmakten understryker att det är rasism, klart som korvspad att det till slut kommer att kännas som rasism.

Jag vill dock understryka att jag inte förnekar rasismens existens. Nog finns den alltid. Jag växte själv upp bland bönder som på allvar trodde att varje invandrare som kom till Sverige backade ut från Arlanda i en sprillans ny Mercedes, detta trots att den enda mångkulturella erfarenhet de hade var någon adopterad korean i parallellklassen. Jag ser även rasism på nätet, dagligen. Senast i dag, i nämnda tidning. I nämnda artikel, till och med. För drar man slutsatsen att ett lands befolkning är så i grunden illasinnat så är man ingenting annat än en simpel rasist.

Fanna lär visserligen inte hålla med. Hon ser garanterat inga hål i sin egen analys. Problemet är bara att så gör heller inte nazisten. De sitter båda, enligt dem själva, på den vinnande handen. Den ene anser sig vara förtryckt, den andre tror sig försvara.

Tack och lov så tillhör Fanna och hennes gelikar, än så länge, en ytterst liten grupp. Låt den förbli just det. Gör dem inte till representanter för något större. Att tala om svenskarnas ”rasistiska strukturer” är att sjunka till samma nivå som det avskum man föraktar, för med samma logik genomsyras islam av terrorism och hedersvåld, nordafrikaner är Kat-tuggande våldtäktsmän som gärna knullar i grupp, och springer du på en arab efter klockan åtta på kvällen så är risken 110 procent att du blir knivrånad på allt utom kalsongerna.

Att klä fördomar som sanning är ett farligt spel, oavsett om du tillhör majoritet- eller minoritetsbefolkningen. Det är påståenden likt dessa som ökar splittringen. Kanske är det också tanken. Vägra i så fall vara en bonde i deras spel. Vägra helst att låta dig styras över huvud taget. Prova att tänka själv istället. Det lämnar förvisso mindre tid över till Paradise Hotel och att dansa Macarena med ett skvimpande glas vitt på Patricias schlagergolv, men det är också en befriande känsla vars belöningssystem är tusenfalt.

Förtryckbandage

P3 Nyheter scoopade precis arslet av etablissemanget med avslöjandet att Apotekets endast saluför sina ”hudfärgade” plåster i en enda färg: kolonisatörsvit.

Källan till spaningen är ”aktivisten” Steffi Aluoch, som själv ligger närmare eltejp i tonen. Och jag må låta raljant, men tycker – på riktigt – att det är en intressant iakttagelse. Har själv aldrig reflekterat över att plåster är annat än plåsterfärgade. Kanske beror det på att jag själv knappt blir brun ens om sommaren, eller på att min egen baskulör påminner mer om ett klassiskt bandage.

Men än mer intressant än upptäckten i sig finner jag hennes analys av den bakomliggande orsaken:

”Googlar man ‘nude dress’ då ser man ju vad man menar med nude. Det är verkligen bara ett hav av beige. Man utgår ifrån att alla ens kunder är vita människor. Det går tillbaka till att vi inte värda nog att skapa produkter för.”

Och precis så är det. Svarta människors värde är noll och intet. Deras pengar är ”no good here”, som samtliga bolagsstyrelser brukar kungöra i början av varje måndagsmöte. Hundra kronor i en vit mans hand är alltid hundra spänn och förstås ett välkommet tillskott i kassan, men samma peng i en svart mans hand kunde lika gärna vara en pamflett som proklamerar Jesus ovillkorliga kärlek (komplett med ovillkorliga undantag). Alltså helt jävla värdelös.

Företagare är inte intresserade av svartas pengar. Ironiskt med tanke på att folk som vill tjäna pengar många gånger kritiseras för att de bara är intresserade av en enda sak: att tjäna just pengar. Men att efterfrågan skulle styra marknaden är en seglivad myt. Det har alltid varit färgen på konsumenten som avgör utbudet, ett av skälen till att produkter starkt associerade med svart kultur aldrig producerats i några större kvantiteter, vilket gäller allt från rap/reggae/soul till streetwear i storlek XXXL³.

Att vi som samhälle inte kommit längre än så är givetvis inget annat än skandal, men en bra början är att, precis som Steffi, uppmärksamma problemen. Nu vet vi, och kan agera därefter.

Ett exempel på detta i praktiken är att alltid bära med sig en färgpalett som referens om man ska hjälpa de bättre behövande. Är den rumänska damen utanför Tempo mer ”antikbetsad furu” än pursvenskt beige? Ja, då är det kanske bättre att ge henne en triangelsmörgås och en flaska Loka än de mynt du bär på fickan, för med pengarna kan hon förmodligen ändå inte handla själv.

Förtryckbandage.

Förtryckbandage.

Besked om illdåd i ICA-butik chockade kunder

Stort grattis till Helsingborgs Dagblad som i veckan slagit världsrekord i publicering av bisarr artikel!

Nyheten gäller den lapp som ICA-butiken i Mörarp i går satte upp i syfte att informera sina kunder om ändrade öppettider och skälet där bakom.

Tidningen skriver bland annat:

”Stängt på grund av våld mot personalen av blattar.” Det meddelandet mötte kunder som ville handla på Ica nära i Mörarp på torsdagen.
Tidigare under dagen hade polisen fått ett larm om en misshandel inne i butiken.
Enligt polisen var det en dispyt om cigaretter som urartade. Bråket ledde till att två män i 20-årsåldern misshandlade en ur personalen.
Enligt polisen skadades den anställde i ansiktet men behövde inte föras till sjukhus. Polisen har inte kunnat gripa någon misstänkt för misshandeln.
Flera kunder som såg lappen blev upprörda och hörde under torsdagskvällen av sig till redaktionen.

Vilken tur att personalen visade sig vara rasister. Då gjorde det ju inte så mycket att de blev misshandlade. Bra av kunderna att reagera tycker jag.

Hade själv blivit skapligt förbannad om det kom fram att någon av kassörskorna på min lokala ICA-butik varit fräck nog att kränka sin gärningsman verbalt efter att hon mottagit trettio karatesparkar i fejset. Att slänga sig med nedsättande termer när de är som mest motiverade är ju fan i mig helt jävla sjukt.

Hoppas att polisen hittar butiksarbetaren i fråga så att denne får sitt straff.

Svenska bibliotek, en spännande mötesplats för såväl begåvning som barbari

Det sägs att man inte får vara dum, för då blir man chef. Kanske inte så mycket en vedertagen sanning som en putslustighet. Något du med ansträngt leende väser med lätt undertryckt irritation efter en lite förhastad klunk skållhett kaffe då du på grund av sjukdom kallats in för helgbemanning.

Vissa skulle förmodligen hålla med. Några tycka att det var trams. Andra se det som en karriärmöjlighet.

Till vilken grupp Niclas Lindberg, generalsekreterare för Svensk Biblioteksförening, hör är du själv fri att avgöra.

IMG_4609.PNG

IMG_4608.PNG

IMG_4606.PNG

IMG_4607.PNG

Detta alltså som reaktion på de åtskilliga rapporter om hur svenska bibliotek blivit ett tillhåll för ungdomsgäng och missbrukare, där hot och trakasserier av både besökare och personal numera är refräng i balladen om storstadsbibliotekarien.

Vissa bibliotek har valt att anställa väktare. Andra, under vissa tider, stänga helt.

Så här kan vardagen se ut för vissa:

Flera rapporter gäller personal som utsätts för våld och hot: ”Det slutar med att [NN] tar strypgrepp på mig. Situationen är kaotisk och andra besökare lägger sig i.”

”De fyra bildar en hotfull ring kring vikarien och pojkarna säger stötande och olämpliga saker, bland annat ’Jag ska döda dig’, ’Jag ska visa dig min kuk’ osv.”

Barn i tio- elvaårsåldern börjar slåss ”med en brutalitet som överraskar oss med tanke på deras ålder”, skriver en anställd. ”Min kollega och jag ber dem att gå. De mönstrar mig och konstaterar att jag inte är stark och ingen att vara rädd för.”

En anställd rapporterar om bråk i samband med att lånekort utfärdats till en större grupp hemlösa. ”När vi i personalen försökte be om lägre ljudnivå och hjälpa till så reagerade många av de hemlösa starkt – knutna nävar mot oss och ilska.”

Bibliotekspersonal vittnar om gäng med ungdomar och unga män som beter sig aggressivt, stör, röker i lokalerna och tränger sig in i personalrummet.

”Jag ser ungdomar kasta solrosfrön inne på barnavdelningen och nästa runda jag gör dit in så sitter flera runt en pipa. Röken luktar konstigt!”

Ja du Niclas, fy fan för tysthetsnormen.


Citaten är saxade ur Paulina Neudings artiklar om den ökade sociala oron på landets bibliotek. De är publicerade i SvD och finns att läsa i sin helhet HÄR och HÄR.

Dödligt polisgrepp

På ett ungefär när har det gått tillräckligt lång tid för att man ska kunna glädjas åt andra människors olycka? Cirka tjugo dagar? För i så fall är det nu fritt fram att med händerna på magen brista ut i ett bullrande skratt åt följande dråpliga missöden, samtliga presenterade i rubrikform värdig en Jay Leno-måndag.

Farligaste greppet.

Hackad till döds liksom. Skaplig 1337 h4XX0r.

"Hur sjuk är du då? Bara lite lagom sjuk eller multi?"

”Hur sjuk är du då? Bara lite lagom eller multi?”

”Gör inte som jag säger, gör vad jag tar tillbaka”

Läste precis att Morgan Johansson, agerande justitieminister (inte min justitieminister!), tycker att det känns rimligt att upplösa bolag med för få kvinnor i toppen.

Ett annat alternativ – och i mitt tycke det bättre av de två – vore möjligheten att upplösa regeringar med för få icke-idioter i toppen. Bara slänger ut det där. Som ett flöte. Nappar det så nappar det.

Mogges härligt, våta vänsterdröm där han straffknullar företagare med stora kvoteringspåken lär dock inte ha tagit någon på sängen. Är man som nation redan världsbäst i företagarfientlighet så måste man kanske svinga vilt och blint omkring sig för att behålla sin plats som herre på täppan. Rimligt, ändå. På något sätt.


Tillagt senare: Tydligen har Morgan nu tagit tillbaka sitt uttalande. Skönt att bara kunna ta tillbaka saker man säger. Verkar vara det senaste. Först Stefan Löfven. Sen Åsa Romson. Nu Morgon Johansson. Cool stories, bros!

Öppen makulation av hatbrev

Och ironin sträcker sig djup som ett helvetesgap när radikalfeminister som annars gormar om snäva samhällsnormer nu rasar över vuxna män som har sex med tonåringar. Ironiskt varför? Jo, därför att ynkliga tretton är genomsnittsåldern för en kvinnas första ägglossning, och därför att det kanske främst är ”samhällets förtryckande normer” som håller majoriteten av dagens män på avstånd, detta trots att risken för komplikationer vid förlossning och sjukdomar hos avkomman är mindre ju yngre modern är. Ni vet, fortplantning, själva meningen med samlag.

”Den genomsnittliga åldern för första ägglossningen är omkring 13 år. Det är rätt individuellt, när kvinnor når sin maximala styrka och uthållighet, men för de flesta sker det mellan 16 och 18 år. Det vill säga att denna ålder är den bästa att bli gravid i. Fram till 25-årsåldern är förhållandena för graviditet och födsel optimala. Därefter börjar det långsamt gå utför.”

Saxat ur: Vilken ålder är den optimala att föda i?

Och medan kvinnans livmoder sakta renoveras från vagga till sträckbänk håller kvalitén på mannens säd samma höga kvalitet livet ut. Äldre män trumfar inte bara ynglingen med livserfarenhet utan även karriärskortet, och den som har det bättre ställt har givetvis också bättre möjligheter att sörja för sin familj. Så strikt evolutionärt, och sett ur ett modernt samhällsperspektiv, vore den optimala konstellationen just gubbe + flicka.

Bör kanske för tydlighetens skull tillägga att jag själv ganska ointresserad av kvinnor som inte befinner sig inom min egen femårsradie. Detta av flera skäl, men främst det att sex är som trevligast med någon man tycker om, och att unga människor är helt jävla efterblivna.

Mitt eget ointresse för flickebarn gör dock inte inkonsekvensen mindre dråplig. Så heller inte avsändaren olust eller bristande ork att gå det fenomen hon här förbannar inpå djupet. Hade så gjorts hade hon förmodligen konfronterats med det faktum att tjejer så tidigt som i mellanstadiet tutas i att de mognar snabbare än de jämnåriga pojkspolingarna och därför söker sig uppåt i åldrarna. Detta beteende cementerar sedan uppfattningen att äldre killar är grejen hela dan, och att yngre/jämnåriga pojkar inte duger till annat än att bjuda på skumraketer i skolkafeterian.

Det är sedan möjligt att flera faktorer spelar in, men söker man rötterna till ”problemet” så är detta mest troligt kärnan ur vilka de sprungit.


Inlägget på vilket mitt eget har baserats är ett konststycke i oläslig, raljant smörja, men för den masochist som önskar mer kött på sitt ben så rubriceras hatbrevet just Öppet Hatbrev och hittas i publikationen – och tillika nationens skam – Nöjesguiden. Något klick bjuder jag henne däremot inte.

Tuffa tider för Kalle Anka-religion

I går stormades Garissa-universitetet i Kenya av flera beväpnade män tillhörande den islamistiska organisationen Al-Shabab, ett dåd som krävde 147 unga, kristna studenter livet.

”NAIROBI — Masked al-Shabab militants stormed dormitories at a university in eastern Kenya early Thursday, killing at least 147 people in the worst terror attack on Kenyan soil in nearly two decades, officials said.”

Och jag undrar, kan någon nämna en annan religion i modern tid som har haft lika mycket oflax med sina följare så som ”fredens”? Det känns ju lite som om det i alla fall varje vecka är någon ny pellejöns som feltolkar skrifterna och machetar huvudet av en kristen hund, eller kpistar en tecknare i bröstkorgen, eller slänger en nykär bög från stadens högsta punkt.

Så trist när det händer, för alla inblandade. En riktig Kalle Anka-religion på det viset. Jämt något som keffar, och alltid när man har det som allra fredligast.

"Haram!"

Haram!

Yttrandefrihetens martyrer

Som om det inte vore illa nog att denna dag markerar slutet för min +3 veckors julledighet, en klase fåntrattar med uppenbara empatiproblem och svårigheter att bjussa på sig själva kände sig dessutom nödgade att ge sig på tjugotre personer som valt att leva ett betydligt roligare liv (eller värnade andra människors rätt att göra det). Tolv av dessa dog, och fyra är i skrivande stund mycket allvarligt skadade.

Snälla, snälla medmänniska; var inte en fåntratt, okej? #jesuischarlie

Mitt eget bidrag. Inte lika knivskarpt som vissa andra, men ett bidrag likväl.

Mitt eget bidrag. Inte lika knivskarpt som vissa andra, men ett bidrag likväl.

Vem ska trösta Lasse?

I måndags publicerade Expressen.se en krönika signerad Lars Lindström där Lasse gavs dryga 3000 tecken att göra bort sig kapitalt. Inte bara genom att rocka en byline där han kombinerar slips med skjortan utanför, utan även med sitt resonemang angående ”mansrörelsen”.

”Jag är inte rädd för feminismen, genusforskningen eller kvinnorörelsen, men jag är skräckslagen för mansrörelsen, den som begår grova sexövergrepp på förskolebarn, säljer, köper och utnyttjar tonårstjejer som sexslavar, misshandlar och våldtar kvinnor.”

Coolt att du inte är rädd Lars. Jättecoolt. Verkligen. Men var hittar du denna fruktansvärda mansrörelse du pratar om? Bär de sidenjackor med logga på ryggen? Har de ett hemligt handslag? Eller ett klubbhus någonstans? Och varför bussar du i så fall inte polisen på dem?

En överrepresentation är på intet sätt en rörelse, det är blott statistik. Eller menar Lars att majoriteten av alla överfall- och gruppvåldtäkter är ett resultat av olika rörelser från Nordafrika och Mellanöstern? Eller att de spädbarn som får sätta livet till på grund av nyblivna och traumatiserade mödrar är offer för den blodtörstiga kvinnorörelsen? I så fall bör ju Lars även frukta feminismen, kan en tycka. Eller hatar Lars månne barn?

En sak som i alla fall är säker är att Lars måste vara lite rädd för sig själv, ty han inleder sin krönikan med att tala om män som ett ”vi”.

”Den där dagen i förra veckan när några bankrånare på moped härjade i centrala Stockholm tog jag en hastig lunchpromenad genom Humlegården, lyssnade på kvinnor och tänkte på män.
Vad är det för fel på oss? Varför rånar vi banker, misshandlar, mördar? Varför slåss vi för att vi älskar ett fotbollslag? Varför misshandlar vi kvinnorna vi säger vi älskar? Och varför sysslar inte kvinnor i samma utsträckning med denna dårskap?”

Det är möjligt att Lars identifierar sig med sexualbrottslingar och våldsverkare och ser sig som ett skönt sammansvetsat gäng som håller varandra om ryggen i vått och torrt, men det gör inte jag. Jag identifierar mig knappt med män som grupp över huvud taget.

Har – med undantag för att i förskoleåldern planterat en blåklocka i nyllet på min bästis Tobias – aldrig slagits, bryr mig föga om makt och portföljer med $$$, avskyr sport och snabba bilar, och är dessutom en ganska osjälvisk älskare. Snudd på så ömhänt att det som mest troligen skulle kritiseras vid en eventuell utvärdering är att jag inte brukar nog med våld. I stort sett raka motsatsen till vad som enligt normen skulle anses manligt alltså.

Och det gör mig heller inte särskilt mycket. Man var formen jag stöptes i. Det fanns två. Jag göts i den ena. Det är allt. Det gör oss inte till mer av en rörelse än tvillingar eller folk som fötts utan taktkänsla.

Man är mer som en kategori. Som rock- eller jazz-facket i skivdisken på Åhléns. Vi som sorterats här har visserligen flera saker gemensamt, men att både Magnus Uggla och Michael Jackson spelar pop gör dem ju inte till en grupp, lika lite som jag och Alexandramannen är själsfränder bara för att vi båda har pung och saknar möjligheten att laktera.

Det existerar ingen mansrörelse. I alla fall inte den rörelse Lars fantiserar om.

Varken du eller jag är retroaktivt skyldiga till vad våra förfäder gjort, eller ansvariga för vad andra män gör här och nu, vare sig det är ont eller gott. Du och jag är inte ”vi”. Jag är jag, och du är du. Och Lars är en fjant som skulle må bra av att ta lite längre promenader.