Céline Dion med extra dist och baskagge

Har köpt skivor för första gången på säkert två år. Dock inte den pressade varianten i akryl och hårdplast med jewel case och häfte, för vem har plats för sån skit nu för tiden?

Som saltstänkt pirat känns det bra att för en gångs skull få ge tillbaka lite, även om NOFX faktiskt är det band jag sett live absolut flest gånger (samt första livekonsert, någonsin, Mora Träsk, lokal- och gatufestband exkluderade) och vars diskografi jag har i mer eller mindre komplett fysisk upplaga.

Mest pepp är jag dock på Me First and the Gimme Gimmes – coverband bestående av Fat Wreck Chords finest som för varje ny platta tar sig ann ett nytt tema så som musikaler, country, folkmusik etc – som den här gången gett sig i kast med de stora divorna. Bland annat så tolkas Barbra Streisand, Dolly Parton och Céline Dion, och bara tanken på att höra Spike sjunga My heart will go on får mig ju att applicera nipple clamps och gunga knullgunga så kedjorna rasslar.

Are We Not Men? We Are Diva! och Mad Caddies Dirty Rice släpps dock inte förrän i mitten av maj, inte ens för oss som köpt dem för nedladdning. Men den som väntar på något riktigt trallvänligt väntar aldrig för länge, i alla fall inte så länge All out of love håller för ännu en omlyssning.

Ge öset boys!

Och så lite ravedans till Benny Hill-musik…

Mysig knarkkokarhyllning

Snygg och spoilertung Breaking Bad Bonanza, hopklippt till tonerna av Ennio Morricones mästerligt stämningsfulla The Ecstasy of Gold.

Inte utan att man blir lite sugen på att dra i sig en lina affe och se om hela rasket igen, typ nu på en gång.

Cred går till YouTube-användaren narvinek. Vilket jäkla jobb.

Brygg med ballad

Mitt nyligen utvidgade intresse för te och dess bryggerikonst kunde inte kommit mycket lägligare, för vilken annan dag än den fjortonde passar bättre när det kommer till konsten att klä sig i för stora stickade tröjor och krypa upp med båda benen i soffan tillsammans med en jättekopp i tvåhandsfattning?

Mitt firande av alla hjärtans dag är väl egentligen inte så mycket ett firande som ett varande, men ett sämre sällskap än Jake och Celine under deras promenad genom Wien i Richard Linklaters Before Sunrise kan man ju tänka sig. Romansen som alla romantiker drömmer om och en film som ständigt slinker med när jag ombeds nämna tre favoriter, och när jag nu ser om den bekräftar den bara än en gång att den verkligen förtjänat sin plats.

Ingen skriver dialog som Linklater, och att hela produktionen dessutom känns tidlös trots att den spelades in i mitten av det gräsligaste årtiondet i mannaminne är ju bara det ett skäl gott nog för rekommendation.

Vet inte hur många gånger jag sett denna pärla och dess uppföljare, men det känns som om oavsett antal gånger du ser om en film så upptäcker du nya detaljer du aldrig riktigt lagt märke till eller haft vett nog att uppskatta förut. Dagens upptäckt var singeln som Celine väljer ut i skivbutiken, Kath Blooms Come Here.

Märkligt att jag aldrig uppmärksammat den tidigare, för det är ett förtjusande stycke musik. Med sina 2:52 minuter passar den dessutom utmärkt som temelodi. Förbered kannan, häll i vattnet, på med låten, och när du två minuter och femtiotvå sekunder senare snyftande slår ut likt en ros ur fosterställning så är teet klart att dricka.

Dagens första kopp blev Päronmumma.

Den siste mammuten

Ett av årets sista inlägg blir något så enkelt som ett instrumentalt musikstycke jag skrev en aprilnatt 2009 på det ostämda piano som stod i frukostmatsalen belägen på det hotell i Uppsala jag då jobbade.

Hade helt glömt bort att det ens existerade när jag i kväll grävde upp det ur en mapp på gammal hårddisk, och efter en genomlyssning beslöt jag mig för att slutföra det jag för nästan fem år sedan påbörjat.

Tillägnar den alla mammutar som saknar papputtar där ute.

Ps. Varför bilden i videon – som syns klart och tydligt på det klipp jag har sparat på datorn – inte längre vill visa sig efter att jag laddat upp den på YouYube vete katten, men dessa fyra minuter av svärta är alltså inget konstnärligt val jag har gjort. Den som ser hela klippet i hopp om att det väntar en välförtjänt bonus på slutet väntar alltså förgäves.

Fast titta kan man såklart göra ändå, eftersom det är rätt coolt med svart.

Kan inte sluta

Vart vänder man sig när man har lyssnat på Miley Cyrus precis hela dagen?

Provade att ringa psykakuten, men där säger de att det är ett ärende för polisen, och när jag pratar med polisen så säger de att blockerar linjen för verkliga akutfall.

Irriterande.

Kärlekskranka maskiner

Robots är en låt om månadsinventering, snabba bilar och fältbiologi. Kanske. Jag vet faktiskt inte, men vad jag med säkerhet vet är att det är en sång att tokälska, och att den framförs av en man som heter Dan i förnamn och har ett svenskt smeknamn för Magnus efternamn, och bara det är ju skäl nog att ge killen chans.

Mer musik av Dan Mangan hittar du HÄR, och särskilt EPn Roboteering och albumet Postcards and Daydreaming rekommenderas varmt.

Robots need love too, they want to be loved by you


Lite skön boxvins-acapella för sommarkvällen.

Det kommer aldrig va över för Håkan Hellström

Att Håkan Hellström låtit sig ”inspireras” ganska frisk av kollegornas verk när det är dags att släppa nytt är vid det här laget redan noggrant kartlagt och vida känt. Det har snotts från The Cure (The Caterpillar/För en lång lång tid), Tiffany (I think we’re alone now/Uppsnärjd i det blå), Mercury Rev (Opus 40/Det är så jag säger det), Morrissey (Everyday is like sunday/Atombomb), Bruce Springsteen (Backstreets/Tro och tvivel), The Eagles (Desperado/Nu kan du får mig så lätt), Peter LeMarc (Tess/Förhoppningar och regnbågar), Isley Brothers (My Love Is Your Love/Brännö Serenad), Broder Daniel (Son of St. Jacob’s/Här Kommer Lyckan För Hundar Som Oss), The Plan (Foggy Days/Dom Dimmiga Dagarna), Bob Dylan (I Want You/En Vän Med En Bil) etc.

Kom igen Lena!-singeln drogs ju till och med in på grund av att B-sidan, När jag ser framåt, visade sig innehålla pallad frukt från Andrew Lloyd Webbers Pie Jesu, och även singelns titelspår hade vissa likheter med Cornelis Vreewijks En visa till Veronica:


”Och jag vet att allt är falskt och bedrägeri, men det struntar jag i, för vi dansar och du har så mjuka läppar” // Håkan Hellström – Kom igen Lena!

”Allt är bedrägeri, men det struntar jag i, för att du har så mjuka läppar” // Cornelis Vreewijk – En visa till Veronica


Och rena karbonkopior på textrader är ingenting ovanligt när man studerar Håkans låtkatalog. Om listan på plagierade melodier ovan kändes lång är det ju ingenting mot vad Håkan helt ogenerat hämtat ur andra låtskrivares texthäften. Det finns så många fräcka exempel att jag skulle vilja klippa in hela högen (I was dancing when I was twelve/Och jag dansade när jag var tolv), men det blir för mycket. Alldeles för mycket, men för den nyfikne finns en mängd olika jämförelser att ta del av både HÄR och HÄR.

Men trots detta, trots att Håkan så många gånger blivit påkommen med fingrarna i notstället så ger han inte upp. För det är ingen gammal synd vi pratar om, utan någonting som pågår än i dag. Stöldturné har fått en helt annan innebörd sedan Håkan & Co började kuska runt bland de svenska stads- och hamnfestivalerna.

Jag kan riktigt se framför mig hur Håkans kompgitarrist med en bekymrad viskning försöker konfrontera Håkan dagen efter en spelning i en mindre svensk småstad när de lätt bakfulla strosar runt inne på Åhléns i väntan på att stadens enda pizzeria ska öppna:

Asså, Håkan… det här funkar inte längre. Du måste sluta stjäla material. Det börjar bli pinsamt. Alla vet vad du pysslar med. Det är över Håkan, det är över nu”, och Håkan bara – *plockar ned Johnossis nya singel från singelracket* – ”Det kommer aldrig va över för mig”.