Peace, Love & Cash Money

Peace & Love har nu valt att avboka Kartellen. Varför?

”Deras agerande inte är förenligt med Peace & Loves värderingar, säger Susan Törne på Peace and Love enligt ett pressmeddelande.”

Lustigt, kan tyckas, särskilt med tanke på att man så sent som i slutet av maj bedyrade att Kartellen minsann stod för jämlikhet, respekt och rättvisa och visst var förenliga med festivalens myspysiga budskap:

”Vi väljer band utifrån vilka vi tycker stämmer med det budskap vi lyfter. Kartellen gör det, även om de i vissa fall kan tyckas vara på gränsen. Det är till och med det som gör dem intressanta. De provocerar oss att tänka längre, vidare, bredare och kanske djupare. Precis som vi hoppas att alla andra artister och inspiratörer ska göra under Peace & Love World Forum.

Peace & Love World Forum handlar om att skapa plats för möten och plats för samtal. Det går inte om allt som vi erbjuder stämmer in i allas världsbild. Det går inte om det bara handlar om slätstrukna, icke-provokativa och mainstream-artister.

För oss är fred och kärlek en nödvändig framtid – men det går aldrig att genomföra utan jämlikhet, respekt och framförallt rättvisa. Vi vet att Kartellen står för detta, om än att de ibland valt en annan väg att uttrycka det.

Vi är därför stolta över att Kartellen kommer att spela, precis som att vi är stolta över alla artister och alla inspiratörer som kommer att finnas i Borlänge den 4-5 juli 2014.”

Så från att stolt ha skyltat med Kartellen i sin tablå med beskrivningen av ett band som får oss att tänka längre, vidare, bredare och djupare så avbokar man dem nu med hänvisningar till att Kartellens agerande alltså inte är förenligt med Peace & Loves värdegrund.

Vad hände egentligen under dessa två veckor? Ja, annat än att Dalarnas Tidningar avslutade sitt samarbete med festivalen alltså. Har Sebbe Staxx invaderat Polen? Körde Maskinisten ihjäl en hel scoutpatrull med åkgräsklippare på fyllan? Blek Kaka ertappad med händerna kring en livlös fnaskhals?

Inget av det ovanstående? Eh, okej.

Peace & Love får såklart boka precis vilka band de själva behagar och av vilken anledning de så önskar, men kanske borde man då också sluta argumentera sina bandbokningar med floskler om fred och kärlek och istället byta namn till Peace, Love & Cash Money så att besökarna vet exakt vilka värderingar som arrangörerna värnar.

Skillnad mellan vapenbrott och vapenvägran

Dalarnas Tidningar har avbrutit samarbetet med Peace & Love-festivalen. Skälet? Hiphop-gruppen Kartellen – vars frontman, det monumentala skåpet Sebbe Staxx, bland annat twittrat att han ska tortera Jimmie Åkesson med en avbitartång och sjunger om att ”slå sönder” sverigedemokrater – ska spela.

Peter Holmbom, privatmarknadsansvarig på Dalarnas Tidningar, förtydligar:

”Kartellen går inte ihop med vår sponsringspolicy. Den bygger på värderingar om demokrati, människors lika värde, jämställdhet och avståndstagande från alla former av diskriminering.”

Befängt, tycker Johan Apel Röstlund, reporter för den blodröda tidskriften Arbetaren.

20140613-013815.jpg

Johan jämför alltså Kartellen med Ebba Grön, och detta med hänvisning till en gammal Ebba-demo vid namn Skjut en snut (som för kuriosans skull aldrig släpptes på vare sig album eller singel utan endast spelades in som liveversion för en samlingsplatta till förmån för ungdomsgården Oasen).

Bristen på studioinspelningar försvarar förstås inte låtar om att skjuta snutar. Det är sannerligen ingen sympatisk låt, och textförfattarskapet är dessutom anmärkningsvärt uselt för att vara Thåström, som ju annars är en poet av rang. Men trots mediokra och våldsromantiserande texter och duster med länsman så haltar alltså jämförelsen mellan Ebba Grön och Kartellen på flera punkter, och det rejält.

För det första; Kartellen är ett tämligen färskt musikfenomen medan Ebba Grön tillhör anrik svensk musikhistoria, inhemskt i klass med noshörningar som ABBA, Lundell och Ace of Base. Bara nostalgin gör det omöjligt att bedöma dem på samma grund, men så också det faktum att Ebbas låtskatt avhandlar ett trettio år gammalt samhällsskikt. En återförening vore endast en resa nedför minnenas allé, Kartellens existens är obehag i realtid.

Hade Ebba Grön istället bildats i dag när svenska poliser faktiskt attackeras i förorterna och erbjudit ett soundtrack till dessa kravaller så hade Dalarnas Tidningar med största sannolikhet fattat ett liknande beslut, (om Ebba Grön nu över huvud taget hade bokats till Peace & Love från första början). Därav blir den dubbelmoral som Johan insinuerar ingenting annat än ett klumpigt slag i tomma luften.

Men detta är mer av ett tillägg. Den främsta orsaken till att likhetstecknet blir ogiltigt är att en människa inte enbart är summan utav sina ord utan även sina handlingar. När Tommy Zethraeus hasplar ur sig något i affekt bör det till exempel tas på allra största allvar, när Linda Bengtzing gör detsamma kan man ta det med en något större nypa salt. Leo ”Kinesen” Gonzalez är inte rakt av utbytbar mot Gurra Halvkass bara för att de båda sysslar med musik, lika lite som Nelson Mandela är av samma skrot och korn som Idi Amin bara för att de båda hade storslagna planer för det egna folket.

Såväl Ebba Grön som Kartellen har det visserligen gemensamt att de alla varit i klammer med rättvisan, men vad som skiljer dem åt är att Thåström satt häktad för vapenvägran medan flera av Kartellens medlemmar är tungt kriminellt superslödder som avtjänat tid för bland annat vapenbrott, medhjälp till mord och några av Sveriges mest uppmärksammade värdetransportrån. En betydande skillnad alltså.

Att Johan Apel Röstlund anser denna detalj försumbar säger i mitt tycke mer om honom själv och hans egna märkliga värderingar än de hos Dalarnas Tidningar. Det är dock inte första gången jag ser Kartellen jämställas med Ebba Grön i ett försök att putsa av de förstnämnda den värsta smutsen, men det är likväl – och än en gång – en jämförelse mellan äpplen och ett par riktiga jävla päron.

En veckas stiltje

Det händer inte särskilt mycket just nu, vare sig privat eller i världen. I alla fall inte den värld som intresserar mig.

Ser att det titt som tätt pratas om kulturmannen på Twitter. Vet dock inte vad det betyder, och vill heller inte veta. Allt jag vet är att det låter som något jag inte vill beröra.

Inte heller på det romantiska planet finns något hålligång värt att rapportera.

Försökte i söndags bjuda över det norrländska lugnet på så kallad ”filmkväll”, en inbjudan hon parerade med ursäkter om dålig sömn och jobbslitage. Glädjande nog kontrade hon med att höra av sig dagen efter i ett försök att bruka gårdagens tillgodokvitto, men då var det jag som var för trött. På livet (läs: skulle jobba).

Har dock tagit ledigt i helgen på grund av Peter och Petras bröllop, så smockade till den döda hästen en sista gång med en undran om hon kanske ville hitta på någonting nu på fredag istället, men inte heller det var aktuellt för då ska hon på tung knarkfestival.

Så, ja, inte back to back action direkt.

Någonting som däremot går back to back är Me First and the Gimmie Gimmies version av Karma Chameleon, och när jag lyssnar på den så blir jag nästan på bra humör igen.

”You come and go. You come and gooo-oooh!”

Annorlunda typ av skinnflöjt

Hur kär blir man inte i den här tjejen?

Ganska. Svaret är ganska.

Dock oklart varför hon pratar rövarspråk.

Céline Dion med extra dist och baskagge

Har köpt skivor för första gången på säkert två år. Dock inte den pressade varianten i akryl och hårdplast med jewel case och häfte, för vem har plats för sån skit nu för tiden?

Som saltstänkt pirat känns det bra att för en gångs skull få ge tillbaka lite, även om NOFX faktiskt är det band jag sett live absolut flest gånger (samt första livekonsert, någonsin, Mora Träsk, lokal- och gatufestband exkluderade) och vars diskografi jag har i mer eller mindre komplett fysisk upplaga.

Mest pepp är jag dock på Me First and the Gimme Gimmes – coverband bestående av Fat Wreck Chords finest som för varje ny platta tar sig ann ett nytt tema så som musikaler, country, folkmusik etc – som den här gången gett sig i kast med de stora divorna. Bland annat så tolkas Barbra Streisand, Dolly Parton och Céline Dion, och bara tanken på att höra Spike sjunga My heart will go on får mig ju att applicera nipple clamps och gunga knullgunga så kedjorna rasslar.

Are We Not Men? We Are Diva! och Mad Caddies Dirty Rice släpps dock inte förrän i mitten av maj, inte ens för oss som köpt dem för nedladdning. Men den som väntar på något riktigt trallvänligt väntar aldrig för länge, i alla fall inte så länge All out of love håller för ännu en omlyssning.

Ge öset boys!

Och så lite ravedans till Benny Hill-musik…

Mysig knarkkokarhyllning

Snygg och spoilertung Breaking Bad Bonanza, hopklippt till tonerna av Ennio Morricones mästerligt stämningsfulla The Ecstasy of Gold.

Inte utan att man blir lite sugen på att dra i sig en lina affe och se om hela rasket igen, typ nu på en gång.

Cred går till YouTube-användaren narvinek. Vilket jäkla jobb.

Brygg med ballad

Mitt nyligen utvidgade intresse för te och dess bryggerikonst kunde inte kommit mycket lägligare, för vilken annan dag än den fjortonde passar bättre när det kommer till konsten att klä sig i för stora stickade tröjor och krypa upp med båda benen i soffan tillsammans med en jättekopp i tvåhandsfattning?

Mitt firande av alla hjärtans dag är väl egentligen inte så mycket ett firande som ett varande, men ett sämre sällskap än Jake och Celine under deras promenad genom Wien i Richard Linklaters Before Sunrise kan man ju tänka sig. Romansen som alla romantiker drömmer om och en film som ständigt slinker med när jag ombeds nämna tre favoriter, och när jag nu ser om den bekräftar den bara än en gång att den verkligen förtjänat sin plats.

Ingen skriver dialog som Linklater, och att hela produktionen dessutom känns tidlös trots att den spelades in i mitten av det gräsligaste årtiondet i mannaminne är ju bara det ett skäl gott nog för rekommendation.

Vet inte hur många gånger jag sett denna pärla och dess uppföljare, men det känns som om oavsett antal gånger du ser om en film så upptäcker du nya detaljer du aldrig riktigt lagt märke till eller haft vett nog att uppskatta förut. Dagens upptäckt var singeln som Celine väljer ut i skivbutiken, Kath Blooms Come Here.

Märkligt att jag aldrig uppmärksammat den tidigare, för det är ett förtjusande stycke musik. Med sina 2:52 minuter passar den dessutom utmärkt som temelodi. Förbered kannan, häll i vattnet, på med låten, och när du två minuter och femtiotvå sekunder senare snyftande slår ut likt en ros ur fosterställning så är teet klart att dricka.

Dagens första kopp blev Päronmumma.

Den siste mammuten

Ett av årets sista inlägg blir något så enkelt som ett instrumentalt musikstycke jag skrev en aprilnatt 2009 på det ostämda piano som stod i frukostmatsalen belägen på det hotell i Uppsala jag då jobbade.

Hade helt glömt bort att det ens existerade när jag i kväll grävde upp det ur en mapp på gammal hårddisk, och efter en genomlyssning beslöt jag mig för att slutföra det jag för nästan fem år sedan påbörjat.

Tillägnar den alla mammutar som saknar papputtar där ute.

Ps. Varför bilden i videon – som syns klart och tydligt på det klipp jag har sparat på datorn – inte längre vill visa sig efter att jag laddat upp den på YouYube vete katten, men dessa fyra minuter av svärta är alltså inget konstnärligt val jag har gjort. Den som ser hela klippet i hopp om att det väntar en välförtjänt bonus på slutet väntar alltså förgäves.

Fast titta kan man såklart göra ändå, eftersom det är rätt coolt med svart.