Den frommaste av jättar

Läser i dagens DN om Tove Styrke, en av Idol-deltagarna från 2009 som röstades ut precis innan final.

Tydligen är hon nu tillbaka, och det med ”en feministisk glöd” och kampsånger om att ”bränna” patriarkatet. Och det är inte svårt att förstå varför Tove är arg. Jag hade också varit rasande om något jävla gubbslem kommit här och gjort mig till topplistplacerad och flerfaldigt prisbelönt popstjärna.

Men Tove är med denna ilska knappast unik. Många unga svenskar verkar i dag vara väldigt arga.

Troligen fullt normalt i tonåren och de tidiga tjugo. Det är lätt att irra bort sig i sökandet efter ditt sanna jag, och plötsligt är du så vilsen att den mest självklara lösningen måste vara att du är fullständigt unik och svårt missförstådd. Du känner dig inte längre delaktig i gemenskapen. Att normen är din spegelbild inverterad. Du föraktar andra för att du är annorlunda, eller för att du upplever att andra behandlar dig som om du vore det.

Huruvida detta är skäligt eller ej kan förstås diskuteras, men likväl, i denna av tårar saltstänkta jämmerdal fungerar As you wish – Cary Elwes bok om produktionen av The Princess Bride – som den mest svalkande oas.

I boken skriver han bland annat om André the Giant, den franske fribrottaren som i filmen gestaltar jätten Fezzik. André (född André René Roussimoff) var en gigant, inte bara kroppsligt med sina 223,5 centimeter och 56 i skor, utan även i underhållningsbranschen där han i matchen mot Hulk Hogan slog Rolling Stones gamla publikrekord för ett inomhusevent med sina 78,000 sålda biljetter.

Skulden till hans massiva uppenbarelse bar sjukdomen akromegali, som yttrar sig i en onormalt hög insöndring av tillväxthormon i blodet, något som gjorde att André redan som tolvåring reste sig 189 centimeter över marken och där stod stadigt på sina 108 kg. På grund av detta fick han inte längre plats i skolbussen, utan skjutsades istället till skolan av den irländska pjäsförfattaren Samuel Beckett, den enda mannen i byn med en cabriolet.

André hoppade, trots sin celebra privatchaufför, av skolan blott två år senare för att en kort stund arbeta på faderns bondgård innan han beslöt sig för att flytta till Paris där han, efter en vända som flyttgubbe, sadlade om till brottare och sedermera blev branschen bäst betalda. Inte minst i Japan var André en stor succé, och japanerna flockades snabbt runtomkring för att röra och gnida honom i tron om att det skulle ge dem magiska krafter.

Mindre norm än så går knappast att fylla, och ändå beskrivs André gång om varannan som den mest varmhjärtade och generösa människa som gått i ett par kanoter, och av Cary Elwes själv så här:

”I can’t stress strongly enough what an incredibly sweet and wonderful guy André was. Here was a man who had taken the cards that had been dealt him in life instead of wallowing in self-pity, had made the most of every situation. [...] Carrying his 500 pounds, combined with the acromegaly and decades of outrageous physical punishment absorbed in the ring, had left him by the mid-1980s in a state of acute pain, particularly in his back and neck. Yet André never complained. His outlook on life was relentlessly upbeat and his ability to put others at ease a thing of wonder.”

Chris Sarandon, filmens fräcke prins, talar även han varmt om André i en anekdot om hur Chris döttrar skrikit sig hesa av fasa efter ett möte med den milde jätten:

”He just smiled and shrugged. ”Don’t worry. Either they come to me or they run from me.” And that was André. He was very much at home with who he was. And the way people reacted to him was, either they flocked to him or they ran away in terror. And he was okay with it. There was a perfect equanimity about it. He was just the loveliest guy.”

I boken berättar Cary också att André kallade alla han mötte – inte helt olik Michael Clarke Duncan i filmen The Green Mile – för boss, och detta i hopp om att en smula underlägsenhet skulle göra mötet med en best av hans proportioner lite mindre skrämmande.

André, mastering the art of picking up women.

André, mastering the art of picking up women.

André, en hedersman och ett föredöme vars exempel fler borde följa, men som färre lär anamma då det ju alltid är enklare att önska bättring hos andra än att själv göra det bästa av var möjlig situation.

Pang pang, Tursamme Tony

Finns det någon trudelutt som mer effektivt triggar den där Pavlovska nostalgieffekten som slungar en rakt ned i saftsoppan så som signaturmelodin till Lucky Luke?

Det skulle väl vara DuckTales, möjligen. Och Bumbibjörnarna. Och Puh Björn. Och kanske SF-vinjetten. Men annars tveksamt.

Visste ni förresten att Lucky Luke debuterade i Sverige redan 1953, då under namnet Tursamme Tony? Lyckan varade dock bara ett par år, men 1961 fick han en ny chans i tidningen Lektyr, då som Snabba Ville. Sitt faktiska namn tilläts han bära först 1971 när Bonnier tog över publikationen.

Smakprov på briljans

Jag älskar Portlandia.

Det här är en av anledningarna.

Unga lirare

Denna video må få mig att känna mig som om jag vore född i en tid då herrcykeln hade framdäck stora som pariserhjul, men den får mig också att må väldigt bra. Och jag hatar nästan ingen av de medverkande, vilket är extra mycket bra. Samt något av ett under, då den ju är pruttfull med ungdomar (lat. Homo Aneurysma).

Glad att YouTube för en gångs skull faktiskt föreslår något som inte väcker vrede. En dag kanske Facebook lyckas med något liknande.

Till dess: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHH!!!!!!

Årets julkalender

Åh, som jag älskar det faktum att Regular Ordinary Swedish Meal Time är tillbaka (VARFÖR HAR INGEN SAGT ATT REGULAR ORDINARY SWEDISH MEAL TIME ÄR TILLBAKA?!?!!)!!

Missa heller inte årets julkalender.

En liten film om sånt som redan varit och det som ännu inte är

Alternativ rubrik: En liten film om att det inte alls var ”jättelängesen” jag uppdaterade bloggen. Så det så.

Och vad gäller filmens sista uppmaning så var det precis vad jag gjorde.

Nästa tisdag är det dags.

For we may not be the young ones very long

Rik Mayall är död. Han dog i går, 56 år ung.

Finns väl egentligen inte mycket mer att säga om det, men gamle kollegan och studiekamraten Adrian Edmondson (The Young Ones och Bottom) säger det i alla fall:

”There were times when Rik and I were writing together when we almost died laughing. They were some of the most carefree stupid days I ever had, and I feel privileged to have shared them with him. And now he’s died for real. Without me. Selfish bastard.”

Tack, Rik, för de skratt du bjöd. Kanske mest uppenbart som anarkistpoeten Rick i TV-serien med tidernas förmodligen bästa vinjettmusik (om än blott en punkigare version av Cliff Richards original):

Årets första kyss

Var i går hembjuden till det norrländska lugnet på filmkväll. Vi tittade på Återträffen, psykkonstnären Anna Odells regidebut som tog hem guldbaggarna för såväl bästa film som bästa manus, vinster som dock säger mer om hälsotillståndet hos svensk filmindustri än filmens faktiska kvalité.

Nog för att den var originell. Den till och med började lovande. Skulle även hävda att den är ett hyggligt debattunderlag för såväl klassrum som lärarkonferens, men definitivt ingenting värdig vare sig biograf eller vardagsrum, och verkligen ingenting du ska behöva betala för att se.

Hade jag betalat hade jag förmodligen blivit tvungen att ligga lite, men då det var hon som stått för kostnaden nöjde jag mig med att stjäla en kyss, bara så att kvällen inte skulle varit helt förgäves.

Gick sedan med knäsvaga steg hem i sommarnatten.

20140607-184701.jpg

Ljusglimten i kollektivtrafikens bäcksvarta tunnel

Tog mig i går till Uppsala för ett parti biljard och biobesök i goda vänners lag, något som ju på pappret tycktes vara en god idé, men som i praktiken lät dig äta upp att du för en enda sekund hade fräckheten att betvivla Murphys lag.

Vädret borde varit det första tecknet på att borta må vara bra men att hemma alltid är bäst, och den försenade tunnelbanan förseglingen. Alltid irriterande när bussar och tåg inte går som de ska, men extra svettigt när man planerat perfekt och tror sig ha en skön kvart att strosa från station till perrong och istället måste Gert Möller-löpa uppför trapporna för att med blott sekunder till godo hinna ombord på Uppsalapendeln (som sedan blev stående i ytterligare fem minuter, såklart).

Ytterligare fem minuter efter avgång började högtalarna knastra och en kvittrande munter värdinnan berättade att tåget denna dag endast gick till Märsta och att vi där skulle byta till ersättningsbussar för att ännu lite senare byta till pendeltåg. Inga konstigheter alltså, om man bor i en krigszon.

Allt som allt tog färden alltså lite mer än dubbla restiden, men till samma nätta kostnad som en vanlig tur. Ka-ching!

På grund av förseningarna hann vi bara med en knapp runda biljard innan det var dags för bio. På menyn stod två timmar Godzilla, och den korta recensionen blir: Se trailern och bespara dig själv två timmars lidande.

Angående SJ:s haverier sa jag skämtsam till Jonte att jag med lite tur får samma behandling på vägen hem, och stod sedan stilla en halvtimme mellan Knivsta och Arlanda på returen.

Yippe-kay-ay.

Väl hemma – efter att ha köat till McDonalds på centralen i en kvart för att köpa muffins och vid kassan få beskedet att alla muffins var slut – hamnade jag på en full vagn mot Fruängen bredvid två unga tjejer. Tjejen på sätet intill berättade att även hon varit på McDonalds dagen innan för att slänga i sig något snabbt mellan studiesessionerna, men istället blivit sittande i en och en halv timme lång och rafflande politisk diskussion. Åh nej, tänkte jag, ska jag som avec till dagens iskalla och förmodligen ollade kopp kaffe nu tvingas lyssna på när dessa unga kvinnor sjunger Gudruns falska lovsång, men samtalet tog istället en oväntad men uppfriskande vändning.

McDonaldstjejen berättade om en killkompis som envist och med uppenbart godhetskomplex (och möjligt halvstånd) försökte övertyga henne om att Feministiskt Initiativ var det enda sunda alternativet i höst, något hon avfärdade som befängt och med kommentaren ”klart man vill att det ska vara jämställt, men man får ju läsa resten av partiprogrammet också”. FI var – underströk hon – verkligen ingenting för henne, och hennes vän nickade ivrigt och instämmande.

Skönt att en överraskning ibland kan få vara glädjande, ändå. Även i den mörkaste tunnel finns en gnutta ljus, och det är tydligen inte alltid snälltåget.

Annorlunda typ av skinnflöjt

Hur kär blir man inte i den här tjejen?

Ganska. Svaret är ganska.

Dock oklart varför hon pratar rövarspråk.