Hårfint förtryck

Jag är förtryckt. Tydligen.

Chockerande insikt, förstås. Har ju i flera år gått och trott att jag är precis som alla andra. En vanlig kille, liksom. En del av förtrycket. Men i natt skakades jag ur min dvala, och för väckarklockan stod en annons för hår-tonic.

Annonsen daterades sent 40-tal, men även om den i dag har dryga sextio år på nacken så är det inte mycket som förändrats. Frisyr är fortfarande norm. Det går liksom inte att undkomma. Hårnormativiteten är ett faktum.

Nittiofem procent av alla modeller har hår. Siffran är visserligen påhittad, men ändå troligen i lägsta laget. Reklam på Tv. Reklam på stan. Reklam i herr- och damtidningar. Alla har de hår. Tjockt. Svårtämjt. Släpper inte igenom en strimma ljus.

I filmens värld är snaggade hjältar som Bruce och Statham blott undantag. Flintskallarna är i regel bovar eller birollsinnehavare. Naturligt tunnhåriga skådespelare som Travolta och Cage tvingas bära peruk för att dölja sin ickenormativitet, och när Charlize Theron eller Natalie Portman rakar huvudet skapar det omedelbart rubriker. Att inte ha hår är att frångå skönhetsnormen. Ett rakat huvud ≠ fägring.

Inte heller litteraturen, som ju ändå förväntas vara en mer öppen och tolerant konstform, erbjuder en särskilt rik variation på folk utan hår. Få är de karaktärer som beskrivs med ”bländande hjässor, släta som grisskinn”. Sällan fler än femtio personer per bok, om inte extrema förhållanden kräver det.

Uttryck som hårresande och hårfint är vanligare förekommande än håravfallande och skalpnajs, och det talas betydligt oftare om knullrufs än örngottsveck på sitt epicránium.

Eftersom normen, som vi nu konstaterat, är att ha frisyr så är jag som tunnhårig alltså förtryckt. Det är dock inte nödvändigtvis ett handikapp då du som förtryckt numera har tolkningsföreträde, något som, i sin tur, innebär att alla med frisyr har fel.

Detta tolkningsföreträde kan till exempel nyttjas om man vill hävda saker som att folk med hår borde flås levande och rullas i chiliflingor, för kommer det då någon jävel i page eller svinrygg och ifrågasätter rimligheten i ett sådant uttalande kan jag bara kontra med ett ”jag är flint, så den här diskussionen kan du inte vinna”, och sen är det bra med det.

Har tidigare varit mycket skeptisk till postmodernismen, men den kanske inte är så himla dum. Ändå.

Det blev ingen tupé.

Springarens sista vila

Jag har nu, efter dryga åtta års medlemskap (med skiftande grad av framgång), avslutat mitt konto på Happy Pancake. Jag kommer troligtvis återvända, i sinom tid, men för mitt gamla alias och trogne följeslagare, vitspringare, är detta slutstation.

Åtta år är en lång tid. I nätdejting-år en evighet. Springaren var gammal. Gammal och trött. En sliten krake, sedan länge redo för limfabriken.

Istället för gravöl tänkte jag bjuda er ett axplock av de mejl som skickats det senaste halvåret, komplett med grammatiska missar och osmickrande inställsamhet. Kan inte påstå att jag är särskilt stolt över det som bjuds, men skäms å andra sidan inte heller. Vissa mejl är mer kreativa än andra. Vissa uppenbart skickade under påverkan. Andra bara författade som rent tidsfördriv.

Mottagarna har varit kvinnor av varierande etnicitet, skönhet, längd, vikt, befattning, hårfärg och intresse för skidor och alpint. Bland annat…

hon som älskade Sydafrika.

hon som jobbade som narkossköterska.

hon med fäbless för killar i snickarbyxor.

hon som gillade långa killar.

hon som fyllt i samtliga personuppgifter, utom längd.

hon från Helsingborg, som uppskattade ärlighet och humor bland mycket annat.

hon som älskade långa promenader, musikalitet och konstnärskap.

hon som ansåg sig vara söt.

hon som var söt på riktigt.

hon vars profilbild jag råkade gilla.

Är, som ni ser, ingen förföringskonstens Albert Einstein. Vad det nu betyder. Men, heller inte dum nog att göra samma misstag om och om igen med förhoppning om att resultatet ska bli ett annat. Har ingen färdigskriven mall. Jag klipper inte och klistrar. Fyrar inte av hagelskur efter hagelskur i hopp om att träffa i alla fall någon.

För det tycker jag ändå att jag förtjänar en smula cred, även om nu resultatet – det vill säga att ingen vill ha mig – varit just precis detsamma.

Finbesök från fackpamparnas land

Upptäckte precis att besöksstatistiken efter en tids stiltje fått sig en rejäl tsunami-peak, främst med hjälp av klick från Facebook och Twitter. Tydligen var det inlägget ”Hjälp, min fackpamp tycker att jag är ett mähä!” som lockat till sig läsare, och efter lite 1337 h4xx0r skillz upptäckte jag att det var Jenny ”ärkekommunisten” Bengtsson själv som delat inlägget.

Kul att hon tar det med ro, ändå. När man chillar på maktposition kan man ju ofta unna sig det.

Kommentarerna till inläggen håller ungefär den kvalité man kan förvänta av folket i kretsen. På Twitter har vi @halvkul som tycker att Therese icke-svar är ett riktigt bra svar, och @arga_syrran verkar klocka allt hon läser och känner nu grov ångest över att ha ägnat tid åt en oliktänkare. Mitt svar på hennes gliring om grupp och individ blir för övrigt: Ja, grupp och individ är ett ganska jobbigt koncept, men inte för att skillnaden mellan grupp och individ är så himla komplex (eller att Jenny generaliserar som en sann nazist), utan för att olika regler verkar gälla för olika grupper och individer. Folk som ”gillar olika” (uppenbarligen ironiskt då de ofta hatar olika och helst av allt skulle förbjuda olika) är otroligt skickliga på att kupera praxis efter behag. Högst förvirrande.

Av de två delningarna så levererar dock Facebook de allra skarpaste analyserna. Lena verkar uppriktigt bekymrad över att jag hoppade över lektionerna (facklektionerna?) i skolan, och Linnea har lyckats lirka fram den misogyna, röda tråd som tråcklar ihop raderna och presenterar det minst sagt chockerande scoopet att jag är en ”antifeministisk kvinnohatare”. Vilket jävla gräv!

Vi har även komikern Björn som gjort spaningen att mitt domännamn väl matchar trovärdigheten i inlägget, och Larsa passar på att förminska hela restaurangbranschen, en kommentar som tydligen förtjänar 3 likes.

Ja, oj. Där fick jag fikon. Sanna mina ord.

Hoppas åtminstone att Ola fick ligga.

Hatten av, Del Shannon

Det är sannerligen inte många artister som koketterar med sin långsint- och småaktighet när de skriver sånger, men av de få som finns så är nog ändå Del Shannons Hats off to Larry en definitiv favorit.

”Hats off to Larry. He broke your heart. Just like you broke mine when you said we must part. He told you lies. Now it’s your turn to cry, cry, cry.”

Den 8:e februari, 1990, sköt sig Del Shannon i huvudet med ett salongsgevär i sitt hem i Kalifornien efter en längre tids depression.

Det får gärna skava lite, så länge det inte skaver mig

Om Flashback är internetforumens pissränna så måste Twitter vara sanitetsboxen för använda bindor och tamponger. Ett myller av snusk. En papperskorg särskilt avsedd för de tankar som aldrig gavs chansen att utvecklas.

Där yttras helt enkelt inte mycket utav värde, men då och då, när veckan bjuder på dubbel fullmåne, glimmar det till i den mentala menslådan och du får ta det utav skatter likt den jag bjuder er nedan.

Nästan något utav en konstinstallation. Ännu inte namngiven, men se det som en tvåstegs grundkurs i simpel Twitter-feminism.

1), hävda att åsikter måste få vara obekväma och skava lite.

IMG_3647.PNG

IMG_3648.PNG

IMG_3649.PNG

IMG_3650.PNG

2), vägra lyssna på åsikter som är obekväma och skaver.

Tuffa tider för Kalle Anka-religion

I går stormades Garissa-universitetet i Kenya av flera beväpnade män tillhörande den islamistiska organisationen Al-Shabab, ett dåd som krävde 147 unga, kristna studenter livet.

”NAIROBI — Masked al-Shabab militants stormed dormitories at a university in eastern Kenya early Thursday, killing at least 147 people in the worst terror attack on Kenyan soil in nearly two decades, officials said.”

Och jag undrar, kan någon nämna en annan religion i modern tid som har haft lika mycket oflax med sina följare så som ”fredens”? Det känns ju lite som om det i alla fall varje vecka är någon ny pellejöns som feltolkar skrifterna och machetar huvudet av en kristen hund, eller kpistar en tecknare i bröstkorgen, eller slänger en nykär bög från stadens högsta punkt.

Så trist när det händer, för alla inblandade. En riktig Kalle Anka-religion på det viset. Jämt något som keffar, och alltid när man har det som allra fredligast.

"Haram!"

Haram!

Hyggligt hångel

Dricker nästan bara Judaskyss nu för tiden. En Judaskyss består av Kahlúa och Pepsi Max. Nästan som en riktig drink alltså, fast med det största tänkbara sveket.

Judaskyss: 1 person
- 3 cl Kahlúa
- 35 cl Pepsi Max

Fyll ett glas med is. Häll över Kahlúa och spä ut med Pepsi Max. Servera med en nedvärderande kommentar om din kropp.

Få kalorier. Ännu mindre mening.

Som ett tiggarbrev på posten

Skamlösa bettlarmejl av denna karaktär börjar bli allt vanligare i min inkorg, och får jag – som ju driver en pytteliten blogg med typ tvåhundrafemtio läsare – dessa skamliga förslag så lär de matas ut i spam-lika mängder till alla som någon gång lagt upp en bild på dagens lunch.


Det här är därför mitt nya standardsvar:



De enklaste femhundra pix jag någonsin kommer tjäna. Minus kostnaden för falskpass och biljett till Agadir då, förstås.

Ha. Haha! HahahaHAHA!!!

"Tänkte att du kunde få en gåva till ett värde av 30:- för besväret!"

”Tänkte att du kunde få en gåva till ett värde av 30:- för besväret!”

Flyktiga bröder

Jo då, jag har haft ett alldeles utmärkt nyår, tackar som eventuellt frågar. Men dagens inlägg handlar inte om mig. Eller lite, förstås, men mest om det här:

I dag lanserar jag och Jonas Elfving en serie (i själva verket är det en enrutning eftersom en serie kräver flera rutor i följd, men så många rutor orkar jag inte rita, eftersom jag är nattportier).

Vi kallar den Bror Flyktig, och från och med i dag går den varje måndag att läsa på antingen Twitter, Instagram eller Facebook. Men första smakprovet är givetvis fritt. Från ansträngning alltså, för gratis är det jämt.

Tvätttid.

Sprid som om det vore syfilis och din bekantskapskrets Patricia.