Komfort och service värdig en WWII-bunker

Kom i onsdags hem från Rhodos där jag och min syster tillbringat en sju dagar och nätter vid Ixias kust.

Försökte redan samma kväll posta min tankar om resan på TripAdvisor, men har man inte bara pussar och kramar att ösa över platser som besökts så tar behandlingen några extra dagar, och fick nyligen veta att mina något skeptiska synpunkter refuserats på grund av en (eller flera) av följande anledningar:

No profanity, threats, prejudiced comments, hate speech, sexually explicit language or other content that is not appropriate for our community.
NOTE: We do not publish explicit or implied profanity. This includes acronyms which contain intended profanity and profanity that has been masked using symbols.

Det betyder att jag nu måste dumma ned min recension till en mer barnvänlig version, och därmed också troligen kapa de partier jag själv gillade bäst (läs threats och hate speech).

Kommer på grund av detta istället att posta originalversionen här, så att min sanna bitterhet finns för evigt bevarad, plus att jag slipper skriva ett separat inlägg om resan.

Så, varsågoda, här har ni +6000 tecken svordomar, hot, fördomar, hets mot folkgrupp, sex och annat innehåll som inte är lämpligt för folk som ska åka på semester.

”The comfort and service of a WWII bunker”

I’m sure there’s plenty of people who’ve had a great time at the Area Blue Beach Apartments in Ixia, Rhodes. Most likely because they’ve kept a safe distance to the room where we had the great misfortune to lodge.

To be frank, we got a shit deal. The size of the room wasn’t that bad, but the beds were as comfortable as a sack of potatoes (although an unfair comparison according to our Danish neighbor, as he pointed out that if you slept on a sack of potatoes long enough, at least the potatoes goes soft), and the balcony was submerged halfway underground, and had the same cosy feeling I’d imagine Hitler’s bunker must have had that lovely spring day in -45 when he decided to put a Luger to his temple and pull the trigger.

Our reservation said ”sea view”, but the only view possible was that of the many asses currently seated at the pool side bar. Oh, I didn’t mention that the room is located right next to the pool side bar? Well, great news, because the room is located right next to the pool side bar! And I mean literally. It’s like a two step walk. You could easily poke out one of the eyes of the bartender with the sharpened tip of a broomstick, should one feel the urge.

Sure, having a bar at a broomstick poking distance is pretty easy to forgive at happy hour when all watered down cocktails are half price. However, less so when you’re shaken out of bed by the bassline from some mediterranean pop song (turned up to eleven) in the morning, and cradled to sleep by the very same.

Sadly, this isn’t even the worst part. Like a couple of suckers we kindly asked to be moved to another floor. The problem (well, add it to the pile) was that, according to the staff at the font desk, the only one allowed to change or assign rooms was the manager, and he was only at the office for a few hours each day. And while he was there, he was like a master ninja, always keeping out of sight. We asked to be informed whenever he entered the vicinity, but apparently they’d all sworn a vow of silence, so we had to pretty much stake out the reception if we wanted our complaints to be heard.

The incompetence and inefficiency of this establishment is just mind boggling.

To add insult to injury, the manager – when finally backed into a windowless corner – turned out to be a massive tool. Neither did he great us, nor did he find me worthy of shaking his hand. He just gave us a look as if he’d just found two turds floating around in his jacucci. He was quite a storyteller though. Could very well be a descendant of the great ancient authors, as he was able to deliver a fresh batch of excuses on the spot every time we addressed him.

At first he told us that the hotel was fully booked (which turned out to be a lie as we later learned that he was keeping two far superior rooms for his sister and her nephews, who actually lived in that same town). He then changed his story, now claiming that the fault laid with us as we had booked one of their cheaper categories. True as that may be, we were still promised a view of the ocean, not that of a Free Willy size lady doing cheese burgers at the bar as if they were tequila shots. This we had in ink, and when faced with this fact, the manager finally manned up. Or, well, sort of, anyway. He at least made the grand gesture of freeing us from guilt and put the blame on the travel agency. Such a pro. And just to mix it up once again, he later told me that he as well hated our room, and that he’d rather just board it up completely.

So, to sum it up: We paid for a room with a sea view, were put in Fritzl’s basement, a room not even the manager himself deemed fit to live in, just so the manager’s relatives wouldn’t have to walk home after a day by the pool. Awesome.

And it’a not like we were unreasonable. We even offered to pay for an upgrade, just so we wouldn’t have to stay another second in the Area Blue chamber of torture. But the hotel was either fully booked or the rooms ”very expensive”. One would think it’s either the one or the other, but I guess that Area Blue Beach Apartments is such a hyper advanced establishment that it exists in multiple universes at once, giving you almost endless possibilities (except, of course, that outerworldly task of getting what you’re promissed).

This horrible experience bled over to the vacation as a whole, and pretty much ruined the entire week. I wouldn’t come back even if I got a free weekend as compensation. Not that I’ll be holding my breath waiting for that curse to take effect, as I doubt the Area Blue management ever offered anyone anything other than a massive headache.

The night porter who greated us upon arrival was very nice though, and so was the young bartender working the graveyard shift, as well as the older lady at the front desk. But that’s it. Then again, like I said, there’s probably plenty of people who’ve stayed at the Area Blue and had a really great time. But be warned: it’s a gamble. Don’t gamble. Not on your vacation. That should be a sure thing. A time to relax, not to repeatedly shake your fist in anger.

I know it’s easy to imagine yourself by the pool without a care in the world when you’re at home making plans, like the pure fact that you’re on vacation will make you cool as a cucumber and untouchable to any grievances. But when you’re actually there, lying on that sack of potatoes in your WWII style bunker, you’ll be kicking yourself repeatedly for not forking up those extra 50 bucks to stay somewhere else where you’re less likely to be treated like a leper.

I should also warn you that the ”free WiFi” got to be a misspelling. It should probably read ”WiFi free” since the WiFi was hardly accessible. And if you’re lucky enough – and that’s a huge if (and a questionable definition of luck) – to get it working, it’ll be painfully slow. We’re talking early modem days. 14.4 Kbit/s. That slow. Should not be used unless you have a few minutes to spare, on every single webpage.

Oh, and the pool is open to the public, so good luck getting a sunbed after 10:00 AM. But if you enjoy local kids (later identified as the manager’s nephews) doing cannonballs and knocking you unconscious by smashing beach toys in your face, you’d guaranteed to have the best damn time of your life.

PS. As I’m a strong believer in the courtesy of giving credit where credit i due, I should probably mention that we actually were moved to a lovely room on the fourth floor on our very last night (thanks to our travel agent, who only needed three angry e-mails to react).

However, not only was it a little too late, the move mostly served a bitter reminder that this was what our vacation was supposed to be like all along. And it didn’t take long for that sudden spike in the service chart to make a turn sharp enought for you to be able to cut a hard boiled greek steak with it. All we had to do was request a late check out. Not an outlandish proposal, given the suffering they’d put us through.

”No problem”, they said, ”that will be 40 euros”.

Från vänster: Tripp, Trapp, Niko och Trull.

Från vänster: Tripp, Trapp, Niko och Trull.

Svenska bibliotek, en spännande mötesplats för såväl begåvning som barbari

Det sägs att man inte får vara dum, för då blir man chef. Kanske inte så mycket en vedertagen sanning som en putslustighet. Något du med ansträngt leende väser med lätt undertryckt irritation efter en lite förhastad klunk skållhett kaffe då du på grund av sjukdom kallats in för helgbemanning.

Vissa skulle förmodligen hålla med. Några tycka att det var trams. Andra se det som en karriärmöjlighet.

Till vilken grupp Niclas Lindberg, generalsekreterare för Svensk Biblioteksförening, hör är du själv fri att avgöra.





Detta alltså som reaktion på de åtskilliga rapporter om hur svenska bibliotek blivit ett tillhåll för ungdomsgäng och missbrukare, där hot och trakasserier av både besökare och personal numera är refräng i balladen om storstadsbibliotekarien.

Vissa bibliotek har valt att anställa väktare. Andra, under vissa tider, stänga helt.

Så här kan vardagen se ut för vissa:

Flera rapporter gäller personal som utsätts för våld och hot: ”Det slutar med att [NN] tar strypgrepp på mig. Situationen är kaotisk och andra besökare lägger sig i.”

”De fyra bildar en hotfull ring kring vikarien och pojkarna säger stötande och olämpliga saker, bland annat ’Jag ska döda dig’, ’Jag ska visa dig min kuk’ osv.”

Barn i tio- elvaårsåldern börjar slåss ”med en brutalitet som överraskar oss med tanke på deras ålder”, skriver en anställd. ”Min kollega och jag ber dem att gå. De mönstrar mig och konstaterar att jag inte är stark och ingen att vara rädd för.”

En anställd rapporterar om bråk i samband med att lånekort utfärdats till en större grupp hemlösa. ”När vi i personalen försökte be om lägre ljudnivå och hjälpa till så reagerade många av de hemlösa starkt – knutna nävar mot oss och ilska.”

Bibliotekspersonal vittnar om gäng med ungdomar och unga män som beter sig aggressivt, stör, röker i lokalerna och tränger sig in i personalrummet.

”Jag ser ungdomar kasta solrosfrön inne på barnavdelningen och nästa runda jag gör dit in så sitter flera runt en pipa. Röken luktar konstigt!”

Ja du Niclas, fy fan för tysthetsnormen.

Citaten är saxade ur Paulina Neudings artiklar om den ökade sociala oron på landets bibliotek. De är publicerade i SvD och finns att läsa i sin helhet HÄR och HÄR.

Dödligt polisgrepp

På ett ungefär när har det gått tillräckligt lång tid för att man ska kunna glädjas åt andra människors olycka? Cirka tjugo dagar? För i så fall är det nu fritt fram att med händerna på magen brista ut i ett bullrande skratt åt följande dråpliga missöden, samtliga presenterade i rubrikform värdig en Jay Leno-måndag.

Farligaste greppet.

Hackad till döds liksom. Skaplig 1337 h4XX0r.

"Hur sjuk är du då? Bara lite lagom sjuk eller multi?"

”Hur sjuk är du då? Bara lite lagom eller multi?”

Hårfint förtryck

Jag är förtryckt. Tydligen.

Chockerande insikt, förstås. Har ju i flera år gått och trott att jag är precis som alla andra. En vanlig kille, liksom. En del av förtrycket. Men i natt skakades jag ur min dvala, och för väckarklockan stod en annons för hår-tonic.

Annonsen daterades sent 40-tal, men även om den i dag har dryga sextio år på nacken så är det inte mycket som förändrats. Frisyr är fortfarande norm. Det går liksom inte att undkomma. Hårnormativiteten är ett faktum.

Nittiofem procent av alla modeller har hår. Siffran är visserligen påhittad, men ändå troligen i lägsta laget. Reklam på Tv. Reklam på stan. Reklam i herr- och damtidningar. Alla har de hår. Tjockt. Svårtämjt. Släpper inte igenom en strimma ljus.

I filmens värld är snaggade hjältar som Bruce och Statham blott undantag. Flintskallarna är i regel bovar eller birollsinnehavare. Naturligt tunnhåriga skådespelare som Travolta och Cage tvingas bära peruk för att dölja sin ickenormativitet, och när Charlize Theron eller Natalie Portman rakar huvudet skapar det omedelbart rubriker. Att inte ha hår är att frångå skönhetsnormen. Ett rakat huvud ≠ fägring.

Inte heller litteraturen, som ju ändå förväntas vara en mer öppen och tolerant konstform, erbjuder en särskilt rik variation på folk utan hår. Få är de karaktärer som beskrivs med ”bländande hjässor, släta som grisskinn”. Sällan fler än femtio personer per bok, om inte extrema förhållanden kräver det.

Uttryck som hårresande och hårfint är vanligare förekommande än håravfallande och skalpnajs, och det talas betydligt oftare om knullrufs än örngottsveck på sitt epicránium.

Eftersom normen, som vi nu konstaterat, är att ha frisyr så är jag som tunnhårig alltså förtryckt. Det är dock inte nödvändigtvis ett handikapp då du som förtryckt numera har tolkningsföreträde, något som, i sin tur, innebär att alla med frisyr har fel.

Detta tolkningsföreträde kan till exempel nyttjas om man vill hävda saker som att folk med hår borde flås levande och rullas i chiliflingor, för kommer det då någon jävel i page eller svinrygg och ifrågasätter rimligheten i ett sådant uttalande kan jag bara kontra med ett ”jag är flint, så den här diskussionen kan du inte vinna”, och sen är det bra med det.

Har tidigare varit mycket skeptisk till postmodernismen, men den kanske inte är så himla dum. Ändå.

Det blev ingen tupé.

Springarens sista vila

Jag har nu, efter dryga åtta års medlemskap (med skiftande grad av framgång), avslutat mitt konto på Happy Pancake. Jag kommer troligtvis återvända, i sinom tid, men för mitt gamla alias och trogne följeslagare, vitspringare, är detta slutstation.

Åtta år är en lång tid. I nätdejting-år en evighet. Springaren var gammal. Gammal och trött. En sliten krake, sedan länge redo för limfabriken.

Istället för gravöl tänkte jag bjuda er ett axplock av de mejl som skickats det senaste halvåret, komplett med grammatiska missar och osmickrande inställsamhet. Kan inte påstå att jag är särskilt stolt över det som bjuds, men skäms å andra sidan inte heller. Vissa mejl är mer kreativa än andra. Vissa uppenbart skickade under påverkan. Andra bara författade som rent tidsfördriv.

Mottagarna har varit kvinnor av varierande etnicitet, skönhet, längd, vikt, befattning, hårfärg och intresse för skidor och alpint. Bland annat…

hon som älskade Sydafrika.

hon som jobbade som narkossköterska.

hon med fäbless för killar i snickarbyxor.

hon som gillade långa killar.

hon som fyllt i samtliga personuppgifter, utom längd.

hon från Helsingborg, som uppskattade ärlighet och humor bland mycket annat.

hon som älskade långa promenader, musikalitet och konstnärskap.

hon som ansåg sig vara söt.

hon som var söt på riktigt.

hon vars profilbild jag råkade gilla.

Är, som ni ser, ingen förföringskonstens Albert Einstein. Vad det nu betyder. Men, heller inte dum nog att göra samma misstag om och om igen med förhoppning om att resultatet ska bli ett annat. Har ingen färdigskriven mall. Jag klipper inte och klistrar. Fyrar inte av hagelskur efter hagelskur i hopp om att träffa i alla fall någon.

För det tycker jag ändå att jag förtjänar en smula cred, även om nu resultatet – det vill säga att ingen vill ha mig – varit just precis detsamma.

Finbesök från fackpamparnas land

Upptäckte precis att besöksstatistiken efter en tids stiltje fått sig en rejäl tsunami-peak, främst med hjälp av klick från Facebook och Twitter. Tydligen var det inlägget ”Hjälp, min fackpamp tycker att jag är ett mähä!” som lockat till sig läsare, och efter lite 1337 h4xx0r skillz upptäckte jag att det var Jenny ”ärkekommunisten” Bengtsson själv som delat inlägget.

Kul att hon tar det med ro, ändå. När man chillar på maktposition kan man ju ofta unna sig det.

Kommentarerna till inläggen håller ungefär den kvalité man kan förvänta av folket i kretsen. På Twitter har vi @halvkul som tycker att Therese icke-svar är ett riktigt bra svar, och @arga_syrran verkar klocka allt hon läser och känner nu grov ångest över att ha ägnat tid åt en oliktänkare. Mitt svar på hennes gliring om grupp och individ blir för övrigt: Ja, grupp och individ är ett ganska jobbigt koncept, men inte för att skillnaden mellan grupp och individ är så himla komplex (eller att Jenny generaliserar som en sann nazist), utan för att olika regler verkar gälla för olika grupper och individer. Folk som ”gillar olika” (uppenbarligen ironiskt då de ofta hatar olika och helst av allt skulle förbjuda olika) är otroligt skickliga på att kupera praxis efter behag. Högst förvirrande.

Av de två delningarna så levererar dock Facebook de allra skarpaste analyserna. Lena verkar uppriktigt bekymrad över att jag hoppade över lektionerna (facklektionerna?) i skolan, och Linnea har lyckats lirka fram den misogyna, röda tråd som tråcklar ihop raderna och presenterar det minst sagt chockerande scoopet att jag är en ”antifeministisk kvinnohatare”. Vilket jävla gräv!

Vi har även komikern Björn som gjort spaningen att mitt domännamn väl matchar trovärdigheten i inlägget, och Larsa passar på att förminska hela restaurangbranschen, en kommentar som tydligen förtjänar 3 likes.

Ja, oj. Där fick jag fikon. Sanna mina ord.

Hoppas åtminstone att Ola fick ligga.

Hatten av, Del Shannon

Det är sannerligen inte många artister som koketterar med sin långsint- och småaktighet när de skriver sånger, men av de få som finns så är nog ändå Del Shannons Hats off to Larry en definitiv favorit.

”Hats off to Larry. He broke your heart. Just like you broke mine when you said we must part. He told you lies. Now it’s your turn to cry, cry, cry.”

Den 8:e februari, 1990, sköt sig Del Shannon i huvudet med ett salongsgevär i sitt hem i Kalifornien efter en längre tids depression.

Det får gärna skava lite, så länge det inte skaver mig

Om Flashback är internetforumens pissränna så måste Twitter vara sanitetsboxen för använda bindor och tamponger. Ett myller av snusk. En papperskorg särskilt avsedd för de tankar som aldrig gavs chansen att utvecklas.

Där yttras helt enkelt inte mycket utav värde, men då och då, när veckan bjuder på dubbel fullmåne, glimmar det till i den mentala menslådan och du får ta det utav skatter likt den jag bjuder er nedan.

Nästan något utav en konstinstallation. Ännu inte namngiven, men se det som en tvåstegs grundkurs i simpel Twitter-feminism.

1), hävda att åsikter måste få vara obekväma och skava lite.





2), vägra lyssna på åsikter som är obekväma och skaver.

Tuffa tider för Kalle Anka-religion

I går stormades Garissa-universitetet i Kenya av flera beväpnade män tillhörande den islamistiska organisationen Al-Shabab, ett dåd som krävde 147 unga, kristna studenter livet.

”NAIROBI — Masked al-Shabab militants stormed dormitories at a university in eastern Kenya early Thursday, killing at least 147 people in the worst terror attack on Kenyan soil in nearly two decades, officials said.”

Och jag undrar, kan någon nämna en annan religion i modern tid som har haft lika mycket oflax med sina följare så som ”fredens”? Det känns ju lite som om det i alla fall varje vecka är någon ny pellejöns som feltolkar skrifterna och machetar huvudet av en kristen hund, eller kpistar en tecknare i bröstkorgen, eller slänger en nykär bög från stadens högsta punkt.

Så trist när det händer, för alla inblandade. En riktig Kalle Anka-religion på det viset. Jämt något som keffar, och alltid när man har det som allra fredligast.



Hyggligt hångel

Dricker nästan bara Judaskyss nu för tiden. En Judaskyss består av Kahlúa och Pepsi Max. Nästan som en riktig drink alltså, fast med det största tänkbara sveket.

Judaskyss: 1 person
- 3 cl Kahlúa
- 35 cl Pepsi Max

Fyll ett glas med is. Häll över Kahlúa och spä ut med Pepsi Max. Servera med en nedvärderande kommentar om din kropp.

Få kalorier. Ännu mindre mening.