Jazzgung och fläskmedaljonger

Snart bär det av.

Till Prag.

Igen.

Deluxe living.

Deluxe living.

Hotellet bokade jag redan i vintras. Valde ett dubbelrum. Ett deluxe-dubbelrum, för ”hur svårt kan det vara att hitta någon som vill hänga med till Prag?”, tänkte jag, och hade efter ett halvår inte hittat en enda. Bestämde mig därför att avboka, varpå jag drack fem Daiquruis, och istället köpte en icke avbokningsbar flygstol för att mitt nyktrare jag inte skulle vara en sån jäkla party pooper och försöka sabba allt igen.

Mitt nyktrare, och lätt bakfulla, jag, var måttligt road.

Känslorna har sedan dess sjungit skalor. Att hävda ånger vore att ta i, men nivån av entusiasm följer samma mönster som hissen på ett hotell där rummen hyrs per timme. Ibland känns det fantastiskt kul. Inte sällan i samband med att jag ibland är lite full. Andra gånger känns det lite mer ensamt, vilket kan tyckas märkligt då herr Soloqvist ju är en mycket god vän. Ingens mans sällskap är något jag värderar högt. Jag jobbar ensam. Bor ensam. Äter ensam. Gråter mig till sömns ensam. Att vara ensam har aldrig varit ett problem.

Men ändå.

Med den impulsiva hungern efter sällskap knåpade jag ihop ett Facebook-evenemang där det agnades med löften om fritt boende och sprit i dekadenta mängder.

VIP

VIP

Ingen ”kunde”.

Tråkigt, förstås, men ingen anledning att kasta sig ned på knä och med nävarna knutna mot mot himlen förbanna Gud för den dagen du föddes. Kan du inget göra är det bara att gå vidare, eller i det här fallet, flyga till Prag. Göra det bästa bästa av situationen. Och det är precis vad jag nu har gjort.

I dagarna tre har jag googlat restauranger, barer och tortyrmuseer för att planera min resa i ”sann” #tjockmester-anda. Och faktiskt, det hela känns med ens så mycket roligare.

Inte så att jag går och längtar eller så, jag är ju ingen jävla Disney-prinsessa, men nog har jag brustit ut i en och annan spontan sång medan jag gjort piruetter på fält och ängar med öppen famn.


Torsdag: Anländer till Prag strax innan lunch. Håller dagen öppen och enkel. Vill bara knalla runt och ta in stadens arkitekturella prakt med Lundells bästa i lurarna. Förkovra mig i västslavisk skönhet. Äta gulasch ur en skål gjord av bröd. Försöka uttala Pilsner Urquell. Men det blir en tidig kväll. Senast midnatt.

Lunchar eventuellt på The Tavern, ett hamburgerhak beläget en kort (fyrtio minuter) promenad från centrum. Vad mer finns att säga? Kött på bröd. Det är vad det är. Gott och – enligt personlig preferens – okomplicerat. Men det beror lite på lusten. Min relation till hamburgaren är svajig. Lite av en fetisch. Ibland är den en fresterska som möter föga motstånd, men lika många gånger en främling i mängden efter vilken jag inte ens ids vända mig. Alternativt blir det Kentucky Fried Chicken, eftersom det är gott och en bristvara i hemkommun.

På kvällen cruisar jag Moldau medelst jazzbåt där det tjeckiska köket bjuder på för-, varm- och efterrätt. Hade egentligen velat äta på George Prime Steak, men för samma slant får jag en riktigt bra köttbit även i Stockholm, så prioriterar denna gång upplevelsen framför en medium rare Rib Eye Steak med Black Truffle Mac & Cheese.

Båten kastar loss 20:30, och festen spås vara i två och en halv timme. Borde vara nog för en sensommartorsdag.

Jazzgung och fläskmedaljonger.

Jazzgung och fläskmedaljonger.

Fredag: Försöker komma upp innan lunch, eftersom jag garanterat inte kom i säng innan midnatt.

Lite sightseeing hade varit trevligt, men bor precis vid Karlsbron och har redan sett Astrologiska Klocktornet, Pragborgen, Skelettkyrkan i Sedlec, Vaclavplatsen och den judiska kyrkogården.

Gick länge i tankarna att ta mig en redig Kafka-promenad bland allehanda barndomshem, gravplatser och stammisboredeller, men sen läste jag en tredjedel av Processen, och nu känns allt som involverar Frazze K inte längre lika viktigt.

Något som torde vara ungefär lika muntert som en promenad i Kafkas fotspår hade varit att åka till Theresienstadt som under andra världskriget fungerade som getto/koncentrationsläger. Har också övervägt att besöka ett medeltida tortyrmuseum. Eller så kanske jag bara slår mig ned på ett café och skriver. Vad fan som helst. Så länge man har skrivit i Prag så har man levat, det är sedan gammalt.

Lunchar på antingen U Kroka eller Lokál för traditionellt tjeckkäk för korvören. Slösar sedan bort varenda sparad krona genom att skämma bort mig med en födelsedagsmiddag på Codas takterrass där det serveras marulkskind till utsikt över Prags terrakottafärgade takåsar. Marulkskinden ingår visserligen bara i den ”ordinarie” provsmakningsmenyn. Vill man äta tjeckiskt blir det svampsoppa, ugnsstekt anka och jordgubbs-dumplings. Kan dock tänka mig få saker som låter mindre fest än jordgubbs-dumplings, så beställer eventuellt en ”riktig” dessert på sidan om och kastar dumplingarna på fattighjonen nedanför.

Prags takåsar.

Prags takåsar.

Efter middagen styrs hur som helst kosan mot Black Angel’s Bar, en källarpub med förbudstidstema där cigarröken ligger tjock som ett artificiellt tomteskägg och du får din Sidecar serverad i champagnekupa av män i tredelad kostym. Hög maskeradvarning med andra ord, men hyllningarna är flerfaldiga, och kitsch behöver inte vara synonymt med pajigt, något som ”min egen” hotellbar, Tweed, vittnar om.

Tjeckiskt gangsterkrök.

Tjeckiskt gangsterkrök.

Om Black Angel’s blir slutdestination återstår att se, men utanför hotellentrén måste jag stå senast 11:00 dagen efter, och det vore besvärligt att kånka runt på både bagage och en alltför stor betongkeps. Planet hem lyfter dessutom inte förrän 19:30, så har åtta timmar kul att lösa in även på söndag.

Kanske investerar jag tiden och mina kvarvarande tjeckpengar på ett café med gratis WiFi så att jag kan svepa mig igenom de tusen sjöarnas land på Tinder, för det visade sig nämligen att den returbiljett jag fyllehandlat lämnar utrymme för ytterligare åtta timmar kul i Helsingfors på vägen hem.

Yay.

Och jag vet. Det är inte jättecoolt att leva som ett gäng samhällstjejer som precis har tagit studenten när din trettiofjärde födelsedag ligger en knapp vecka bort i tiden. Det är befogad kritik. Ingen är mer medveten än mitt nyktra jag. Men när skammens smolk väl har singlat ned och lagt sig likt ett ytterligare lager dy på botten, då måste det ändå erkännas: Det är ganska spännande att vara full, ändå.

  • Daniel Kling

    …och så är det inte ens nån som kommenterar det hela.