Jamaicansk benget

Trots förträffligt stanna-för-guds-skull-inne-väder trotsade jag i går samtliga tecken från ovan för att i sällskap av (en förvisso tjugofyra minuter försenad) Jonas Elfving besöka en av Folkkungagatans jamaicanska restauranger.

Ett inte helt väntat val av etablissemang för den som känner mig då jag ju egentligen aldrig varit särskilt förtjust i Jamaica. Ogillar gräsflum, avskyr religion, föraktar det rikstäckande böghatet och blir på fruktansvärt dåligt humör efter bara några sekunders lunkande baktakts-reggae. Endast detta fyra skäl goda nog att hålla säkert avstånd, så varför utmana ödet?

Jo, därför att sedan förra sommarens Argassi-besök och krögaren Alex passionerade försvarstal av geten som föda närt ett ständigt återkommande sug efter att se denna vandrande avfallskvarn röras ned i en kittel, och efter lite enträget googlande hittade jag till slut också en restaurang i Stockholm som serverade ”curried goat”, i menyn beskriven som:

”Gryta gjord på marinerat getkött, gul curry, vårlök, timjan, scotch bonnet pepper. Grytan får puttra länge och långsamt, vilket gör köttet mört och delikat. Serveras med Rice & Peas, Coleslaw och dumpling.”

Inte så himla dumt ändå, åtminstone inte på papper. Så hur var det då på porslin? Tja, låt oss kort och gott säga att det nu finns fem goda skäl att undvika Jamaica.

Benget med risbulle. Mycket ben. Mindre get.

Men allt är förstås inte elände med the land of the freebasers. Gillar till exempel Red Stripe, och den här fruktiga drinken.

Mynta, mango och rom.

Men inte tillräckligt mycket för att knacka bög.

Eller det skulle vara en liten jävel i så fall.

Därmed fasta

Jag har tjuvfastat lite de senaste dagarna. Cirka tre, sådär.

Trettio dagar var i överkant, det måste ändå erkännas. Efter en månad höll det på att utvecklas till en seriös ätstörning där tanken på att åter fylla magen med annat än kalorisnål vätska började kännas mycket främmande. ”Inta föda? Va? Nä, då blir man ju tjock ju?!

Men ett par dagar är lagom. Det är nog för att man ska bli tacksamt hungrig och sugen på allt, och vad man än stoppar i munnen känns som det bästa som någonsin hänt (#nohomo).

Gick av tjuvfastan i går. Lite därför att jag redan innan bestämt att tre dagar får vara nog, men även på grund av att jag fick en hel säck pizza av restaurangen, och mat som kommer i säckvis förtjänar ändå någon slags erkännande.

En kasse = femton maffiga slices av storlek Billys Original.

Hyggligt hångel

Dricker nästan bara Judaskyss nu för tiden. En Judaskyss består av Kahlúa och Pepsi Max. Nästan som en riktig drink alltså, fast med det största tänkbara sveket.

Judaskyss: 1 person
- 3 cl Kahlúa
- 35 cl Pepsi Max

Fyll ett glas med is. Häll över Kahlúa och spä ut med Pepsi Max. Servera med en nedvärderande kommentar om din kropp.

Få kalorier. Ännu mindre mening.

Pang pang, Tursamme Tony

Finns det någon trudelutt som mer effektivt triggar den där Pavlovska nostalgieffekten som slungar en rakt ned i saftsoppan så som signaturmelodin till Lucky Luke?

Det skulle väl vara DuckTales, möjligen. Och Bumbibjörnarna. Och Puh Björn. Och kanske SF-vinjetten. Men annars tveksamt.

Visste ni förresten att Lucky Luke debuterade i Sverige redan 1953, då under namnet Tursamme Tony? Lyckan varade dock bara ett par år, men 1961 fick han en ny chans i tidningen Lektyr, då som Snabba Ville. Sitt faktiska namn tilläts han bära först 1971 när Bonnier tog över publikationen.

Undergångens bringare

Masters of Doom: How Two Guys Created an Empire and Transformed Pop Culture, David Kushner / ★★★★★

Masters of Doom är historien om ett gäng unga drömmare och entreprenörer – två i synnerhet, John Carmack och John Romero, mer kända som the Two Johns – som under 90-talet lämnade ett avtryck stort som en pumphagel-krater i bröstet på den populärkulturella historien. David Kushner har under sex års tid lusläst artiklar, utvärderat skvaller och utfört hundratals intervjuer med de iblandade parterna, och frukten av mödan är så utsökt att du varken kan eller vill lägga den ifrån dig, och som du sörjer likt en bortgången vän när det sista bladet vänts.

Lika delar gripande som ångestframkallande och bitvis hysteriskt rolig, något som torde göra boken till en fröjd för alla som inte är döda inombords. Högsta betyget förtjänas dock förmodligen först om du, likt jag, växte upp i en tid då 486:an var den mäktigaste maskin en människa kunde ha i sin ägo, och en trave disketter med en piratad version av Doom den obligatoriska accessoaren.

A few thousand miles away, Nine Inch Nails’ rock star Trent Reznor sauntered off a concert stage as the crowd roared. Security guards rushed to his side. Screaming groupies pushed backstage. Trent nodded and waved, heading back though the crowd. He didn’t have time for this. There were more important things waiting. He stepped onto his tour bus, forsaking the drugs, the beer, the women, for the computer awaiting him. It was time again for Doom.

Tre fröjder.

Samtidsenlig raggare

Tidningen jag brukar kasta på volley redan innan den dimper ned på hallgolvet har blivit en oväntad allierad i min vilda jakt på kärlek. I senaste numret publicerar de (samt begår eventuellt copyright-brott) nämligen ett av mina tweets från i början av året.

Supermegafläsk-RT.

Vem Therese är har jag förvisso glömt bort, men kan å andra sidan tänka mig att gifta mig de flesta kvinnor som jobbar på ICA Supermarket Hägerstensåsen, eller någon gång handlat där.

Om hakor kunde döda

Trots att jag gång om varannan svär att avsluta alla de böcker jag redan har liggandes innan jag handlar nya så har jag nu beställt If Chins Could Kill: Confessions of a B Movie Actor.

Men det får man, och är just nu så jävla superdupermegapeppad.

Bruce.

Bruce will be Bruce.

Domedagspizza

Med undantag för KFC så har jag sedan fastans ände egentligen inte varit särskilt sugen på någonting alls. Eller det med ett stort undantag – pepperonipizza och Diet Coke.

Dricker aldrig Diet Coke. Inte Zero heller för den delen. Givetvis en smaksak, men personligen tycker jag att Coca Colas lightversion är vida underlägsen Pepsi Max, vilket är lustigt, eftersom Coca Cola dropkickar Pepsis fejs när det kommer till originalet.

Brukar heller inte beställa pepperonipizza. Sist det hände var en sommar strax efter millenieskiftet när jag och en gammal flamma befann oss i Västerås och hade tittat på K-PAX hos hennes systers pojkvän. Och den pizzan tog vi dessutom på springnota. Inte medvetet, men det skedde.

Äter jag pizza i dag blir det nästan uteslutande Capricciosa. Inbakad, eftersom det ofta är billigare än att beställa en Calzone med champinjoner.

Så, varför just pepperonipizza och Diet Coke? Jo, därför att jag nu äntligen inhandlat Masters of Doom, boken om ”the two Johns” – John Carmack och John Romero – datorvärldens enda sanna rockstjärnor och skaparna av 90-talsfenomenen och pionjärlir som Wolfenstein 3D, Doom och Quake-serien.

Har ännu inte läst den, men den inleds på det något oortodoxa manéret att över fyra sidor lista tjugofem citat från olika recensenter som unisont hyllar författarens bedrift, varav hela fyra puffar nämner att boken bör upplevas tillsammans med just pepperonipizza och Diet Coke. Mest troligt för att det var något John Carmack och John Romero själva levde på när de under många och långa nätter skrev (och kodade) dataspelshistoria.

Detta gjorde mig så sugen att jag sköt upp läsandet enbart för att kunna avnjuta boken till just pepperonipiza och Diet Coke, något jag planerar att göra nu i helgen.

En härlig kille – Master of att ha kul i helgen.

”How two guys created an empire and transformed pop culture”

Krubb värdig en högtidsdag

Då och då händer det. Att jag gör saker för andra människor, trots att jag egentligen inte behöver.

Det är kul. Inte alltid. Inte ens särskilt ofta. Men ibland.

Lik & vin.

Plankat från @philipwildenstam

Fem lådor revbensspjäll till två personer kan för övrigt tyckas i överkant, och hade först tänkt nöja mig med fyra. Men sen mindes jag vem det var jag packade för, och räddes snarare att Philips fru skulle bli utan. Därav en låda extra, kvinnodag som det ju ändå är.

Fritera med Philips

Har det senaste dygnet varit något alldeles förfärligt sugen på Kentucky Fried Chicken.

Lite oklart varför. Har endast ätit överstens flottyrkyckling en enda gång, och det var under förra sommarens födelsedagsresa till Prag. Kan heller inte påstå att det gav omedelbar mersmak, vilket väl i och för sig också var tur, för efter floppen på Sveavägen i början av 80-talet har ju KFC förvägrat svenskarna panerade fågelungar i hinkvis.

De öppnar förvisso en restaurang i Malmö under sommaren som kommer, men det är ju till föga nytta för mig här och nu. Eller någonsin, för jag har då inga planer på att åka till Malmö endast för att få det göttaste av mina drumsticks bortskjutet av någon mopedligist under dagens lunch-driveby.

Går istället i tankar om att köpa egen fritös. Har dock aldrig friterat så mycket som en krutong, och det enda jag har att gå på är mina google-skillz, som väl – med undantag för att stalka korthåriga ICA-kassörskor – knappast är någon anledning att brösta sig.

Just nu lutar det ändå åt en Philips HD6161. Verkar vara folkets favorit, och priset är så överkomligt att man bara kan kasta den från balkongen om den inte skulle leverera. Men ville ändå först höra om det är någon av er som har några invändningar, eller kanske rent av andra rekommendationer? Bästa tips kommer belönas med min högst temporära tacksamhet!

Inte så snygg, men varm!

Inte så snygg, men varm!