En medioker älskares farväl

Förra helgen var bra. Fredagen tillbringades med dejt. Inga märkvärdigheter. Vi åt thaimat och såg The Reef. Dinner and a movie. En klassiker, och så av en anledning. Åkte hem gjorde hon först dagen efter.

Den här helgen har inte varit fullt lika bra. Inte bara för att det är lönehelg och jobbvecka – något som är en garant för en hotellobby full av spritångande gaphalsar – utan även för att jag insett att kvinnan i stycket ovan inte är den famn i vilken jag möter våren. Och det är typ helt jävla värdelöst, för hon har varit ett utmärkt jävla sällskap.

Har de två senaste dagarna funderat på vad jag ska säga. Och hur. Vi har ju bara träffats fem gånger, så finns ingen anledning till dramatik, men ändå tråkigt att behöva tala om för någon att denne inte gjort ett avtryck starkt nog.

Försökte vaddera smällen med komplimanger, och lite humor, men det är en svår balansgång. Det får inte bli för lättsamt. Ingen vill bli dumpad av en clown. Men man vill heller inte vara för ursäktande, för vem tror jag att jag är liksom? Hon kanske inte ens bryr sig. Kanske rent av har gått i liknande tankar och mest blir lättad över att slippa vara den som säger ”du är nog ingenting för mig”.

Drog mig först för att ta det via telefon. Det sägs ju vara en ynkryggs väg ut. Håller dock inte med. Aldrig gjort. Kan man träffas via mejl så kan man väl sluta ses via SMS. Varför skulle mediet vara gott nog åt det ena men inte till det andra? Det är dessutom så jag själv hade velat bli bemött, särskilt om avsändaren – likt mig – saknar det talade ordets gåva.

Istället för tio minuter ”öh, nämen du vet… eh, vahettere…” blev det nu istället ett lagom långt men koncist:

God morgon.
Nu har jag tänkt, och tänkt, och tänkt. Och vad jag kommit fram till är följande: Jag tycker att du är en jättehärlig tjej som är enkel och rolig att umgås med, och fin att titta på, och ett fantastiskt hångel. Just därför är det så märkligt att det fortfarande inte kittlar så där härligt i magen som det bör. Märkligt, och helt värdelöst. Men kroppen gör ju som bekant som den vill, och lyssnar sällan på sunt förnuft.
Min vänskap är förstås din om du vill ha den. En klyscha, jag vet, men jag är ändå en ganska medioker älskare, så frågan är om inte vänskap är vinstlotten i sammanhanget, trots allt.
Förstår dock om du har vänner så du klarar dig, och önskar dig i så fall en fortsatt fin vinter med minimal halka och all romspetsad varm choklad du orkar dricka. Samt en betydligt bättre kväll än morgon, och att någon snart tar dig med den storm du förtjänar.
Kram

Hon tog det bra, men av svaret att döma byts det nog inga vänskapsband.

Du är inte Mohammed

Det har skrivits mycket bra och hjärtskärande om onsdagens terrorattentat mot franska satirmagasinet Charlie Hebdo, bland annat av Sanna Rayman, Per Gudmundson och Malin Lernfelt

Sen har det förstås också skrivits en del strunt, bland annat av Kjell Magnusson, docent i sociologi på Uppsala universitet:

”Ett banbrytande arbete i svensk humaniora är historikern Lars M. Anderssons doktorsavhandling* om antisemitiska teckningar i svensk skämtpress under början av 1900-talet. De stereotypa bilderna av juden, som återkom under nazismen och efter kriget (i Arabvärlden, Östeuropa, och bland progressiva intellektuella i Väst) var också satirer.
Detta säger något väsentligt. Det karaktäristiska för sådana bilder är att de har skapats av utomstående. Det är en form av ironiskt ifrågasättande eller förlöjligande som inte drabbar makthavare, utan i princip en hel folkgrupp eller religiös gemenskap. Därmed blir satirens stereotypa formspråk lätt en del av en fördomsfull och etnocentrisk bild av den andre. En sekulariserad konstnär i ett (före detta) kristet Väst kan därför egentligen inte använda satir mot en annan religion. Särskilt inte om dess anhängare utgör en illa sedd minoritet eller underklass i konstnärens eget land.”

Fler har gjort samma liknelse, och visst kan man jämföra Charlie Hebdos finurliga förstasidor med Nazitysklands antisemitiska judekarikatyrer. Man kan jämföra allt, även äpplen och päron. Det är först när man jämställer dessa två ting som det är dags att höja ett skepsisens ögonbryn. Låt mig exemplifiera:

Jag älskar stereotyper. Så pass mycket att två av mina favoritskämt baseras på en av de mest klassiska och bespottade:

- Vet du varför judar har så stora näsor?
- Därför att luften är gratis.

* * *

- Vad säger den judiska pedofilen?
- Följ med in i buskarna små barn så ska ni få köpa godis.”

Till grund för båda vitsarna ligger fördomen om juden som ett gnidet troll med ständig guldfeber. Förkastliga, båda två, men därför också så roliga. På grund just av den bisarra föreställningen att en så evolutionärt trivial sak som pengar – ett ”modernt” påfund som saknar värde utöver det vi människor ger det – skulle gå i arv inom rasen. Att samtliga judar skulle drivas av en och samma kraft, styrda av en kollektiv girighet. Att den ena juden, likt en karbonkopia, vore den andre juden lik. Tanken är löjeväckande.

Med detta sagt så skulle jag trots min fäbless för nidbilder inte bli lika road om jag hittade något liknande på sidan intill TV-tablån i DNs kulturdel. Jag hade inte blivit så upprörd att jag önskade livet ur hela nöjesredaktionen, men jag skulle heller inte dela judekarikatyrer på Twitter för att sympatisera med nämnda redaktion om de tvingades sätta livet till.

”Varför?”, frågar sig kanske docenten, och det ska jag alldeles strax förklara, men låt oss först reda ut begreppen.

Norstedts Svenska Ordbok definierar ”satir” som en uttrycksform vars syfte är att förlöjliga någon/något på ett elegant och träffande sätt. Satir är ett verktyg med förnämliga anor och har använts för att kritisera överheten sedan antikens dagar. En folkets tjänare. En ”karikatyr” å andra sidan skulle kunna kallas satirens raka motsats. Där finns ingen elegans, snarare bristen därav. En karikatyr är en avbildning av någon där ett karakteriserande drag – faktiskt eller inbillat – blåses upp till dråpliga proportioner. Karikatyrer kan givetvis användas i satir, men de är inte varandras likar.

Nazitysklands judekarikatyrer kan därför knappast betecknas som satir, heller inte tidigare nämnda vitsar om gratis luft och löften om att få betala för godis. De är varken eleganta eller träffsäkra. De är endast plumpa. De bör för den sakens skull inte förbjudas, men de har sin tid och plats, och den platsen är inte offentligheten. Det är något man skojar om i goda vänners lag, där alla är införstådda med premissens besynnerlighet. Skämt för sällskap som förstår att uttryck som att ”böla som en liten bög” inte springer ur homofobi utan lika mycket driver med nidbilden av den heterosexuelle mannen som oförmögen att visa känslor. En acquired taste, om man så vill. Finns risken att dina gäster kommer ”kräkas lite i munnen”, erbjud något annat.

Men vad skiljer då dagens Mohammed-karikatyrer från det tidiga 1900-talets troll-liknande jude med näven full av cash? Självklarheten torde vara uppenbar, men låt mig förtydliga för säkerhets skull.

Muslimernas motsvarighet till judetrollet är inte en bild av Mohammed som fåraherde. Heller inte en bild av Mohammed med en bomb i turbanen, eller en bild av Mohammed som står på knä inför en IS-terrorist. Den innefattar inte Mohammed över huvud taget. Den muslimska motsvarigheten till judetrollet är en arab i vildvuxet skägg som med den ena handen stenar en av sina många förpubertala fruar och i den andra svingar en kroksabel som klipper nacken på en transperson.

Först då har vi en jämförelse värd en debattartikel. Då är det inte längre satir, då är det – förutsatt att det gjorts med övertygelsen om att man ger en rättvis bild av den muslimska populationen – endast en demonstration av tecknarens egen enfald. En solklar kränkning.

Att däremot driva med religiösa symboler är precis just det, en drift med religiösa symboler, ingenting annat. Och det är precis vad Mohammed är, en symbol. En maskot. Islams motsvarighet till Musse Pigg, eller ariske Karl från Kalles Kaviar-tuben. Att man som muslim blir upprörd å profetens vägnar må sen så vara, men du har personligen inte kränkts. Lika lite som jag har skäl att känna mig förnärmad när Henrik Schyffert hånar Ulf Lundell i The 90′s – Ett försvarstal, trots att Uffe som diktare för mig håller profetnivå.

Så vi tar det en gång till; att driva med symboler (eller Uffe) är inte ett personligt påhopp, inte ens om de är religiösa eller dess utövare i minoritet. Att måla påven som pedofil är inte att kasta ett anklagande öga på gemene katolik, det är att låta dess företrädare veta att vi ställer oss högst tveksamma till hanteringen av präster som inte lyckas hålla händerna i styr under kyrkans barntimmar.

Och att avbilda Mohammed som bekymrat konstaterar att det är jobbigt att vara älskad av idioter är inte en känga i ansiktet på Abdallah från Bredäng som kör buss 504 mellan Rissne och Sundbyberg, det är att driva med människor likt Munir Awad som inte ser det uppenbart absurda i att väga ett faktiskt människoliv mot ett simpelt porträtt av ett annat, och heller inte uppfatta att ena vågskålen slår i bordet så hårt att ekskivan klyvs på mitten.

Däri ligger skillnaden.

Mohammeds liv.

Öga för öga, bild för liv.

Fotnot: Därmed inte sagt att juden inte kan framställas med kolossalt stor kran och dollartecken i ögonen eller afrikaner som kolsvarta krulltottar med läppar stora som elefantfittor. Att en viss kombination av drag och egenskaper fått stå modell för en stereotyp innebär ju inte att stereotypen inte existerar, eller att din kreativa ådra ska hämmas av andra människors synder, men om detta har jag ett annat alldeles för långt inlägg på gång.

Yttrandefrihetens martyrer

Som om det inte vore illa nog att denna dag markerar slutet för min +3 veckors julledighet, en klase fåntrattar med uppenbara empatiproblem och svårigheter att bjussa på sig själva kände sig dessutom nödgade att ge sig på tjugotre personer som valt att leva ett betydligt roligare liv (eller värnade andra människors rätt att göra det). Tolv av dessa dog, och fyra är i skrivande stund mycket allvarligt skadade.

Snälla, snälla medmänniska; var inte en fåntratt, okej? #jesuischarlie

Mitt eget bidrag. Inte lika knivskarpt som vissa andra, men ett bidrag likväl.

Mitt eget bidrag. Inte lika knivskarpt som vissa andra, men ett bidrag likväl.

Flyktiga bröder

Jo då, jag har haft ett alldeles utmärkt nyår, tackar som eventuellt frågar. Men dagens inlägg handlar inte om mig. Eller lite, förstås, men mest om det här:

I dag lanserar jag och Jonas Elfving en serie (i själva verket är det en enrutning eftersom en serie kräver flera rutor i följd, men så många rutor orkar jag inte rita, eftersom jag är nattportier).

Vi kallar den Bror Flyktig, och från och med i dag går den varje måndag att läsa på antingen Twitter, Instagram eller Facebook. Men första smakprovet är givetvis fritt. Från ansträngning alltså, för gratis är det jämt.

Tvätttid.

Sprid som om det vore syfilis och din bekantskapskrets Patricia.