Det goda samtalet

En väninna postade i dag denna bild på Facebook:

Eftersom serien varken var särskilt underhållande eller tankeväckande (eller ens en serie då en serie kräver flera rutor i följd) tog jag för givet att fortsättningen helt enkelt bara fallit bort och tog därför också på mig uppgiften att lösa problemet, god vän som jag trots allt är.

ruta2

Istället för rödtjut

Är bortbjuden på middag i kväll. Hade med mig en flaska vin sist, något som ju är mer av ett fuck you än ett tecken på uppskattning. En flaska vin kräver cirka noll om- och eftertanke. Det är en jävla slentriangåva. Ett slags ”Här har ni. Nu – göd mig”.

Därför har jag den här gången lagt ned lite mer krut på presenten. Inte bara kreativt, utan även ekonomiskt. Vinflaskan hade jag ju stulit, så det var nästan mer häleri än ett tacksamhetsbevis.

Och vad blev det då? Jo, en personlig bärkasse, av den toppenfenomenala modellen, för allehanda förträffligheter (och diverse).

Det ska löna sig att bjuda bort mig.

Men det gör det sällan.

Andra skäl till att det är viktigt med gåbortgåvor är att jag själv är ganska dålig på att bjuda igen. Som singel går det bra att bjuda hem annat löst sorterat pack, vilket jag även har gjort vid några tillfällen, men att bjuda hem hela par känns märkligt. Av någon anledning. Kan inte riktigt sätta fingret på varför, men möjligen beror det på att man känner sig smått övermannad och hamnar i något slags underläge och blir mer av en butler än värd.

Att bli bortbjuden är däremot inga problem. Då känns det mer som om man blir omhändertagen. Lite som att ”den här kraken kan behöva komma ut ur sin ungkarlskula träffa lite människor som inte är lågupplöst porr på en tjugosjutumsmonitor”.

Och det kan ju också vara kul, i mycket små doser.

Rangordnade Hegeriusar

Googlade mitt efternamn, och, ja, in yo faces systrar, bröder och fäder!

Vem är din favorit-Hegerius?

Vem är din favorit-Hegerius?

Céline Dion med extra dist och baskagge

Har köpt skivor för första gången på säkert två år. Dock inte den pressade varianten i akryl och hårdplast med jewel case och häfte, för vem har plats för sån skit nu för tiden?

Som saltstänkt pirat känns det bra att för en gångs skull få ge tillbaka lite, även om NOFX faktiskt är det band jag sett live absolut flest gånger (samt första livekonsert, någonsin, Mora Träsk, lokal- och gatufestband exkluderade) och vars diskografi jag har i mer eller mindre komplett fysisk upplaga.

Mest pepp är jag dock på Me First and the Gimme Gimmes – coverband bestående av Fat Wreck Chords finest som för varje ny platta tar sig ann ett nytt tema så som musikaler, country, folkmusik etc – som den här gången gett sig i kast med de stora divorna. Bland annat så tolkas Barbra Streisand, Dolly Parton och Céline Dion, och bara tanken på att höra Spike sjunga My heart will go on får mig ju att applicera nipple clamps och gunga knullgunga så kedjorna rasslar.

Are We Not Men? We Are Diva! och Mad Caddies Dirty Rice släpps dock inte förrän i mitten av maj, inte ens för oss som köpt dem för nedladdning. Men den som väntar på något riktigt trallvänligt väntar aldrig för länge, i alla fall inte så länge All out of love håller för ännu en omlyssning.

Slalomälskande ölhatare på fri fot

Vad är det här för psykopat?

Gillar varken öl, film eller riktigt varma sommardagar, men älskar slalom?!

Skrämmande att människor med denna typ av nöjesprioriteringar får gå fria.

Ge öset boys!

Och så lite ravedans till Benny Hill-musik…

Tveksam trovärdighet angående tveksam behandling

I brist på annat att skriva om tänkte jag i dag kort kommentera den senaste stora ärekränkningen – frukostskandalen på hotell Sheraton i Stockholm.

Detta har – enligt Aftonbladet – hänt:

En av de inbjudna talarna vid presentationen av regeringens vitbok, Diana Nyman från Romska rådet i Göteborg, blev avvisad när hon skulle äta frukost på hotell Sheraton i Stockholm tidigare morse, rapporterar dn.se. Enligt Nyman sade personal till henne att frukosten bara var för hotellets gäster. Trots att hon kunde bevisa att hon bodde på hotellet blev hon ombedd att gå ut i lobbyn.
– Jag kände mig jättekränkt. Det var så genant, det var massor av gäster inne i frukostrummet som inte förstod att jag diskriminerades, utan det verkade mer som att jag försökt snylta mig in, säger Diana Nyman till tidningen.

Vill ogärna vara den som kränker Diana ytterligare genom att insinuera att hon ljuger så att byxorna fattar eld, men för mig – som ändå har dryga tio års erfarenhet av branschen – låter hennes historia bara inte särskilt trovärdig.

Är det något som hotellpersonal är bra på så är det nämligen att smöra för allsköns idioter, och mer ofta än sällan för människor som inte ens förtjänat det.

Många gnäller av en enda anledning, nämligen att de känner till denna serviceklausul och vill ha ut så mycket som möjligt av sin vistelse rent materiellt. Hotellen spelar snällt med eftersom det är billigare att be om ursäkt som ett jävla mähä och slänga till gästen en flaska vin eller uppgradera dem en rumskategori utan extra kostnad än ta risken att förlora ett avtal eller att gästen talar illa om verksamheten eller skriver dåliga recensioner.

Hade historien varit att Diana inte fick boka rum direkt vid disken så hade jag kunnat köpa att diskriminering skett på grund av kulturell tillhörighet, men att Sheratons personal skulle behandla någon som redan bor på hotellet på detta sätt ser jag som mycket osannolikt, rom eller inte.

Att Sheratons VD bett om ursäkt betyder heller inte det särskilt mycket. All press är inte bra sådan, och när drevet väl går finns det ingen anledning att ta en strid du vet att du inte kan vinna.

Merit Wager skriver för övrigt mer och intressant om händelsen HÄR.

Mysig knarkkokarhyllning

Snygg och spoilertung Breaking Bad Bonanza, hopklippt till tonerna av Ennio Morricones mästerligt stämningsfulla The Ecstasy of Gold.

Inte utan att man blir lite sugen på att dra i sig en lina affe och se om hela rasket igen, typ nu på en gång.

Cred går till YouTube-användaren narvinek. Vilket jäkla jobb.

Inkonsekvent konnässör

Det uppmärksamma och pedanta ögat har redan notera att jag inte alltid är konsekvent i mitt användande av filmtitlar. Ibland använder jag den engelska originaltiteln och ibland den svenska översättningen eller omtolkningen.

Det beror på att jag inte har något tydligt mönster att följa. Jag använder helt enkelt bara det som känns bäst.

I de flesta fall väljer jag just de engelska originaltitlarna då mitt riktigt stora filmintresse infann sig först i lätt pretentiösa tjugoårsåldern då det mesta som var svenskt kändes störtlöjligt. Det passade sig liksom inte en cineast att säga att man skulle gå och hyra Ge järnet – vi drar, Fräcka som fan eller Oh, vilket sjöslag!.

I de fall jag däremot faktiskt föredrar översättningen/omtolkningen handlar det ofta om ren nostalgi. Vacation kommer till exempel för mig alltid att vara Ett päron till farsa – hur löjligt det än må låta – eftersom det var till just Ett päron till farsa familjen samlades och delade på ett Pringles-rör den där fredagskvällen för +20 år sedan, och detsamma gäller alla Disney-klassiker fram till Atlantis: The Lost Empire. Ringaren i Notre Dame har dessutom ett betydligt bättre flyt än det något klumpigare The hunchback of Notre Dame, precis som Oliver & gänget rullar enklare av tungan än Olivier & Company, men det är väl kanske också en vanesak.

I fall där den egentliga originaltiteln inte är amerikansk, som Il buono, il brutto, il cattivo, är jag kluven. Av nostalgiskäl föredrar jag i nämnda exempel Den gode, den onde, den fule, men även utan nostalgifaktor föredrar jag Pans Labyrint framför det spanska originalet, El laberinto del fauno. Förmodligen för att jag inte kan spanska eller italienska och det mest skulle låta som om jag stod och försökte beställa en pizza. Smärtsamt nära i minnet ligger trots allt tron om att Reqiuem for a Dream hette ”Reckviim får ö driim” tills någon tog mig åt sidan och förklarade att det uttalas faktiskt ”rekviem”, och alla i min närhet minns väl barndomstabben Canoonball run där ”canon” uttalades ungefär som ”afternoon”.

Nostalgiregeln har dock även den sina undantag då jag hellre väljer The Goonies framför Dödskallegänget och föredrar Ghost Busters framför Spökligan alla dar i veckan. I det senare fallet beror det dock förmodligen mest på att det aldrig var någon som faktiskt sa Spökligan, något som i sin tur förmodligen berodde på sången som var minst lika – om inte mer – populär som filmen, samt på raden av leksaker som även de bar den tecknade seriens originaltitel The Real Ghost Busters.

Sen finns det såklart även titlar där jag flipfloppar lite beroende på humör, som Jaws/Hajen och Groundhog Day/Måndag hela veckan. Använder helst det tidigare i skrift, men det senare i tal.

Hoppas ni antecknat det här.

"Skaru med och hyra Känn draget! och Blåst till tusen?

”Skaru med och se Känn draget! och Blåst till tusen?

David Wiberg är inget gubbslemmo

Föreställningen var intressant, antar jag. Skulle inte råda någon att se den, men ångrar heller inte att jag gick dit (i alla fall inte om vi bortser från mamman en rad framför som tagit med sig sin tolvårige son som viskade/gäspade sig igenom samtliga nittio minuter).

Lite oklart exakt vad David ville säga. Trodde att det skulle vara en och en halv timme gubbhat, men det var snarare en ganska komplex historia där två karikatyrer ställdes mot varandra och ingen hade vare sig rätt eller fel. Förutsatt att jag tolkat pjäsen rätt, vilket jag betvivlar då jag egentligen ingenting förstod.

Skulle också kunna skriva något om att det märks att David gillar sina karaktärer eftersom han spelar dem med sån övertygelse att de känns snudd på levande och att manus/dialog sett till ren vältalighet lämnar väldigt lite att önska, men jag är ju ingen jävla kulturskribent.