Fyra förnedrade ryttare

I går var det filmnördsquiz på Bar Brooklyn vid Hornstull Strand. När det kommer till film skulle jag kanske inte kalla mig gourmet så mycket som gourmand, men närvarade likväl tillsammans med Johan, Jonas och Hårdvaru-Henk under namnet Ann Westins fyra apokalypsryttare (cred: Hårdvaru-Henk).

Efter en och en halv timmes förnedring rev vi formuläret och gick Judit & Bertil.

Bra kväll.

Liten, mysig och fullkomligt oduglig lokal för filmquiz.

Rätt och fel förtryck

I går kväll tog sig tre FEMEN-aktvister in i Katolska domkyran på Södermalm där de med slagord på bara överkroppar och plakat med texten ”Catholic church out of my body” ville uppmärksamma Spaniens antiabortdebatt.

Flera gudstjänstdeltagare reagerade upprört på tilltaget och försökte driva ut aktivisterna med knuffar och slag, och en av ministranterna ska ha lackat ur kungligt och gripit tag om demonstranten Jenny Wenhammars hals i ett försök att fösa ut henne ur lokalen.

Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN

SvD skriver om händelsen under rubriken Stryptag på Femen-aktivist i katolska kyrkan, och Aftonbladet publicerade initialt nyheten som Här blir Jenny attackerad av man i kyrkan, men har nu ändrat till Katolska kyrkan stormad av aktivister. Man nämner dock fortfarande attacken i ingressen. DN rubricerar händelsen som Halvnakna aktivister i protest i Katolska kyrkan, men tar även de upp det utdelade stryptaget.

Och vad är då felet med detta? Egentligen ingenting. Tycker ingen här har mer rätt eller fel än någon annan. Onödigt av katolikerna att ta till våld när polis istället borde tillkallats, men också respektlöst av FEMEN att hetsa och störa en (i alla fall från början) fredlig mässa.

FEMENs vrede är dock inte enbart förunnad den katolska kyrkan, och i somras utfördes en liknande aktion mot Stockholmsmoskén på Södermalm, men då med slagorden ”Ingen sharia i Egypten eller världen” och ”Min kropp är min, inte någons heder”.

Jenny Wennhammar berättar själv om moskéaktionen på SVT Debatt och hur de under den halvtimme som aktionen varade kallades för ”horor från helvetet” och fick höra att de var ”dåligt knullade”. Om detta skrev dock vare sig Aftonbladet, DN eller SvD ett enda ord. Istället lades fokus på själva aktionen och att kvinnorna fördes bort av polis och nu är misstänkta för förargelseväckande beteende och ofredande.

Med samma motivation som tidigare tycker jag inte heller i detta fall att någon har mer rätt eller fel än någon annan, men vad jag finner lustigt är hur du i ena stunden anses vara aktivist och ett offer, för att i nästa ses som förövare och störare av allmän ordning.

Ivar Arpi skriver mer och bra om detta fenomen i sin ledare Är Femen islamofobiska eller feministiska?:

”Vid tidigare aktioner har Femen kritiserats för islamofobi. I Tunisien lade Amina, en ung tunisisk kvinna, upp toplessbilder på sig själv på Facebook där hon hade skrivit över sitt bröst: ”Min kropp tillhör mig och är inte källa till någons heder”, vilket Femen i Stockholmsmoskén refererade till. Hon var inspirerad av Femen. Det ledde till att hon tvingades gå under jorden, eftersom hon blev så hotad. För en månad sedan inleddes rättegången mot de Femen-aktivister som utförde en annan toplessaktion utanför en moské.

Ser man till vad Femen har gjort tidigare, med aktioner i till exempel kyrkor, framstår islamofobi-anklagelsen som konstig. Man behöver inte gilla vad de gör, eller ens tycka att det är särskilt effektfullt, men det de gör verkar inte vara specifik riktat mot islam, utan mot all religion. Att många har reagerat med att anklaga dem för islamofobi är dock talande för samtiden. Kritik mot islam är mycket känsligare än kritik mot kristendomen, om det så är den ryskortodoxa, katolska eller någon annan.

Sedan finns den lite mer sofistikerade kritiken att Femen själva förvisso inte är islamofober, varken i åsikter eller uppsåt, men att konsekvensen blir islamofobisk. Frågan är hur man överhuvudtaget ska närma sig kritik mot islam i så fall.”

Hela ledarkrönikan, som rekommenderas, läser du HÄR.

Ingen Stockholmstjej

"Är ingen mullvad, men ser dåligt, lever under jord, äter mask och tillhör familjen mullvadsdjur."

”Är ingen mullvad, men käkar mask, ser dåligt, bor under jord och tillhör familjen mullvadsdjur.”

Och Gud sade: Varde ljud

Jag har köpt nya högtalare till min dator. Inte för att jag hade några tidigare, men de är ju inte mer begagnade för det.

Hade däremot först tänkt köpa något ur secondhand-prisklassen eftersom jag bor i hyresrätt och ändå inte vågar dra på full patte när jag spisar skivor, men efter att (i vanlig ordning) låtit mig förföras av prylbögarna på Prisjakt föll lotten slutligen på Creatives GigaWorks T40 Series II som går lös på cirka niohundralappen hos Webhallen.

Riktigt stiliga, men eftersom jag än så länge bara lyssnat på Jesus Christ Superstar – och inte vet ett skvatt om bra ljud – låter jag tidigare nämnda böcklingar stå för lovorden:

”Högtalarsystemet Gigaworks T40 II blåser undan pappershögarna med 16 watt på två kanaler i varje högtalare. Med hjälp av två woofer-drivenheter med vävda glasfiber-cones i varje låda blir ljudet varmt utan att bli grumligt. Trots att reglaget vridits upp på max är det inte direkt så att hjärtat börjar slå i takt med basriffet i ”The Guns of Brixton” med The Clash, men det låter ändå imponerande fylligt. Med assistans av så kallad ”Bas Xport”, vilket innebär två ovala öppningar ovanpå båda förstärkarna, ska basljudet bli något alldeles extra. Det märks inte riktigt, men i det stora hela är ljudet riktigt behagligt, oavsett om vi spelar Beethoven eller Backyard Babies.”

”Ljudbilden är extremt behaglig även på låg volym, rik och full av detaljer. Fyller lätt ett hotellrum med högklassigt välljud vilket var mitt huvudsyfte med inköpet. Vill ha riktigt bra ljud med mig när vi reser och skaffade därför en liten skumgummifodrad aluminiumväska till högtalarna för att göra dem enkelt portabla. Väskan rymmer högtalare och nätdel, bara precis så stor som behövs. Allt är färdigkopplat i väskan så jag sätter upp anläggningen på en halv minut.”

”Använder mina T40 II som högtalare till min platt-TV och de passar utmärkt till detta ändamål. Jag tycker ljudkvaliteten är alldeles utmärkt, de bästa datorhögtalare jag hört, och jag provade många innan jag bestämde mig. ”

”Oväntat rent och bra ljud för vettiga pengar. Mycket nöjd.”

”Underbar kvalitetskänsla i dessa högtalare, perfekt om man kan offra litet av den djupaste basen för att slippa 2.1-kabeltrasslet och få en hel del portabilitet på köpet. För mitt syfte är dessa högtalare en klockren 10:a. Hade jag behövt tyngre djupbas finns det andra alternativ för priset men inte utan att jag skulle fått avstå mycket av det fina mellanregistret och diskanten, och den ”soundstage” som T40 II producerar.”

”Liksom ett par andra så var jag påväg att kasta ut skiten när jag hörde min första flac spela, var så djupt besviken men insåg att jag måste hålla huvudet kallt och iaf spela in dom innan jag säger något… det lät verkligen SKIT raktu ur boxen… förvånande dåligt då de i butik lät kanonbra så jag gjorde en 500 låtars playlist med varierande musik, drog upp volymen till 70% och lämnade dom på ett dygn… kom tillbaka och voilá, nu jävlar lirade grejjorna MYCKET bättre, började experimentera med placeringen (de är GRYMT placeringskänliga) och dämpade lite bakom mina monitorer (hade eko mot väggen) och nu LER jag när jag spelar med dessa… enda orsaken att de inte har 10/10 är för att det kan vara en antydning till ”akustiskt gitarrburk-ljud” på vissa frekvenser, men annars är de otroligt prisvärda – som med allt annat så får man vad man betalar för och dessa är ju inte direkt några dyra grejjor men spelar väsentligt bättre än vad man kan förvänta sig av såpass små högtalare, speciellt om man räknar ljud per investerad krona.”

Och med så fina vitsord, vem är då jag att inte vara nöjd?

Snyggt och bra ljud för 890:-

Snyggt och bra ljud för 890:-

Exotiska dofter

Är vanligtvis inte den som ställer mig främmande till nya smaker, men här känner jag ändå att jag kan sätta ned foten utan att bli anklagad för att vara en man som inte vågar utmana mina sinnen.

Svavelosande recept

Mustiga mökar på sydamerikanskt vis.

”Att folk tigger på gatorna i Stockholm och lever i en plåtskjul är knappast det mest rationella sättet att organisera global omfördelningspolitik. Om man i stället skickar bistånd slipper invandraren att förnedra sig genom tiggeri. Eller leva som andra klassens medborgare i ett rikt land där hög inkomst är norm, vilket knappast är en detalj i sammanhanget. Sverige slipper alla nackdelar med exploderande fattigdom. Detta inkluderar att man måste acceptera sänkt levnadsstandard för sina egna låginkomsttagare om man inför fri invandring [av] låginkomsttagare. Om man ändrar samhällets normer på ett så radikalt sätt och öppnar upp för kåkstäder och risdiet (eller strax över) för miljoner invandrare är steget givetvis inte långt att man även accepterar det för landets ursprungliga låginkomsttagare. Framväxten av ett etniskt klasssamhälle kommer att riva sönder den sociala sammanhållningen, öka kriminaliteten, minska tilliten och ändra samhällets värderingar och det sociala kontraktet på ett negativt sätt. Vissa libertarianer tycks inte begripa att avskaffandet av misär i Sverige med stor möda var en positiv social externalitet som gynnade alla.”

Saxat från: SVDs Paulina Neuding krossar Fredrik Segerfeldt

Stilig 150-åring

Dagens Nyheter firar i december 150-år som morgontidning, men tjuvstartar i dag kalaset genom att iklä jubilaren denna otroligt stiliga 1800-talskostym.

Snyggt jobbat, även om jag själv föredrar Svenska Dagbladet till frukostflingorna.

Stiligt, om än oläsligt.

Erik Ullenhag: ”Könsstympning é la najs”

SvD skriver i dag om ett förslag från Läkarförbundets där man yrkar för skärpta regler gällande kulturell och religiös omskärelse av pojkar.

Forskning från Danmark visar att 1 av 20 pojkar drabbas av komplikationer som blödning och infektion vid omskärelse, något man anser vara en alltför stor och onödig risk att ta vid ett ingrepp som inte utförs av medicinska skäl. Istället vill man ersätta omskärelsen med en ceremoni likt det kristna dopet och vänta med alla kirurgiska ingrepp tills pojken är 12-13 år och själv kan bestämma om denne vill skära av en bit av kuken.

Erik Ullenhag – vars parti tagit ställning för samtyckeslag – ser dock inga problem med att samtycke sällan råder vid manlig könsstympning. Han säger själv till SvD att föräldrar ska ha rätt att uppfostra sina barn enligt egen tro, och understryker att ”majoritetssamhället måste lyssna och acceptera minoriteternas rätt till sina egna traditioner”.

Så, en något förenklad version av Folkpartiets partiprogram: 1), Kvinnor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp, 2), pojkar ska det inte, och 3), är man bara tillräckligt få till antalet så är det helt okej att skära i sina barn.

dd

Dags att operera bort Erik Ullenhag?

En LEGO-bit utan piggar är bara plast

Bilden på ”den realistiska Barbie-dockan” har än en gång börjat cirkulera på Facebook, och av de tillhörande kommentarerna att döma verkar vissa tro att Real-Babs är en officiell Barbie-modell medan andra främst ser det som normbrytande samhällskritik.

Orignalet till vänster och Nickolay Lamms tolkning av Barbie med en genomsnittlig 19-årig kvinnas mått till höger.

Orignalet till vänster och Nickolay Lamms tolkning av Barbie med en genomsnittlig 19-åriga kvinnans mått till höger.

Själv hörde jag talas om Nikolay Lamms Barbie-pastisch någon gång förra sommaren. Första reaktionen var att det var en ganska kul grej, en känsla grundad i min egen svaghet för bearbetning av redan etablerad konst/kultur. Det tog dock inte många sekunder innan entusiasmen svalnade och lämnade mig med en något fesljummen ”meh”-känsla, både vad gäller Real-Babs verkshöjd som konstprojekt och samhällskommentar.

För vad är det egentligen Nikolay vill ha sagt? Att leksaker måste vara realistiskt proportionerliga, annars finns det risk att flickor förstorar huvudet och börjar köra rosa Cadillac och dejta eunucker?

Om en sådan oro är befogad, varför då haka upp sig vid just vikt? Proportionerna i Lamms Barbie-tolkning må vara trogna en genomsnittlig nittonåring, men om man betvivlar att ett barn ska förstå att Barbie är design och inte ett rekommenderat BMI, hur kan då samma barn förväntas förstå sig på en sådan enkel sak som skala? Riktiga människor är ju betydligt längre än två decimeter, så för att följa samma goda vilja bör alltså Barbie gjutas om i naturlig storlek (cirka 167 centimeter), annars finns ju risk att dagens flickor växer upp och önskar att de vore pysslingar, om än pysslingar med ett realistiskt midjemått.

Evig ungdom är inte heller det särskilt sunt att förvänta, alltså bör Barbie vara medelålder och lätt närsynt, och Ken ha mer underhudsfett och tunnare hår. Inte heller bör dessa direktiv stanna vid Barbie-dockor, för ska Mattel rätta sig efter realistiska direktiv så måste samma krav naturligtvis ställas på samtliga tillverkare av underhållning för barn.

Stora Disney-ögon är från och med den stunden ett minne blott. Animerad film över huvud taget. Så även Mupparna och rysk dockteater. Fraktfartyg lastade med manga och anime bör även de skjutas i sank så fort de ploppar upp i horisonten. Super Mario får välja en storlek och hålla sig vid den, och långa farbrorn plockas ned på jorden, och det rejält. Inte heller Kiwi från Jesper Lundqvists feministiska barnbokssuccé Kiwi & Monsterhund, med sina sexton tår och fingrar, kommer undan.

Och så vidare.

Och var och hur hade detta slutat? Jo, med alla leksaker (och all annan underhållning riktad till barn), med undantag för frisyr- och klädval, hade sett precis likadana ut. Den konstnärliga friheten hade – om inte helt suddas ut – i alla fall kraftigt begränsas.

Nu vet jag ju ingen som uttryckligen har sagt att alla leksaker bör följa ett snitt av den mänskliga anatomin till punkt och pricka, men de som jublar över den realistiska Barbiedockan bör definitivt ta sig en ordentlig funderare på vad detta jubel egentligen signalerar. Vad det säger om barn i allmänhet, och flickor i synnerhet.

För det talas ju väldigt sällan (om någonsin) om pojkar på samma sätt, detta trots att ”pojkars” actionfigurer förmodligen går på steroider och har ett proteinintag som är direkt skadligt för det naturliga kretsloppet.

När jag var barn var He-Man det absolut tuffaste som fanns, men inte blev jag en 150-kilo tung bodybuilder i pälskalsonger och Gustav Vasa-frisyr för det. Faktum är att jag inte känner en enda man som väger 150-kilo och bär pälskalsonger. Jag själv rakar visserligen huvudet, men inte för att jag önskar att jag vore 180 centimeter kortare, gul som en tussilago och rockade en varumärkesskyddad knapp mitt på flinten för okomplicerade byten av frisyr, keps och rymdhjälm, trots att jag byggde med LEGO nästan dagligen ända upp i tidiga tonåren.

Jämförelsen med LEGO kan även dras steget längre då Nikolay Lamms modifiering av Barbiedockan är lite som att ta en LEGO-bit och hyvla av piggarna med motiveringen att en byggsten är mer slät och solid. Visst, LEGO-biten blir förstås mer realistisk utan piggar, men den slutar i samma stund upp att vara just en LEGO-bit. På samma sätt är det absolut ingenting fel på Lamms docka föreställande en genomsnittlig amerikansk nittonåring, men någon Barbie-docka är det då definitivt inte.

realbarbie

Om de gamla Barbie-måtten har det sagts att Barbie varit paralyserad om hon varit en faktisk kvinna. Både nacke och midja hade varit för tunn för bära upp en överkropp med en sådan melon till huvud, och anklar och fötter – små nog för barnskor – hade krossats under tyngden av hennes skelett. Och det är ju obra. Tur då att Barbie är en docka ämnad att leka med och inte en människa av vilken vi förväntar oss självförsörjning.