Krum hypnotisör tar hämnd

”Snygg-Erik” från EMD tycks ha drabbats av ledgångsreumatism och tar nu ut sin bitterhet på omvärlden genom att suga musten ur ett parti kvinnor med någon slags omvänd reiki-healing. Kvinnorna är – full förståeligt – mycket besvikna på sin idol, och blondinen längst till höger tjuter som om hon tappat smörgåsen med det göttaste nedåt.

Affischen förklarar även att The Hypnotic Eye var filmen som introducerade HYPNOMAGIC, ett stilgrepp som nu mer eller mindre är Hollywood-praxis och syns i var och varannan film som trollbundet låter dig stirra in i ondskans djup medan skönhet förvandlas till en ”sak” av tortyr och terror, ödet för alla som vågar stirra in i… ÖGAT!

Förälskad i Rom

LITLToRomeWithLove

To Rome With Love / Förälskad i Rom

PopDics – Diktaturen som gick i arv

Hafez al-Assad var inte bara självutnämnd envåldshärskare och arabisk rekordhållare i nationalmassaker – han var pappa också.

Liksom många andra fäder drömde även Hafez om att en dag se familjeföretaget gå i arv, och för att hålla korruptionen intakt och inom familjen började maskineriet tidigt och omsorgsfullt smörjas för att göra det framtida maktskiftet så friktionsfritt som möjligt.

Steg ett var att stärka den blivande tronarvingens varumärke och därigenom göra honom till en must have för det syriska folket, något som dels åstadkoms med lömska subliminala medel som att Hafez inte längre tilltalades vid namn utan istället som sin sons far, och dels genom mer klassiska knep som att fylla betydelsefulla poster med en yngre generation i hopp om att dessa män sedan skulle vara unge herr al-Assad skuldpliktigt lojala.

Förhandsfavoriten Basil, Hafez förstfödda son, slarvade dock med bältet och slungades en dimmig dag i mitten av nittiotalet genom framrutan och in i efterlivet varpå den näst äldste sonen och ögonläkarstudenten, Bashar, raskt kallades hem från London och skolades om till militär.

Bashar var dock endast 34 år fyllda när pappa Hafez själv plockade ned skylten, och minimiåldern för syriska presidenter var enligt konstitutionen jämna 40. ”Snopet läge, Bashar!”, kanske du då tjoar i fåtöljen, men regeringen – som naturligtvis ville framstå som modern, flexibel och skitfräsch – gjorde bussigt nog ett undantag och sänkte åldersgränsen med sex år. Månaden senare knep Bashar presidenttiteln med 97% av folkets röster, ett valresultat som ändå kan tyckas märkligt lågt med tanke på att Bash var ensam kandidat.

Den sprillans nya al-Assad-regimen var på intet sätt något demokratiskt skolboksexemplar, men i förhållande till al-Assad 1.0 var buggarna i alla fall färre och systemet betydligt mer användarvänligt. Järngreppet om medierna lättades, ekonomiska, sociala och politiska problem tilläts diskuteras öppet och människor som fängslats eller flytt pappans styre återvände hem och släpptes ut.

Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Eller, ja, i alla fall till den dag då en medlem av parlamentet fick för sig att öppenheten även gällde på riksdagsnivå och att man kanske skulle omorganisera lite i partitoppen, något som formade Bashars tidigare så ömma hand till ett barskt karateslag med siktet inställt på oliktänkande, en reprimand som tog sig formen av förföljelser och trakasserier, och gamla reformförespråkare fängslades snart åter på nytt.

I och med den arabiska våren har tonen visserligen än en gång mjuknat, och demokratiska reformer – som möjligheten att bilda oppositionspartier och rösta i riksdagsval – har utlovats. Realiteten är dock mer klibbigt röd än rosaskimrande, och våldet man mött regimens motståndare med har utlöst ett inbördeskrig som till dags dato krävt tiotusentals människors liv och drivit mer än 1,7 miljoner människor på landsflykt. UNHCR beräknar även att cirka 4 miljoner syrier befinner sig på flykt inom det egna landets gränser.

Nästa år hålls det första riksdagsvalet på över fem årtionden där folket har fler boxar än ”fortsatt diktatur” att bocka för, men även om löftet infrias – vilket de lärde betvivlar – får pappas lilla tyrann skrubba duktigt för att bli kvitt stämpeln som ett av modern tids allra värsta as.

Bashar al-Assad - what a dic!

Bashar al-Assad – what a dic!

Tilltugg: Som chef för det Syriska Datorsällskapet – grundat av brorsan Basil – var det Bashar som 2001 anslöt Syrien till teh internetz alla möjligheter och magiska under. Facebook, YouTube och Wikipedia var förvisso förbjudet mellan 2008 och 2011 och alla chatkonversationer måste loggas enligt lag, men så länge man inte – likt satirtecknare Ali Farzat – tar sig fräckheten att kritisera al-Assad & Co. behöver ingen oroa sig för att hospitaliseras med brutna ben och skallfraktur.

Inte riktigt King Kong, inte riktigt hårdporr

Schlock – djungelns karlakarl. Med backslick och helskägg som kryllar långt ned på smalbenen äger han kvinnor till medvetslöshet för att sedan baxa dem tillbaka till sitt apgryt som om de vore ett flak med bärs. Ler dessutom självbelåtet rakt in i kameran under tiden, och till viss del med all rätt – ty detta är ett kap, och det vet han om.

Som lite Schlockuriosa kan också tilläggas att John Landis (kanske mer känd för Blues Brothers, En amerikansk varulv i London, Tre Amigos och Ombytta roller) lånade ihop till filmens budget via vänner och bekanta med löften om att göra hårdporr, men när Landis senare insåg att porrbranchen var full av allehanda skumrask så valde han att istället göra Schlock.

John Landis har i dag varken vänner eller bekanta.

Katastroflarm

Airport 1975 /

Airport 1975 / Katastroflarm

PopDics – Lejonet från Syrien

Med brittiska löften om en självständig stat tog Emiren av Mekka och hans söner kommando över den arabiska revolten som i samband med första världskrigets slut också ledde till det Osmanska Rikets fall. Glädjensången och hejarropen tystnade dock tvärt när araberna dök upp på segerfesten och upptäckte att de inte stod på listan, och än bittrare blev den söta segerns eftersmak då man genom fönstret kunde se hur britterna frossade i landvinningarna och dessutom hade bjudit Frankrike och Sovjetunionen på kalaset.

En av tårtbitarna som lagts upp på fransosernas tallrik var det land vi i dag känner som Syrien. Där styrde sedan fransmännen med järnhand i tjugofem år under vilka man kontrollerade medier och förvägrade syrierna allehanda medborgerliga rättigheter så som politiskt engagemang.

Mitt i detta terrorvälde – närmare bestämt 6 oktober 1930 – föddes i provinsen Latakia en liten alawit vid namn Hafez. Hafez var näst yngst av elva syskon men den förste i familjen att fullfölja en grundskoleutbildning. Lusten att lära var stor och än större drömmen om en läkarexamen, men då familjen tillhörde landets ekonomiska bottenskikt tvingades barnsliga drömmar att bytas in mot en mer realistisk karriär som yrkesmilitär. Det var också med komplex för sina sociala status som Hafez började intressera sig för politik, och sexton år gammal blev han medlem i Baathpartiet, ett nationalsocialistiskt parti vars mål var att återupprätta en självständig arabstat av det Osmanska rikets magnitud.

Ytterligare ett världskrig skulle krävas innan fransmännen släppte greppet om landet, och när självständigheten väl erkändes var det en instabil och orolig nation man lämnade efter sig. Olika regeringar och statskupper avlöste sedan varandra i tjugo år innan Baathpartiet med en militärkupp tog makten 1963.

Detta var dock på intet sätt spiken i kistan för landets långa tradition av kuppande. 1966 kuppades den dåvarande presidenten Amin al-Hafez bort av partikollegan Salah Jadid, som i sin tur kuppades bort av al-Assad 1970. Al-Assad – som inte hade några planer på att bara sitta på sitt kontor och rulla tummarna i väntan på kupp – centrerade snabbt makten kring sig själv och säkrade den genom att sätta vänner och andra alawiter på maktpositioner. Hafez var visserligen inte maktfullkomlig i sin roll som president, men alla som inte röstade som presidenten stod timmen senare på gatan med sina personliga tillhörigheter i famnen.

Trots diktatorfasonerna var emellertid viljan till en början god. Hafez reste land och rike runt för att lystra till folkets klagomål och önskan, och även om någon regelrätt demokrati aldrig upprättades så lättades det tidigare förtrycket av oliktänkande (så länge du visste din plats) och staten sekulariserades.

Det nya landet föll däremot inte alla i smaken, och när det Muslimska Brödraskapet – som ville ha mindre ”sekulärt förtryck” och mer sharialagar – revolterade (bland annat med attacker på civila alawiter och ett attentat mot presidenten själv) svarade Hafez med att bombade staden Hamah, något som sägs vara den blodigaste handlingen en arabregering någonsin utfört mot sin egen befolkning. Massakern i Hamah kostade – beroende på källa – mellan 7,000 och 25,000 människor livet, och Syrian Human Rights Committee hävdar att till och med att så många som 40,000 syriska medborgare sopades under regeringens bombmattor.

När Hafez året efter blev allvarligt sjuk var det återigen dags för kupp och Hafez egen lillebror, Rifaat – som redan var tilltänkt som efterträdare men nu var rädd att bli utan – gjorde ett panikartat försök att ta makten. Hafez hann dock återhämta sig och stoppa kuppen varpå han landsförvisade brodern som straff. Irriterad på det faktum att inte ens släkten förstod vilken härlig kille han var lade Hafez därefter grunden till en personkult där han på daglig basis såg till att lovordas i de hårt styrda medierna och där skoldagen inleddes med en sång om ledarens förträfflighet. Även tavlor på Hafez i hjältelika situationer sattes upp på offentliga platser, och både nya och gamla byggnader döptes om efter medlemmar ur familjen.

Hafez al-Assad valdes sedan med jämna mellanrum om med 97% av rösterna till den junidag år 2000 då han avled i en hjärtattack när han satt och skvallrade med Libanons premiärminister, Hoss, över telefon. Landet testamenterade han till sin son, Bashar.

Hafez al-Assad - what a dic!

Hafez al-Assad – what a dic!

Tilltugg: Namnet al-Assad betyder ”lejon” och var vad hans far, Ali Sulayman, kallades av grannarna i byn. Pappa Ali var även känd som ”den vilda besten” (Wahhish), ett namn han förtjänat på grund av sin styrka och goda hand med skjutjärn.

Ironiskt ful

Förstår mig inte på grejen med ironiska glasögon, alls. Alltså folk som bär medvetet fula glasögon som någon slags accessoar snarare än ett hjälpmedel för att justera ett handikapp.

Extra svårt att begripa är det varför folk väljer att bära ironiska glasögon på en sajt som Happy Pancake. Jag menar, hallå, tror du jag vill dejta dig om du ska se ut som en skolkatalogshårding från -92? Nä, ska du vara ful så får vi vara vänner istället.

Frågade en gång en tjej på Happy Pancake varför hon hade ironiska glasögon. Hon förstod inte vad jag menade.

Det är väl kanske är det enda som är sju resor värre.

Like a Bosse!

Handen som gungar haggan

Avundsjuka tungor skulle troligen viska att det är en smula överdådigt att katalogisera sig själv som det femte stora skräckundret efter genredefinierande rysarklassiker som Frankenstein, Dracula, Rosemary’s Baby och The Exorcist, och kanske speciellt om man väljer att göra detta på en affisch föreställande en kvinna som blir skakad som ett filpaket.

Men sån är inte jag.

En brud för mycket

Arthur /

Arthur / En brud för mycket