Millimeterrättvisans inkonsekvens

I fredags ljöd det första böneutropet på svensk mark. Vad jag tycker om saken har jag redan gjort gällande och ser ingen anledning att ytterligare förtydliga, men vill ändå säga ett par saker om samtalen runtomkring.

Jag förstår att många muslimer känner att detta är en seger, och jag förstår att många andra tar det som förlust. Jag kan till och med förstå de som inte orkar bry sig. Vad jag däremot inte förstår mig på är de som sjunger böneutropets lovsång, trots att de egentligen inte bryr sig.

För bryr sig gör de inte. Oisín Cantwell bryr sig inte, inte ett smack. Det handlar inte om vad Oisín vill, utan om vad Oisín inte vill, vilket är att vara ”rasisterna” till lags. Även om det visade sig att Sverigedemokraterna presenterade ett partiprogram som var en diplomatisk dunderhit och gagnade precis alla så skulle Oisín ändå ta parti emot, eftersom han av princip inte förhandlar med ”rasister”.

Skulle välfärdssamhället rasa samman av den ökade påfrestningen skulle Oisín bara se det som en välkommen omstrukturering då Sverige i Oisíns tycke är en grumlig soppa utav strukturell rasism som måste bekämpas till varje pris, oavsett medel. Ändamålet helgar allt.

På samma sätt resonerar många andra svenska journalister, de som på Flashback sorterats under etiketten ”tyckareliten”. Aftonbladets ledarkrönikör Anders Lindberg är en av dem som med huvud högt sällar sig till denna trygga skara. Anders öronmärker alla som betvivlar Islams förträfflighet med islamofobi. Det finns inget annat svar i Anders bok. Vänder du den upp och ned så står det längst bak, klart och tydligt. Islamofobi. Det är Anders universalfacit. Att han själv i och med detta gör sig skyldig till precis samma förenkling får man väl ha överseende med, antar jag. Blir ju fett jobbigt att skriva ledarkrönikor om man måste bedriva lite faktiskt journalistik.

Givetvis finns det en väldigt onyanserad sida även hos islamkritikerna. Jag kan själv villigt erkänna att jag inte ser en enda vinst med en växande muslimsk befolkning. Det betyder inte att jag vill repatriera varenda kvinna i huckle eller man med yvig skepparkrans, det betyder bara att jag har svårt att uttyda vad den muslimsk befolkningen har att erbjuda Sverige. Vad i denna kultur är det som gynnar den enskilde individen? Islam har ju ingenting som gagnar oss ur ett jämställdhetsperspektiv. Om något är det snarare en rejäl jävla U-sväng med handbromsen för att sedan dra iväg i motsatt riktning med gasen i botten.

Islam, fuck yeah!

För en 80-talist som undertecknad var temadagar om andra världskriget lika självklart som allemansrätt och cykelkörkort, och de flesta svenska grundskolor förärades någon gång under 90-talet med finbesök från en eller flera av förintelsens få överlevare. Själv gick jag i sexan när lotten föll på min, ett möte som slutade med att till och med klassens mest inavlade bondnazister satt i tårar när numret på underarmen blottades. Det värsta brottet i modern tid, sades det, och alla höll med. Att det samtidigt slaktades en miljon tutsier i Rwanda talades det egendomligt nog tyst om, men detta inlägg kommer bli långt nog utan att vi byter kontinent, så vi håller oss till Israels folk för stunden.

Om skolor fortfarande bjuder in föreläsare från de tyska koncentrationslägren har jag inte en aning, men vad man nu däremot kan läsa om är högstadieelever som står i korridorerna och skanderar ”Jävla jude! Jävla jude!” åt sina egna lärare. Sofia, fröken för en mellanstadieklass i Malmö, berättar också om hur hennes elever betvivlat hennes judiska ursprung eftersom ”hon var snäll”. Avslöjandet kom efter att hon hört elever varna varandra för att inte dricka Coca Cola då judarna påståtts hällt blod från palestinska spädbarn däri. Förskräckt bad hon då barnen rita bilder av judar, varpå de lämnade in teckningar föreställande skräckinjagande varelser med ondskefulla ögon. En elev sa till och med ”vi vill döda alla judar”.

Samma elever som uttryckt sitt judeförakt slutade efter bekännelsen att komma på Sofias lektioner. När hon konfronterade en av dem, en pojke på nio år, fick hon svaret att han inte fick närvara för mamma och pappa. När hon undrade varför blev svaret, ”Du är jude”. Och för den som tror att det är unga, arga, lågutbildade svenska män som står för trakasserierna förtydligar Fredrik Sieradzki att så inte är fallet. Intressant och relaterat är även att den arabiska översättningen av Mein Kampf är en riktigt bästsäljare. Dock inte i Sverige, kan tilläggas för ärlighetens skull.

Men det är inte bara judar som stöter på patrull i de nysvenska skolorna. Även homosexuella får sig en släng av den mångkulturella sleven, och i höstas nekades Joakim Håkansson-Leo anställning som dramapedagog på en skola i Hässleholm eftersom arbetsgivaren var orolig över hur invandrarna skulle bemöta en bög. Hans säkerhet kunde helt enkelt inte garanteras, och jobbet gick istället till en kvinna med lägre kvalifikationer, men med förmodad mer respektabel sexuell läggning.

Dessa fall har i sig ingenting med böneutrop att göra, men är ändå intressanta om man ska utvärdera huruvida olika religioner och dess utövare förtjänar exakt samma behandling. Det ger också kritiska röster viss legitimitet och blir svåra att avskriva som ren främlingsfientlighet.

Visst finns det naturligtvis kritiker som är rasister, märkligt vore väl annars då främlingsfientlighet är en relativt vanligt företeelse inom alla kulturer. Önskvärt här vore dock att de lärda gick in och mästrade de som drar alla muslimer över en kam genom att visa dem att myntet har två sidor, inte att själva vända på myntet och lika envist hävda att inga problem existerar.

För det är på just denna barnslig nivå den offentliga debatten förs. Ont eller gott, det är alternativen. Antingen är islam en härligt regnbågsgrann färgklick i det betonggrå landet lagom, eller så kommer islamiseringen leda till västvärldens förfall. Det tycks inte existera några mellanting. Att den vanlige arbetaren inte har tid eller ork att studera ämnet ur alla dess tänkbara vinklar får man väl ha förståelse för, men att den så kallade tredje statsmakten inte anser sig bära ansvar att vara mer nyanserad är minst sagt olustigt.

Än mer önskvärt vore såklart att regeringen tog strid för det sunda förnuftet. Bara en ynka smula ödmjukhet skulle göra så mycket. Men nej, inte heller på Rosenbad existerar några gråskalor. Där spelas varje politisk fråga som ett schackparti. Svart mot vitt. Vi mot dem (även om det gärna deklareras att något ”vi mot dem”-samhälle vill man minsann inte ha). Högst oroande, naturligtvis, då only a sith deals in absolutes.

Att få saker i historien visat sig vara så oproblematiskt att det enkelt kan sorteras i en hög för antingen bra eller dåligt skiter man högtidligt i. Mångkulturen är bäst, ingen protest. Det spelar ingen roll att det ena landet efter det andra offentliggör mångkulturens misslyckande. David Cameron säger nej. Angela Merkel säger nej. Nicolas Sarkozy säger nej. Men vi säger ja, för i Sverige är vi bättre än så. Vi är undantaget. Här är så härligt att det vore helt otänkbart att någon skulle komma hit och inte vilja vara en del av härligheten.

Islam, fuck yeah!

Men om det nu är så, att Sverigedemokraterna har fel i precis allt de säger, hur kommer det sig då att den muslimska överhetens män och kvinnor gång på gång fastnar med islamistskägget i brevlådan? Vet till exempel svenska folket om att ordföranden för det största muslimska samfundet (Sveriges muslimska råd), Helena Benaouda, är svärmor till Munir Awad som nyligen dömdes till tolv års fängelse för planering av terrorattentat? För mig kom det nämligen som en överraskning, och inte den sorten som firas med färgglada girlanger och heliumballonger.

Svårt kränkt av Muhammed-karikatyrerna åkte Awad i slutet av 2010 till Danmark för att skjuta så många av Jyllands-Postens anställda som bara möjligt och sedan hugga huvudet av de ansvariga. Ovanpå detta har Munir Awad dessutom två gånger tidigare suttit häktad misstänkt för samröre med terrorister, och ändå förnekade Benaouda bara dagar innan gripandet att hon inte märkt av någon extremism i Sverige. Detta trots att hennes egen dotter tidigare gripits tillsammans med Awad, misstänkt för detsamma.

Munir är dock inte den enda ”svensk” som drömmer om de västerländska hundarnas blod på sin sabel. SÄPO bedömer att de i dagsläget finns cirka 200 våldsbejakande islamister som planerar attentat på svensk mark, och borträknat självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, som sprängde sig själv mitt i julruschen 2010, påstår man sig även ha stoppat attentat som svenska folket inte ens känner till.

Redan 2005 talades det om att Stockholm var en viktig terrorbas för GIA och GSPC, som tillsammans gjort sig skyldiga till massmord som kostat många tusentals människor livet. När Paris tunnelbana bombades 1995 var det GIA som stod bakom, och attacken finansierades från svensk mark.

Och detta är alltså bara de heliga krigare som vi redan släppt in. Fler står på kö, och mellan 2001 och 2006 nekades sammanlagt 242 personer uppehållstillstånd eftersom de bedömdes vara en säkerhetsrisk, och antalet ärenden bara ökar för vart år som går. Nämnas kan även att 40 av de 65 terrormisstänkta individer som nekades uppehållstillstånd 2006 var asylsökande, eller ”papperslösa”, som de kallas i svensk press. Värt att ha i åtanke nästa gång Jonas Gardell twittrar om det inhumana Migrationsverket som vägrat fristad åt ett oskuldens folk på flykt.

Men kanske kan då denna historia glädja herr Gardell, för då och då segrar nämligen godheten och härliga killar som Fuad Mohamed Qalaf kniper sig ett permanent uppehållstillstånd och alla dess tillhörande privilegier. Med detta lämnade han sedan landet och sätter nu Sverige på kartan genom att rocka titeln al-Qaida-shejk i Somalia där han med kalashnikovs och sharialagar paralyserar folket och bland annat har roat sig med att stena den trettonåriga Asho Duhalow till döds för att hon inte hade råd med heltäckande klädsel.

Good riddance, skulle man kunna säga, även om det såklart inte utesluter att shejk Qalaf återvänder när hög ålder och reumatism gör det svårt att terrorträna i liggande ribbstol, och istället väljer att chilla i Västerort där han kan lyfta lite lagstadgad pension. Då får han även tid att gjuta nytt liv i den gamla Rinkebymoskén där han tidigare var ledare, och återigen ”trollbinda sina lyssnare” med tal om jihad och utplåningen av alla judar och amerikaner.

Att den svenska förorten är attraktiv jaktmark för den som söker explosiva lärljungar skriver även Nalin Pekgul, tidigare ordförande i Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, under på. Hon hävdar till och med att det är mycket lättare att rekrytera en självmordsbombare i den svenska förorten än det är att hitta en i Istanbul eller Kairo, och oroas själv över hur religiösa fundamentalister är på frammarsch i Sverige.

Och Nalin borde veta vad hon pratar om. Den egna hemorten Tensta beskriver hon som en plats där den som tror på demokrati och jämställdhet har en tuff match att vänta och där extrema religiösa grupperingar bara blir allt starkare. Som nyanländ trettonåring var hon till och med själv beredd att spränga sig i luften för kurdernas sak, och ta en militär byggnad eller bro med sig i smällen. ”Vi fostrades alla så, i den kurdiska kampen kan man mörda eller mördas och det var självklart”. Hon har också anklagat det egna partiet för att de inte delar folks oro och verklighet, något hon också tror kan ha kostat Socialdemokraterna valet.

Att Nalin Pekgul kom på bättre tankar är naturligtvis glädjande, men en islamist blir inte nödvändigtvis mindre islamist för att hen byter dynamitbältet mot en Dressmann-kostym (aw yeah I did!), och på detta är den konservativa muslimen Abdirizak Waberi ett exempel gott som något. Waberi sitter sedan 2010 i riksdagen som suppleant i försvarsutskottet och var tidigare ordförande i Islamiska förbundet i Sverige samt rektor för den muslimska friskolan Rörmosseskolan i Göteborg, varav den senare under Waberis styre fick skarp kritik rörande ”lärare som är fysiskt hårdhänta mot elever”, samt att de blundat för pojkars kränkande beteende mot flickorna på skolan. Skolans arbetsplan har även inslag som strider mot skollagen, så som obligatorisk bön i moskén och att betygssättningen är godtycklig och förefaller gynna pojkarna på skolan.

Waberi missgynnar dock inte bara sina kvinnliga elever, han tycker heller inte att kvinnor och män bör ta varandra i hand, och på tu man hand helst inte ens vistas i samma rum över huvud taget. Fler av Waberis ”greatest hits” har klippts ihop i videokollaget nedan, och även om jag hade föredragit oredigerat material så sägs det tillräckligt mycket dumheter för att denne man ska sticka ut som en kännbart udda karaktär i jämställdhetens land.

Islam, fuck yeah!

Inte konstigt att Fredrik Reinfeldt vägrar kalla sig feminist när han omger sig med en sådan patriark av rang. Mycket bättre går det heller inte för Socialdemokraterna som nyligen skulle bevisa sig sådär skönt mångkulturella och välja in en muslim i partiledningen. Valet föll ju, som ni säkert minns, på Omar Mustafa, som efter mindre än en vecka avgick och därmed också slog Håkan Juholts rekord om kortast möjliga ämbetstid med hela 297 dagar.

Gnuhjorden som fick Mustafa på fall bestod till största delen av de gästtalare som bjudits in till Islamistiska Förbundet under hans tid som ordförande, där bland andra klassiska antisemiter som Salah Sultan och Ragheb al-Serjany stått på gästlistan. Bara veckor innan Mustafa valdes in i partistyrelsen bjöd man dessutom in den osköna vänsteraktivisten Yvonne Ridley, samt den palistinske författaren Azzam Tamimi som beskrivit Israel som ”en cancer” och dessutom försvarat terrorattentat mot civila israeler.

Är det bara jag som tycker att det känns lite obehagligt att dessa människor ändå på något sätt utgör det muslimska samhällets grädda? Någon som tagit sig in i regeringen, om så bara för sex dagar, kan inte ju ha stött på förödande mycket strukturell rasism tänker jag. Och jag tar för givet att vi endast låter the cream of the crop styra landet, eller? Waberi och Mustafa borde således tillhöra två av de mest välintegrerade representanter som svenska muslimer har att erbjuda. Visst, de företräder naturligtvis inte varje enskild muslim, precis som att ingen lär tror att jag är ett arrogant rövhål bara för att Fredrik Reinfeldts för sig på det viset. Men, om en politiker uttalar sig olämpligt så får det med rätta konsekvenser för partiet, och hamnar tillräckligt mången minister i klister så döms till slut hela partiet ut som fara för allmänheten.

Färskt exempel på detta är givetvis tidigare nämnda Sverigedemokrater. Behandlade man Islam på samma premisser skulle svenska folket vid det här laget stå enade i kampen mot Islam och kräva förbättring eller dess representanters omedelbara avgång. Men så fungerar det inte. Trots allt som hänt gläds istället människor som Oisín Cantwell över böneutropen och tycker att en alldeles för lång väntan äntligen är över, och medan prisandet av Guds storhet ljuder över Coop Forums parkering i Botkyrka får en statusuppdatering där någon gått ur Svenska Kyrkan 22 likes.

Och det är här som millimeterrättvisans inkonsekvens kommer in i bilden, för att jämföra Islam med Svenska Kyrkan är helt befängt, såklart, eftersom Svenska Kyrkan under decennier genomgått ett grundligt stålbad och fortsätter att tvagas årligen i takt med samhällets utveckling. Kvinnliga präster är numera vardagsmat, och sedan 2009 är det även grönt ljus för samkönade äktenskap (även om ingen enskild präst har skyldighet att förrätta vigseln).

Hur vanligt är det då med samkönade äktenskap inom Islam tro? Tja, enligt Ayoub Chibli, vigselförrättare vid Islamic Center i Malmö, skulle den imam som sa sig vara villig tvingas löpa gatlopp och få ordentligt med stryk på kuppen. När han själv i en intervju själv gissade att frågan kanske kunde komma att tal upp först om 500 år fick han hundratals arga brev från människor som tyckte att 500 år låg alldeles för nära i tiden. Även Mahmoud Aldebe, ordförande för Sveriges Muslimska Förbund, bekräftar att det inte blir tal om några samkönade äktenskap i Sverige. ”Islam förbjuder samkönade äktenskap. Det är något som Gud har bestämt”, helt enkelt.

Kvinnliga imamer kan vi nog också glömma då detta är haram, det vill säga tabu. En kvinna skulle visserligen kunna leda bönen för andra kvinnor, men en kvinna kan aldrig leda bön inför män då män inte kan behärska sig och ”smutsiga och okyska blickar” riskerar att solka hennes oskuld. För att undvika detta får kvinnorna inte ens vistas i samma rum som männen och sträng könssegregation råder under bönen. Är man extra oren, det vill säga menstruerar, får man hålla till i hallen.

Det känns väl modernt och fräscht, eller? Ponera att Svenska Kyrkan skulle införa ett liknande regelverk i dag. ”Ut med Always-packet i vapenhuset, här vill vi inte ha något smuts!”. Lika för alla, ska det ju vara. Skulle då den som uppmärksammade detta och undrade vad fan Svenska Kyrkan höll på med hängas ut av Anders Lindberg som kristofob? Ja, kanske, men jag betvivlar det. Mer troligt är att den som kom med förslaget skulle twitterdrevas bort från sin tjänst, och helst ut ur landet.

Behöver jag ens dra upp Uppdrag Granskning wallraff-reportage Imamernas Råd? 6 av 10 imamer/familjerådgivare uppmanade kvinnor i behov av vägledning att en kvinna måste ha sex med sin man mot sin vilja, och lika många svarade att kvinnan inte bör anmäla mannen för misshandel. Själv har jag inte varit i kyrkan sedan brorsan gifte sig, men kan inte minns något i vigselförrättningen som gav honom rätten att disponera sin frus kropp efter behag. Lyssnade dock inte så noga, så det är möjligt att han med Guds välsignelse smockar till sig en kopp te i detta nu.

Tämligen unik torde även Svenska Kyrka vara i det avseendet att man för kyrkans pengar anställer imamer samt bjuder in muslimer för att läsa högt ur suror och Koranen. För att göra det lite sådär extra härligt rosenskimrande mys-PK har man även valt att stryka delar av den egna trosbekännelsen för att ingen muslim ska behöva känna sig kränkt.

När Malmöprästen Helena Edlund ifrågasatte detta kallades hon nazist och omplacerades. Kollegor slutade hälsa, för en nazist vill man ju inte heja på, då kanske man själv blir nazist. Kyrkans Tidning ringde till och med upp för att göra en intervju angående vilket parti Helena röstade på, och en ledarskribent för samma tidning krävde att människor som Helena skulle sluta prästvigas. Kyrkans Tidning tycker alltså att människor som ställer sig frågande till om spridning av Islam är Svenska kyrkans uppgift inte har någonting i Svenska Kyrkan att göra? Mind = blown.

Denna medaljörvärdiga uppvisning i komplett idioti till trots förtjänar ändå Svenska Kyrkan en eloge för sin flexibilitet och framåtanda. En parodisk sådan, förvisso, men till skillnad från Islam bevisar man i alla fall sin samarbetsvillighet gång på gång och har förtjänt sina privilegier. Detsamma kan inte sägas om Islam, hur öppen och skön man än vill vara. Faktum är att jag inte hört ett enda argument för Islams förträfflighet. Det enda som upprepas är samma ihåliga eko bestående av ”religionsfrihet” och ”islamofobi”. Och är det grund god att stödja sig mot så betyder det, hårdraget, att allt är tillåtet så länge du kan backa upp det med en uråldrig skrift, och den som inte gillar läget är en fördomsfull foliehatt.

Islam, fuck yeah!

Att kräva millimeterrättvisa och behandla Svenska Kyrkan och Islam som om de vore en och samma är som att ge två kollegor samma löneförhöjning baserat på den enes goda arbetsmoral trots att den andre ständigt försover sig, nyper praktikanter i stjärten och tar två timmar lunch. För det första är det grovt demoraliserande, och för det andra ger det goda skäl att betvivla att Islam någonsin kommer låta sig assimileras med tiden. Varför skulle den som får allting gratis plötsligt ställa sig upp och säga ”Nej, nu får det vara nog med denna frikostighet! I fortsättningen vill jag göra rätt för mig!”?

Att håll tummarna är ingen lösning, ej heller att peka ut den som tvivlar som problemet, eller märka honom med okvädesord. Inte för att jag längre bryr mig. Anders Lindberg får gärna kalla mig för islamofob om det känns bättre. Han får kalla mig precis vad han vill. Att gästa Anders fantasivärld är liksom inget problem. Där kan man komma och gå lite som man själv bäst vill. Det är däremot svårare att fly en verkligheten där man erkänt en hierarki baserad på kön och sexualitet. För med det har jag ett jävla problem. Jag går inte med på det, inte för en sekund.

Krav måste ställas, och efterlevs inte kraven så bör det vara tack och hej till fler bygglov för moskéer och böneutrop från minareterna. Tycker att Den obekväma sanningen formulerar det hela perfekt i sin blogg En uppmaning till Sveriges muslimer. Inlägget (och bloggen) rekommenderas i sin helhet, men tar mig avslutningsvis ändå friheten att citera dess själva kärna:

Nu hävdar svenska muslimer och deras företrädare, både muslimer och icke-muslimer, att de visst delar svenska värderingar och är de mest progressiva bland progressiva muslimer i världen. Bra. Men det går förstås inte att tro ett ord av detta om inte samtliga islamska föreningar och förbund öppet går ut och tydligt deklarerar följande:

Vi erkänner kvinnor och mäns lika värde, rättigheter och möjligheter, oavsett religion, civil status, sexuell läggning eller etnisk tillhörighet. Vi avskaffar därmed könssegregationen i svenska moskéer, startar en utbildning för kvinnliga imamer och välkomnar bildandet av en organisation för homosexuella muslimer i Sverige som en del av det muslimska samfundet. Vi tar även avstånd från politisk islam och kommer aktivt bekämpa sådana uttryck, som agitation mot Israel och judar, i våra moskéer.

Enligt sin egen argumentation skulle detta motas med stor glädje av svenska muslimer som helhjärtat ställer sig bakom just dessa värderingar, antalet medlemmar skulle förväntas skjuta i höjden, då även de som tidigare känt sig utestängda nu skulle inkluderas på ett annat sätt. Det lilla tapp man skulle göra när fåtalet islamistiska extremister lämnade organisationerna skulle rimligen kompenseras flera gånger om. Eller?

Förträfflighet i fyrfärg

En speciell person fyllde år i går. Inte jämnt eller så, bara år. Man behöver dock inte fylla jämnt för att förtjäna min uppmärksamhet och välvilja, och då födelsedagsbarnet dessutom låg hemma med körtelfeber var tanken att låta generositeten löpa otyglad och oannonserat dyka upp utanför porten med en stor balja glass och present under armen, vilket ju är det minsta man kan begära av en härlig kille.

Finklädd, parfymerad och redo att ge mig av ställde sig emellertid livet i vägen och bara ”Jaha ja, och vart tror du att du är på väg då, lille vän?”, och alla som någon gång haft med livet att göra vet att det knappt är lönt att tjafsa emot när hen är på det humöret. Backade istället och gestikulerade med höjda händer underlägsenhet, för att sedan motvilligt vända mig om och med näve knuten hård nog att producera diamant somna på soffan, utmattad av motgång.

Dagens försök gick däremot bättre, vilket väl kanske inte säger så mycket då jag lika gärna hade kunnat trillat utför ett stup och det fortfarande hade räknats om succé i jämförelse. Livet syntes inte till, men när jag väl hittat fram till rätt adress låg födelsedagsbarnet däckad i någon slags körtelfeberkoma och svarade varken på samtal eller SMS, och när jag väl släpptes in i porten av en misstänksam men vänlig herre visade det sig att hon bodde i den enda lägenheten som saknade namn på ytterdörren (!).

Gubben som släppte in mig lär väl sedan stått som limmad vid kikhålet och med lätt ångerfull blick följt mig där jag smög trappa upp och trappa ned och kollade dörrar, med elvan slagen och tummen redo på tvåan om det skulle bli trubbel. Men det blev det inte, för jag lyckades slutligen lokalisera rätt lägenhet med hjälp av uteslutningsmetoden, och lutade då paketet mot väggen och begav mig.

En mindre man hade såklart plingat på på och väckt sjuklingen för att gotta sig i den tacksamhet en gåva ofta genererar, men inte jag. Jag skickade istället ytterligare ett SMS där jag förklarade att hon antingen hade en present som väntade utanför dörren när hon vaknade, eller att jag precis gjort en total främling väldigt glad. Jag tar mig i alla fall friheten att tro att främlingen hade blivit glad, även om denne inte direkt haft någon användning av presenten. Det är ju ändå tanken som räknas och sådär menar jag, även för främlingar. Men bodde där gjorde hon, och uppskattat var det, vilket kändes skönt, eftersom jag annars förmodligen hade slutat göra saker för folk helt och hållet. En tung börda att bära för någon som redan är sjuk.

Så vad var det då jag hade köpt? Ingenting, egentligen, men jag hade målat en tavla. Lite dagisvarning på gör-det-själv-presenter, men så länge man lagt minst en arbetsdag på skapandet så har man ju i alla fall gått back på kuppen, vilket måste räknas med i värderingen. Och nu när gåvan är levererad och jag inte längre äventyrar överraskningsmomentet så tänkte jag bjuda även er som inte fyller år på resultatet. Jag kallar den; Förträfflighet i fyrfärg.

(Vill man överösa mig med komplimanger går det såklart bra, men kom ihåg att hålla det på en anständig nivå.)

Förträfflighet i fyrfärg

Blockad!

Trots mina många års medlemskap var det först i höstas jag invigde Happy Pancakes blockfunktion. Målet var till en början att komma upp i tio sidor (200 personer), men är nu uppe i fjorton, och endast Happy Pancakes egna begränsningar sätter ramarna för blocklistans framtida kvantitet.

Blockar dock aldrig utan anledning, och kriterierna för att svartlistas är som följer:

1). Säkerhetsskäl. Personen ter sig närmast besatt. Mejl, flirtar och löften om att ”bli min till varje pris” fortsätter ösa in trots nekande eller uteblivet svar. Personens affektion utgör helt enkelt en fara för såväl sin egen som för min och andras säkerhet.

2). Diss. Personen har inte svarat på tilltal eller demonstrerat sitt ointresse klart och tydligt. Blocken fungerar här också som en slags personlig säkerhetsspärr för att själv slippa uppfylla kriteriet ovan.

3). Platsbrist. Personen tar helt enkelt upp onödig plats bland sökresultat då denne saknar en eller flera av de kvalitéer jag söker i en kvinna. Har skulle man kunna tro att det är rena troll som dominerar skräphögen, men gallringen baseras mer på fula ovanor så som rökning, andlighet, veganism, absolutism, ”fötter på jorden”, föräldraskap, dödlig fetma, skäggromantik, känslovänster, träning som intresse, ”skinn på näsan”, politiskt orakad, benprotes, absurd livsglädje, genusgrisyr, husdjur i plural och övrigt mög. Ja, kort och gott egenskaper som ingen söker i vare sig kvinna eller medmänniska.

Majoriteten av platserna på listan berör dock punk två. Tredje stycket.

Blockad i evigheten och härligheten, amen.

Ett välvilligt näthat

Att bli kontaktad av en sån här profil måste vara nätdejtingsvängens motsvarighet till att hitta fotspår i rabatten tillsammans med kondens och märket efter någons feta T-zon på sovrumsfönstret. Väldigt mycket ”lurflås” över det hela liksom. Borde jag anmäla?

Att personen dessutom bor i Trosa måste ju klassas som sexuellt ofredande.

Digitalt lurflås

Sanningen är en lögn

Den brittiska debattören Pan Condell, som tidigare beskrivit konservativa muslimer som ”primitiva grisar vars enda bedrift är att ha fötts med kuken i en hand och Koranen i den andra”, tvålar i sin senaste video till den politiskt korrekta tyckareliten och ger även svenska journalister en ordentlig omgång med stålborsten. Också dansk press får smaka på slangen då han spolar av Ekstra Bladets lortigaste hund, Bo Poulsen, som i ett försök att slå världsrekord i brist på respekt förföljde Lars Hedegaards flyttbil då denne bytt adress efter mordförsöket i början av februari.

Bo själv däremot ser naturligtvis inga som helst problem med det han har gjort, för så länge man är politiskt korrekt kan man ju inte ha/göra fel.

En unik, älskvärd hedning.

På dejt med det okända

Förslaget om att ses var en chansning. Det var visserligen hon som tagit kontakt, men först efter att jag i tysthet besökt hennes Happy Pancake-profil fler gånger än vad som anses socialt acceptabelt. Till mitt försvar kan dock tystnaden ursäktas med att hon saknade presentation, en kategori kvinnor som jag, vis av erfarenhet, undviker i största möjliga mån.

Hon hade heller inga bilder. Eller hon hade en bild, en profilbild, men den var både suddig och märkligt skuren. Svår att dra några slutsatser utifrån, även om jag gillade hennes leende. Det fick henne att framstå som söt men vansinnig. Det var allt. Ingen övrig fakta fanns att tillgå. Inga mått. Ingen vikt. Ingen längd. Inga ledtrådar om politisk hemvist, husdjurspreferenser eller rastillhörighet. Ingenting. Men det är ju alltid kul att bli kontaktad, tänkte jag, så jag slog till.

Vi hade bestämt att vi skulle ses klockan sju på Folkbaren, en trappa upp. Eller jag hade bestämt det. Inte så mycket för att jag gillar Folkbaren som för att jag ombads välja plats och i panik tog första bästa ställe för att framstå som en man som vet vart man tar vägen. Ironiskt nog, eftersom jag aldrig hittar dit. Trenne gånger jag vart där, och trenne gånger jag gått fel. Denna gång var givetvis inget undantag, men just därför var jag också ute i mycket god tid och dök således upp precis på klockslaget, likt en kavaljer av rang.

Själv kom hon trettiofem minuter för sent. Då vi inte bytt nummer innan hade jag gett upp efter femton. Enda skälet till att jag dröjde kvar var för att andra människor inte skulle förstå att jag precis blivit bedragen. För att vilseleda eventuella tvivlare hade jag till och med tagit med en bok. Med en bok ser man nämligen lite mindre ”tragiskt ensam” ut och uppfattas istället som en kille som gör ett evenemang av de enklaste nöjen och ser liv och rörelse som sitt rätta element. Nackdelen med detta är förstås att ingen gillar människor som ser liv och rörelse som sitt rätta element, något som också kan förklara många av de onda blickar jag mottog där jag och min bok tog upp ett bord för fyra medan de sällskap som kom in fick tvinga sig in i de skrymslen det fanns plats.

Men, så kom hon. Ja, nästan stormade in. Sötare och vansinnigare än jag någonsin vågat hoppas. Kanske rent utav vacker. En sån där kvinna som inte har någonting i ett sällskap som mitt att göra utan hör hemma bredvid en medvetet orakad Dressmann-modell som skrattar högt åt allt som sägs som det vore det roligaste han någonsin hört. Men likväl, här var hon. Min för stunden att förföra efter bästa förmåga.

Hon slog sig ned mitt emot men låtsades höra dåligt och bytte plats till stolen intill. Classy move. Hon beställde ett glas vitt och smädade sedan hovmästaren bakom hans rygg och undrade vad jag var för stjärntecken. Jungfru, svarade jag, och passade samtidigt på att smyga ned det sista uns av värdighet i bröstfickan. Tydligen passar dock jungfru och vädur bra ihop. ”Intressant”, ljög jag, och gjorde samtidigt en mental anteckning om att gåtan om varför så få kvinnor sitter i bolagsstyrelser var löst.

Tydligen var väduren duktig på att starta projekt, men mindre bra på att avsluta dem. Kanske var det därför hon heller aldrig lagade mat. Man kan ju inte koka ris hur länge som helst. Istället åt hon ute så ofta det fanns en ursäkt. Jag började genast fantisera om hur vi i tusen stearinljus sken åt döner kebab i armkrok. ”Var serverar de Stockholms bästa burgare?”, avbröt hon, medan jag kom på mig själv i full färd att ta en tugga ur tomma luften. ”Hemma hos mig”, svarade jag, och menade det. ”Hahaha!”, svarade hon, och tvivlade.

Sen var dejten slut. Inte för att på grund av något som sagts, utan snarare tvärtom. Faktum är att det varit så trevligt att de två timmar vi haft passerat i ett ögonblick. Till och med så fort att hon helt glömde bort tiden och blev ytterligare en halvtimme försenad till det födelsedagskalas dit hon nu skulle fortsätta. Något av ett tema för kvällen, tydligen.

”Trevligt att träffas!”, sa hon, och reste sig upp. Trevligt att träffas betyder i dejtingsvängen att det inte varit tillräckligt trevligt för att träffas igen. ”HORA!”, tänkte jag, tills hon kompletterade med ett ”Jag måste få ge dig en kram” och ett ”Vi hörs!”. Och höras vill man ju. Ofta direkt, eftersom man ju inte direkt blir yngre och orkar längre. Planen var dock att vänta in i det sista för att framstå som en kille som är för snygg för att bry sig. Och det gick bra, tills jag några timmar senare hetsades av en god vän att skicka ett meddelande redan samma kväll.

Jag skrev att jag trivdes i hennes sällskap men att jag inte ens fått svar på hälften av de frågor jag hade. Hon svarade med att inte uppmärksamma någonting av det jag precis skrivit och istället önska mig en trevlig dag, en önskan man skulle kunna säga hade en nästan aggressivt motsatt effekt.

Detta var förra helgen. Har inte haft en enda trevlig dag sedan dess. Tji fick hon.

Skolor i Landskrona serverar lönnmördat kött

Charlotte Hansson, ansvarig kostchef för Landskrona kommun, tycker att barn som inte vill äta halalslaktat kött kan äta grönsallad och knäckebröd istället. Detsamma gäller Landskronas pensionärer, får man förmoda, för halalslaktat kött har sedan flera års tid serverats på kommunens samtliga skolor och äldreboenden.

Halalslakt innebär att slakten utförs av en muslim i en halalgodkänd byggnad. Där skär slaktaren, på sant Dexter-manér, halsen av djuret samtidigt som denne viskar ljuva böner i djurets öra under tiden djuret förblöder.

Att djur ”lönnmördas” är dock för mig inget problem. Det må låta grymt, men vad jag menar är att den som äter kött inte direkt befinner sig i position att moralisera över hur steken hamnat på bordet. Att slaktas är ju knappast någon fest bara för att lidandet blir kort. Utförs halalslakten på svensk mark har dessutom el-bedövning förekommit då slakt utan bedövning är förbjuden i Sverige.

Vill du äta halaltacos efter fredagsbönen eller festa till det med en halalbiff med bearnaise så frossa tills du storknar. Ser heller ingen anledning att bojkotta butiker som tillhandahåller denna produkt, ett spår många andra ”islamofober” tycks vara inne på. Däremot ska halalslaktat kött inte vara ett krav som tillgodoses i den konfessionsfria skolan. Där borde Charlotte Hanssons lösning vara den omvända, alltså att den som på religiösa grunder inte kan äta det som serveras får välja ett vegetariskt alternativ. Eller att densamme, som Landskronas Praktiska Gymnasiums rektor uttryckte det; ”helt enkelt låter bli att äta”.

Nu hävdar visserligen fru Hansson att slaktmetoden inte varit ett kriterium då man bytte leverantör från Hotell Öresund till en ”libanesisk entreprenör”, utan att man istället gått efter kriterier som fetthalt, kötthalt, sockerhalt, salthalt etc., något som bekräftas av Thomas Lehrecke, chef för teknik- och serviceförvaltningen. Och det är såklart mycket möjligt, eftersom det är lag och sådär. Men de får samtidigt ursäkta en gammal skeptiker i tider då den påstått sekulära staten tillåter patriarkala förtryckarsymboler i klassrummen och ställer olika krav på barn baserat på religiös tillhörighet.

Om det nu fortfarande finns några svenska journalister som inte ”vågar vägra ta debatter” borde en av dessa kolla upp vad som, utöver slaktmetod, skiljer dessa två leverantörer åt. Stämmer det som Charlotte och Thomas påstår så får saken anses utagerad och alla köttätare får helt enkelt finna sig i att äta kött av högsta kvalité. Visar det sig däremot att detta bara är ännu en lögn och etapp i Alliansens evighetskampanj Rädda mångkulturen, död eller levande råder jag samtliga landskronabor som värnar om det sekulära samhället att göra sin röst hörd, antingen detta år eller nästa.

Är det dessutom så att köttkvalitén är det primära skälet till leverantörsbytet kanske någon även borde ta sig en titt i kylen på Hotell Öresund då det känns som om det ska till ganska grava skillnader i standarden för att den process ett byte kräver ska bli aktuell. Det kan knappast handla om några få procent, utan lär snarare vara skillnader av kalibern ”kråk- och paddfötter i kalopsen”. Om det nu är kötthalt man verkligen går efter vill säga. Pris känns troligare, inte minst med tanke på att skolan redan går på knäna och Helsingborgs Dagblad rapporterar att halalkött många gånger är det billigare alternativet. Intressant även detta då halalslakt känns som den mer resurskrävande metoden, vilket väcker andra oroande frågor. Just dessa är dock ett helt annat inlägg.

Förflytta dig raka vägen tillbaka till medeltiden utan att passera Gå

Mot bättre vetande var jag ändå hoppfull. Barnsligt naiv kan säkert tyckas med facit i hand, men likväl, böneutrop tycktes bara så dråpligt malplacerat i ett land där man de senaste sextio åren rört sig bort från medeltida ideal och förklaringsmodeller. Jag menar, varför skulle den nation som med en nästan parodisk genuslobby gjort sig världsberömd för sitt jämställdhetsarbete och kamp för allas lika rätt och värde plötsligt ge sin välsignelse till könssegregationens egen högborg? Det gick liksom inte ihop.

Eller, det gjorde det tydligen, för i går beslutade man nämligen att moskén i Fittja blir den första moské i Sverige som tillåts basunera ut budskapet om Guds odiskutabla förträfflighet från sitt bönetorn. En gång i veckan, tre till fem minuter mellan tolv och ett.

Inte hela världen, tycks många resonera, och kanske stannar det också där. Men, kanske kan det också vara så att någon som först beklagat sig över att inte ha någon moské alls – för att sedan gå från den källarlokal man tilldelats till riktig moské, och sedan gå från riktig moske till riktig moské med minaret, och sedan gå från riktig moské med minaret till riktig moské med minaret och böneutrop – inte kommer nöja sig förrän denna riktiga moské med minaret och böneutrop tillåts sända böneutrop fem gånger om dagen, precis som en riktig moské med minaret bör.

Men jag kan ju såklart ha fel.

Det är dock inte muslimernas önskemål som stör mig. Klart att de, precis som alla andra, har rätt att testa gränserna. Vem hade i deras situation inte gjort detsamma i ett land där ”antirasisterna” tycks falla över varandra i sin iver att vara dess minoriteter till lags? Nej, det är våra politiker som stör mig. Dessa lömska råttor som ena dagen står otåligt stampandes i kö för att inför pressfotografens blixtar svära den feministiska trosbekännelsen och med klump i halsen tala om kvoteringar för att lösa Riddar Patriarcatos fasta järngrepp, för att nästa dag plötsligt vända på en femöring och lydigt dansa efter imamernas pipa, trots att islam är det närmsta vi kommer den patriarkala mardrömmen förkroppsligad. Logiken är..? Någon? Ingen? Okej.

Jag vet inte vad mer jag ska säga. Eller det där är inte sant. Jag vet precis vad jag vill säga, men det passar sig inte riktigt på en blogg titulerad En Härlig Kille.

Hitler och hans gitarr

Att Hitler hade en såväl konstnärlig ådra som ett stort intresse för opera är vid det här laget vida känt, och det har till och med spekulerats i att andra världskriget är en indirekt konsekvens av att Adolfs ansökan till konstakademin i Wien refuserats. Med detta i minnet känns det inte alls särskilt långsökt att anta att Hitler under åren i Wien kan ha köpt sig en billig begagnad gitarr för sina murarpengar, och med hjälp av sin vän och rumskamrat, August Kubizek (som studerade vid musikkonservatoriet), också lärt sig hantera detta instrument.

I början blev det förmodligen mest Wagner-covers på rockackord hemma på sängkanten, men i takt med att fingertopparna härdades mjuknade också de stela arbetarlederna, och snart dansade fingrarna lika ledigt över lönnhalsen som en fräulein genom de österrikiska vallmofälten. Med färdigheten kom naturligtvis också självkänslan som ett brev på posten, och snart kan Hitler mycket väl ha livnärt sig som trubadur på heltid bland de lokala ölhallarna, något som även skulle förklara hur han kom i kontakt med det tyska arbetarpartiet.

Med tiden tog dock intresset för politik överhand, och efter ölkällarkuppen och den nio månader långa fängelsevistelsen på Landsberg (där han inte bara skrev Mein Kampf utan förmodligen också flera sånger tillägnade Stefanie, den flicka som stulit såväl Adolfs som August hjärta i Linz), lades dock allt större fokus på partiet, och drömmen om ett skivkontrakt övergick, som i många andra unga mäns liv, till en mer realistisk önskan om världsherravälde (vilket är förståeligt då det i nazistiska kretsar nog ansågs lite gay att ge utlopp för sina känslor genom annat än att panga rutor och grova fascistiska brott mot mänskligheten).

Visst kan det ha förekommit mindre jamsessioner och trumcirklar efter möten och demonstrationer, det är det ingen som säkert vet, men det var förmodligen först när Goebbles anslöt sig till partiet som Hitler upptäckte att han inte bara hade en vän att dela drömmen om ett rasrent rike med, utan även en själsfrände som delade behovet av en kreativ ventil (något som ju knappast blev mindre påtagbart i och med att Adolf, likt Atlas, bar hela världens öde på sina axlar). Goebbles, som ju var en diktare av rang, var till en början antagligen skeptisk till att blanda nytta med nöje, men när Hitler efter en flaska riesling på frihand tonsatt Goebbles första kända text (Der tote Freund) mjuknade han rejält och blev kanske därefter också bandets huvudsakliga textförfattare medan Hitler ägnade sig mer åt melodier och attityd.

Att Himmler (som deltagit i ölkällarkuppen) skulle haft några musikaliska ambitioner finns det föga stöd för, men då han studerat vid 11:e bayerska regementet och länge hyst drömmar om att bli yrkesmilitär kan han också mycket väl haft en naturlig fallenhet för god takthållning, vilket också skulle kunna gett honom rollen som bandets batterist. Troligen var detta först en provisorisk plats, men efter att gång på gång bevisat sig själv när det verkligen gällde, samt dessutom medlat när Adolf och Joseph hamnat i kreativa dispyter, blev han med tiden en såväl uppskattad som erkänd medlem av bandet.

När duon nu utökat till trio ökade också förfrågningarna på uppträdanden, vilket i sin tur ökade behovet av någonting att trycka på affischer och dekaler. Man kan här ha experimenterat med flera olika bandnamn som det härligt självironiserande Ein Schwein Drei eller det lite kaxigare Sieg Heillelujah, men efter att ha fört en mer seriös dialog med fansen beslutat sig för det något värdigare men ändå lekfulla Straight From Berlin Bunker Boys, en plats som Hitler själv ironiskt nog aldrig skulle komma att lämna. Förmodligen var också bunkern bandets sista bokade arenan, och utan att låta fantasin skena iväg fullständigt kan man nog med goda skäl anta att det var en spelning som med folkets bifall pågick i timmar (dagar?), med endast kortare avbrott för toalettbesök och hångel i logen.

Kan inte nog understryka att detta alltså bara är rena spekulationer, men då jag själv delar många drag med denna kontroversiella man (som dragningen till vansinniga fruntimmer, oförverkligade konstnärsdrömmar samt brist på skäggväxt nog att odla en riktig mustasch) ser jag inte detta som bara möjligt, utan som högst troligt. Jag har därför också valt att hedra denna potentiellt överskuggade kvalitet genom att på mitt eget sätt tolka hur det kan ha sett ut när Hitler framförde ett av sina obligatoriska, och säkerligen mycket uppskattade, extranummer på samma begagnade akustiska gitarr på vilken han en gång fann kärleken till musiken.

”Ich habe dich, babe!”

Fotnot: Hitlers eventuella låtförfattande på Landsberg kan även ha inspirerat Thåström att skriva Blå Himlen Blues-plattan då han satt fängslad för vapenvägran någon gång på 80-talet.

Den man inte kan tysta får man överrösta

Maria Sveland vill inte ta debatten. Och det kan man ju förstå. Sist hon fick chansen att komma till tals blev hon ju misshandlad av Janne Josefsson i en riktigt läbbig hallucination, och hur kul känns det? För att förebygga framtida psykologiska trippar har hon därför anslutit sig till den ”expertgrupp på antifeminism och högerextremism” som vill kriminalisera antifeministiska uttalanden, det vill säga göra feministisk kritik straffbar på samma sätt som lagen om hets mot folkgrupp fungerar. Det blir bekvämast så, tycker Sveland, får man förmoda.

Men om nu någon skulle ha mage att bjuda in Maria till diskussion innan de byråkratiska kvarnarna malt klart, postar jag här nedan en video som kanske kan fungera som en slags plan B. Den som ogärna rör sig i folkmassor där man när som helst kan få sina värderingar (som man bara vräkt ur sig i samtliga forum så fort man fått chansen) ifrågasatta, som om man levde i en jävla kommunistdiktatur (!), kan förstås lika gärna ringa in ett bombhot hemifrån secondhandsoffan, något som ju spar både tid och busspollett. Det är vilket som egentligen. Feminismen helgar alla medel.

They think nobody likes them because they’re women, but really, nobody likes them because they’re horrible fucking people